Kollektivet (2016 Danmark)

kollektivet-posterNär Eriks far går bort ärver han dennes stora hus och sätter ut det till försäljning. Hans fru Anna är av en annan åsikt och vill att man ska starta ett kollektiv. Efter tjat och påståenden om att han är tråkig viker sig Erik och man börjar plocka in folk för att skapa sitt kollektiv. Erik känner sig undanskuffad och lite vilsen i den nya ”familjen” och när en av hans elever gör närmanden tar han tacksamt emot inviterna och resten går käpprätt åt helvete.

Till att börja med startar jag med att konstatera att jag alla dagar i veckan hade checkat in på rum 237 på hotell Overlook än att bo i ett kollektiv som torde vara en av de vidrigaste boendeformer som någonsin existerat. Alltid folk omkring en och alla beslut ska röstas igenom efter diskussioner. Fy faen vilken tillvaro! Filmen Kollektivet blir för mig som att se en obehaglig skräckis.

I grund och botten är detta en dansk feelbad historia om ett äktenskap som går i kras inför öppen publik. Som sådan funkar filmen ganska väl även om jag inte riktigt kan förstå fruns handlingar efter att makens affär uppdagats men visst, desperata situationer föder desperata handlingar.

Det som inte funkar så bra är väl just själva kollektivet. De övriga rollfigurerna är inte så mycket mer än statister i  skilsmässodramat mellan Erik och Anna. Det kollektivets medlemmar gör är väl att ge en ganska så tragisk situation ett bisarrt skimmer då parets äktenskapskris stundtals förvandlas till en allmän diskussionsfråga kring matsalsbordet. En märklig situation men å andra sidan utspelas filmen på 70-talet som stundtals var ett mycket märkligt årtionde.

Kollektivet är en helt ok film men inte så mycket mer. Jag blir inte riktigt engagerad och har lite svårt för att känna för filmens huvudpersoner trots att det är bra skådisar och en historia som borde engagera. Den känns lite vag i sin berättelse och mynnar för mig ut i en axelryckning som dock sprider kalla kårar då jag tänker på boendeformen.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 5/10

Wiener dog (2016 USA)

wiener-dog-posterTodd Solondz senaste film består av fyra historier vars gemensamma nämnare är ett antal miserabla människor som alla är ägare av en tax en s.k wiener dog. Om det är samma hund är lite oklart men det spelar inte så stor roll för berättelserna. Vi får möta en familj där sonen varit cancersjuk och pappan inhandlar en hund till pojken. Mamman är inte överdrivet förtjust i hunden och pappan blir inte så glad när det händer en ”olycka”. I historia nummer två dyker Dawn Wiener från Solondz tidigare film Welcome to the dollhouse upp. Hon tar tillfället i akt och gör ett försök att lämna sitt ganska så gråa och trista liv. Vidare får vi träffa en bitter filmlärare som hoppas att få ett manus godkänt och den sista historien handlar om en bitter kvinna i slutet av sitt liv.

Det låter inte så värst upplyftande men filmen präglas av en nattsvart humor som roar mig. Allt från mammans bisarra hundberättelse i den första filmen till filmens final på en konstutställning är troligen inte rumsren humor men likväl rolig.

Problemet med Wiener dog är att jag inte vet vad regissören vill säga med sin film. Berättelserna har liksom ingen slutkläm utan presenterar bara en rad ynkliga existenser. Filmsegmenten startar i moll för att sedan bli allt mörkare. Kanske budskapet kort och gott är att livet inte är en dans på rosor utan är helt enkelt ganska så eländigt och det är bara att gilla läget. Jag vet inte heller om Solondz haft en tanke med att skildra människor i olika stadier av livet, från barn till pensionär. Möjligtvis för att visa att det spelar ingen roll, gammal som ung, livsångesten finns alltid med oss.

Om jag ska vara riktigt ärlig så ger faktiskt regissören ett par korta glimtar av hopp men de är så korta att man lätt kan missa dessa i malströmmen av allt elände. Jag fann dock filmen vara underhållande och trots allt riktigt rolig på sina ställen. Roligast är det dock att läsa kommentarerna på IMBD från alla dessa aningslösa biobesökare och hundälskare som gått på filmen i hopp om att få se en mysig liten film om en hund. Ett skäl nog så starkt att man bör läsa filmbloggar så man åtminstone får ett hum om vad det är som erbjuds.

Passar på att tacka Henke för tipset.

Regi: Todd Solondz

Betyg: 7/10

Nanna Johansson: Paradise

9789100161217

Nanna Johansson hör tillsammans med Sara Granér  och Liv Strömqvist till de mer intressanta serieskaparna i Sverige. Paradise är inte en serie utan tio stycken noveller. Vad jag förstått så har författaren av och till på ”fritiden” skrivit en del noveller och har nu samlat dessa i boken Paradise.

Det är inga solskenshistorier som Johansson berättar. Det tema som novellsamlingen har är att alla berättelserna handlar om kvinnor som inte är speciellt sympatiska. Bokens historier handlar b.la om en försupen bibliotekarie som omedvetet bidrar till mobbingen av sin dotter. En politiker som gör ett sista ryck för att komma i rampljuset och ett par tonårstjejer som sysslar med utpressning.

Alla berättelserna är läsvärda och ångestfaktorn är hög. Av och till sitter jag i min röda fåtölj och stönar till högt av obehag med en växande ångest. Ett par av historierna är nästan outhärdliga i allt det elände som vi människor gör mot varandra utan att tänka närmare på saken. Paradise är lättläst och Johansson krånglar inte till det i onödan, det betyder inte att språket är torftigt utan historierna har ett bra flyt. Trots att berättelsernas huvudpersoner inte hör till de personer jag skulle vilja ha i min bekantskapskrets är de inga (några undantag finns) onda människor. Det är människor som på ett eller annat vis har haft otur kanske gjort ett ogenomtänkt val och livet har inte riktigt blivit vad de tänkt sig. Gemensamt dock för de flesta av bokens karaktärer är att de många gånger handlar utan att tänka på konsekvenserna.  Klart läsvärd novellsamling och jag hoppas på fler ångestfyllda berättelser från Johanssons penna.

Donald Ray Pollock: Djävulens hantverk

bigOriginalI boken Djävulens hantverk får vi stifta bekantskap med en antal människor på den amerikanska östkusten. Det är präster, seriemördare, självutnämnda predikanter, korrumperade poliser, misshandlade barn och andra misslyckade existenser som försöker hanka sig fram i sin miserabla vardag. Under berättelsens gång kommer deras vägar att korsas och då ofta med fatala konsekvenser.

Det är ingen hemlighet att jag lockas av detta som i folkmun kallas för white trash. Det är intressant att läsa/se vilka annorlunda liv ens medmänniskor kan leva. Fattigdom finns över hela världen men i fallet med s.k white trash är det intressanta att denna misär exsiterar i ett av världens rikaste länder. Miljön och socialt arv slår bojor kring människorna och de har helt enkelt svårt att ta sig ur skiten. Det känns sas i magen att lära känna dessa fiktiva individer.

Trots att jag ganska snart kan ana hur det kommer att gå är det en spännande resa till finalen och jag sträckläste boken något som för mig är ganska ovanligt. Författaren beskriver miljön med skitiga kök, djurkadaver och lortiga människor bra. Han gottar sig inte i eländet utan beskriver rakt av hur verkligheten kan te sig för en människor. Bokens karaktärer är också oftast välskrivna även om en del porträtt hade kunnat fördjupats en aning mer. Det hade varit intressant att få veta mer om vissa karaktärers drivkrafter och bakgrund men på det hela är det en bra bok som verkligen rekommenderas.

The Tribe (2014 Ukraina)

tribulSergey börjar på en internatskola där alla, både personal och elever, är döva. Han tas upp i gänget som styr skolan med järnhand. De rånar, säljer knark och agerar hallickar för skolans kvinnliga elever. När Sergey blir kär i en av tjejerna och försöker hindra att hon deltar i prostitutionen bryter helvetet loss och Sergey står ensam mot skolans ledare.

The Tribe är en väldigt annorlunda film. All dialog i filmen sker på teckenspråk utan några undertexter – vilket gör att de enda som möjligtvis kan begripa vad som ”sägs” i filmen är de personer som kan kan teckenspråk på Ukrainska. Till en början kände jag hur rastlösheten grep tag i mig då jag inte fattade vad folk sa till varandra men allteftersom filmen rullade på sögs jag allt mer in i rollfigurernas tysta värd. Jag började att observera andra saker som man kanske inte gör vanligtvis när man ser en film och förmågan att tolka det visuella fick arbeta lite extra. Detta gjorde att The Tribe blev lite av en unik filmupplevelse –  åtminstone för mig. Många gånger blir man bortskämd av mediet och får allt serverat på fat via dialogen men The Tribe gjorde att jag fick en ny erfarenhet.

Det är som man säkert redan har förstått ingen munter historia. Det är miserabla människoliv, de flesta i filmen har ingen som helst förståelse för människovärde och gruppen som styr skolan påminner av och till om en flock djur som agerar på ren instinkt. Vidare är miljöerna öststatsgråa det är betong, skitigt och slitet. Kort och gott: The Tribe är ingen ”klackarna i taket” film. Regissören Miroslav Slaboshpitsky jobbar med långa scener med få klipp vilket gör att tempot blir lågt men också att filmen stundtals blir svår att se under scener som innehåller våld och förnedring då kameran aldrig lämnar det som sker. Filmen hade kanske kunnat mått gott av att vara liiiite kortare men då hade jag kanske inte fått den meditativa känsla som tittningen gav mig.

Regi: Miroslav Slaboshpitsky

betyg: 7/10

Snowtown (2011 Australien)

snowtown-1-posterNär filmen Snowtown sattes i produktion protesterade man i Australien då man fann det osmakligt att göra film på så fruktansvärda händelser. Reaktionerna påminde lite om debatten i Sverige då Torell gjorde Il capitano som baserade sig på morden i Åmsele. Sowntown är som ni troligen redan förstått en s.k BOATS. Filmen handlar om seriemördaren John Bunting som härjade i Adelaide i södra Australien. Bunting är inte den sorts seriemördare som man vanligtvis möter i kriminalfilmer. Han härjade bland utslagna människor och lyckades även snärja den 16-årige James Vlassakis till att bli hans medhjälpare. Offren var personer som Bunting ansåg vara ovärdiga att leva eller människor som helt enkelt irriterade honom.

Snowtown är inte en spännande film däremot är det en deprimerande och obehaglig film. Regissören Justin Kurzel hantverk påminner mycket om den svenske regissören Ruben Östlund. Kameran är med som en nyfiken men passiv åskådare och tränger sig på filmens karaktärer. Det gör att berättelsen kryper in under skinnet på mig och och jag får en närvaro i filmen som är större än vad jag egentligen skulle önska mig.  Snowtown är linjärt berättad men det är inte allt som berättas. Det som kameran missar förklaras inte och filmen får i sina stunder en dokumentär känsla där den visar brottstycken från en rad bedrövliga människoöden. Tacksamt nog filmar man bara ett mord och det räcker mer än väl för min del. Resten av morden antyds eller så får man räkna ut de själva då en och annan i ensemblen försvinner ut ur handlingen och Bunting berättar för vänner och bekanta han han eller hon har åkt för att besöka någon. John Bunting spelas spelas helt suveränt av Daniel Henshall. Han ger ett gemytligt och sympatiskt intryck (skådisen påminner lite om Ricky Gervais i utseende) men man kan hela tiden ana vilket monster som döljer sig bakom ytan. Jag kan nästan förstå hur Bunting kunde dupera sin omgivning under så lång tid.

Snowtown är en skitig och otrevlig film. Snowtown är en deprimerande film men det är en  en mycket bra film som jag inte kommer att glömma.

Regi: Justin Kurzel

Betyg: 9/10

Shakespeare söndag: Macbeth (1971 Storbr/USA)

1971 Macbeth (ing) (hs)Macbeth eller ”den där skotska pjäsen” som den även kallas för av skrockfullt teaterfolk får avsluta detta lilla tema av Shakespeare filmatiseringar. Macbeth är en firad general i kung Duncans arme. På väg hem från en strid stöter han på tre häxor. Häxorna spår att Macbeth ska bli kung och lite annat smått och gott. Först avfärdar Macbeth spådomen men när händelser som häxorna förutspått infaller börjar han grubbla över möjligheten att bli kung. Påhejad av sin fru tar Macbeth tillfället i akt när Duncan besöker hans slott och mördar kungen. Macbeth blir kung men tvingas till nya dåd för säkra sin makt. Till slut har han skaffat sig fiender överallt och söker upp de tre häxorna än en gång för nya spådomar.

Macbeth är regisserad av den numera ökände Roman Polanski. Detta var den första filmen Polanski gjorde efter att hans fru Sharon Tate mördats av Charlie Manson och hans hippieanhang. Att Polanski var dyster till sinnes när filmen gjordes märks väl. Det är grått, blåsigt och smockfullt med plågade själar. Nu är i och för sig Macbeth inte någon munter historia och om man skulle jämföra denna tragedi med Hamlet som i sina stunder är lite smårolig eller Richard III där huvudpersonen är en ganska skojfrisk skurk är detta en nattsvart historia som inte gör någon glad. Därmed behöver det inte betyda att det är en dålig film.

Öppningsscenen med de tre häxorna på en vindpiskad strand är helt suverän och Polanski sätter stämningen direkt. Skådisarna är kompetenta men var för mig okända. Det är lite väl grått och eländigt och Polanski försitter inte en chans att göra filmen så blodig han bara kan. En del scener tangerar t.om skräckgenren och jag anar att de var lite väl magstarka för biopubliken 1971.  Vissa partier av filmen känns lite ”billiga” speciellt slutstriden men det var nog en fråga om budget. Någon större träning i stunts verkar inte skådisarna fått då de fighter som sker är lite klumpiga men å andra sidan skulle jag tro att de är mer realistiska än det fäktande på film man är van vid.. Polanski har också ändrat lite på storyn och har på eget bevåg lagt till en scen som gör detta nattsvarta drama än mörkare, något som jag gillade.

Macbeth är sevärd och är troligen en av Shakespeares starkare storys (av de jag sett) men jag kände att jag måste nog vara på humör för att se när en bekymmersam skotsk adelsman gräver sin egen grav. Det var jag inte denna gång. Däremot var denna version vida överlägsen den scenuppsättning av pjäsen jag såg en gång i min ungdom. Där sprang en av häxorna in i en kuliss som rasade och publiken skrattade ut skådespelarna när de blev för teatraliska. ett minne för livet.

Sofia har också sett den där skotska pjäsen – kanske i en något muntrare tappning?

Regi: Roman Polanski

Betyg:

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Som sagt nu var detta lilla minitema avslutat men Shakespeare kommer tillbaka i en eller annan form – förr eller senare. Jag vill även tacka Sofia för ett gott samarbete i versernas snåriga djungel.

Bengt Ohlsson: Swing

9789100138202Ångest kan komma i många olika former t.ex när två elever går upp i rök under en skolresa eller varför inte när man läser en nätt liten bok som heter Swing av författaren Bengt Ohlsson.

Åke och Hanna lever i en stad i Mellansverige (av någon anledning för jag för mig att det är Skövde). Åke är den mer passive av de två i förhållandet så när Hanna föreslår att de två ska gå på en swingerklubb sätter han nästan fredagsmysvinet i halsen. Hur som helst så hamnar de två på klubben och ett par som de träffar där bjuder in Hanna och Åke till middag och eventuellt något mer.

Swing skildras ur de båda huvudpersonernas perspektiv vi får ta del av deras tankar var för sig i vartannat kapitel. Varför Hanna vill dra till swingerklubben är lite oklart likaså att Åke går med på det eller åtminstone vet de det inte själva. Båda är har en känsla av att deras liv gått i stå. Rutinerna är de samma och åtminstone Hanna vill att det ska hända något. Åkes skäl är mer att han vill förvåna sina fru och för en gångs skull göra något oväntat. Personligen vet jag inte om man ska satsa på att gå till en swingerklubb om livet känns lite enahanda. Själv hade jag nog badat i havet det blir spänning så det räcker och blir över, åtminstone för mig.

Jag gillade boken  och den satte i gång en del tankar över varför folk (och jag själv i svaga ögonblick) aldrig riktigt är nöjda med vad man har. Vart kommer dessa krav från på att det hela tiden ska hända något och varför bär så många på en rädsla över att vara nöjd med livet? Måste man hela tiden sträva efter att något nytt ska hända? Hanna och Åke får vad de förtjänar och när boken är slut är paret tillbaka i samma vardagslunk men nu med en erfarenhet som man nog helst hade velat vara utan med facit i hand.

Det är en roande och samtidigt lite sorgsen bok om människor som har det man behöver men vill ha mer utan att det egentligen är nödvändigt. Om jag skulle ha några invändningar skulle de möjligtvis vara att Åke och Hanna känner sig själva allt för väl. Deras inre monologer är överdrivet analyserande och stundtals tänker de allt för objektivt över sina reaktioner och känslor och berättelsen liknar ibland en terapisession men iofs en underhållande sådan. Boken hade också blivit lite mer intressant om Ohlsson valt att kasta om parets roller men då hade kanske historien blivit för otrevlig och inte funkat lika bra. Jag kommer med säkerhet läsa fler av författarens böcker.

 

Festen (Danmark 1998)

bQJiLfFv474bIWlFDGLUv2cowCNDet drar ihop sig till fest. Släkt, vänner och familj samlas för att fira Helges sextioårsdag. På ytan verkar alla tycka att det ska bli en trevlig afton men säg den släktträff där gemytligheten är rådande. Konflikter bubblar under ytan och när den äldste sonen ställer sig upp för att hålla ett tal med det något kryptiska namnet ”Pappa ska bada” bryter helvetet ut och det blir en sextioårsdag som lär gå till historien.

Festen är den första filmen som filmats efter det s.k Dogmamanifestet som skrevs av Lars von Trier. Det innebär att filmskapandet ska innehålla ett antal regler b.la: Filmen ska vara i färg, befintlig scenografi ska användas, kameran ska bäras, optisk bearbetning är förbjuden m.m. Det är lätt att känna igen en dogmafilm när man ser den. De kan ibland vara lite jobbiga att se men det finns åtminstone en fördel samt en nackdel med manifestet såsom jag upplever det.

Fördelen är att jag känner mig mer närvarande i filmen, känslan av att det man ser ”är på riktigt” är högst påtaglig.  När det gäller dagens film glömmer jag efter ett tag att det är film jag ser, det känns som att jag är en passiv gäst under denna mardrömslika tillställning något som gör att det känns i kropp och själ. En känsla som även fanns när jag såg Älskar dig för evigt.

Nackdelen är att samtidigt som man känner sig delaktig i det som händer på rutan gör manifestets regler att jag ändå känner mig lite alienerad inför det som sker. Allt utspelas i realtid framför kameran och några djupare porträtt av de inblandade sker inte. De blir trots sin närvaro ändå statister i ett obehagligt drama. Jag har en och annan undring över en del av karaktärernas agerande i filmen men å andra sidan kan det ibland vara skönt att inte få allt skrivet på näsan det lyckas allt för många filmer med i dag.

Festen är inte någon trevlig historia men i sina stunder slår det obehagliga över och jag undrar nog om det inte är en svart komedi jag ser även om skrattet fastnar i halsen. Klart sevärd med många fina skådisar.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 8/10

Blood (2012 Storbr)

Blood-2012-Movie-Poster-2När en flicka hittas brutalt mördad i den lilla kuststaden faller polisens misstankar på den tidigare dömde blottaren Jason Buleigh. Han bor hos sin mor och ger ett förvirrat och skyldigt intryck. Bröderna Joe och Lenny Fairburn är övertygade om att de fångat rätt man speciellt den äldre brodern Joe som vill visa sig på styva linan inför sin pappa som tidigare varit polis och är en legend inom kåren. Det stora problemet är att man inte har några bevis men Joe är fast besluten att ta den skyldige och går över gränsen i jakten på den skyldige.

Blood har en nätt speltid på nittio minuter men jag känner att jag skulle vilja veta mer om personerna när eftertexterna rullar. Filmens styrka ligger inte i mordmysteriet utan mer i interaktionen och relationerna mellan dramats karaktärer. Konflikter ligger och bubblar under ytan redan vid filmens start och det blir allt värre ju mer pressade huvudpersonerna blir. Den något bleke (både i utseende och som skådis) Paul Bettany passar bra i rollen som den streberaktige storbrodern Joe. Då det behövs en äldre man i rollen som brödernas far har man slentiranmässigt kastad in degklumpen Brian Cox (behövs det en äldre man med pondus i en film verkar man ringa Cox) men jag gillar honom trots den något oformliga uppenbarelsen. Roligast att återse är Mark Strong som spelar den eftertänksamme polisen Seymour, en något udda fågel på polisstationen.

Filmen är inte spännande men det är ett kriminaldrama där man bryr sig om de inblandade. Det är en sorglig historia där olyckliga omständigheter leder i olika grad till bedrövelse och olycka för samtliga inblandade. En liten härlig feelbadfilm med bra skådisar och gråa engelska miljöer som nog passar de flesta.

Regi: Nick Murphy

Betyg: 7/10

Filmspanarna: Älskar dig för evigt (2002 Danmark)

alskar_dig_for_evigtTemat för den här gången hos Filmspanarna var att man skulle föreslå en film till en bloggkollega som man gillade och kanske anade att kollegan inte skulle välja att se i första taget. Jag ska erkänna att jag var lite darrig till en början. Skulle jag få en romcom med Seth Rogen eller ett ”drama” med Sandra Bullock?  När Rebecca på Mode + Film föreslog den danska filmen Älskar dig för evigt kunde jag pusta ut. Jag brukar gilla dansk film och det var ett dogmadrama med bra skådisar b.la Mads Mikkelsen och Paprika Steen. Trots dessa goda förutsättningar var det en pärs att se filmen.

Joachim och Cæcilie planerar att gifta sig men så en dag blir Joachim påkörd av en bil. Olyckan gör att han blir totalförlamad från nacken och nedåt. Cæcilie är förkrossad och hennes liv blir inte lättare då Joachim fjärmar sig från henne. Kort och gott så ber han henne att dra åt helvete. Mannen till kvinnan som körde på Joachim är läkare och Cæcilie vänder sig till honom för stöd. Det slutar naturligtvis med att de båda hamnar i säng och en redan eländig och ångestfylld berättelse blir än värre.

Älskar dig för evigt är en s.k ”ont i magen film”. Från första rutan känner jag hur det kryper i kroppen på mig. Inte för att filmen är dålig eller tråkig utan därför att den fullkomligen spyr ut ångest över mig. Jag klarar inte av sådana här relationsdramer med otrohet, gråtande hustrur, villrådiga män och som lök på laxen en förlamad kille med en krossad framtid. Likt en ynklig liten mask vrider jag mig i soffan och måste ta ett flertal pauser för att orka med ångesten som sköljer över mig från tv-rutan. Jag får helt enkelt inte ro att njuta av filmen då jag upplever den för starkt. En anledning till att berättelsen påverkar mig är nog att regissören Bier valt att filma efter Dogma principerna. Filmen upplevs som mer realistisk i och med detta. Det känns som att jag är på plats likt en osynlig åskådare och deltar om än passivt i dramat som spelas upp inför mina ögon. Replikerna känns äkta, kameran är närgången och ljudet i filmen liksom klibbar sig fast på mig. Jag tackar Rebecca för tipset på en bra men ångestfylld film. Vad övriga filmspanare sett för filmer? Klicka på länkarna nedan.

Regi: Susanne Bier

Betyg: 7/10

filmspanarna-bred

Har du inte sett den?

Har du inte sett den 2?

Moving landscapes

Except fear

FLMR

Jojjenito

The Velvet cafe

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies noir

Mode och film

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Project X (2012 USA)

1366446482_Projet-X”Det här är en film jag kan garantera att jag aldrig nånsin kommer att se. Jag hatade, HATADE trailern som vi utsattes för ett antal gånger innan premiären.” – Jessica (Velvet cafe´)

”Inget fel på Todd Philips men uschåfyyyy för den här.” – Fiffi (Fiffis filmtajm)

”Den är en stark film inom sin genre. En kul film helt enkelt.” – Henke (Fripps filmrevyer)

Dessa kommentarer rörande Project X väckte både mitt intresse och min nyfikenhet. Det jag fick se var verkligen inte vad jag förväntat mig. Jessica och Fiffi såg ren skit, Fripp en helt ok partykomedi, jag såg något helt annat.

Thomas och hans två vänner Costa  och JB är skolans loosers t.om Thomas pappa tycker att hans son är lite väl mjäkig och timid. För att ändra på detta sociala stigmata anordnar de tre vännerna en fest hemma hos Thomas när föräldrarna är bortresta. Tanken är att festen ska göra de tre populära på skolan man har även vissa förväntningar om att få ha sex på festen. Arrangemanget slår alla förväntningar då Costa har lagt ut inbjudningar div. sociala medier och ett par tusen personer vallfärdar till Thomas hus. Folk dansar, super, pissar, spyr, slåss och trashar hela grannskapet i bara farten och allt dokumenteras av en kille som hyrts in för att föreviga händelsen.

Det som serveras oss tittare i Project X är nittio minuters filmande av ungdomar som festar. Punkt. Till en början trodde jag att det var en sådan där film där svettiga tonårspojkar kan få en chans att få se halvnakna kvinnor i biomörkret (ett löfte som infrias med råge) men ju längre festen och filmen fortskrider känner jag att den ändrar karaktär och blir till något helt annat. Tanken var nog att filmen ska vara rolig men är det roligt att se folk pissa på garageuppfarten, dvärgar bli inlåsta in en ugn (jo kanske lite), folk som super och knarkar sig redlösa och troligen (åtminstone enligt svensk lag) blir sexuellt utnyttjade? Mitt svar är nej men jag känner att filmen har något annat att ge då den berättar om människans natur. Project X drar bokstavligen ned byxorna på oss människor och vi visar oss vara ganska pinsamma varelser i vår ängsliga jakt efter acceptans. Ett exempel är en scen där en av skolans snyggingar vill ha sex med Thomas av den enkla anledningen att han är numera är populär och Thomas förnedrar sig villigt och ställer upp trots att han vet att hon egentligen inte bryr sig om honom. Projekt X är en film med en deprimerande människosyn som i mångt och mycket stämmer (under rätt/fel förutsättningar räcker det med en liten knuff för att samhällsbygget ska raseras) och kan läggas till raden av filmer som behandlar människans brist på moral och etik. Kombinationen grupptryck och hämningslöshet visar sig ofta vara förödande (strykjärn någon?).

Tyvärr låter filmens regissör historien pågå fem minuter för länge. Det känns som att han märkte att historien blev för svartsynt och ville ordna upp situationen för filmens huvudpersoner. Hade den slutat innan detta sker hade betyget blivit något snäpp högre – feghet lönar sig sällan i kultursammanhang. Nu blir filmens sensmoral paradoxalt nog att det lönar sig att trasha föräldrarnas hus.

Ett annat sätt att se på filmen är att man får se en jättefest med massa folk som beter sig crazy då de är fullpumpade med massa droger. Vill man se en massa guppade bröst och vickande bakar i string infriar filmen även dessa förväntningar. Det blir lite meningslöst i längden men å andra sidan hade jag nog (jag är ärlig här) detagit glatt i festen om jag varit trettio år yngre. I dagsläget hade jag istället letat desperat efter utgången.

Betyget är splittrat och beror mycket på vilka ”glasögon” jag bär när jag ser filmen. Under tittningen drar jag paralleller till filmer som Twin peaks-Fire walk with me, Firmafesten och Spring breakers. Jag misstänker dock att jag kanske ser för mycket i en film som egentligen bara följer i fotspåren av filmer som Porkys och King Frat . Tilläggas är att filmmusiken är suverän.

Regi: Nima Nourizadeh

Betyg som komedi: 2/10 (jag skrattade en gång)

Betyg som ett drama över människans ynkedom: 7/10

The Divide (2011 USA)

DividePosterFilmen startar med ett New York som attackeras med kärnvapen. En grupp människor flyr ned i hyreshusets källare där vicevärden byggt ett stort skyddsrum. Nu behöver sällskapet bara sitta och vänta på hjälpen som förhoppningsvis ska komma.

The Divide är ingen munter historia det är en ganska vidrig liten film som visar hur kvickt människor släpper sina masker av anständighet och gör det mesta för att överleva. Personerna i skyddsrummet är överlag helt vanliga människor (vicevärden undantagen) men det tar inte lång tid innan man börjar förhandla med varandra, bilda allianser, utnyttja sina medmänniskor och slutligen ta till våld för att få sin vilja fram. Det är ingen mysstund framför tv:n men filmen är mycket bra.

Rollistan var relativt okänd för mig men två 80-tals ikoner är med dels Michael Biehn som ligger precis på gränsen till överspel men klarar sig på håret och Rosanna Arquette som har en svår roll i filmen både fysiskt och psykiskt som leksak till några av männen i skyddsrummet. Vanligtvis har jag aldrig varit speciellt förtjust i Arquette men här var hon mycket bra. Om man följde tv-serien Heroes lär man känna igen Milo Ventimiglia som spelade den sympatiske Peter Petrelli. I The Divide är han inte lika trevlig. Jag var lite förvånad över att en amerikansk film var så pass svartsynt men att regissören Xavier Gens(Frontiers) är från Frankrike kan möjligtvis vara en förklaring till den pessimistiska människosynen. Inte för att Fransmän är mer negativa i sin människobild än andra nationaliteter men man brukar våga ta ut svängarna lite mer i Europeisk film. Trots att historien i stort sett bara utspelar sig i ett skyddsrum blir den aldrig tråkig eller enahanda. Regissören lyckas förmedla en klaustrofobisk stämning som gör dramat nervpirrande. Naturligtvis finns det ett och annat val i manus som kan te sig korkat men jag bortser från det då filmens fördelar vida överstiger de få nackdelar som finns.

Regi: Xavier Gens

Betyg: 8/10

Black Jack (1990 Sverige)

445130Jodå det tar ca 20 minuter in i filmen innan Helena Bergstöm bölar. Sedan bölar hon i mitten av filmen och fäller en tår eller två lagom till finalen. Då, 1990 hade Helena Bergström startat marschen mot att bli Sveriges populäraste skådis (hon vann en omröstning som århundradets bästa skådis) men under senare år tjatas det mest om hennes gråtande på film och visst har hon lätt till tårar. Jag är lite ambivalent till min eventuella irritation till dessa tårar. Klart att man ska gråta om handlingen kräver detta. Problemet är kanske att det blivit lite av hennes signum att ta till lipen. Men jag kan ge mig faen på att om hon INTE skulle gråta i en film skulle det tjatas om detta. Nåväl med det sagt vidare till dagens film som är den ena av paret Nutley/Bergstöms två bra riktigt filmer (Änglagård är INTE till den andra filmen det är Nionde kompaniet)

Black Jack handlar kort och gott om en samling ynkliga existenser som bor kring Gävle. De lever för helgen, super till, går på dans och hoppas finna någon för kvällen. När Inger(Bergstöm) flyttar tillbaka till Gävle faller den lite lätt mesige men genomsnälle Kaj för henne. Det gör även dansbandet Black Jacks trummis Tommy. En charmig typ som sätter på allt och alla bara han hinner pressa in damerna (som står på rad för att betäckas) mellan sina spelningar. Hur det går? Vi kan väl säga att filmens sensmoral är att snälla killar får inga tjejer. Något som jag minns upprörde folk när filmen kom för hur kunde Inger välja den slemmige Tommy framför snälle Kaj? När jag ser filmen idag begriper jag att Inger väljer Tommy framför Kaj som är snäll och go men ack så tråkig. Det enda som jag moraliskt kan störa mig på i den här kärlekskarusellen är nog att Inger utnyttjar Kajs godhet.

När eftertexterna rullar är det total tvättäkta folkhemsångest. Ingen är lycklig och alla får lägga sig ensamma  (njae kanske inte Tommy) och känna sig ganska miserabla. Colin Nutley visar här hur sköra och ganska ynkliga vi är som människor. Vi försöker få kontakt och uppnå någon form av kärlek för att bota ensamheten men oftast faller försöken platt till marken. Flera scener i filmen får mig att vrida mig av obehag i soffan. Märkligt nog saluförs den här filmen som dramakomedi – jag finner den inte det minsta rolig bara djupt tragisk. Komedibeteckningen kan kanske bero på Reine Brynolfsson som spelar den försupne ICA-handlaren Robert för är det något som vi svenskar finner vara roligt så är det folk som är fulla på film.

Något som slår när jag ser filmen mig är att replikerna framförs okonstlat och dialogen känns naturlig. Det gör att jag tror på skådisarna som människor och inte som dramatenskådisar som tar ett extraknäck. Vill man må lite dåligt i sommarvärmen och känna sorg för människans ynkedom är filmen mycket rekommendabel.

Regi: Colin Nutley

Betyg: 8/10