The Meg (2018 USA/Kina)

Statham+jättehaj det borde räcka för att placera denna av mig efterlängtade film på tio i topp listan av årets filmer. Trist nog är det inte jättehajen av den utdöda arten megalodon som är Jason Stathams värsta antagonist i denna film utan filmens producenter (får jag anta) som gör sitt bästa för att presentera ganska så tandlös hajfilm.

Storyn är inte så mycket att orda om. Då en expedition till Marianergraven går fel kallar man in den avdankade räddningsdykaren (?) Jonas Taylor för att rädda personalen på havets botten. Motvilligt ställer Jonas upp då hans ex-fru är en av de fångade.I samband med detta lyckas man locka upp en megalodon från djuphavsgraven och måste nu försöka döda odjuret innan det glufsat i sig allt som kommer i dess väg. Båtar, plexiglas, ubåtar, valar och människor ja allt ovannämnda verkar ingå i denna hajs kostcirkel.

The Meg är en film som är gjord för att roa för stunden och det lyckas den ganska så väl med men då man vill få så många som möjligt att gå på filmen är den tillåten från 11 år i därmed ganska så oblodig och tam – det får ju inte bli för hemskt. Manusförfattaren har även klämt in en äckligt klämkäck unge i filmen som droppar söta oneliners och är så där irriterande lillgammal som bara ungar i filmer kan vara.

Då det är en kinesisk amerikansk film som så många filmer verkar vara i dag måste man naturligtvis stoppa in en massa kineser i filmen. Nu har jag inget emot kineser eller filmer från detta land men det blir en krystad känsla i filmen likt de Beckfilmer där man kastat in tyska skådisar av den anledningen att tyskarna varit med i finansierat filmen. Likadant känns det här och känslan jag får är att man lagt mer energi på att fördela rollerna rättvist mellan amerikaner och kineser än själva produkten. Lägg sedan till en ganska så yxig dialog samt en hundscen så blir tyvärr The Meg lite av en besvikelse för mig. Det som räddar rullen är Jason Statham som är god form och cgi-hajen som är riktigt maffig men jag kan inte riktigt släppa dess märkliga matvanor.

Regi: Jon Turteltaub

Betyg: 5/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia: https://bilderord.wordpress.com/2018/08/24/the-meg-2018/

Fiffi: https://www.fiffisfilmtajm.se/the-meg/

 

Kingdom of the Spiders (1977 USA)

imagesCA8TVWT2Om man inte fick utlopp för sin spindelskräck i Arachnophobia så kanske Kingdom of the spiders kan uppfylla det begäret. Veterinären Robert Hansen (William Shatner) förbryllas av de många dödsfallen som plötsligt drabbar boskapen i hans distrikt. En expert tillkallas och då det är en ”farliga djur film” är den naturligtvis en storbystad blondin (Tiffany Bolling). Undersökningarna visar att DDT har dödat så många insekter att traktens spindar i brist på föda gått ett steg högre upp i näringskedjan i jakt på mat. Spindlarna börjar snart även attackera människor och katastrofen är ett faktum.

Kingdom of the spiders är naturligtvis inte något mästerverk men den är effektiv i sitt syfte, nämligen att ge folk med spindelskräck valuta för pengarna. Ett bonus är också att filmen är relativt välgjord och rapp samtidigt som den är underhållande på det där charmiga sättet som bara filmer av det här slaget kan vara. Jag var lite besviken på Arachnophobia då spindlarna i den filmen (med ett par undantag) var alltför futtiga. Det råds bot på i dagens film då man har satsat fullt ut på saftiga tarantlar – håriga och i storleksordningen desserttallrik. Att deras beteende inte är speciellt spindellikt (en biolog skulle nog få blodstörning), att en del av spindlarna är av plast, att en del statister och skådisar beter sig märkligt och att Shatners karaktär har drag av en stalker gentemot Bolling spelar ingen roll.  Kingdom of the spiders är underhållande och det räcker för mig. 5000 tarantlar användes och både Bolling och Shatner har i mina ögon vunnit stor respekt. Här är det ingen trickfilmning som gäller, det fullkomligen krälar av tarantlar över skådespelarna i filmen. Hur många spindlar som överlevde filminspelningen förtäljer inte historien.

Regi: John ‘Bud’ Cardos

Betyg: 6/10

Två bleka filmer och en riktig stinkare.

Cass

Filmen Cass är en s.k BOATS. Cass som egentligen heter Carol Pennant växte upp i Slade Green, Kent. Han adopterades av en vit familj och växte upp i ett vitt medelklassområde. Cass blev mobbad och utstött pga av sin hudfärg och för sitt ovanliga förnamn. Enda stället där han kände gemenskap var i hejarklacken till laget West Ham. Cass avancerar ganska snabbt och är snart ledare för lagets fanclub dvs de som tar fotbollsmatcherna som en ursäkt att puckla på allt som rör sig och håller på fel lag. Tyvärr för Cass tar polisen krafttag mot huliganismen och han åker in i finkan. När han avtjänat sitt straff försöker han välja en ny väg i livet, något som inte alltid är det lättaste.

Det finns bättre filmer att se om liknande teman för Cass känns som en film gjord med vänsterhanden. Det är en solskenshistoria om hur man med hjälp av en drivkraftig mamma samt en trogen kvinna vid sin sida kan förändra sitt liv till det bättre. Upplyftande men lite småtrist, filmen griper aldrig tag i mig och man har lyckats vaska fram halvdana skådisar i rollerna. Möjligtvis en söndagseftermiddag när det är dåligt väder eller för de största fansen av den här sub-genren annars kan Cass faktiskt kvitta.

Betyg: 4/10

Tenebre

Författaren Peter Neil åker till Italien för att lansera sin senaste thriller. Någon som inte har ett speciellt hälsosamt psyke verkar ha blivit influerad av boken och kopierar morden i thrillern. Neil kontaktas av mördaren och anar att han snart står näst på tur.

På IMBD har filmen Tenebre över 7 i betyg. Nu ska man kanske inte lita blint på på denna sajt men det verkar vara något jag missade när jag såg filmen, för den är verkligen inte bra. Skådisar, manus, logik och musik är under all kritik. Man skulle kunna tro att filmen är ihopknåpad av en amatör med både gott om tid och pengar. Så är inte fallet, det är den inte helt okände Dario Argento som står bakom kameran. Det finns två bra saker med filmen: Miljöerna är snygga och filmen kostade endast 19:50 på Rusta.

Betyg: 1/10

The Grey

Ottway arbetar som vargjägare för ett oljebolag i Alaska. Tydligen är de grå så glupska så de anfaller människor titt som tätt därav den något ovanliga anställningen. När oljearbetarna flyger till Anchorage för en längre tids ledighet störtar planet i vildmarken. De få överlevande måste nu under Ottways ledning försöka hitta hjälp. Som om att det inte räckte med snö och kyla är sällskapet jagade av en flock ihärdiga och hungriga cgi-vargar.

Vildmark, snö och farliga djur, tre indigrienser som jag gillar. Filmen har egentligen alla förutsättningar att bli ett rafflande äventyr men troligtvis verkade inte regissören Carnahan nöjd med att göra en naturthriller han ville något mer. Filmen vet inte riktigt vart den ska ta vägen. Spännande scener varvas med tjat, gnat och meningslösa diskussioner, historen står (trots att man traskar långa sträckor) och stampar. Det hade kunnat bli spännande och dramatiskt men filmen går på halvfart samt är halvtrist och deprimerande. Liam Neeson är dock stabil i huvudrollen som den sorgsena vargjägaren.

Betyg: 5/10