Bengt Ohlsson: Midsommarnattsdrömmar

Mot bättre vetande plockade jag upp Ohlssons senaste bok. Jag skriver mot bättre vetande med tanke på när jag läste Swing av författaren fick jag ångest och inte råder det brist på den varan under läsningen av Midsommarnattsdrömmar.

I boken får vi möta ett sällskap på sju personer. Den börjar när de är 25 år och har framtiden för sig. Berättelsen tar sedan två skutt in i framtiden och när vi lämnar dem är det sju stycken 55-åringar som är bittra utan något framtidshopp. Ohlson har valt att byta berättarröst mellan de sju så man får aldrig en heltäckande bild av skeendena då det är just den personen som berättar som står för upplevelsen vad som hänt. Det resulterar även i att när boken är slut så finns det en hel del lösa trådar kvar.

Handlingen är iofs inte unik och många kan nog tycka att ännu en bok om medelsvensson som vantrivs i verkligheten inte är nödvändig. Ohlsson har dock en vidrig liten förmåga att krypa under skinnet på mig som läsare. Flera gånger i boken tar han upp pinsamheter när folk rannsakar sig själva och sina handlingar som träffar mig direkt. Av och till under läsningen kommer jag på mig själv att ”det är ju så här jag också tänker och resonerar” och jag börjar undra över hur folk uppfattar mig som person. Under läsningen mals min tilltro på både mig själv och andra ned och jag börjar dra mig för att läsa vidare då boken väcker tankar inom mig som jag inte riktigt trivs med. Sista kapitlet är en pärs att läsa och Thomas (som är berättaren i detta kapitel) tankar om tiden som flytt och framtiden är i det närmaste outhärdliga.

Nu är boken inte helt utan skavanker. Vissa partier famlar Ohlson lite efter billiga poänger och en del av de inblandade är lite vaga i konturerna. Deras yrken är också kanske lite väl mycket åt kultursektorn då vi har att göra med journalister, rockmusiker och filmregissörer att göra. Jag tror att boken blivit än bättre om huvudpersonerna hade haft lite mer vanliga jobb. Sista kapitlet dras även med lite Metoo och rasistsnack tidsmarkörer som känns överflödiga.

Men i det stora är det petitesser. Att säga att Midsommarnattsdrömmar var en bok som berörde mig är en underdrift.

Scheme birds (2019 Sverige/Storbr)

Gemma är 18 år och bor staden Motherwell (Skotland) hos sin farfar då pappan sitter i fängelse och mamman är drogmissbrukare. På fritiden som varar dygnet runt då hon inte verkar ha något jobb pysslar Gemma med sin farfars duvor, boxas, super, slåss och hänger med sin pojkvän. Naturligtvis blir hon gravid och ska nu leka mamma, pappa barn tillsammans med sin pojkvän i en lägenhet som hon fått av socialen.

Dokumentären sätter ribban direkt då man får se Gemma som tränar samtidigt som hon har en cig i munnen, lite som att äta chips på gymmet. Hennes farfar verkar vara den enda stabila punkten tjejen har men iom graviditeten går det utför med den relationen och eländet slutar inte där. Turligt nog verkar Gemma ha en aningens högre drivkraft än sin kompisar och inser att hon på något vis måste ta sig ur denna miserabla miljö. Scheme birds slutar inte helt i moll utan med en liten halvnot i dur.

Scheme birds var en film som för ovanlighetens skull påverkade mig oväntat mycket under titten. Efter en kvart hade jag lite smått ångestont i magen och den känslan satt kvar resten av rullen. Bara en sådan sak som att jag tänker på filmen i grått trots att den var i färg beskriver min känsla av filmen. Kanske för att Gemma trots sina brister verkade vara en någorlunda schysst tjej speciellt med tanke på hennes historia och omgivning. Även hennes kompisar öden är inte de roligaste och man funderar över hur det kan vara så här i ett av världens rikaste länder. Jag gör mig inga illusioner om att det inte finns liknande människoöden i vårt land vilket gör det hela än mer beklämmande. En del recensenter har gnällt över att ”det är väl bara att ta sig kragen”. En diskussion jag inte tänker ta här och nu. Det enda jag kan säga om det påståendet är att det är lättare sagt av en som har det på det torra än när man sitter i skiten.

Dokumentären är gjord av en svenska och (antar jag) skotska. Dokumentären är inte helt oklanderlig då vissa scener känns iscensatta och filmens deltagare inte är helt bekväma med kameran. Jag får även intrycket av att huvudpersonerna fått instruktioner om vad de ska tala om så en del scener känns lite konstlade. Trots denna invändning är detta en mycket bra dokumentär men kanske inte till fredagsmyset. Jag är också glad över textningen. Var det verkligen engelska som talades?

Det börjar bli hög tid att stuva om i 2019 årsbästa lista iom denna film och några andra.

Filmen ligger uppe på SVT Play

Regi:  Ellen Fiske, Ellinor Hallin

Betyg: 8/10

Swinger (2016 Danmark)

Ångest kan gestalta sig i många olika former. I dagsläget skulle nog en harkling vid kyldisken på Coop injaga skräck hos många. Då jag själv är lagd åt det fatalistiska hållet (brukar tyst för mig själv mumla Insha’Allah när någon säger vi ses i morgon) oroar jag mig inte speciellt mycket över dessa ting då hela världen för ögonblicket är ett enda stort Insha’Allah. För mig kommer ångesten i andra former t.ex som en liten dansk ”komedi” med namnet Swinger..

Adam arbetar som försäljare av fjärrvärme och (enligt hans fru) går genom livet med  en uppsyn som att han vill hoppa ut genom ett fönster (jag håller helt med frun i hennes iakttagelse). Hur som haver verkar de två inte ha ett speciellt lyckligt äktenskap, Adam är missnöjd med livet och frun med sin man. Det kanske är förklaringen till att de två är swingers för att få lite krydda i livet – vad vet jag?

Filmen startar med att de åker till ett swingerspensionat där man under en helg tillsammans med likasinnade umgås, äter, dricker och sysslar med avklädda aktiviteter på kvällen. Alla inblandade känner varandra sedan tidigare men denna helgen introduceras ett nytt par som är avsevärt yngre än de övriga deltagarna. Adam blir förälskad i den ca tjugo år yngre Patricia vilket utmynnar i en kamp om hennes gunst med sällskapets alfahanne Jørgen. Tilläggas bör att denna kamp sker i öppen dager inför deras respektive fruar. Jösses! vad är det för fel på folk? Jag skulle kunna tänka mig en avsevärt trevligare helg t.ex simma med vithajar.

OM någon hade gått förbi mig när jag tittade på denna film hade man troligen trott att jag såg på en riktigt ryslig skräckis då jag mer eller mindre kikade mellan fingrarna under hela filmen. Jag klarar knappt av att se filmer av detta slag när människor förnedrar sig själva och pinsamheterna radar upp sig. Nu är det inte mycket naket i filmen, lite guppande rumpor, lite bröst och det är ungefär allt. Det jobbiga består istället i hur de inblandade behandlar varandra, gubbarna verkar vara ena jobbiga jävlar och deras fruar är inte mycket bättre med ständigt giftiga kommentarer och pikar. Spriten och kåtheten gör sitt och det blir som sagt åtminstone för mig en riktigt jobbig film att se.

Paradoxalt nog är filmen samtidigt dråplig och i sina stunder finstämd och jag känner med de inblandade mer eller mindre då de i grund och botten troligen är helt ok människor även om jag inte skulle vilja hänga med någon i sällskapet. Det är situationen och bitterheten som gör att de framstår i sämre dager. Slutet är vemodigt och öppet för tolkning men jag gillade rullen. En sista fundering: Finns det något filmland som slår danskarna på fingrarna när det gäller att frammana ångest på film?

Tackar Snacka om film för tipset

Regi: Mikkel Munch-Fals

Betyg: 8/10

Holiday (2018 Danmark)

Sascha drar till Turkiet där hennes kriminelle pojkvän Michael huserar tillsammans med sina vänner och släktingar. Tillsammans med Michael har Sascha en ganska så glassig semester fylld av dyra presenter och ändlösa krog och restaurangbesök. Under ytan är det dock inte så avslappnat då Michael är en man som hela tiden måste blidkas antingen genom smicker eller sex. Hans ord är lag och även om det på ytan kan verka vara en gemytlig stämning så trippar alla på tå inför Michael. När Sascha börjar småflörta med en seglare från Nederländerna har hon inte riktigt tänkt över de eventuella konsekvenserna av sitt handlande.

Filmens regissör  Isabella Eklöf är en av manusförfattarna bakom den svenska filmen Gräns och visst har filmerna vissa beröringspunkter. De handlar om folk som inte passar in i vanliga sociala mönster och båda rullarna har den där känslan av att något inte riktigt stämmer. Holiday är som ni nog förstår ingen mysig fredagsrulle. Som tittare sitter jag hela tiden på helspänn och väntar bara på att det ska smälla. Filmen har ett par tre riktigt obehagliga scener, varav en är en mycket grafisk våldtäktsscen där jag som tittare värjer mig mot vad som visas.

Samtidigt som Holiday är en djupt obehaglig film är den intressant. Sascha är en rollfigur som väcker mitt intresse. Jag undrar hur och varför hon blev ihop med Michael för man måste vara i det närmaste hjärndöd för att inte inse vad det är för typ. Är det som så att hon väljer att ta förnedringen och rädslan till priset av ett lyxliv med fina presenter eller flyr hon från något ? Hur står hon överhuvudtaget ut? Många frågor men man får inga svar i filmen det är upp till mig som tittare att bedöma och tolka slutet.

Är filmen att rekommendera? Vet inte. Jag gillade den men det är ingen lättsam historia och som sagt i sina stunder djupt obehaglig både visuellt och psykiskt. Jag hoppas verkligen inte att någon förväxlat denna film med rom-com sörjan The Holiday som kom för ett par år sedan – det torde bli en riktigt otrevlig överraskning.

Regi:Isabella Eklöf

Betyg: 8/10

Brimstone (2016 Nederländerna)

Man skulle nästan kunna tro att von Trier ligger bakom filmen Brimstone men den är något så ovanligt som en Nederländsk västern. Vi får följa den stumma Liz liv från barndomen och framåt. Filmen startar med att det kommer en ny präst till staden där Liz bor med sin familj. Att prästen inte har goda avsikter står snart klart. Varför han när ett hat till Liz vet vi inte till en början men att filmen kommer bli en enda lång golgatavandring för Liz står snart klart.

Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.

Till en början är berättelsen lite förvirrande då det är lite oklart om vad som egentligen händer och varför. Filmen är uppdelad i fyra segment som hoppar i tiden så lagom till filmens final står allt klart. Det är obehagligt, sorgligt, eländigt och blodigt mao en tvättäkta feelbadfilm som jag gillade mycket. Ensemblen är mycket bra med b.la Guy Pearce i rollen som den djävulske prästen och Dakota Fanning som Liz även Kit Harington gör ett inhopp som revolverman och Vera Vitali dyker upp i en liten roll som prostituerad. Det som griper tag är dock storyn och dess oförsonlighet. Då det inte är en Hollywoodproduktion står det också snart klart att man inte har en susning om hur det ska gå. Inte en mysig filmupplevelse men bra.

Regi: Martin Koolhoven

Betyg: 7/10

Kollektivet (2016 Danmark)

kollektivet-posterNär Eriks far går bort ärver han dennes stora hus och sätter ut det till försäljning. Hans fru Anna är av en annan åsikt och vill att man ska starta ett kollektiv. Efter tjat och påståenden om att han är tråkig viker sig Erik och man börjar plocka in folk för att skapa sitt kollektiv. Erik känner sig undanskuffad och lite vilsen i den nya ”familjen” och när en av hans elever gör närmanden tar han tacksamt emot inviterna och resten går käpprätt åt helvete.

Till att börja med startar jag med att konstatera att jag alla dagar i veckan hade checkat in på rum 237 på hotell Overlook än att bo i ett kollektiv som torde vara en av de vidrigaste boendeformer som någonsin existerat. Alltid folk omkring en och alla beslut ska röstas igenom efter diskussioner. Fy faen vilken tillvaro! Filmen Kollektivet blir för mig som att se en obehaglig skräckis.

I grund och botten är detta en dansk feelbad historia om ett äktenskap som går i kras inför öppen publik. Som sådan funkar filmen ganska väl även om jag inte riktigt kan förstå fruns handlingar efter att makens affär uppdagats men visst, desperata situationer föder desperata handlingar.

Det som inte funkar så bra är väl just själva kollektivet. De övriga rollfigurerna är inte så mycket mer än statister i  skilsmässodramat mellan Erik och Anna. Det kollektivets medlemmar gör är väl att ge en ganska så tragisk situation ett bisarrt skimmer då parets äktenskapskris stundtals förvandlas till en allmän diskussionsfråga kring matsalsbordet. En märklig situation men å andra sidan utspelas filmen på 70-talet som stundtals var ett mycket märkligt årtionde.

Kollektivet är en helt ok film men inte så mycket mer. Jag blir inte riktigt engagerad och har lite svårt för att känna för filmens huvudpersoner trots att det är bra skådisar och en historia som borde engagera. Den känns lite vag i sin berättelse och mynnar för mig ut i en axelryckning som dock sprider kalla kårar då jag tänker på boendeformen.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 5/10

Wiener dog (2016 USA)

wiener-dog-posterTodd Solondz senaste film består av fyra historier vars gemensamma nämnare är ett antal miserabla människor som alla är ägare av en tax en s.k wiener dog. Om det är samma hund är lite oklart men det spelar inte så stor roll för berättelserna. Vi får möta en familj där sonen varit cancersjuk och pappan inhandlar en hund till pojken. Mamman är inte överdrivet förtjust i hunden och pappan blir inte så glad när det händer en ”olycka”. I historia nummer två dyker Dawn Wiener från Solondz tidigare film Welcome to the dollhouse upp. Hon tar tillfället i akt och gör ett försök att lämna sitt ganska så gråa och trista liv. Vidare får vi träffa en bitter filmlärare som hoppas att få ett manus godkänt och den sista historien handlar om en bitter kvinna i slutet av sitt liv.

Det låter inte så värst upplyftande men filmen präglas av en nattsvart humor som roar mig. Allt från mammans bisarra hundberättelse i den första filmen till filmens final på en konstutställning är troligen inte rumsren humor men likväl rolig.

Problemet med Wiener dog är att jag inte vet vad regissören vill säga med sin film. Berättelserna har liksom ingen slutkläm utan presenterar bara en rad ynkliga existenser. Filmsegmenten startar i moll för att sedan bli allt mörkare. Kanske budskapet kort och gott är att livet inte är en dans på rosor utan är helt enkelt ganska så eländigt och det är bara att gilla läget. Jag vet inte heller om Solondz haft en tanke med att skildra människor i olika stadier av livet, från barn till pensionär. Möjligtvis för att visa att det spelar ingen roll, gammal som ung, livsångesten finns alltid med oss.

Om jag ska vara riktigt ärlig så ger faktiskt regissören ett par korta glimtar av hopp men de är så korta att man lätt kan missa dessa i malströmmen av allt elände. Jag fann dock filmen vara underhållande och trots allt riktigt rolig på sina ställen. Roligast är det dock att läsa kommentarerna på IMBD från alla dessa aningslösa biobesökare och hundälskare som gått på filmen i hopp om att få se en mysig liten film om en hund. Ett skäl nog så starkt att man bör läsa filmbloggar så man åtminstone får ett hum om vad det är som erbjuds.

Passar på att tacka Henke för tipset.

Regi: Todd Solondz

Betyg: 7/10

Nanna Johansson: Paradise

9789100161217

Nanna Johansson hör tillsammans med Sara Granér  och Liv Strömqvist till de mer intressanta serieskaparna i Sverige. Paradise är inte en serie utan tio stycken noveller. Vad jag förstått så har författaren av och till på ”fritiden” skrivit en del noveller och har nu samlat dessa i boken Paradise.

Det är inga solskenshistorier som Johansson berättar. Det tema som novellsamlingen har är att alla berättelserna handlar om kvinnor som inte är speciellt sympatiska. Bokens historier handlar b.la om en försupen bibliotekarie som omedvetet bidrar till mobbingen av sin dotter. En politiker som gör ett sista ryck för att komma i rampljuset och ett par tonårstjejer som sysslar med utpressning.

Alla berättelserna är läsvärda och ångestfaktorn är hög. Av och till sitter jag i min röda fåtölj och stönar till högt av obehag med en växande ångest. Ett par av historierna är nästan outhärdliga i allt det elände som vi människor gör mot varandra utan att tänka närmare på saken. Paradise är lättläst och Johansson krånglar inte till det i onödan, det betyder inte att språket är torftigt utan historierna har ett bra flyt. Trots att berättelsernas huvudpersoner inte hör till de personer jag skulle vilja ha i min bekantskapskrets är de inga (några undantag finns) onda människor. Det är människor som på ett eller annat vis har haft otur kanske gjort ett ogenomtänkt val och livet har inte riktigt blivit vad de tänkt sig. Gemensamt dock för de flesta av bokens karaktärer är att de många gånger handlar utan att tänka på konsekvenserna.  Klart läsvärd novellsamling och jag hoppas på fler ångestfyllda berättelser från Johanssons penna.

Donald Ray Pollock: Djävulens hantverk

bigOriginalI boken Djävulens hantverk får vi stifta bekantskap med en antal människor på den amerikanska östkusten. Det är präster, seriemördare, självutnämnda predikanter, korrumperade poliser, misshandlade barn och andra misslyckade existenser som försöker hanka sig fram i sin miserabla vardag. Under berättelsens gång kommer deras vägar att korsas och då ofta med fatala konsekvenser.

Det är ingen hemlighet att jag lockas av detta som i folkmun kallas för white trash. Det är intressant att läsa/se vilka annorlunda liv ens medmänniskor kan leva. Fattigdom finns över hela världen men i fallet med s.k white trash är det intressanta att denna misär exsiterar i ett av världens rikaste länder. Miljön och socialt arv slår bojor kring människorna och de har helt enkelt svårt att ta sig ur skiten. Det känns sas i magen att lära känna dessa fiktiva individer.

Trots att jag ganska snart kan ana hur det kommer att gå är det en spännande resa till finalen och jag sträckläste boken något som för mig är ganska ovanligt. Författaren beskriver miljön med skitiga kök, djurkadaver och lortiga människor bra. Han gottar sig inte i eländet utan beskriver rakt av hur verkligheten kan te sig för en människor. Bokens karaktärer är också oftast välskrivna även om en del porträtt hade kunnat fördjupats en aning mer. Det hade varit intressant att få veta mer om vissa karaktärers drivkrafter och bakgrund men på det hela är det en bra bok som verkligen rekommenderas.

The Tribe (2014 Ukraina)

tribulSergey börjar på en internatskola där alla, både personal och elever, är döva. Han tas upp i gänget som styr skolan med järnhand. De rånar, säljer knark och agerar hallickar för skolans kvinnliga elever. När Sergey blir kär i en av tjejerna och försöker hindra att hon deltar i prostitutionen bryter helvetet loss och Sergey står ensam mot skolans ledare.

The Tribe är en väldigt annorlunda film. All dialog i filmen sker på teckenspråk utan några undertexter – vilket gör att de enda som möjligtvis kan begripa vad som ”sägs” i filmen är de personer som kan kan teckenspråk på Ukrainska. Till en början kände jag hur rastlösheten grep tag i mig då jag inte fattade vad folk sa till varandra men allteftersom filmen rullade på sögs jag allt mer in i rollfigurernas tysta värd. Jag började att observera andra saker som man kanske inte gör vanligtvis när man ser en film och förmågan att tolka det visuella fick arbeta lite extra. Detta gjorde att The Tribe blev lite av en unik filmupplevelse –  åtminstone för mig. Många gånger blir man bortskämd av mediet och får allt serverat på fat via dialogen men The Tribe gjorde att jag fick en ny erfarenhet.

Det är som man säkert redan har förstått ingen munter historia. Det är miserabla människoliv, de flesta i filmen har ingen som helst förståelse för människovärde och gruppen som styr skolan påminner av och till om en flock djur som agerar på ren instinkt. Vidare är miljöerna öststatsgråa det är betong, skitigt och slitet. Kort och gott: The Tribe är ingen ”klackarna i taket” film. Regissören Miroslav Slaboshpitsky jobbar med långa scener med få klipp vilket gör att tempot blir lågt men också att filmen stundtals blir svår att se under scener som innehåller våld och förnedring då kameran aldrig lämnar det som sker. Filmen hade kanske kunnat mått gott av att vara liiiite kortare men då hade jag kanske inte fått den meditativa känsla som tittningen gav mig.

Regi: Miroslav Slaboshpitsky

betyg: 7/10

Snowtown (2011 Australien)

snowtown-1-posterNär filmen Snowtown sattes i produktion protesterade man i Australien då man fann det osmakligt att göra film på så fruktansvärda händelser. Reaktionerna påminde lite om debatten i Sverige då Torell gjorde Il capitano som baserade sig på morden i Åmsele. Sowntown är som ni troligen redan förstått en s.k BOATS. Filmen handlar om seriemördaren John Bunting som härjade i Adelaide i södra Australien. Bunting är inte den sorts seriemördare som man vanligtvis möter i kriminalfilmer. Han härjade bland utslagna människor och lyckades även snärja den 16-årige James Vlassakis till att bli hans medhjälpare. Offren var personer som Bunting ansåg vara ovärdiga att leva eller människor som helt enkelt irriterade honom.

Snowtown är inte en spännande film däremot är det en deprimerande och obehaglig film. Regissören Justin Kurzel hantverk påminner mycket om den svenske regissören Ruben Östlund. Kameran är med som en nyfiken men passiv åskådare och tränger sig på filmens karaktärer. Det gör att berättelsen kryper in under skinnet på mig och och jag får en närvaro i filmen som är större än vad jag egentligen skulle önska mig.  Snowtown är linjärt berättad men det är inte allt som berättas. Det som kameran missar förklaras inte och filmen får i sina stunder en dokumentär känsla där den visar brottstycken från en rad bedrövliga människoöden. Tacksamt nog filmar man bara ett mord och det räcker mer än väl för min del. Resten av morden antyds eller så får man räkna ut de själva då en och annan i ensemblen försvinner ut ur handlingen och Bunting berättar för vänner och bekanta han han eller hon har åkt för att besöka någon. John Bunting spelas spelas helt suveränt av Daniel Henshall. Han ger ett gemytligt och sympatiskt intryck (skådisen påminner lite om Ricky Gervais i utseende) men man kan hela tiden ana vilket monster som döljer sig bakom ytan. Jag kan nästan förstå hur Bunting kunde dupera sin omgivning under så lång tid.

Snowtown är en skitig och otrevlig film. Snowtown är en deprimerande film men det är en  en mycket bra film som jag inte kommer att glömma.

Regi: Justin Kurzel

Betyg: 9/10

Shakespeare söndag: Macbeth (1971 Storbr/USA)

1971 Macbeth (ing) (hs)Macbeth eller ”den där skotska pjäsen” som den även kallas för av skrockfullt teaterfolk får avsluta detta lilla tema av Shakespeare filmatiseringar. Macbeth är en firad general i kung Duncans arme. På väg hem från en strid stöter han på tre häxor. Häxorna spår att Macbeth ska bli kung och lite annat smått och gott. Först avfärdar Macbeth spådomen men när händelser som häxorna förutspått infaller börjar han grubbla över möjligheten att bli kung. Påhejad av sin fru tar Macbeth tillfället i akt när Duncan besöker hans slott och mördar kungen. Macbeth blir kung men tvingas till nya dåd för säkra sin makt. Till slut har han skaffat sig fiender överallt och söker upp de tre häxorna än en gång för nya spådomar.

Macbeth är regisserad av den numera ökände Roman Polanski. Detta var den första filmen Polanski gjorde efter att hans fru Sharon Tate mördats av Charlie Manson och hans hippieanhang. Att Polanski var dyster till sinnes när filmen gjordes märks väl. Det är grått, blåsigt och smockfullt med plågade själar. Nu är i och för sig Macbeth inte någon munter historia och om man skulle jämföra denna tragedi med Hamlet som i sina stunder är lite smårolig eller Richard III där huvudpersonen är en ganska skojfrisk skurk är detta en nattsvart historia som inte gör någon glad. Därmed behöver det inte betyda att det är en dålig film.

Öppningsscenen med de tre häxorna på en vindpiskad strand är helt suverän och Polanski sätter stämningen direkt. Skådisarna är kompetenta men var för mig okända. Det är lite väl grått och eländigt och Polanski försitter inte en chans att göra filmen så blodig han bara kan. En del scener tangerar t.om skräckgenren och jag anar att de var lite väl magstarka för biopubliken 1971.  Vissa partier av filmen känns lite ”billiga” speciellt slutstriden men det var nog en fråga om budget. Någon större träning i stunts verkar inte skådisarna fått då de fighter som sker är lite klumpiga men å andra sidan skulle jag tro att de är mer realistiska än det fäktande på film man är van vid.. Polanski har också ändrat lite på storyn och har på eget bevåg lagt till en scen som gör detta nattsvarta drama än mörkare, något som jag gillade.

Macbeth är sevärd och är troligen en av Shakespeares starkare storys (av de jag sett) men jag kände att jag måste nog vara på humör för att se när en bekymmersam skotsk adelsman gräver sin egen grav. Det var jag inte denna gång. Däremot var denna version vida överlägsen den scenuppsättning av pjäsen jag såg en gång i min ungdom. Där sprang en av häxorna in i en kuliss som rasade och publiken skrattade ut skådespelarna när de blev för teatraliska. ett minne för livet.

Sofia har också sett den där skotska pjäsen – kanske i en något muntrare tappning?

Regi: Roman Polanski

Betyg:

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Som sagt nu var detta lilla minitema avslutat men Shakespeare kommer tillbaka i en eller annan form – förr eller senare. Jag vill även tacka Sofia för ett gott samarbete i versernas snåriga djungel.

Bengt Ohlsson: Swing

9789100138202Ångest kan komma i många olika former t.ex när två elever går upp i rök under en skolresa eller varför inte när man läser en nätt liten bok som heter Swing av författaren Bengt Ohlsson.

Åke och Hanna lever i en stad i Mellansverige (av någon anledning för jag för mig att det är Skövde). Åke är den mer passive av de två i förhållandet så när Hanna föreslår att de två ska gå på en swingerklubb sätter han nästan fredagsmysvinet i halsen. Hur som helst så hamnar de två på klubben och ett par som de träffar där bjuder in Hanna och Åke till middag och eventuellt något mer.

Swing skildras ur de båda huvudpersonernas perspektiv vi får ta del av deras tankar var för sig i vartannat kapitel. Varför Hanna vill dra till swingerklubben är lite oklart likaså att Åke går med på det eller åtminstone vet de det inte själva. Båda är har en känsla av att deras liv gått i stå. Rutinerna är de samma och åtminstone Hanna vill att det ska hända något. Åkes skäl är mer att han vill förvåna sina fru och för en gångs skull göra något oväntat. Personligen vet jag inte om man ska satsa på att gå till en swingerklubb om livet känns lite enahanda. Själv hade jag nog badat i havet det blir spänning så det räcker och blir över, åtminstone för mig.

Jag gillade boken  och den satte i gång en del tankar över varför folk (och jag själv i svaga ögonblick) aldrig riktigt är nöjda med vad man har. Vart kommer dessa krav från på att det hela tiden ska hända något och varför bär så många på en rädsla över att vara nöjd med livet? Måste man hela tiden sträva efter att något nytt ska hända? Hanna och Åke får vad de förtjänar och när boken är slut är paret tillbaka i samma vardagslunk men nu med en erfarenhet som man nog helst hade velat vara utan med facit i hand.

Det är en roande och samtidigt lite sorgsen bok om människor som har det man behöver men vill ha mer utan att det egentligen är nödvändigt. Om jag skulle ha några invändningar skulle de möjligtvis vara att Åke och Hanna känner sig själva allt för väl. Deras inre monologer är överdrivet analyserande och stundtals tänker de allt för objektivt över sina reaktioner och känslor och berättelsen liknar ibland en terapisession men iofs en underhållande sådan. Boken hade också blivit lite mer intressant om Ohlsson valt att kasta om parets roller men då hade kanske historien blivit för otrevlig och inte funkat lika bra. Jag kommer med säkerhet läsa fler av författarens böcker.

 

Festen (Danmark 1998)

bQJiLfFv474bIWlFDGLUv2cowCNDet drar ihop sig till fest. Släkt, vänner och familj samlas för att fira Helges sextioårsdag. På ytan verkar alla tycka att det ska bli en trevlig afton men säg den släktträff där gemytligheten är rådande. Konflikter bubblar under ytan och när den äldste sonen ställer sig upp för att hålla ett tal med det något kryptiska namnet ”Pappa ska bada” bryter helvetet ut och det blir en sextioårsdag som lär gå till historien.

Festen är den första filmen som filmats efter det s.k Dogmamanifestet som skrevs av Lars von Trier. Det innebär att filmskapandet ska innehålla ett antal regler b.la: Filmen ska vara i färg, befintlig scenografi ska användas, kameran ska bäras, optisk bearbetning är förbjuden m.m. Det är lätt att känna igen en dogmafilm när man ser den. De kan ibland vara lite jobbiga att se men det finns åtminstone en fördel samt en nackdel med manifestet såsom jag upplever det.

Fördelen är att jag känner mig mer närvarande i filmen, känslan av att det man ser ”är på riktigt” är högst påtaglig.  När det gäller dagens film glömmer jag efter ett tag att det är film jag ser, det känns som att jag är en passiv gäst under denna mardrömslika tillställning något som gör att det känns i kropp och själ. En känsla som även fanns när jag såg Älskar dig för evigt.

Nackdelen är att samtidigt som man känner sig delaktig i det som händer på rutan gör manifestets regler att jag ändå känner mig lite alienerad inför det som sker. Allt utspelas i realtid framför kameran och några djupare porträtt av de inblandade sker inte. De blir trots sin närvaro ändå statister i ett obehagligt drama. Jag har en och annan undring över en del av karaktärernas agerande i filmen men å andra sidan kan det ibland vara skönt att inte få allt skrivet på näsan det lyckas allt för många filmer med i dag.

Festen är inte någon trevlig historia men i sina stunder slår det obehagliga över och jag undrar nog om det inte är en svart komedi jag ser även om skrattet fastnar i halsen. Klart sevärd med många fina skådisar.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 8/10