Lock up (1998 USA)

lock-up.26798I Lock up spelar Sly den schysste internen Frank Leone. Frank är naturligtvis inte någon förhärdad brottsling, han sitter inne för att han gjort sin medborgerliga plikt och beskyddat en vän mot maffian och därmed tagit lagen i egna händer. Trots detta tar Frank sitt straff med gott humör och är tjenis och bundis med alla på fängelset från vakter till interner, man munhuggs så där skojfriskt som bara män kan när de samlas i grupp. Men säg den lycka som varar. Den sadistiske och troligen galne fängelsedirektören Drumgoole (med ett sådant efternamn torde man bli galen) lyckas få Frank flyttad till sitt fängelse. Anledningen till detta är att Drumgoole har en oplockad går med Frank då denne tidigare rymt från hans fängelse (en försvarbar rymmning får vi snabbt reda på). Drumgooles plan är att hetsa Frank till att begå något brott så hans straff förlängs. Det är en svårt uppgift då Frank som sagt är en schysst kille och så trevlig att han snart är vän med alla på fängelset förutom de elaka vita vakterna (alla färgade vakter är hårda men rättvisa) och rastgårdens kung som vill se Frank död.

Det är en film som är nästan rörande i naivitet, Sly har i denna film en karisma som överträffar Jesus. Karaktärens snällhet och förmåga att strössla visdomsord omkring sig i en frekvens som tangerar Dalai lamas är imponerande och följaktligen älskas han av de flesta i fängelset.  Vidare vekar det inte finnas så mycket droger i omlopp och man verkar inte heller behöva vara rädda att tappa tvålen i duschen på de fängelser Frank vistas på.

Nu är Lock up en film som inte har några större ambitioner mer än att vara en fängelsefilm som är ganska snäll. Donald Sutherland tog rollen som Drumgoole för att ge lite extra reklam för sitt Sydafrikanska drama Ett torr vit årstid, Jag har sett den filmen men minns inte ett dyft. Lock out däremot satt som smäck redan efter första titten Visst den är i sina stunder både klyschig, pekoral och pinsam men samtidigt rejält underhållande,

Filmens final dyker det upp en intressant statist. Frank får en cigarr och droppar ett par one-liners. Statisten på Frank vänstra sida går all in för sin roll. Hans minspel är obetalbart då han med detta försöker vissa vilken fantastisk reko och rolig kille Frank är. Statisten tog nog här sin chans i hopp om att bli upptäckt. Något som inte verkade ha lyckats då åtmistone jag inte känner igen honom vare sig då eller nu.

Regi: John Flynn

Betyg: 6/10

Annonser

The Green mile (1999 USA)

the-green-mile-522dc45de4f97Året är 1935 och fängelset Cold Mountain får en ny intern till avdelningen för de dödsdömda. Han heter John Coffey och är en gigantisk färgad man som ger intrycket av att vara timid samt lite bakom flötet. Coffey dock har mördat två unga flickor och väntar på sin avrättning. Chefen på avdelningen, Paul Edgecomb,  tänker inte närmare på fången till en början då han dras med mer akuta problem, en urinvägsinfektion (detta var innan penicillinets tid) som gör att han ”pissar taggtråd” och dels personalproblem i form av den sadistiske vakten Percy Wetmore som han inte kan kicka då denne är släkt med delstatens guvernör. Den nya fången kommer dock snart visa sig vara allt annat än en vanlig intern och Edgecomb börjar få dubier om Coffey verkligen är skyldig till sitt brott.

Frank Darabont regisserar och har tidigare b.la gjort filmerna The Mist och Nyckeln till frihet. Dessa filmer har två saker gemensamt, dels är de baserade på verk av Stephen King och dels är de mycket bra filmer, så bra att jag anser att man borde stifta någon form av lag att filmadaptioner av King måste ha Darabont bakom kameran.

The Green mile är en lång film, bortåt tre timmar,  trots detta blir den aldrig tråkig. Det är även en hel hög bra skådisar med Tom Hanks i spetsen. Hanks torde varit ganska nöjd med manus då hans rollfigur får kissa i filmen något som skådisen verkar vara omåttligt förtjust i att få göra på film. David Morse, Michael Clarke Duncan, James Cromwell och Doug Hutchison (som verkar vara lika sleazy i verkliga livet som sin rollfigur Percy då han gift sig med en sextonåring ) är bara några namn i den digra rollistan.

Jag skulle nog vilja påstå att The Green mile är en film för alla. Det är en sådan där film som bara flyter på, berör på alla sätt och vis, känns inte onödigt tung men å andra sidan inte är för lättviktig och därmed lättglömd. Har man inte sett tycker jag nog att man bör vika tre timmar av sitt liv för att få sig lite filmmagi till livs

Regi: Frank Darabont

Betyg: 8/10

SPOILERVARNING

 

 

 

The Green mile kan kanske vara en av Kings mest svartsynta böcker beroende lite på hur man tolkar boken. John Coffeys initialer och förmågor hintar om att vi har med självaste Jesus att göra. Paul erbjuder John en chans att fly men han avböjer då han inte orkar med att känna av allt hat och elände i världen och väljer att dö i elektriska stolen. Jesus dog som bekant för våra synder (om man nu hör till den tron) 2000 år senare orkar han inte stanna kvar på jorden pga allt elände. En inte så speciellt hoppfull slutkläm på historien om man nu väljer den tolkningen.

Starred up (2013 Storbr)

11180011_800Ungdomsbrottslingen Eric har lyckats med konststycket att straffa ut sig. Samhällets insatser har tagit slut och han hamnar nu bland de vuxna fångarna på ett riktigt fängelse. Eric använder sig av våld som uttryckssätt och det tar inte lång stund innan han är i konflikt med både vakter och medfångar. Terapeuten på fängelset tar sig an Eric i hopp om att han ska kunna rehabilitera honom. Situationen blir än mer problematisk då Erics far sitter på samma fängelse och är högt upp i fängelset hackordning. Hans sons härjningar har skapat oro på anstalten vilket kan slå tillbaka på både far och son.

Fängelsefilmer har jag alltid haft ett gott öga till så även denna film även om jag sett bättre filmer i genren. Jack O’Connell som spelar Eric gör det bra och är en skådis att hålla utkik efter i framtiden. Det problemet jag har med filmen är att upplevelsen av att handlingen står och stampar på samma plats, berättelsen tar aldrig riktigt fart och lyfter inte. Jo det är våld, mordförsök och den obligatoriska duschscenen m.a.o det mesta som man kan kräva av filmer i detta slag. Jag kan ändock inte släppa tanken på att det inte hänt så värst mycket när väl eftertexterna rullar. Starred up är absolut inte en dålig film, klart sevärd om man gillar genren och bra skådespelarprestationer men det finns bättre filmer.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 6/10

Escape plan (2013 USA)

escape_plan_xlg1Ray Breslin livnär sig på att testa säkerheten på olika fängelser. Det går närmare bestämt ut på att han låtsas vara fånge och fördriver sin vistelse med att hitta brister i anstaltens rutiner och byggnation. När detta är gjort rymmer Ray för att sedan gå igenom anstaltens svagheter tillsammans med en förnedrad fängelsechef. När Ray får ett erbjudande om att testa ett fängelse som ska vara idiotsäkert tackar han något motvilligt ja till förslaget. När det är dags att rymma inser Ray att han hamnat i en fälla och tanken är att han ska ruttna bort i fängelset. Han tar hjälp av en fånge, Emil Rottmayer, och tillsammans planerar de sin flykt.

En film med både Stallone och Schwarzenegger är svår att motstå om sedan handlingen inkluderar en fängelserymning blir filmen oemotståndlig. Gubbarna är vid god vigör och de gör det de ska. Fängelset med sina genomskinliga glasburar och vakter med svarta plastmasker är coolt men filmen lider av två fel. Det ena är att fängelset som påstås vara omöjligt att rymma ifrån har så många brister och fel att det inte känns som en speciellt intellektuell utmaning att rymma. Istället blir det med hjälp av vapen och muskelkraft som rymningen sker  Jag hade hoppats mer på en hjärnornas kamp istället för en styrkeuppvisning. Men å andra sidan kanske det är för mycket att begära när både Sly och Arnie är med i filmen, två skådisar som inte direkt är kända för sina komplicerade historier.

Det andra problemet är att filmen tyvärr inte är speciellt spännande ja den är t.om lite småtrist. Jag vet inte riktigt vad det beror på men berättelsen bara mal på och jag upplever den som lite stillastående trots skottlossning, dåliga one-liners och slagsmål i fängelset matsal där fångarna fritt kan sitta och bygga ihop sextanter och planera sin flykt. Världens säkraste fängelse? Pyttsan! Men jag ser med förväntan fram till nästa film med de båda 80-tals ikonerna för det är lite mysigt att se de båda på stor duk. Sly kommer med Grudge match som verkar så idiotisk att den nog är bra och Arnie i zombieskräckisen (?) Maggie.

 

Regi: Mikael Håfstöm

Betyg: 4/10

Bad boys (1983 USA)

Långt innan låten Bad boys blev en hit med Inner circle och innan Martin Lawrence och Will Smith fjantade runt i Miami fanns det en film med namnet Bad boys där Sean Penn spelade huvudrollen. Jag minns än idag när vi såg filmen för första gången. Tystnaden var total i grabbgänget som flockades kring tv:n. Chipsskålarna stod orörda och vi bara gapade. Vilken handling! Vilka skådisar! Vilken dramatik! Detta skedde ca 1984, nu skriver vi 2011 och jag har än en gång lärt mig den dyrköpta läxan att allt inte åldras med värdighet.

Filmen handlar om värstingarna Mick och Paco. De hamnar på kollisionskurs när Mick råkar köra ihjäl Pacos lillebror och hamnar i ungdomsfängelse. Paco nöjer sig inte med samhällets dom utan hämnas genom att vålda Micks flickvän. Han infångas s.a.s mitt i akten och hamnar på samma anstalt som Mick. Frågan är nu vem som dödar vem först.

Filmen var ett starkt drama för tonårskillar i 18 års åldern 1984 men för en ginig gubbe på 45 år har inte Bad boys mycket att erbjuda. Om jag lyfter blicken och ser bortom Penns frisyr som mest liknar en blöt golvmopp, Bill Contis bedrövliga soundtrack och den klichefyllda storyn kan jag roas av en hel del halvkändisar i olika roller. Clancy Brown som översittaren Viking, eller Esai Morales som Penns antagonist Paco. Jag fick fundera en stund innan jag kände igen Reni Santoni då han bär glasögon modell Bengt Bedrup. En liten bonus är Alan Ruck mest känd som Ferris Buellers vän Cameron, han är tyvärr inte med speciellt länge i filmen då hans öde är att bli hagelbössad.

Lyfter jag blicken ytterligare märks det att filmen är inspelad under Reaganeran och har ett ganska motbjudande konservativt budskap i synen på brott och människor. Varför Paco och Mick är ”Bad boys” förklaras aldrig men en antydan ges att det kan bero på att de saknar fadersgestalter. Mick häver ur sig till sin flickvän (Ally Sheedy) när hon oroar sig över hans nattliga aktiviteter att det är ingen fara även om man åker fast ”då man bara får en smäll på fingrarna”. Domaren beklagar att han inte kan ge Mick ett hårdare straff då lagarna i USA är för mesiga mot ungdomsbrottslingar.

Bad boys hade nog mått bra att ligga kvar i nostalgihörnan. Då var det ett fantastiskt drama 2011 platsar den som eftermiddagsfilm på tv3, om ens det.

Regi:Rick Rosenthal

betyg: 4/10

Dog pound ( 2010 )

De tre nyblivna internerna i filmen Dog Pound sitter inte fängslade pga av otur eller ödets nyck som t.ex Andy Dufresne i The Shawshank Redemption eller Wade Porter i Felon. De är skyldiga till, misshandel, droginnehav och bilkapningar. Skillnaden mot s.k ”vanliga” fängelsefilmer är att Dog pound utspelar sig på ett ungdomsfängelse och att att i den här filmen så verkar personalen åtminstone ha förhoppningen är att internerna ska lära sig en läxa och slå in på den rätta vägen. Tanken är att fängelsestraffet ska vara både ett straff och vård.  Vi som kan våra fängelsefilmer vet att det sistnämda skälet till en vistelse i en fängelsemiljö har en tendens att misslyckas. Knarkhandel, våldtäkter och misshandel hör till vardagen och ungdomarna fostras istället till att bli brottslingar.

Det är inget mästerverk men gillar man fängelsegenren är filmen värd en titt. Skådisarna är okända men Adam Butcher som spelar en av huvudrollerna är bra, t.om riktigt bra så jag hoppas att han går en ljus framtid till mötes i filmvärlden. I övrigt är det mest samma gamla skåpmat som vanligt: Lite knarkande, knivar i matsalen och en gängledare som måste stoppas av de tre nykomlingarna, men som sagt gillar man fängelsefilmer duger Dog pound.  En liten fundering: Efter 9/11 har det lagts ned miljarder på att övervaka vanliga medborgare men i ett fängelse där man uppenbarligen har samlat gräddan av opålitliga element verkar man bara ha råd med en övervakningskamera i uppehållsrummet, i övriga lokaler verkar det vara fritt fram att våldta, knarka och slåss. Märkligt.
Regi: Kim Chapiron
Betyg: 6/10

Stone ( 2010 USA )

De Niro och Norton i samma film det var ett tag sedan, nämligen The Score från 2001. I Stone spelar De Niro övervakaren Jack Marby som utreder om fångar bör få en chans för en villkorlig frigivning. Norton är mordbrännaren Gerald Creeson som inser att Jack är hans biljett ut ur fängelset. Till sin hjälp att försöka snärja Jack tar Gerald sin fru Lucetta som spelas av Milla Jovovich.

Man har valt att kalla Stone för en psykologisk thriller . Jag misstänker att det är en omskriving av genren astrista filmer för gud såååå tråkig denna välspelade film var. Roligast hade nog skådisarna, De Niro funderade nog på hur mycket han skulle  frusta, sucka och andas genom näsan. Norton nog och softade  i sin trailer och tänkte på om han ska lägga till en stamning eller varför inte ett tic eller två till sin karaktär. Milla var nog mest glad att hon slapp agera mot zombies samt att hon får var med i en film som inte framförs i slowmotion. Vid det här laget har hon nog upptäckt att hon hamnade i en film där det är handlingen som går i slowmotion.  Jag tror nog att skådisarna hade jättetrevligt åt lite catering, tipsade varandra om olika skådespelartricks över en kopp kaffe och bara mös i allmännhet. Att filmen skulle bli engagerande tänkte nog ingen på. Det pratas och pratas i oändlighet uppblandat med lite sex och De Niros tunga andning genom näsan. That´s it.

Fiffi var lite mer postiv.

Regi: John Curran

Betyg: 2/10

R ( 2010 Danmark )

Fängelsefilmer är något jag är svag för och kombinerar man dansk kriminalfilm med denna genre borde det inte gå fel. Rashid och Rune är bägge nykomlingar på anstalten. Rune hinner inte ens få sin cell innan han börjar bli trakasserad av de andra fångarna. Han tvingas städa deras celler och utföra annan skitgöra. Tillsammans med Rashid kommer han på en plan att smuggla knark mellan avdelningarna. De bägge internerna får nu viss respekt av de andra fångarna men respekten sträcker sig inte längre än till den senast lyckade leveransen.

R är inte direkt någon munter film och inte speciellt spännande heller. På något sätt misslyckas regissören att få oss tittare att lära känna personerna i filmen istället blir det lite av en dokumentär känsla över det hela. Många, åtminstone ibörjan av filmen, tysta scener där Rune städar, röker och tittar ut genom fönstret. Jag kan tro att en del kan gilla det lite kyliga och dokumentära greppet men för mig får det effekten att när det hettar för det kumpanerna Rune och Rashid är jag mest kallsinnig, tyvärr. Filmen har en potential och kunde nog ha blivit riktigt bra. Det var åtminstone intressant att få se en fängelsefilm som inte var amerikansk för en gångs skull. Ett litet tips: Om en intern erbjuder att servera morgonkaffe tacka för guds skull nej.

Regi: Tobias Lindholm, Michael Noer

Betyg: 6/10

The Experiment ( 2010 USA )

Filmen är en amerikansk nyinspelning av en tysk film, Experimentet 2001, som var baserad på en bok som i sin tur baseras på ett riktigt experiment, The Stanford experiment. Det experimentet gick ut på undersöka hur människor beter sig i fångenskap.

Travis (Brody) behöver pengar till en resa och tar ett erbjudande om att delta i ett experment mot betalning. En grupp män isoleras och delas upp i två grupper, fångar och vakter.  Vakterna som leds av Barris (Whitaker) kommer snabbt i konflikt med fångarna och experimentet spårar ur men det kommer ingen och avbryter försöket som nu blivit en fråga om liv och död för fångarna.

För att göra historien mer spännande måste man ta till mer eller mindre osannolika och ologiska förklaringar vilket gör att jag sitter mest och irriterar mig. Upplösningen är en uppvisning i mental härdsmälta i sitt försök att förklara hur experimentet kunde gå fel. Brody och Whitaker spelar sina roller väl men de får kanske en för dominerande roll i dramat vilket gör att de övriga fångarna och vakterna till största delen får agera statister till huvudpersonernas konflikt. Jag har faktist svårt att finna något större engagemang i filmen. Man kan kanske få sig en funderare över det mänskliga psyket men så mycket mer är det faktiskt inte. Den tyska versionen är aningen bättre men bara aningen.

Regi: Paul Scheuring

Betyg: 4/10

Cell 211 ( 2009 spanien )

Under ett uppror i ett fängelse misstar fångarna en vakt för att vara en intern. Vakten lyckas med detta då det är hans första dag på det nya arbetet. Det gäller nu för vakten att klara sig med livet i behåll samtidigt som han försöker hindra fångarna att döda gisslan som tagits i samband med upproret. Olika omständigheter gör att vakten börjar sympatisera med fångarna och situationen börjar bli ohållbar för alla parter.

En riktigt bra och spännande fängelsefilm som inte följer mallen, handlingen tar nya vändningar och spänningen är på topp. Man får faktisk viss sympati för fångarna speciellt upprorets ledare Malamardre som får en nyanserad personlighet och är inte bara en nattsvart skurk. Alberto Ammann som spelar den minst sagt problemtyngde vakten gör ett övertygande porträtt av en maktlös man på väg mot ett sammanbrott. Jag ska inte avslöja för mycket, se filmen en höjdare!

Regi: Daniel Monzón

Skådespelare: Alberto Ammann, Luis Tosar

Betyg: 8/10

Un Prophete (2009 frankrike)

Malik har dömts till sex års fängelse väl där upptäcker han att pga sitt arabiska ursprung ligger lägst i rang. Då alla anser att han bara är en korkad arab blir det lätt för Malik att sakta men säkert arbeta sig mot den kriminella toppen.

Tahar Rahim som spelar Malik är ett fynd i denna, för ovanlighetens skull, franska fängelsefilm. Trots Maliks tvivelaktiga moral sitter man och hejar på honom då han till en början är en underdog. En del som är vana vid farten och klippningen i amerikanska filmer kan tycka att filmen är för lång (2:30) samt att tempot kunde vara snabbare. Jag stördes inte av filmens tempo och det var skönt med en film där historien fick den tid som behövdes för att berättas.

Regi: Jaques Audiard

Skådespelare: Tahar Rahim, Niels Arestrup

Betyg: 9/10

Escape from Alcatraz (1979 usa)

Berättelsen bygger på verkliga händelser nämligen en flykt från det (ö)kända fängelset  Alcatraz. Fyra fångar slår sig samman och planerar flykten.

Problemet med filmen är att den är inte speciellt spännande. de blivande rymmarna pratar hackar lite i väggen, promenerar och pratar lite till. Eastwood har några coola kommentarer för att visa att han är en hårding i.om att det är en amerikansk fängelsefilm är de obligatoriska ”tappa inte tvålen i duschen” samt ”dolda kniven på rastgården” scenerna med. Eastwood är även en hyvens kille så han är den ende på fängelset som får respekt av den afro-amerikanska fängelsepopulationen. Trots sina försök att vara seriös så är alla klicheér med, spänningen lyser dock med sin frånvaro . En ganska trist film.

Regi: Don Siegel

Skådespelare: Clint Eastwood, Patrick McGoohan

Betyg: 4/10

Bronson (2009)

bronsonDetta handlar om Charlie Bronson, en av Storbritanniens mest ”kända” fångar. Det hela började med ett postrån 1974 sedan dess har Bronson suttit i fängelse i 34 år varav 30 i isolering. Bronson heter egentligen Michael Peterson men tog namnet Bronson då han ansåg att han behövde ett ”artistnamn”, han ville, som han säger i början av filmen, bli känd och då han inte var musikalisk eller hade skådespelartalang var brott det enda alternativet. Filmen handlar kort och gott om Bronsons fängelsekarriär.

I vanliga fall är jag ganska förtjust i fängelsefilmer men här funkar det inte alls. Jag vet inte riktigt vad filmen vill berätta, tjugo minuter in i filmen har jag förstått vad det hela går ut på:Bronson gör sig omöjlig och slussas mellan olika fängelser. Resten av filmen håller på i samma stil, handlingen står helt enkelt still och det hade räckt med en halvtimmes dokumentär. Dock ställer filmen  ett par intressanta frågor: Vad skall ett demokratiskt samhälle göra med en människa som Bronson? Kommer han någonsin att passa in i samhället? Tyvärr är inte filmen lika intressant. Bra soundtrack samt Tom Hardy som är suverän i rollen som Bronson räddar filmen från ett bottenbetyg.

Regi: Nicolas Winding Refn

Skådespelare: Tom Hardy, Matt King m.fl

Betyg: 3/10