Lord of illusions (1995 USA)

När sektledaren och tillika trollkarlen Nix beslutar att man ska offra en ung kvinna får hans lärjunge Swann nog. Han räddar kvinnan och dödar Nix. Sekten upplöses iom Nix död och åren går. När privatdeckaren Harry D’Amour ska utreda ett försäkringsbedrägeri i L.A stöter han på en döende spåman som mumlar att Nix är på väg tillbaka från de döda. Harry anställs av frun till Swann som nu är en framgångsrik illusionist för att skydda denne mot Nix och en bunt före detta sektmedlemmar som likt sin ledare gjort comeback.

Jag har inte läst novellen The Last Illusion som filmen bygger på. Den är i vart fall skriven av Clive Barker som brukar skaka fram bra och originella skräckberättelser. Barker har på något vis lyckats med bedriften att få regissera sin egen berättelse och resultatet är faktiskt inte så pjåkigt åtminstone inte om man jämför med Stephen Kings jobb som regissör.  Det är en B-film men den är gjord med gott humör och mycket slafs samt har en ganska så originell historia att luta sig mot – handlingen med ondsinta trollkarlar känns någorlunda originell. En del av effekterna är inget annat än usla medans andra håller klassen. Inga större fel på skådisarna men Daniel von Bargen i rollen som Nix kändes lite malplacerad då skådisen för mig är mest känd som George Costanzas prillige chef i Seinfeld – det var lite svårt att släppa och vem beslutade om Kevin J. O’Connor frisyr? Den frisyren skulle kunna räcka till en skräckfilm på alldeles egen hand.

Regi: Clive Barker

Betyg: 5/10

The Faculty (1998 USA)

The-Faculty-Poster-the-faculty-22914344-400-594Det verkar som att mystiska saker är i görningen på  Herrington High School. Lärarna som tidigare varit ganska bleka och deprimerande figurer verkar ha genomgått en personlighetsförändring. Den alkoholiserade SO-läraren är plötsligt engagerad och den försynta engelskalärarinnan biter ifrån när eleverna mopsar upp sig. Skolans nörd Casey Connor finner ett konstigt djur på fotbollsplanen och tillsammans med några andra elever drar de den enda givna slutsatsen: Lärarna har bytts ut mot utomjordingar.

Det var ett par år sedan jag såg The Faculty men vad jag mindes av filmen var den bra. Härom kvällen blev dags för en återtitt och visst höll filmen fortfarande. Skönt! The Faculty är regisserad av Robert Rodriguez efter ett manus av Kevin Williamson mannen som skrev b.la Scream och det visade sig vara en bra kombination. Filmen håller ett högt tempo och har egentligen inga döda punkter. Det är lite småspännande på sina ställen samtidigt som den innehåller en viss humor. Men filmen är inte någon komedi utan man sitter mest och småler. The Faculty är en blinkning till gamla sf-klassiker som t.ex Invasion of the body snatchers mixat med humor och lite lätt tonårsångest, en blandning som funkar väl. Det är ganska många kända ansikten med i filmen och fans av The Fast & furious blir glada av att se Jordana Brewster i en huvudrollerna (jag blev det inte då hon redan förpestar mitt liv med sin närvaro i Dallas, ju mindre Brewster desto bättre är mitt måtto). Eliah Wood har rollen som nörden Casey och ser likadan ut 1998 som han gör 2014, undrar vilken antirynkkräm han använder?  Andra kända namn i rollistan är Famke Janssen,  Josh Hartnett, Robert Patrick och Salma Hayek. Hjärnan bör kanske gå på halvfart när man ser The Faculty för det finns gott om logiska luckor i manuset men vad gör det när filmen är så pass underhållande som den är och dessutom gjord med gott humör. Då kan åtminstone jag förlåta det mesta.

En liten fundering har jag dock angående filmaffischen. Usher Raymond är med på alla de olika versionerna jag sett av postern. Det märkliga är att han endast har en biroll och man byter ut någon av huvudrollsinnehavarna mot honom (olika beroende på version av filmaffischen). Iofs är han en känd artist men så många repliker har han inte. Undrar hur det känns att ha en huvudroll i en film och finna sig bortbytt mot en musiker som extraknäcker lite som skådis när reklam ska göras för filmen? Ständigt dessa frågor.

Regi:  Robert Rodriguez

Betyg: 7/10

Hansel & Gretel: Witch hunters (2013 USA)

HanselGretel-Poster-IMAX-610x956Vanligtvis brukar jag klämma in en film om Jesus kring påsk men i år får det bli häxor istället. Vad nu häxor skulle ha med Jesus att göra vet jag inte riktigt men en viss koppling till påsken har dessa trollkunniga käringar i alla fall. Nu kan en och annan läsare undra över hur jag överhuvudtaget kom på iden att se dagens film. Jag erkänner rakt av att jag gillar regissören Stephen Sommers hejsan-svejsan stil: The Mummy 1+2, G:I Joe och ja, t.o.m Van Helsing är filmer som jag uppskattar. Nu står inte Sommers bakom Hansel & Gretel men trailern (om man nu ska gå efter dessa) gav mig vissa Sommers vibbar och när dessa vibbar sockrades med en rollista bestående av Jeremy Renner, Gemma Arterton och Famke Janssen var intresset väckt. Naturligtvis var det här inte alls bra det skulle en blind person kunnat räkna ut.

Efter att ha överlevt sin vistelse i pepparkakshuset har Hans & Greta valt att bli professionella häxjägare. I en liten stad har det försvunnit en massa barn. Man anar att det är häxor i farten och hyr in syskonparet för att lösa mysteriet. Filmen är inte tråkig och det är fart och fläkt i stort sett hela tiden men regissören lyckas aldrig skaka liv i historien. Trots kända skådisar, trots fina effekter, häftiga vapen och 3D-effekter där det far omkring kroppsdelar, pilar och splitter i biosalongen lyfter aldrig historien, den bara mal på. Hansel & Gretel är mest ytligt buller och bång. Skådisarna hade med lätthet kunnat bytas ut mot vem som helst, de är med för att någon ska kunna skjuta in en och annan replik mellan alla specialeffekter. För att en film av det här slaget ska lyckas måste man på ett eller annat sätt få mig som åskådare att bry mig om huvudpersonernas väl och ve, nu bryr jag mig inte om de lever eller dör. Den enda som kommer ut ur dramat med hedern i behåll är Famke Jenssen men tyvärr är hon sminkad till oigenkännlighet under en stor del av filmen och lyckas då inte förmedla den där jävlar-anamma känslan som hon vanligtvis gör. Jag läste att man planerar för en uppföljare mitt intresse för den är noll och intet.

Regi: Tommy Wirkola

Betyg: 3/10

Taken 2 (USA 2012)

taken-2-two-new-posters-revealed-113059-1000-100Jag hör inte till de som låter detaljer förstöra filmupplevelsen för mig. Jag tänker inte så värst mycket på att Batman fixar en skadad rygg på kort tid eller att Theron vekar ha svårt för att ta höger eller vänstersvängar i Prometheus. Men naturligtvis får det inte bli hur korkat som helst, Taken 2 passerar den gränsen – med råge.

I Taken 2 åker familjen Mills till Istanbul. Där väntar hämndlystna släktingar till albanerna som Bryan gjorde kanonmat av i förra filmen. Bryan och hans exfru kidnappas av albanerna och det är upp till dottern att frita föräldrarna. Fram tills nu har det varit en fullt acceptabel actionthriller men sedan får manusförfattarna hjärnsläpp.

SPOILERVARNING

Hur lokaliserar man bäst sina föräldrar i ett tättbebyggt Istanbul? Jag går inte in på detaljer men det går ut på att man kastar handgranater bland bostadshusen! Tanken är att pappan ska höra smällarna och genom detta beräkna avståndet mellan dottern och platsen där han hålls fången. Det är så urbota korkat och visar ett sådant totalt förakt för människoliv att jag storknar. Lägg sedan till en scen där dottern utmanövrerar hela Istanbuls poliskår (de är naturligtvis korrupta och jagar familjen) i en biljakt. Dottern har misslyckats att ta sitt körkort tidigare i filmen men då pappa sitter i passagerarsätet och berättar när hon ska bromsa, gasa och svänga går det som smort.

Jag gillade verkligen den första filmen men det här var en ganska trött historia som verkar ha svepts ihop på en eftermiddag. Det hjälper inte med jakter i trånga gränder och slagsmål på hustak. Det känns som att filmen gjorts med vänsterhanden och utan den minsta eftertanke. Jag börjar också ganska less på att Rade Serbedzija ständigt ska kallas in när Hollywood behöver en östeuropeisk skurk. Det måste väl finnas någon annan skådis att ta till. Bakfyllefilm en seg söndagseftermiddag men inte mer.

Regi: Olivier Megaton

Betyg: 3/10

Skräckfilmsvecka: House on haunted hill (1999 USA)

Filmbolaget Dark Castles debutfilm var en nyinspelning av filmen med samma namn som kom 1959. Utan att ha sett den filmen tycker jag att House on haunted hill klarar sig ganska bra på egen hand, åtminstone om man har ambitionen att få en småryslig stund i tv-soffan.

Miljonären Stephen Price bjuder in till fest när hans fru fyller år. Festen hålls i ett nyrenoverat f.d sinnesjukhus. Fastigheten har varit stängd i många år efter en fadäs då patienterna rymde och slaktade hela personalen. Vid utredningen framkom det även att sjukhusets överläkare bedrev inte helt rumsrena experiment på patienterna. Redan vid festens början anar deltagarna att något inte stämmer för de inbjudna är inte de personer som stod på den ursprungliga invitationslistan. Men man kör på då Price i samband med festen har utlyst en tävling att den som överlever natten vinner 1 miljon $ (i orginalet är summan 10 000 något man får skylla på inflationen). När spökerierna startar tror alla att det är Price som ligger bakom, han i sin tur tror att den är frun. Det är väl överflödigt att påpeka att spökerierna inte fejkade.

House of haunted hill är som de flesta standardskräckisar, dvs full av logiska luckor. Sällskapet envisas med att springa ned i sjukhusets rysliga källare i både tid och otid. En ensam promenad verkar folk inte heller ha något emot trots att man stunden innan sagt att ”vi bör hålla ihop”. Den största gåtan är dock varför man överhuvudtaget har renoverat sinnessjukhuset. Men men sådana småsaker bör inte ligga i vägen när man ser en skräckis.

Filmen är dock sevärd då det är relavtivt bra skådisar. Geoffrey Rush och Famke Janssen spelar paret Price som avskyr varandra. Deras giftiga kommentarer är underhållande, speciellt Rush har begåvats med en och annan rolig oneliner. Gästerna består av mer eller mindre kända skådisar som får godkänt. De mest kända ansiktena i det sällskapet är Peter Gallagher och hans ögonbryn samt Ali Larter som känns igen från tv-serien Heroes. Det finns några scener som är riktigt rugigga och de lyfter filmen ett par hack. Regissören har även lyckats med att skapa en stämning av krypande obehag som hänger med nästan till slutet som är filmens akilleshäl. Tyvärr kunde inte producenterna motstå frestelsen att braka på med massa effekter i filmens final. Jag säger det om och om igen med en dåres envishet: ”Less is more.”

Om man undrar hur orginalet var kan man raskt hoppa över och läsa om detta hos Fiffi.

Regi: William Malone

Betyg: 5/10

Rounders ( 1998 USA )

Matt Damon spelar Mike, en välartad juridikstuderande yngling som har en ordentlig flickvän, fin lägenhet och alla gillar honom. Man kan med lätthet säga att livet leker för Mike.  Han har egentligen bara en last:  poker. När filmen börjar satsar han alla sina pengar på ett bräde i ett parti mot korthajen KGB som är en lite lagom farlig figur då han har kontakter med den ryska maffian. John Malkovitch, som spelar KGB, når i Rounders nya höjder i konsten att spela över. I ful röd träningsoverall och en bisarr engelska med rysk brytning, som får mig att sitta och gapskratta, spelar han skjortan ( kortspelandet talar jag om nu ) av Mike. Mike lovar sin flickvän att aldrig spela poker igen och det löftet håller han tills hans vän Worm ( Edward Norton ) släpps ut ur fängelset. Worm torde vara en av de sämsta vänner någon kan ha. På något sätt lyckas Worm dra in Mike i kortspelandet, få Mike att torpedera sin blivande juristkarriär, få flickvännen att dumpa honom samt att ordna en nätt skuld på 15 000 $ till KGB. För att reda upp situationen tvingas Mike till en rematch i poker mot KGB  som f.ö fortfarande bär samma fula röda träningsoverall, han kanske har köpt på sig ett helt lager.

Även om jag gillar s.k spelfilmer och kan finna kortpartier mycket spännande t.ex 21, Casino Royale och, ja,  t.om Maverick har jag ett par problem med filmen och de heter Mike och Worm. Worm är helt enkelt en äcklig liten ryggradslös figur som utnyttjar sin vän Mike. Då Worm fuskar i poker blir  inte matcherna speciellt spännande. Vanligtvis sitter man och hejar på huvudpersonen men här vill jag att Worm ska  avslöjas och få stryk. Mike är å andra sidan helt enkelt korkad som låter sig utnyttjas av Worm gång på gång vilket gör att jag bara blir irriterad på honom. Det får vara någon form av måtta med vänskapslojalitet.

Till filmens fördel hör en ganska stark skådespelarensamble; Martin Landau, Famke Jenssen, Matt Damon, John Turturro och Edward Norton. Att de kanske inte gör sina mest minnesvärda rollprestationer i karriären är väl en annan femma men låt gå. Filmen blir heller aldrig riktigt tråkig och två timmar går ganska snabbt. Trots en del klyschor så pausar jag faktiskt för att hämta kaffe och det räcker för godkänt.

Inlägget har skrivits på uppdrag av Pokerlistings.

Regi: John Dahl

Betyg: 5/10