Catch the fair one (2021 USA)

Den före detta boxaren/boxerskan (?) Kaylee har det inte alltför muntert. Hon ger sig själv skulden för sin systers försvinnande. Samvetskvalen har tärt på henne med följden att Kaylee har hamnat i ett drogberoende, sumpat sin karriär som boxare och mer eller mindre brutit med sin familj. Filmen startar med att Kaylee verkar ha fått upp ett spår efter systern som leder till en trafficking liga och hon förbereder sig för att infiltrera denna.

Den amerikanska drömmen är nattsvart i denna film. Efter att ha sett filmen kände jag mig både skitig och lite allmänt deprimerad. Filmen är inspelad i och kring staden Buffalo som inte verkar vara ett alltfört mysigt ställe att leva i. Omgivningarna består av gråslaskig snö, slitna byggnader och människor som om de inte är tärda av livet är ena riktigt osympatiska djävlar.

Catch the fair one är ingen trevlig film men jädrigt bra och stundtals rejält spännande då Kaylee hela tiden kämpar i underläge och inte kan lita på någon. Kaylee som spelas av  boxaren/boxerskan(?) Kali Reis (som f,ö står som medförfattare)  får bokstavligen kämpa sig fram för att hitta sin syster. Kevin Dunn dyker upp i en liten roll där han var oväntat osympatisk, vanligtvis brukar han spela avsevärt trevliga personer. Det är som sagt ingen mysig film att gona sig till men om man som jag gillar skitiga miljöer och feelbad är detta en liten pärla. Rekommenderas varmt !

Regi: Josef Kubota Wladyka

Betyg: 8/10

 

A Horrible woman (2017 Danmark)

Rasmus är en vanlig kille kring 25+. Lite omogen, gillar mest att hänga med polarna, ta en öl och spela fotboll. På en fest träffar han Marie och blir blixtkär. Ganska snabbt flyttar de ihop och sedan går det utför. Marie är nämligen en manipulatör av rang, till en början är det små saker som tex vad man ska göra med Rasmus cd-skivor eller vart gitarren ska stå men snart finner sig Rasmus inte längre leva sitt liv. Han blir förvirrad och osäker på vem han är då han känner att hans vilja och identitet sakta håller på att raderas ut-

Till en början tyckte jag inte att Marie var så illa, flyttar man ihop får man kompromissa och om man är två måste man ta hänsyn till den andra men klart är att hon definitivt går över gränsen. Det är ingen jämn strid mellan de två då Rasmus inte alls har samla sociala förmågor som Marie. Han är en enkel kille som lever livet dag för dag, hon däremot verkar ha en mer långsiktig agenda.

När jag såg filmen rådde det inget snack om saken vem jag sympatiserade med. Marie är helt enkelt ingen trevlig människa eller om jag får rätta mig: Jag tycker inte att Marie är en trevlig människa. En dag eller två efter titten insåg jag att filmen trots allt har teman som åtminstone tål att diskuteras. Det kan vara så enkelt att Rasmus helt enkelt låter Marie köra över honom, något som triggar henne då ingen säger stopp. Har man ansvar för vem man väljer att leva med och vilket ansvar har man i hur andra människor låter sig behandlas? Intressanta filosofiska frågor som inte låter sig besvaras i en blogg som denna. Till syvende och sist tycker jag att Marie är en hemsk människa men jag kan till viss mån förstå att det går som det går.

A Horrible woman är en kort rulle på ca 80 minuter som gjordes för en spottstyver och spelades in på två veckor. Ett bevis för att film inte alltid behöver en massa stålar, har man bra skådisar, en ide och regissör kan man komma milsvida. Under titten satt jag och irriterade på var jag sett Amanda Collin som spelade Marie. Kort googling gav mig svaret – hon är med i den högst rekommendabla tv-serien Raised by wolves, även där spelar hon en något obehaglig rollfigur en skådis att hålla kolla på.

Regi: Christian Tafdrup

betyg: 8/10

Hounds of love (2016 Australien)

Paul Bernardo och Karla Homolka, Ian Brady och Myra Hindley samt Fred och Rosemary West är alla par som mördat tillsammans. Mindre kända är David och Catherine Birnie som kidnappade och mördade fem tjejer i Perth på 90-talet. Det tilltänkta sjätte offret lyckades fly och de två förövarna kommer troligen aldrig mer att se dagens ljus hoppas jag.

Filmen Hounds of love hävdar att den inte är en s.k BOATS men det vete fan då det är alldeles för många likheter mellan verkligheten och filmen. Visst man har ändrat på en hel del men i grunden är det samma historia. Varför man hävdar detta vet jag inte men kanske är Australiensarna till skillnad mot Engelsmän och Amerikaner känsligare när det rör att sätta gruvliga sanna händelser på film. I fallet Snowtown blev också folk upprörda så det kanske ligger lite i mina antaganden.

Hur som helst. I Hounds of love kidnappas den unga tjejen Vicki när hon är på väg till en fest. Till en början tror hon att det rör sig om en vanlig kidnappning men snart begriper hon att hennes kidnappare Evelyn och John har helt andra saker i åtanke. Vicki gör nu allt hon kan för att fly innan hon blir ännu ett offer.

Jag har sagt det förr och säger det igen: När det rör ruggiga filmer så är Australiensarna och Fransmännen svårslagna. De båda länderna bär på ett oförsonligt drag i filmsammanhang och backar inte för något. Barn, hundar, gravida kvinnor är vanligtvis fredade i filmer men i dessa länder skiter man fullkomligt i dessa oskrivna regler. Ett lyckligt slut är man inte heller garanterad. När det rör Hounds of love har jag länge haft filmen på min ”att se lista” men dragit mig för detta då jag vet att risken för ont i magen är överhängande.

Filmen är inte speciellt blodig eller våldsam i bild men regissören Ben Young låter oss tittare ana vad som händer utanför bild och jag undrar om inte det är värre då min fantasi får fullt spelrum. Det är verkligen ingen behaglig film men bra är den i vart fall. Det ges inga tillfällen att slappna av då det är en tight story där hoppet om Vicki ska klara sig både släcks och tänds ett flertal gånger. Trion Emma Booth (Evelyn), Ashleigh Cummings (Vicki) och Stephen Curry (John) är fantastiska i sina rollprestationer. Om jag ska ha någon invändning skulle det möjligen vara upplösningen som är lite svag fast då man spelar Atmosphere av Joy Division filmens sista minuter friar jag hellre än fäller. Jag är svag för sådana där billiga trick.

Regi: Ben Young

Betyg: 8/10

Bully (2001 USA)

1993 mördades Bobby Kent av sina kompisar.Filmen Bully är Larry Clarks version om vad som hände. Om man nu ska tro denna film var Bobby ett as i människohamn. Han var en översittare vilket tog sig i uttryck att han förnedrade sin barndomsvän Marty, våldtog tjejer och var allmänt otrevlig. När Marty blir ihop med Lisa ser hon hur han behandlas av Bobby. Då Marty inte kan förmå sig att bryta kontakten börjar Lisa likt Lady McBeth hetsa vänner och bekanta att man borde ta och mörda Bobby.

Jag minns än när jag såg denna film för första gången. Det var en rejäl käftsmäll i tv-soffan. Jag begrep inte hur folk kunde vara så verklighetsfrämmande och korkade. Huvudpersonerna hör till medelklassen, har det relativt väl ställt och alla är kring 20 år. De verkar mest fördriva sina dagar med att ta droger och ha sex och ingen verkar göra något vettigt med sitt liv. När de diskuterar att mörda Bobby är det som att de inte inser vad de planerar det verkar mest vara en häftig och lite udda grej de tänker göra. Det är först efter mordet några av de inblandade inser vad de gjort.

Då det är den famöse Larry Clark som står för regin är det mycket droger, sex och en hel del våld. Det är iofs ok med tanke på den historia han skildrar men med sin regi ger han ett gubbsjukt intryck.  Det är en hel del onödiga kameraåkningar över de unga tjejernas bakdelar och skrev – lite väl voyeuristiskt om ni frågar mig.

Filmen är en BOATS och jag var tvungen att kolla upp hur mycket Clark ändrat och till min fasa insåg jag att det enda som ändrats är att skådisarna ser lite bildskönare ut än sina motsvarigheter IRL. De var med andra ord så här stolliga i verkligheten och Clark har i stort sett hållit sig till vad som kom fram under utredningen. Det enda som kan ifrågasättas är väl Bobby Kents karaktär då den i stort sett bygger på mördarnas vittnesmål. Skådisarna är mer eller mindre kända och gör ett bra jobb som vilsna ungdomar och Clark har återanvänt en del av skådisarna från sin tidigare film Kids.

Det är ingen trevlig film och jag får alltid lite ont i magen när jag ser den. Kanhända att man kan tycka att filmen är spekulativ men det kan verkligheten ibland vara. Rekommendabel men inte till fredagsmyset och de sista fem minuterna är magiska i sin misär.

Regi: Larry Clark

Betyg: 8/10

Vodkafabriken (2010 Sverige)

I staden Zhigulyovsk ca 100 mil sydost om Moskva lever mor och dotter Tatiana och Valentina. Den sistnämnda jobbar på en vodkafabrik är 22 år frånskild, ensamstående med en son samt när drömmar om en skådespelarkarriär i Moskva. Mamman har en radda kraschade förhållanden bakom sig men då en ungdomskärlek hör av sig väcks hoppet om närhet. Problemet är att dottern tänker dra till Moskva och anser att mamman ska ta hand om hennes son. Någon av kvinnorna måste backa.

 

 

Det här är en dokumentär där man får njuta(?) av repliker som:

-”Jag hatar mitt barn”

-”Han klär sig som en uteliggare och är tandlös! ” -”Men han är ändå en man.”

-”Om en man slår en kvinna finns det en anledning till det.”

Det var ett litet axplock av vad som sägs i denna muntration till film.

Lägg sedan till grått väder, grå betong, slitna miljöer och grälsjuka människor så blir ens egen vardag i ett januarigrått coronadrabbat Sverige som ett party på Rivieran vid en jämförelse.

Detta är en dokumentär om människor utan hopp eller framtid. De super, knullar runt och är allmänt olyckliga, en olycka man tar ut på sina medmänniskor. När Valentina är på fest sitter man mest och skäller på varandra. På jobbet hånar Valentinas arbetskamrater henne ganska så grovt för hennes skådespelardrömmar.

Till skillnad mot Bitter life finns här ingen som man får sympati för. I den filmen skulle jag kunna tänka mig att hänga med en del personer den känslan finns inte för människorna i Vodkafabriken. Å andra sidan kan jag förstå deras själsliga karghet då filmen handlar om människor som är desperata att finna någon form av lycka i sina miserabla liv. Att hoppas att dokumentären skulle sluta på en high note är inget annat än en önskedröm.

Jag är lite nyfiken över hur det gick för Tatiana och Valentina fast jag känner på mig att det i detta fall är bäst att vara ovetande.

Regi: Jerzy Sladkowski

Betyg: 7/10

Chans (1962 Sverige)

Tidigt 60-tal i Sverige, min föreställning av denna tid landar bland olåsta dörrar, doft av svettig gabardin och allmänt reko folk möjligen kunde man vara lite orolig för eventuella raggare. Alla dessa föreställningar kommer på skam när jag ser Chans regisserad av självaste Gunnar Hellström. Filmen är baserad på författarinnan Birgitta Stenbergs bok med samma namn. Ska man tro på hennes självbiografiska böcker (hon skrev flera) så levde hon vad man kan kalla ett ”vilt liv” ute i Europa och Sverige under 60-talet.

Chans startar med att den 16 åriga Marie får lämna barnhemmet i Stockholm då hon placerats i ett Skånskt fosterhem. Klart att hon vantrivs då hon hamnat ute på landsbygden.När det uppdagas att hennes fosterfars bror får sätta på henne i utbyte mot alkohol blir det skandal och Marie rymmer med siktet inställt på Stockholm och sin pojkvän. Efter diverse äventyr bla sex med tyska lastbilschaufförer och medelålders gubbar i utbyte mot lift hamnar hon i Stockholm. Frågan är bara vad hon ska ta sig till i storstaden.

Det här var en oväntad bra rulle från det glada 60-talet. Filmen är åtminstone i handling oväntat rå och osminkad, det är sex, droger och misshandel och mina tankar om en mysigt 60-tals Stockholm måste revideras. Jag är inte så blåögd att jag trodde att livet då var som i en Åsa-Nisse film men filmen skakade trots allt om mig lite.

Marie spelas av Lillevi Bergman som verkligen är en fynd. Utöver handlingen är det många fina Stockholmsmiljöer från en stad som än inte drabbats av rivningshysterin. En extra krydda är en ung Gösta Ekman som spelar en student vars väg korsas av Marie. Ok att språket är lite mossigt och teatralt men det kan jag överseende med denna gång. Chans visade sig bli en lite oväntat (o)angenäm filmupplevelse.

Lillevi Bergman gjorde mig lite nyfiken och jag kollade upp vad hon mer gjort under sin karriär. Till min förvåning har hon bara gjort en film till och hon dog ung bara 41 år. Trist nog gav inte internet några svar om varför hennes bana blev så kort vare sig som skådis eller livet.

Regi: Gunnar Hellström

betyg: 7/10

Bengt Ohlsson: Midsommarnattsdrömmar

Mot bättre vetande plockade jag upp Ohlssons senaste bok. Jag skriver mot bättre vetande med tanke på när jag läste Swing av författaren fick jag ångest och inte råder det brist på den varan under läsningen av Midsommarnattsdrömmar.

I boken får vi möta ett sällskap på sju personer. Den börjar när de är 25 år och har framtiden för sig. Berättelsen tar sedan två skutt in i framtiden och när vi lämnar dem är det sju stycken 55-åringar som är bittra utan något framtidshopp. Ohlson har valt att byta berättarröst mellan de sju så man får aldrig en heltäckande bild av skeendena då det är just den personen som berättar som står för upplevelsen vad som hänt. Det resulterar även i att när boken är slut så finns det en hel del lösa trådar kvar.

Handlingen är iofs inte unik och många kan nog tycka att ännu en bok om medelsvensson som vantrivs i verkligheten inte är nödvändig. Ohlsson har dock en vidrig liten förmåga att krypa under skinnet på mig som läsare. Flera gånger i boken tar han upp pinsamheter när folk rannsakar sig själva och sina handlingar som träffar mig direkt. Av och till under läsningen kommer jag på mig själv att ”det är ju så här jag också tänker och resonerar” och jag börjar undra över hur folk uppfattar mig som person. Under läsningen mals min tilltro på både mig själv och andra ned och jag börjar dra mig för att läsa vidare då boken väcker tankar inom mig som jag inte riktigt trivs med. Sista kapitlet är en pärs att läsa och Thomas (som är berättaren i detta kapitel) tankar om tiden som flytt och framtiden är i det närmaste outhärdliga.

Nu är boken inte helt utan skavanker. Vissa partier famlar Ohlson lite efter billiga poänger och en del av de inblandade är lite vaga i konturerna. Deras yrken är också kanske lite väl mycket åt kultursektorn då vi har att göra med journalister, rockmusiker och filmregissörer att göra. Jag tror att boken blivit än bättre om huvudpersonerna hade haft lite mer vanliga jobb. Sista kapitlet dras även med lite Metoo och rasistsnack tidsmarkörer som känns överflödiga.

Men i det stora är det petitesser. Att säga att Midsommarnattsdrömmar var en bok som berörde mig är en underdrift.

Scheme birds (2019 Sverige/Storbr)

Gemma är 18 år och bor staden Motherwell (Skotland) hos sin farfar då pappan sitter i fängelse och mamman är drogmissbrukare. På fritiden som varar dygnet runt då hon inte verkar ha något jobb pysslar Gemma med sin farfars duvor, boxas, super, slåss och hänger med sin pojkvän. Naturligtvis blir hon gravid och ska nu leka mamma, pappa barn tillsammans med sin pojkvän i en lägenhet som hon fått av socialen.

Dokumentären sätter ribban direkt då man får se Gemma som tränar samtidigt som hon har en cig i munnen, lite som att äta chips på gymmet. Hennes farfar verkar vara den enda stabila punkten tjejen har men iom graviditeten går det utför med den relationen och eländet slutar inte där. Turligt nog verkar Gemma ha en aningens högre drivkraft än sin kompisar och inser att hon på något vis måste ta sig ur denna miserabla miljö. Scheme birds slutar inte helt i moll utan med en liten halvnot i dur.

Scheme birds var en film som för ovanlighetens skull påverkade mig oväntat mycket under titten. Efter en kvart hade jag lite smått ångestont i magen och den känslan satt kvar resten av rullen. Bara en sådan sak som att jag tänker på filmen i grått trots att den var i färg beskriver min känsla av filmen. Kanske för att Gemma trots sina brister verkade vara en någorlunda schysst tjej speciellt med tanke på hennes historia och omgivning. Även hennes kompisar öden är inte de roligaste och man funderar över hur det kan vara så här i ett av världens rikaste länder. Jag gör mig inga illusioner om att det inte finns liknande människoöden i vårt land vilket gör det hela än mer beklämmande. En del recensenter har gnällt över att ”det är väl bara att ta sig kragen”. En diskussion jag inte tänker ta här och nu. Det enda jag kan säga om det påståendet är att det är lättare sagt av en som har det på det torra än när man sitter i skiten.

Dokumentären är gjord av en svenska och (antar jag) skotska. Dokumentären är inte helt oklanderlig då vissa scener känns iscensatta och filmens deltagare inte är helt bekväma med kameran. Jag får även intrycket av att huvudpersonerna fått instruktioner om vad de ska tala om så en del scener känns lite konstlade. Trots denna invändning är detta en mycket bra dokumentär men kanske inte till fredagsmyset. Jag är också glad över textningen. Var det verkligen engelska som talades?

Det börjar bli hög tid att stuva om i 2019 årsbästa lista iom denna film och några andra.

Filmen ligger uppe på SVT Play

Regi:  Ellen Fiske, Ellinor Hallin

Betyg: 8/10

Swinger (2016 Danmark)

Ångest kan gestalta sig i många olika former. I dagsläget skulle nog en harkling vid kyldisken på Coop injaga skräck hos många. Då jag själv är lagd åt det fatalistiska hållet (brukar tyst för mig själv mumla Insha’Allah när någon säger vi ses i morgon) oroar jag mig inte speciellt mycket över dessa ting då hela världen för ögonblicket är ett enda stort Insha’Allah. För mig kommer ångesten i andra former t.ex som en liten dansk ”komedi” med namnet Swinger..

Adam arbetar som försäljare av fjärrvärme och (enligt hans fru) går genom livet med  en uppsyn som att han vill hoppa ut genom ett fönster (jag håller helt med frun i hennes iakttagelse). Hur som haver verkar de två inte ha ett speciellt lyckligt äktenskap, Adam är missnöjd med livet och frun med sin man. Det kanske är förklaringen till att de två är swingers för att få lite krydda i livet – vad vet jag?

Filmen startar med att de åker till ett swingerspensionat där man under en helg tillsammans med likasinnade umgås, äter, dricker och sysslar med avklädda aktiviteter på kvällen. Alla inblandade känner varandra sedan tidigare men denna helgen introduceras ett nytt par som är avsevärt yngre än de övriga deltagarna. Adam blir förälskad i den ca tjugo år yngre Patricia vilket utmynnar i en kamp om hennes gunst med sällskapets alfahanne Jørgen. Tilläggas bör att denna kamp sker i öppen dager inför deras respektive fruar. Jösses! vad är det för fel på folk? Jag skulle kunna tänka mig en avsevärt trevligare helg t.ex simma med vithajar.

OM någon hade gått förbi mig när jag tittade på denna film hade man troligen trott att jag såg på en riktigt ryslig skräckis då jag mer eller mindre kikade mellan fingrarna under hela filmen. Jag klarar knappt av att se filmer av detta slag när människor förnedrar sig själva och pinsamheterna radar upp sig. Nu är det inte mycket naket i filmen, lite guppande rumpor, lite bröst och det är ungefär allt. Det jobbiga består istället i hur de inblandade behandlar varandra, gubbarna verkar vara ena jobbiga jävlar och deras fruar är inte mycket bättre med ständigt giftiga kommentarer och pikar. Spriten och kåtheten gör sitt och det blir som sagt åtminstone för mig en riktigt jobbig film att se.

Paradoxalt nog är filmen samtidigt dråplig och i sina stunder finstämd och jag känner med de inblandade mer eller mindre då de i grund och botten troligen är helt ok människor även om jag inte skulle vilja hänga med någon i sällskapet. Det är situationen och bitterheten som gör att de framstår i sämre dager. Slutet är vemodigt och öppet för tolkning men jag gillade rullen. En sista fundering: Finns det något filmland som slår danskarna på fingrarna när det gäller att frammana ångest på film?

Tackar Snacka om film för tipset

Regi: Mikkel Munch-Fals

Betyg: 8/10

Holiday (2018 Danmark)

Sascha drar till Turkiet där hennes kriminelle pojkvän Michael huserar tillsammans med sina vänner och släktingar. Tillsammans med Michael har Sascha en ganska så glassig semester fylld av dyra presenter och ändlösa krog och restaurangbesök. Under ytan är det dock inte så avslappnat då Michael är en man som hela tiden måste blidkas antingen genom smicker eller sex. Hans ord är lag och även om det på ytan kan verka vara en gemytlig stämning så trippar alla på tå inför Michael. När Sascha börjar småflörta med en seglare från Nederländerna har hon inte riktigt tänkt över de eventuella konsekvenserna av sitt handlande.

Filmens regissör  Isabella Eklöf är en av manusförfattarna bakom den svenska filmen Gräns och visst har filmerna vissa beröringspunkter. De handlar om folk som inte passar in i vanliga sociala mönster och båda rullarna har den där känslan av att något inte riktigt stämmer. Holiday är som ni nog förstår ingen mysig fredagsrulle. Som tittare sitter jag hela tiden på helspänn och väntar bara på att det ska smälla. Filmen har ett par tre riktigt obehagliga scener, varav en är en mycket grafisk våldtäktsscen där jag som tittare värjer mig mot vad som visas.

Samtidigt som Holiday är en djupt obehaglig film är den intressant. Sascha är en rollfigur som väcker mitt intresse. Jag undrar hur och varför hon blev ihop med Michael för man måste vara i det närmaste hjärndöd för att inte inse vad det är för typ. Är det som så att hon väljer att ta förnedringen och rädslan till priset av ett lyxliv med fina presenter eller flyr hon från något ? Hur står hon överhuvudtaget ut? Många frågor men man får inga svar i filmen det är upp till mig som tittare att bedöma och tolka slutet.

Är filmen att rekommendera? Vet inte. Jag gillade den men det är ingen lättsam historia och som sagt i sina stunder djupt obehaglig både visuellt och psykiskt. Jag hoppas verkligen inte att någon förväxlat denna film med rom-com sörjan The Holiday som kom för ett par år sedan – det torde bli en riktigt otrevlig överraskning.

Regi:Isabella Eklöf

Betyg: 8/10

Brimstone (2016 Nederländerna)

Man skulle nästan kunna tro att von Trier ligger bakom filmen Brimstone men den är något så ovanligt som en Nederländsk västern. Vi får följa den stumma Liz liv från barndomen och framåt. Filmen startar med att det kommer en ny präst till staden där Liz bor med sin familj. Att prästen inte har goda avsikter står snart klart. Varför han när ett hat till Liz vet vi inte till en början men att filmen kommer bli en enda lång golgatavandring för Liz står snart klart.

Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.

Till en början är berättelsen lite förvirrande då det är lite oklart om vad som egentligen händer och varför. Filmen är uppdelad i fyra segment som hoppar i tiden så lagom till filmens final står allt klart. Det är obehagligt, sorgligt, eländigt och blodigt mao en tvättäkta feelbadfilm som jag gillade mycket. Ensemblen är mycket bra med b.la Guy Pearce i rollen som den djävulske prästen och Dakota Fanning som Liz även Kit Harington gör ett inhopp som revolverman och Vera Vitali dyker upp i en liten roll som prostituerad. Det som griper tag är dock storyn och dess oförsonlighet. Då det inte är en Hollywoodproduktion står det också snart klart att man inte har en susning om hur det ska gå. Inte en mysig filmupplevelse men bra.

Regi: Martin Koolhoven

Betyg: 7/10

Kollektivet (2016 Danmark)

När Eriks far går bort ärver han dennes stora hus och sätter ut det till försäljning. Hans fru Anna är av en annan åsikt och vill att man ska starta ett kollektiv. Efter tjat och påståenden om att han är tråkig viker sig Erik och man börjar plocka in folk för att skapa sitt kollektiv. Erik känner sig undanskuffad och lite vilsen i den nya ”familjen” och när en av hans elever gör närmanden tar han tacksamt emot inviterna och resten går käpprätt åt helvete.

Till att börja med startar jag med att konstatera att jag alla dagar i veckan hade checkat in på rum 237 på hotell Overlook än att bo i ett kollektiv som torde vara en av de vidrigaste boendeformer som någonsin existerat. Alltid folk omkring en och alla beslut ska röstas igenom efter diskussioner. Fy faen vilken tillvaro! Filmen Kollektivet blir för mig som att se en obehaglig skräckis.

I grund och botten är detta en dansk feelbad historia om ett äktenskap som går i kras inför öppen publik. Som sådan funkar filmen ganska väl även om jag inte riktigt kan förstå fruns handlingar efter att makens affär uppdagats men visst, desperata situationer föder desperata handlingar.

Det som inte funkar så bra är väl just själva kollektivet. De övriga rollfigurerna är inte så mycket mer än statister i  skilsmässodramat mellan Erik och Anna. Det kollektivets medlemmar gör är väl att ge en ganska så tragisk situation ett bisarrt skimmer då parets äktenskapskris stundtals förvandlas till en allmän diskussionsfråga kring matsalsbordet. En märklig situation men å andra sidan utspelas filmen på 70-talet som stundtals var ett mycket märkligt årtionde.

Kollektivet är en helt ok film men inte så mycket mer. Jag blir inte riktigt engagerad och har lite svårt för att känna för filmens huvudpersoner trots att det är bra skådisar och en historia som borde engagera. Den känns lite vag i sin berättelse och mynnar för mig ut i en axelryckning som dock sprider kalla kårar då jag tänker på boendeformen.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 5/10

Wiener dog (2016 USA)

Todd Solondz senaste film består av fyra historier vars gemensamma nämnare är ett antal miserabla människor som alla är ägare av en tax en s.k wiener dog. Om det är samma hund är lite oklart men det spelar inte så stor roll för berättelserna. Vi får möta en familj där sonen varit cancersjuk och pappan inhandlar en hund till pojken. Mamman är inte överdrivet förtjust i hunden och pappan blir inte så glad när det händer en ”olycka”. I historia nummer två dyker Dawn Wiener från Solondz tidigare film Welcome to the dollhouse upp. Hon tar tillfället i akt och gör ett försök att lämna sitt ganska så gråa och trista liv. Vidare får vi träffa en bitter filmlärare som hoppas att få ett manus godkänt och den sista historien handlar om en bitter kvinna i slutet av sitt liv.

Det låter inte så värst upplyftande men filmen präglas av en nattsvart humor som roar mig. Allt från mammans bisarra hundberättelse i den första filmen till filmens final på en konstutställning är troligen inte rumsren humor men likväl rolig.

Problemet med Wiener dog är att jag inte vet vad regissören vill säga med sin film. Berättelserna har liksom ingen slutkläm utan presenterar bara en rad ynkliga existenser. Filmsegmenten startar i moll för att sedan bli allt mörkare. Kanske budskapet kort och gott är att livet inte är en dans på rosor utan är helt enkelt ganska så eländigt och det är bara att gilla läget. Jag vet inte heller om Solondz haft en tanke med att skildra människor i olika stadier av livet, från barn till pensionär. Möjligtvis för att visa att det spelar ingen roll, gammal som ung, livsångesten finns alltid med oss.

Om jag ska vara riktigt ärlig så ger faktiskt regissören ett par korta glimtar av hopp men de är så korta att man lätt kan missa dessa i malströmmen av allt elände. Jag fann dock filmen vara underhållande och trots allt riktigt rolig på sina ställen. Roligast är det dock att läsa kommentarerna på IMBD från alla dessa aningslösa biobesökare och hundälskare som gått på filmen i hopp om att få se en mysig liten film om en hund. Ett skäl nog så starkt att man bör läsa filmbloggar så man åtminstone får ett hum om vad det är som erbjuds.

Passar på att tacka Henke för tipset.

Regi: Todd Solondz

Betyg: 7/10

Nanna Johansson: Paradise

Nanna Johansson hör tillsammans med Sara Granér  och Liv Strömqvist till de mer intressanta serieskaparna i Sverige. Paradise är inte en serie utan tio stycken noveller. Vad jag förstått så har författaren av och till på ”fritiden” skrivit en del noveller och har nu samlat dessa i boken Paradise.

Det är inga solskenshistorier som Johansson berättar. Det tema som novellsamlingen har är att alla berättelserna handlar om kvinnor som inte är speciellt sympatiska. Bokens historier handlar b.la om en försupen bibliotekarie som omedvetet bidrar till mobbingen av sin dotter. En politiker som gör ett sista ryck för att komma i rampljuset och ett par tonårstjejer som sysslar med utpressning.

Alla berättelserna är läsvärda och ångestfaktorn är hög. Av och till sitter jag i min röda fåtölj och stönar till högt av obehag med en växande ångest. Ett par av historierna är nästan outhärdliga i allt det elände som vi människor gör mot varandra utan att tänka närmare på saken. Paradise är lättläst och Johansson krånglar inte till det i onödan, det betyder inte att språket är torftigt utan historierna har ett bra flyt. Trots att berättelsernas huvudpersoner inte hör till de personer jag skulle vilja ha i min bekantskapskrets är de inga (några undantag finns) onda människor. Det är människor som på ett eller annat vis har haft otur kanske gjort ett ogenomtänkt val och livet har inte riktigt blivit vad de tänkt sig. Gemensamt dock för de flesta av bokens karaktärer är att de många gånger handlar utan att tänka på konsekvenserna.  Klart läsvärd novellsamling och jag hoppas på fler ångestfyllda berättelser från Johanssons penna.