Moulin Rouge! (2001 Australien)

Jag har inte sett om Moulin Rouge! sedan jag såg den på bio 2001. DÅ var det en härligt uppsluppen film fylld med sprakande färger i ett fartfyllt tempo. Den kändes unik och nyskapande. Vad tycker nu en 20 år äldre Filmitch om filmen?

Storyn går i korthet ut på att författaren Christian i sekelskiftets Paris återberättar sin kärlekshistoria med kurtisanen och dansösen Satine som jobbar på Moulin rouge. När Christian ska sätta upp en pjäs på stället träffar han Satine och blir blixtförälskad. Han har dock konkurrens av The Duke of Monroth som har gott om stålar och pressar etablissemangets ägare samt Satine för att få henne i säng. Resten av filmen går mer eller mindre ut på att Christian och Satine försöker hålla sin kärlekshistoria hemlig för The Duke som blir allt enträgnare i sina närmanden.

Redan efter en kvart börjar jag undra över vad jag var för sorts person som gillade detta sammelsurium av jag vet inte vad. Folk spelar över å det grövsta, McGregor som spelar Christian ger mest ett intryck av att vara en yster hundvalp. Nicole Kidman är så sval i sitt skådespeleri att jag undrar om valium ingick i hennes diet och resten av ensemblen skriker och rullar med ögonen om vartannat. Klippningen är stundtals hysterisk och ger mig huvudvärk. Jag minns att jag gillade att man vävde in en hel del kända låtar i filmen men nu känns det bara ansträngt. Kort och gott är Moulin Rouge! är en väldigt skrikig och ansträngande film på alla plan. Det som förundrar mig mest är att min smak ändrats såpass mycket.

Det finns dock ett och annat som fortfarande har mitt gillande. Scenografin är överdådig och en fest för ögat. Filmen är härligt färgglad på ett vis som tyvärr hör till ovanligheterna idag. Jag måste också ge regissören Luhrmann credd för att han trott på sin ide och baxat igenom den från ax till limpa. Även om jag numera inte är värst förtjust i resultatet måste jag dock ge en eloge till någon som kör sin vision ända in i kaklet.

Sofia har kollat in en av mina favoritfilmer på senare år hoppas hon är lika förtjust i den som jag.

Regi: Baz Luhrmann

Betyg: 3/10

Jane got a gun (2015 USA)

Jane lever ett stillsamt liv som bonde eller något i den stilen i New Mexico. En dag kommer hennes man hem svårt skadad och muttrar något om  att Bishop närmar sig. Med sin man sängliggandes försöker nu Jane att övertala sin f.d fästman Dan att hjälpa henne innan Bishop och hans gäng hittar familjen. Dan är till en början inte värst intresserad av att hjälpa kvinnan som dumpade honom men faller till slut till föga.

Det som är mest intressant med denna något stillsamma västern är inte historien i nutid utan vad som lett fram till situationen. Bit för bit under filmens gång läggs pusslet i tillbakablickar om varför Bishop är ute efter Jane och hennes man samt varför hon dumpade den till synes rekorderlige Dan. Det är denna historia som driver filmen framåt men visst är det lite spännande att se hur två personer ska kunna hålla stånd mot ett helt band av desperados som närmar sig.

Natalie Portman, Joel Edgerton och Ewan McGregor spelar huvudrollerna och de är oftast stabila skådisar så även denna gång även om de kanske inte direkt gör några hejdundrande insatser. Filmen har väl en och annan logisk lucka men den var av modell mindre så de kunde jag blunda för. På det hela en ganska stabil västernrulle med en pulshöjande shootout som final. Som bonus lärde jag mig också hur himla mycket stålar man kunde få om man levererade efterlysta personer till sheriffen. Värd en titt om man gillar genren.

Regi: Gavin O’Connor

Betyg: 6/10

Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn (2020 USA)

Margot Robbie är en bra skådis. Harley Quinn är en underhållande figur men inte så underhållande att hon kan bära upp en hel film på egen hand. Redan efter en sisådär tjugo minuter är jag rejält trött på både Margot Robbie, hennes rollfigur Harley Quinn och filmen. Jag blir faktiskt så irriterad att jag börjar heja på rullens skurk Black Mask som i sin tur spelas av Ewan McGregor som verkligen inte har en av sina bästa dagar i skådespelarskrået.

Handlingen består av att alla jagar en diamant som innehåller värdefull information om ett hemligt bankonto och denna jakt förenar ett gäng tjejer som alla (utom en) är bra på att slåss. Följaktligen är filmen fullproppad med coola fighter som alltför ofta utspelar sig i slowmotion (vad är detta med DC och förkärleken till slowmotion är det inskrivet att en viss procent av DC-filmerna måste innehålla slowmotionscener?). Även om fighterna är snygga tröttnar jag även här snabbt. Kort och gott en jobbig film med jobbiga karaktärer jag inte bryr mig ett dyft om.

Regi: Cathy Yan

Betyg: 2/10

Doctor Sleep (2019 USA)

Jag är riktigt lat denna gång och kopierar min text som jag skrev om boken Doctor Sleep.

”På de amerikanska landsvägarna far ett udda sällskap människor runt i sina husbilar. Gruppen kallar sig själva för The True Knot och är ständigt på jakt efter steam, den substans som människor med psykiska krafter släpper ifrån sig i sitt dödsögonblick. På senare tid har det varit allt svårare att få tag på steam och gruppen börjar bli desperat då man riskerar att dö ut. Hoppet väcks när man får upp spåret på en flicka vid namn Abra. Om The True Knots beräkningar stämmer bör de vara på grön kvist i många år när de väl fångat in flickan. Nu är inte Abra helt försvarslös hon har en hel arsenal med psykiska krafter och har lyckats hålla sig undan The True Knot. Men till slut så blir Abra nödgad att kontakta sin låtsasvän Tonys ”pappa”, Danny Torrance.”

Filmens regissör Flanagan hamnade inför ett knivigt problem vid filmatiseringen. Boken är en uppföljare till Kings roman The Shining som även har filmatiserats av Stanley Kubrick. Problemet är att Kubricks och Kings versioner av berättelsen inte riktigt samstämmer med varandra. Flanagan löser det hela med att ta med element från både filmen och boken. Resultatet blev minst sagt över förväntan och den här gång övertrumfar filmen boken med råge.

Jag är halvförtjust i Kings Doctor Sleep. De två första tredjedelarna av berättelsen är bra men King tappar bollen rejält i finalen genom kasta in såpopera moment och ett Västgötaklimax av rang. Flanagan har helt skippat det jag tycker är dåligt med boken och utvecklat filmen till en historia som är avsevärt mörkare, mer spännande och desto rysligare än förlagan.

Av en slump blev det att jag såg den s.k directors cut som visade sig vara tre timmar lång och jag satt som fastnaglad framför filmen för det här var en av förra årets bästa skräckisar. Filmen segar aldrig till sig, den är riktigt spännande på sina ställen och skådisarna presterar bra speciellt Rebecca Ferguson i rollen som Rose the Hat, ledaren för The True knot . Kanske möjligtvis kan man störa sig på att Flanagan inte gör några blinkningar till Kubricks The Shining – de är mer att likna långtradare med påslagna helljus. Jag störde mig inte alls på detta utan fann att det gav filmen en extra dimension och band ihop de olika versionerna av berättelsen. Utan snack klart sevärd – åtminstone som directors cut.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

August: Osage county (2013 USA)

Filmer med Meryl Streep och Julia Roberts brukar inte ligga högt i kurs hos mig men jag såg en kort sekvens av filmen på SVT för en tid sedan och när rullen fanns hos Cineasterna tog jag chansen.

Violet Westons (Streep) man har försvunnit och hon samlar sina döttrar och deras familjer kring sig i familjehemmet. Det är augusti månad med en tryckande hetta, familjerna är inknökade under samma tak och snart tar konflikterna fart. Violet är en manipulerande ragata av rang som hela tiden ackompanjerad av sin syster Mattie petar i alla själsliga sår, ger gliringar och gör allt i sin makt att hålla konflikterna igång. Att sedan en hel av familjemedlemmarna bär på hemligheter gör inte saken bättre.

Det känns skönt att ha fel ibland. Streep och Roberts är helt enkelt suveräna i detta  drama som handlar om en hel hög ganska så osympatiska personer som bildligt talat sliter varandra i stycken. Det är kanske som så att jag gillar Streep så länge hon inte ska klä ut sig i en BOATS film och Julia Roberts är bra skådis så länge hon inte sysslar med komedier med romantiska inslag? Filmens centrala scen är en middag där dessa två kvinnor går i klinch med varandra och jäklar vilken obehaglig och bra scen. August: Osage county kryllar av bra skådisar men de står sig slätt mot Roberts & Streep men i rättvisans namn har de då också fått filmens bästa roller.

I övrigt är det en bra film men det känns lite uttröttande att spendera tid med folk som bara är elaka mot varandra eller som Matties man säger ”I don’t understand this meanness. I look at you and your sister and the way you talk to people and I don’t understand it. I can’t understand why folks can’t be respectful to one another. I don’t think there’s any excuse for it. ”. I längden blir det själsligt uttröttande att ta del av all denna elakhet det är faktiskt ganska lätt att bara vara snäll eller så är jag kanske naiv i den ambitionen. Klart sevärd film men jag lär inte se om den.

Regi: John Wells

Betyg: 6/1

Änglar och demoner (2009 USA)

När en ny påve ska väljas kidnappar någon de fyra kardinaler som ligger bäst till för ämbetet. Vatikanen får ett brev där kidnapparna meddelar att de kommer döda en kardinal i timmen och som final så ska man spränga hela rasket med hjälp av antimateria. Vad göra? Naturligtvis kallar man in chiffer och kodexperten Robert Langdon som nu måste lösa gåtan vart de fyra kardinalerna finns. Det han vet är att det är det hemliga sällskapet Illuminati ligger bakom kidnappningarna och att kardinalerna finns i fyra kyrkor, en byggnad som det inte råder brist på i Rom. Då antimateria är med i ekvationen har Langdon hjälp av vetenskapskvinnan Vittoria under sin jakt på gåtans lösning.

Jag är svag för s.k gåtfilmer, National treasure, Rosens namn osv. Jag är också den förste att erkänna att många av filmerna i genren kanske inte håller den högsta kvalitet men de roar åtminstone. Dan Brows böcker har jag gett ett försök men de var så illa skrivna att jag gav upp illa kvickt, då är filmerna baserade på hans böcker bättre men Inferno talar vi tyst om. Problemet med s.k gåtfilmer är att dialogen ofta blir lite knepig.

Då filmens protagonist är avsevärt smartare än tittaren har vi inte en chans att lösa gåtan och dialogen blir då att protagonisten, i detta fall Langdon,  talar om högt för oss tittare hur han löser gåtorna. När han väl hittar rätt kyrka är de inte speciellt svåra det räcker med en titt på en staty eller konstverk så har Langdon svaret klart för sig och joggar vidare till nästa ledtråd. För att Langdon inte ska bli som John McClane i Die hard filmerna och springa runt och kackla för sig själv (mycket irriterande om ni frågar mig) har man i Änglar och demoner löst detta genom följeslagaren Vittoria som Langdon kan ösa sitt kunnande över. Detta faller emellertid platt då Vittoria verkar vara lika kunnig som Langdon i konst och kultur och hela dialogen blir ganska så bisarr med två personer som bollar självklarheter mellan varandra.. Nu vet jag inte hur man skulle kunna lösa detta problem utan att det blir en aptrist film med en gubbe som joggar mellan olika konstverk mumlades Botticelli…check !, Rafael ….. check ! osv men dialogen är stundtals rejält styltig i Änglar & demoner

Filmens styrka ligger på andra plan. Miljöerna är otroligt snygga. Oavsett vad man tycker om katolska kyrkan måste man ge dem att de har sinne för färg och form för jädrans vilken prakt. Jag gillar också skurkens plan som är ganska så klurig även om han tappar bollen i slutet och klantar till det för sig. Helt ok fredagsfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: Ron Howard

Betyg: 5/10

Son of a Gun (2014 Australien)

JR har hamnat i finkan för ett mindre brott och ett kortare fängelsestraff väntar. Tråkigt nog för JR ser han ganska bra ut och flera av fängelsekunderna kastar lystna blickar efter honom. Turligt nog så får han en beskyddare i Brenton som är en av anstaltens inofficiella bossar och som tack för hjälpen vill Brenton att JR ska hjälpa honom med lite små tjänster när han kommit ut. Om JR vetat vilka tjänster det rört sig om kanske han föredragit att tappa tvålen i duschen.

Jag är lite ambivalent inför vad jag tycker om den här filmen. Det är inget större fel på grundstoryn, jag gillar kriminal och fängelsefilmer. Ewan McGregor sköter sig fint som den kriminelle bossen Brenton och det är inga större fel på övriga skådisar heller. Problemet med en här filmen heter Alicia Wikander som spelar flickvän till JR:s uppdragsgivare. Hon gör det hon kan med sin roll och ingen skugga faller på hennes insats men hennes rollfigur känns onödig och fördummar filmens story. JR blir nämligen blixtförälskad i henne och verkar helt skita i alla risker detta medför något som inte alls känns logiskt. Jag köper helt enkelt inte denna plot som bara känns onödig iofs gjorde Pacino precis samma sak i filmen Scarface men Tony Montana är en rollfigur med helt andra ambitioner än den något vilsne JR. Då denna ”kärlekshistoria” känns inknökad bara därför att man ville ha med en sådan drar det ned filmen en hel del vilket är synd då grundstoryn som sagt är helt ok och skulle nog klarat sig bättre utan kvinnlig fägring.

Regi:  Julius Avery

betyg: 5/10

Trainspotting 2 (2017 Storbr)

Det har gått 20 år sedan Renton blåste sina kompisar i och drog med pengarna de tjänat på en knarkaffär. Nu är det dags att få träffa dessa ”illustra” herrar igen. Spud har förlorat allt: Jobb, bidrag och flickvän då han missade att man ställt om klockan till sommartid, Begbie sitter inne för mord, Sick boy har tillsammans med sin bulgariska flickvän planer på att göra om sin mors pub till en bordell. Renton verkar fram tills nu haft haft ett någorlunda vettigt liv. En livskris gör att han söker sig till Edinburgh för första gången på 20 år och så är karusellen igång igen.

Boyle gör det lätt för sig och T2 är i mångt och mycket en upprepning av den tidigare filmen från 1997. Flera scener speglar scener i första filmen. Där är samma klippning, narrativ och till viss del replikskiften b.la håller Renton ett uppdaterat ”choose life” tal. Han har även lyckats med att få med samma skådisar i både de små och stora rollerna. En del kritiker menar att filmen är överflödig och trött. Något jag inte alls håller med om.

I.o.m de många kopplingarna till den tidigare filmen skapar Boyle brygga till det förflutna där han obevekligt visar tidens gång. Våra huvudpersoner vägrar åtminstone till en början att inse att de blivit äldre och att världen förändrats. De är fortfarande kvicktänkta och vet hur man skaffar sig pengar på diverse omoraliska vis men samtidigt är det bara kickar för stunden som i det långa loppet inte leder någonstans. Sick boy färgar fåfängt sitt hår för att verka yngre och Begbie tror att hans son ska följa hans spår. De är kort och gott gubbar som är reliker i en ny och främmande värld. De har helt enkelt vägrat att växa upp. Det är just detta som Boyle lyckas skildra så bra tack vare de många kopplingarna till den förra filmen. Jag kan knappt bärga mig tills jag får möjlighet att se de två filmerna back to back. Rollfigurerna får också lite mer kött på benen och t.om en galning som Begbie ges en chans att få vara lite mänsklig men bara lite.

Det låter kanske som en djupt allvarsam film och iofs är både missbruk, våld och prostitution inget att skratta år men Boyle lyckas med konststycket att få mig att skratta åt eländet och både jag och min dotter hade en mycket trevlig stund i den nästan tomma biosalongen. T2 är en film som förtjänar en större publik men man ska definitivt ha sett den första filmen då filmerna är så tätt sammanlänkande.

Precis som första filmen är musiken mycket bra. Jag bjuder på finallåten som tillsammans med scenerna som spelades upp på duken gjorde att filmen ett kort ögonblick var och nosade på högsta betyget. Om det så blir i framtiden ber jag att få återkomma om när jag sett om filmen.

Regi: Danny Boyle

Betyg: 9/10

 

Mortdecai (2015 Storbr)

Aristokraten Mortdecai har stora problem. Han har en skatteskuld som inte kan betalas och antar ett erbjudande om att spåra en försvunnen tavla som den den brittiska regeringen vill lägga vantarna på. Nu är inte Mortdecai den ende som letar efter tavlan, en hel del skumma element söker också efter dyrgripen. Turligt nog för Mortdecai har han med sig sin lojala livvakt Jock som är mer än kompetent när det vankas våldsamheter. Aristokratens problem slutar inte med detta då Mi5 agenten Martland som gett Mordecai uppdraget försöker charma hans fru Johanna. Något han verkar ha goda chanser att lyckas med då dramats huvudperson anlagt en gräslig mustasch som ger henne kväljningar vilket i sin tur resulterat i att äktenskapet kylts ned en aning.

Mortdecai  kommer aldrig att gå till filmhistorien. Det är en tramsig historia som man troligen glömt bort en månad efter man sett filmen. Jag ska dock inte sticka under stol med att jag hade en mycket trevlig stund under titten. Det är skönt att av och till få se filmer som verkar ha gjorts enkom för att skådisar och annat inblandat folk ska ha lite roligt för det är precis vad samtliga inblandade verkar ha haft under inspelningen. Filmen utstrålar en trevnad som smittar av sig på mig som tittare och alla skådisar verkar riktigt mysa i sina roller. Johnny Depp, Paul Bettany och Gwyneth Paltrow är skådisar jag ställer mig lite halvljum inför i vanliga fall men här funkar de mycket bra. Jag kanske är lite tramsig av naturen men jag skrockade gott ett par tre gånger under filmens gång så om man är sugen på en lättglömd och oförarglig film kan man gott ge Mordecai en chans. Tycker jag.

Regi: David Koepp

Betyg:6/10

Jack the giant slayer (USA 2013)

Sagan om Jack och bönstjälken kom jag i kontakt med för första gången i.om Disney och den långa kortfilmen(?) med Musse Pigg i huvudrollen. 2013 års version av berättelsen är avsevärt rappare, fylld med specialeffekter och definitivt inte lika barnvänlig. Bondpojken Jack kommer över några magiska bönor när han är i staden för att sälja sin häst. Väl hemma råkar en av bönorna falla mellan en springa i golvet. Samma natt bryter det ut ett oväder ut och regnvatten letar sig ned till bönan som växer i rekordfart och stjälken når ända upp till himlen till jättarnas rike. Dessa jättar är inga trevliga typer och älskar mänskligt kött. Då landets prinsessa av en händelse följt med på bönstjälkens resa upp mot himlen måste hon naturligtvis räddas. Kungen sätter kvickt ihop en räddningsexpedition men några i sällskapet har andra planer än att rädda en prinsessa från att hamna på middagsbordet. Tur då att Jack följt med på färden till jättarnas rike.

Jack the giant slayer infriar det mesta som jag kan hoppas av en sådan här film. Fartfylld och underhållande och stabila skådisar b.la Ewan McGregor som ser oförskämt pigg och alert ut trots sina 42 år och den alltid sevärde Stanley Tucci som skurk. Jag har inget speciellt att invända mot filmen, möjligtvis lite väl mycket CGI men den är åtminstone relativt välgjort även om jättarna ser lite plastiga ut. Fråga mig om ett par månader och jag kommer att ha svårt att komma ihåg filmen och dess handling men för stunden var det en frisk och underhållande fläkt. Kanske hade filmen mått bra av att innehålla lite mer humor för det är en förvånansvärt våldsam historia så någon film för de minsta tycker jag inte den är. Nu visas det inte så mycket av våldet i bild men huvuden bits av och folk slits i bitar så någon söndagsmatiné´ är filmen verkligen inte. Egentligen undrar jag vem filmen vänder sig till då den är för hemsk för de minsta och de äldre kanske hellre lockas av lite vuxnare filmer. Hur som helst så blev jag underhållen i två timmar så jag är nöjd. Att det var Bryan Singer (The Usual Suspects, X-men) bakom kameran var lite oväntat.

Regi: Bryan Singer

Betyg: 6/10

Nanny McPhee och den magiska skrällen (2010 Storbr)

Mamman Isabelle i familjen Green har det inte lätt: Hennes man är inkallad, de tre barnen mer eller mindre håller på att riva hemmet då de tillbringar dagarna med att bråka, hennes arbetsgivare är dement och till på köpet försöker hennes opålitlige svåger få henne att sälja gården. Turligt nog är Nanny McFee i antågande och då brukar problem av den här sorten lösa sig.

Det är ganska skönt att slappna av med en genuint trevlig och oförarglig film efter allt slafs och klafs som pågått på den här bloggen den senaste veckan. Nanny McPhee och den magiska skrällen är en filmisk bagatell och absolut inget mästerverk men det är en mysig  bagatell och känner man för något sådant och har lite barnasinne kvar passar filmen ypperligt. Det hjälper också till att man har ganska många bra skådisar.Främst då Emma Thompson sminkad till oigenkännlighet i rollen som Nanny McPhee. Maggie Gyllenhaal, Ralph Fiennes, Ewan McGregor, Rhys Ifans och Maggie Smith dyker också upp i filmen i både små och stora roller. Vill man ha en mysstund så är det bara att ladda tekannan och duka fram lite skorpor och marmelad.

Regi: Susanna White

Betyg: 6/10

The Ghost Writer ( 2010 Storbr m.fl )

Det tog ett tag men nu har jag äntligen sett Roman Polanskis senaste film The Ghost writer som baseras på en bok av Robert Harris. En spökskrivare hyrs in för att avsluta memoarerna av Storbritanniens f.d. premiärminister. Premiärministerns tidigare spökskrivare har dött i en olycka och man är stressad på förlaget, det gäller att få ut boken så snabbt som möjligt. Väl på plats inser spökskrivaren att det inte riktigt står rätt till hos den forne premiärministern, intriger, maktkamper, anklagelser om krigsförbrytelser lägger lite sordin på stämningen. Vad som eventuellt kunde ha varit ett glassigt och relativt enkelt men stressigt jobb utvecklas till ett arbete med eventuellt livet som insats för huvudpersonen.

Härligt med positiva överraskningar! Då jag läst boken och fann den ovanligt trist och händelselös hade jag mina dubier över att se filmen. Jag undrade över hur man kunde vilja filma en sådan tråkig thriller. Polanski har däremot lyckats över förväntan med adaptionen. Filmen kan kanske inte beskyllas för att vara vare sig fartfylld eller spännande men över berättelsen svävar det en tät och olycksbådande atmosfär. Det känns som att man inte kan lita på en enda person i dramat och det finns egentligen inte heller några ”pusta ut” tillfällen i berättelsen vilket höjer känslan av osäkerhet några snäpp. Jag kunde aldrig riktigt slappna av under filmen en oroskänsla hängde med under filmens gång.

Handlingen går sakta, ja den skrider fram, men Polanski lyckas hålla intresset uppe. Likt ett pussel växer intrigen och sanningen fram. Även om jag läst boken och satt med facit i hand rycktes jag med. Bra skådisar i små och stora roller med Eli Wallach och Tom Wilkinson som de gladaste överraskningarna kryddat med Polanskis torra humor gjorde att The Ghost writer blev en angenäm överraskning.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 7/10

The Men who stare at goats (2009 usa)

På väg till Irak stöter reporten Bob Winslow på den minst sagt excentriske f.d soldaten Lynn Cassady. Lynn hävdar att han ingått i en hemlig pluton på 80-talet som utbildade solidater i parapsykologisk krigföring dvs man övande sig att splittra moln, gå igenom väggar och , som filmens titel antyder, stirra getter till döds. Under sin tur i Irak med Lynn får Bob veta allt mer om millitärens hemliga projekt. Lynn hävdar att han har ett hemligt uppdrag i Irak, vad uppdrag är vet han inte men det kommer att visa sig tids nog.

Filmen har inspererats av reportern Jon Ronsons bok med samma namn. Ronson behandlar där div. stolliga ideer från den amerikanska  millitärens historia b.la ”getstirrning” ingår. Filmen ger ett splittrat intryck när den växlar mellan Irak och Lynns historia. Det hade varit bättre att koncentrera sig på en av berättelserna. Det är en ganska smårolig berättelse men samtidigt lite skrämmande när  man tänker efter vilka tokar det är som sköter bitar av millitären men å andra sidan är inte alla millitärer stollar när man frivilligt söker ett jobb som går ut på att döda andra människor.

Regi: Grant Heslov

Skådespelare: George Clooney, Ewan Mcgregor

Betyg: 4/10