Shakespeare söndag: Macbeth (1971 Storbr/USA)

1971 Macbeth (ing) (hs)Macbeth eller ”den där skotska pjäsen” som den även kallas för av skrockfullt teaterfolk får avsluta detta lilla tema av Shakespeare filmatiseringar. Macbeth är en firad general i kung Duncans arme. På väg hem från en strid stöter han på tre häxor. Häxorna spår att Macbeth ska bli kung och lite annat smått och gott. Först avfärdar Macbeth spådomen men när händelser som häxorna förutspått infaller börjar han grubbla över möjligheten att bli kung. Påhejad av sin fru tar Macbeth tillfället i akt när Duncan besöker hans slott och mördar kungen. Macbeth blir kung men tvingas till nya dåd för säkra sin makt. Till slut har han skaffat sig fiender överallt och söker upp de tre häxorna än en gång för nya spådomar.

Macbeth är regisserad av den numera ökände Roman Polanski. Detta var den första filmen Polanski gjorde efter att hans fru Sharon Tate mördats av Charlie Manson och hans hippieanhang. Att Polanski var dyster till sinnes när filmen gjordes märks väl. Det är grått, blåsigt och smockfullt med plågade själar. Nu är i och för sig Macbeth inte någon munter historia och om man skulle jämföra denna tragedi med Hamlet som i sina stunder är lite smårolig eller Richard III där huvudpersonen är en ganska skojfrisk skurk är detta en nattsvart historia som inte gör någon glad. Därmed behöver det inte betyda att det är en dålig film.

Öppningsscenen med de tre häxorna på en vindpiskad strand är helt suverän och Polanski sätter stämningen direkt. Skådisarna är kompetenta men var för mig okända. Det är lite väl grått och eländigt och Polanski försitter inte en chans att göra filmen så blodig han bara kan. En del scener tangerar t.om skräckgenren och jag anar att de var lite väl magstarka för biopubliken 1971.  Vissa partier av filmen känns lite ”billiga” speciellt slutstriden men det var nog en fråga om budget. Någon större träning i stunts verkar inte skådisarna fått då de fighter som sker är lite klumpiga men å andra sidan skulle jag tro att de är mer realistiska än det fäktande på film man är van vid.. Polanski har också ändrat lite på storyn och har på eget bevåg lagt till en scen som gör detta nattsvarta drama än mörkare, något som jag gillade.

Macbeth är sevärd och är troligen en av Shakespeares starkare storys (av de jag sett) men jag kände att jag måste nog vara på humör för att se när en bekymmersam skotsk adelsman gräver sin egen grav. Det var jag inte denna gång. Däremot var denna version vida överlägsen den scenuppsättning av pjäsen jag såg en gång i min ungdom. Där sprang en av häxorna in i en kuliss som rasade och publiken skrattade ut skådespelarna när de blev för teatraliska. ett minne för livet.

Sofia har också sett den där skotska pjäsen – kanske i en något muntrare tappning?

Regi: Roman Polanski

Betyg:

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Som sagt nu var detta lilla minitema avslutat men Shakespeare kommer tillbaka i en eller annan form – förr eller senare. Jag vill även tacka Sofia för ett gott samarbete i versernas snåriga djungel.

Bengt Ohlsson: Swing

9789100138202Ångest kan komma i många olika former t.ex när två elever går upp i rök under en skolresa eller varför inte när man läser en nätt liten bok som heter Swing av författaren Bengt Ohlsson.

Åke och Hanna lever i en stad i Mellansverige (av någon anledning för jag för mig att det är Skövde). Åke är den mer passive av de två i förhållandet så när Hanna föreslår att de två ska gå på en swingerklubb sätter han nästan fredagsmysvinet i halsen. Hur som helst så hamnar de två på klubben och ett par som de träffar där bjuder in Hanna och Åke till middag och eventuellt något mer.

Swing skildras ur de båda huvudpersonernas perspektiv vi får ta del av deras tankar var för sig i vartannat kapitel. Varför Hanna vill dra till swingerklubben är lite oklart likaså att Åke går med på det eller åtminstone vet de det inte själva. Båda är har en känsla av att deras liv gått i stå. Rutinerna är de samma och åtminstone Hanna vill att det ska hända något. Åkes skäl är mer att han vill förvåna sina fru och för en gångs skull göra något oväntat. Personligen vet jag inte om man ska satsa på att gå till en swingerklubb om livet känns lite enahanda. Själv hade jag nog badat i havet det blir spänning så det räcker och blir över, åtminstone för mig.

Jag gillade boken  och den satte i gång en del tankar över varför folk (och jag själv i svaga ögonblick) aldrig riktigt är nöjda med vad man har. Vart kommer dessa krav från på att det hela tiden ska hända något och varför bär så många på en rädsla över att vara nöjd med livet? Måste man hela tiden sträva efter att något nytt ska hända? Hanna och Åke får vad de förtjänar och när boken är slut är paret tillbaka i samma vardagslunk men nu med en erfarenhet som man nog helst hade velat vara utan med facit i hand.

Det är en roande och samtidigt lite sorgsen bok om människor som har det man behöver men vill ha mer utan att det egentligen är nödvändigt. Om jag skulle ha några invändningar skulle de möjligtvis vara att Åke och Hanna känner sig själva allt för väl. Deras inre monologer är överdrivet analyserande och stundtals tänker de allt för objektivt över sina reaktioner och känslor och berättelsen liknar ibland en terapisession men iofs en underhållande sådan. Boken hade också blivit lite mer intressant om Ohlsson valt att kasta om parets roller men då hade kanske historien blivit för otrevlig och inte funkat lika bra. Jag kommer med säkerhet läsa fler av författarens böcker.

 

Festen (Danmark 1998)

bQJiLfFv474bIWlFDGLUv2cowCNDet drar ihop sig till fest. Släkt, vänner och familj samlas för att fira Helges sextioårsdag. På ytan verkar alla tycka att det ska bli en trevlig afton men säg den släktträff där gemytligheten är rådande. Konflikter bubblar under ytan och när den äldste sonen ställer sig upp för att hålla ett tal med det något kryptiska namnet ”Pappa ska bada” bryter helvetet ut och det blir en sextioårsdag som lär gå till historien.

Festen är den första filmen som filmats efter det s.k Dogmamanifestet som skrevs av Lars von Trier. Det innebär att filmskapandet ska innehålla ett antal regler b.la: Filmen ska vara i färg, befintlig scenografi ska användas, kameran ska bäras, optisk bearbetning är förbjuden m.m. Det är lätt att känna igen en dogmafilm när man ser den. De kan ibland vara lite jobbiga att se men det finns åtminstone en fördel samt en nackdel med manifestet såsom jag upplever det.

Fördelen är att jag känner mig mer närvarande i filmen, känslan av att det man ser ”är på riktigt” är högst påtaglig.  När det gäller dagens film glömmer jag efter ett tag att det är film jag ser, det känns som att jag är en passiv gäst under denna mardrömslika tillställning något som gör att det känns i kropp och själ. En känsla som även fanns när jag såg Älskar dig för evigt.

Nackdelen är att samtidigt som man känner sig delaktig i det som händer på rutan gör manifestets regler att jag ändå känner mig lite alienerad inför det som sker. Allt utspelas i realtid framför kameran och några djupare porträtt av de inblandade sker inte. De blir trots sin närvaro ändå statister i ett obehagligt drama. Jag har en och annan undring över en del av karaktärernas agerande i filmen men å andra sidan kan det ibland vara skönt att inte få allt skrivet på näsan det lyckas allt för många filmer med i dag.

Festen är inte någon trevlig historia men i sina stunder slår det obehagliga över och jag undrar nog om det inte är en svart komedi jag ser även om skrattet fastnar i halsen. Klart sevärd med många fina skådisar.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 8/10

Blood (2012 Storbr)

Blood-2012-Movie-Poster-2När en flicka hittas brutalt mördad i den lilla kuststaden faller polisens misstankar på den tidigare dömde blottaren Jason Buleigh. Han bor hos sin mor och ger ett förvirrat och skyldigt intryck. Bröderna Joe och Lenny Fairburn är övertygade om att de fångat rätt man speciellt den äldre brodern Joe som vill visa sig på styva linan inför sin pappa som tidigare varit polis och är en legend inom kåren. Det stora problemet är att man inte har några bevis men Joe är fast besluten att ta den skyldige och går över gränsen i jakten på den skyldige.

Blood har en nätt speltid på nittio minuter men jag känner att jag skulle vilja veta mer om personerna när eftertexterna rullar. Filmens styrka ligger inte i mordmysteriet utan mer i interaktionen och relationerna mellan dramats karaktärer. Konflikter ligger och bubblar under ytan redan vid filmens start och det blir allt värre ju mer pressade huvudpersonerna blir. Den något bleke (både i utseende och som skådis) Paul Bettany passar bra i rollen som den streberaktige storbrodern Joe. Då det behövs en äldre man i rollen som brödernas far har man slentiranmässigt kastad in degklumpen Brian Cox (behövs det en äldre man med pondus i en film verkar man ringa Cox) men jag gillar honom trots den något oformliga uppenbarelsen. Roligast att återse är Mark Strong som spelar den eftertänksamme polisen Seymour, en något udda fågel på polisstationen.

Filmen är inte spännande men det är ett kriminaldrama där man bryr sig om de inblandade. Det är en sorglig historia där olyckliga omständigheter leder i olika grad till bedrövelse och olycka för samtliga inblandade. En liten härlig feelbadfilm med bra skådisar och gråa engelska miljöer som nog passar de flesta.

Regi: Nick Murphy

Betyg: 7/10

Filmspanarna: Älskar dig för evigt (2002 Danmark)

alskar_dig_for_evigtTemat för den här gången hos Filmspanarna var att man skulle föreslå en film till en bloggkollega som man gillade och kanske anade att kollegan inte skulle välja att se i första taget. Jag ska erkänna att jag var lite darrig till en början. Skulle jag få en romcom med Seth Rogen eller ett ”drama” med Sandra Bullock?  När Rebecca på Mode + Film föreslog den danska filmen Älskar dig för evigt kunde jag pusta ut. Jag brukar gilla dansk film och det var ett dogmadrama med bra skådisar b.la Mads Mikkelsen och Paprika Steen. Trots dessa goda förutsättningar var det en pärs att se filmen.

Joachim och Cæcilie planerar att gifta sig men så en dag blir Joachim påkörd av en bil. Olyckan gör att han blir totalförlamad från nacken och nedåt. Cæcilie är förkrossad och hennes liv blir inte lättare då Joachim fjärmar sig från henne. Kort och gott så ber han henne att dra åt helvete. Mannen till kvinnan som körde på Joachim är läkare och Cæcilie vänder sig till honom för stöd. Det slutar naturligtvis med att de båda hamnar i säng och en redan eländig och ångestfylld berättelse blir än värre.

Älskar dig för evigt är en s.k ”ont i magen film”. Från första rutan känner jag hur det kryper i kroppen på mig. Inte för att filmen är dålig eller tråkig utan därför att den fullkomligen spyr ut ångest över mig. Jag klarar inte av sådana här relationsdramer med otrohet, gråtande hustrur, villrådiga män och som lök på laxen en förlamad kille med en krossad framtid. Likt en ynklig liten mask vrider jag mig i soffan och måste ta ett flertal pauser för att orka med ångesten som sköljer över mig från tv-rutan. Jag får helt enkelt inte ro att njuta av filmen då jag upplever den för starkt. En anledning till att berättelsen påverkar mig är nog att regissören Bier valt att filma efter Dogma principerna. Filmen upplevs som mer realistisk i och med detta. Det känns som att jag är på plats likt en osynlig åskådare och deltar om än passivt i dramat som spelas upp inför mina ögon. Replikerna känns äkta, kameran är närgången och ljudet i filmen liksom klibbar sig fast på mig. Jag tackar Rebecca för tipset på en bra men ångestfylld film. Vad övriga filmspanare sett för filmer? Klicka på länkarna nedan.

Regi: Susanne Bier

Betyg: 7/10

filmspanarna-bred

Har du inte sett den?

Har du inte sett den 2?

Moving landscapes

Except fear

FLMR

Jojjenito

The Velvet cafe

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies noir

Mode och film

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Project X (2012 USA)

1366446482_Projet-X”Det här är en film jag kan garantera att jag aldrig nånsin kommer att se. Jag hatade, HATADE trailern som vi utsattes för ett antal gånger innan premiären.” – Jessica (Velvet cafe´)

”Inget fel på Todd Philips men uschåfyyyy för den här.” – Fiffi (Fiffis filmtajm)

”Den är en stark film inom sin genre. En kul film helt enkelt.” – Henke (Fripps filmrevyer)

Dessa kommentarer rörande Project X väckte både mitt intresse och min nyfikenhet. Det jag fick se var verkligen inte vad jag förväntat mig. Jessica och Fiffi såg ren skit, Fripp en helt ok partykomedi, jag såg något helt annat.

Thomas och hans två vänner Costa  och JB är skolans loosers t.om Thomas pappa tycker att hans son är lite väl mjäkig och timid. För att ändra på detta sociala stigmata anordnar de tre vännerna en fest hemma hos Thomas när föräldrarna är bortresta. Tanken är att festen ska göra de tre populära på skolan man har även vissa förväntningar om att få ha sex på festen. Arrangemanget slår alla förväntningar då Costa har lagt ut inbjudningar div. sociala medier och ett par tusen personer vallfärdar till Thomas hus. Folk dansar, super, pissar, spyr, slåss och trashar hela grannskapet i bara farten och allt dokumenteras av en kille som hyrts in för att föreviga händelsen.

Det som serveras oss tittare i Project X är nittio minuters filmande av ungdomar som festar. Punkt. Till en början trodde jag att det var en sådan där film där svettiga tonårspojkar kan få en chans att få se halvnakna kvinnor i biomörkret (ett löfte som infrias med råge) men ju längre festen och filmen fortskrider känner jag att den ändrar karaktär och blir till något helt annat. Tanken var nog att filmen ska vara rolig men är det roligt att se folk pissa på garageuppfarten, dvärgar bli inlåsta in en ugn (jo kanske lite), folk som super och knarkar sig redlösa och troligen (åtminstone enligt svensk lag) blir sexuellt utnyttjade? Mitt svar är nej men jag känner att filmen har något annat att ge då den berättar om människans natur. Project X drar bokstavligen ned byxorna på oss människor och vi visar oss vara ganska pinsamma varelser i vår ängsliga jakt efter acceptans. Ett exempel är en scen där en av skolans snyggingar vill ha sex med Thomas av den enkla anledningen att han är numera är populär och Thomas förnedrar sig villigt och ställer upp trots att han vet att hon egentligen inte bryr sig om honom. Projekt X är en film med en deprimerande människosyn som i mångt och mycket stämmer (under rätt/fel förutsättningar räcker det med en liten knuff för att samhällsbygget ska raseras) och kan läggas till raden av filmer som behandlar människans brist på moral och etik. Kombinationen grupptryck och hämningslöshet visar sig ofta vara förödande (strykjärn någon?).

Tyvärr låter filmens regissör historien pågå fem minuter för länge. Det känns som att han märkte att historien blev för svartsynt och ville ordna upp situationen för filmens huvudpersoner. Hade den slutat innan detta sker hade betyget blivit något snäpp högre – feghet lönar sig sällan i kultursammanhang. Nu blir filmens sensmoral paradoxalt nog att det lönar sig att trasha föräldrarnas hus.

Ett annat sätt att se på filmen är att man får se en jättefest med massa folk som beter sig crazy då de är fullpumpade med massa droger. Vill man se en massa guppade bröst och vickande bakar i string infriar filmen även dessa förväntningar. Det blir lite meningslöst i längden men å andra sidan hade jag nog (jag är ärlig här) detagit glatt i festen om jag varit trettio år yngre. I dagsläget hade jag istället letat desperat efter utgången.

Betyget är splittrat och beror mycket på vilka ”glasögon” jag bär när jag ser filmen. Under tittningen drar jag paralleller till filmer som Twin peaks-Fire walk with me, Firmafesten och Spring breakers. Jag misstänker dock att jag kanske ser för mycket i en film som egentligen bara följer i fotspåren av filmer som Porkys och King Frat . Tilläggas är att filmmusiken är suverän.

Regi: Nima Nourizadeh

Betyg som komedi: 2/10 (jag skrattade en gång)

Betyg som ett drama över människans ynkedom: 7/10

The Divide (2011 USA)

DividePosterFilmen startar med ett New York som attackeras med kärnvapen. En grupp människor flyr ned i hyreshusets källare där vicevärden byggt ett stort skyddsrum. Nu behöver sällskapet bara sitta och vänta på hjälpen som förhoppningsvis ska komma.

The Divide är ingen munter historia det är en ganska vidrig liten film som visar hur kvickt människor släpper sina masker av anständighet och gör det mesta för att överleva. Personerna i skyddsrummet är överlag helt vanliga människor (vicevärden undantagen) men det tar inte lång tid innan man börjar förhandla med varandra, bilda allianser, utnyttja sina medmänniskor och slutligen ta till våld för att få sin vilja fram. Det är ingen mysstund framför tv:n men filmen är mycket bra.

Rollistan var relativt okänd för mig men två 80-tals ikoner är med dels Michael Biehn som ligger precis på gränsen till överspel men klarar sig på håret och Rosanna Arquette som har en svår roll i filmen både fysiskt och psykiskt som leksak till några av männen i skyddsrummet. Vanligtvis har jag aldrig varit speciellt förtjust i Arquette men här var hon mycket bra. Om man följde tv-serien Heroes lär man känna igen Milo Ventimiglia som spelade den sympatiske Peter Petrelli. I The Divide är han inte lika trevlig. Jag var lite förvånad över att en amerikansk film var så pass svartsynt men att regissören Xavier Gens(Frontiers) är från Frankrike kan möjligtvis vara en förklaring till den pessimistiska människosynen. Inte för att Fransmän är mer negativa i sin människobild än andra nationaliteter men man brukar våga ta ut svängarna lite mer i Europeisk film. Trots att historien i stort sett bara utspelar sig i ett skyddsrum blir den aldrig tråkig eller enahanda. Regissören lyckas förmedla en klaustrofobisk stämning som gör dramat nervpirrande. Naturligtvis finns det ett och annat val i manus som kan te sig korkat men jag bortser från det då filmens fördelar vida överstiger de få nackdelar som finns.

Regi: Xavier Gens

Betyg: 8/10

Black Jack (1990 Sverige)

445130Jodå det tar ca 20 minuter in i filmen innan Helena Bergstöm bölar. Sedan bölar hon i mitten av filmen och fäller en tår eller två lagom till finalen. Då, 1990 hade Helena Bergström startat marschen mot att bli Sveriges populäraste skådis (hon vann en omröstning som århundradets bästa skådis) men under senare år tjatas det mest om hennes gråtande på film och visst har hon lätt till tårar. Jag är lite ambivalent till min eventuella irritation till dessa tårar. Klart att man ska gråta om handlingen kräver detta. Problemet är kanske att det blivit lite av hennes signum att ta till lipen. Men jag kan ge mig faen på att om hon INTE skulle gråta i en film skulle det tjatas om detta. Nåväl med det sagt vidare till dagens film som är den ena av paret Nutley/Bergstöms två bra riktigt filmer (Änglagård är INTE till den andra filmen det är Nionde kompaniet)

Black Jack handlar kort och gott om en samling ynkliga existenser som bor kring Gävle. De lever för helgen, super till, går på dans och hoppas finna någon för kvällen. När Inger(Bergstöm) flyttar tillbaka till Gävle faller den lite lätt mesige men genomsnälle Kaj för henne. Det gör även dansbandet Black Jacks trummis Tommy. En charmig typ som sätter på allt och alla bara han hinner pressa in damerna (som står på rad för att betäckas) mellan sina spelningar. Hur det går? Vi kan väl säga att filmens sensmoral är att snälla killar får inga tjejer. Något som jag minns upprörde folk när filmen kom för hur kunde Inger välja den slemmige Tommy framför snälle Kaj? När jag ser filmen idag begriper jag att Inger väljer Tommy framför Kaj som är snäll och go men ack så tråkig. Det enda som jag moraliskt kan störa mig på i den här kärlekskarusellen är nog att Inger utnyttjar Kajs godhet.

När eftertexterna rullar är det total tvättäkta folkhemsångest. Ingen är lycklig och alla får lägga sig ensamma  (njae kanske inte Tommy) och känna sig ganska miserabla. Colin Nutley visar här hur sköra och ganska ynkliga vi är som människor. Vi försöker få kontakt och uppnå någon form av kärlek för att bota ensamheten men oftast faller försöken platt till marken. Flera scener i filmen får mig att vrida mig av obehag i soffan. Märkligt nog saluförs den här filmen som dramakomedi – jag finner den inte det minsta rolig bara djupt tragisk. Komedibeteckningen kan kanske bero på Reine Brynolfsson som spelar den försupne ICA-handlaren Robert för är det något som vi svenskar finner vara roligt så är det folk som är fulla på film.

Något som slår när jag ser filmen mig är att replikerna framförs okonstlat och dialogen känns naturlig. Det gör att jag tror på skådisarna som människor och inte som dramatenskådisar som tar ett extraknäck. Vill man må lite dåligt i sommarvärmen och känna sorg för människans ynkedom är filmen mycket rekommendabel.

Regi: Colin Nutley

Betyg: 8/10

Hans Gunnarson: Albatross

gunnarsson-hans-albatrossKan en bok om ett parförhållande på upphällningen och golf vara något? Spontant skulle jag nog svara nej men när Hans Gunnarsson står som författare väcks mitt intresse.

Ett par hyr en stuga. Att deras förhållande nått vägs ände är de båda medvetna om men ingen orkar ta tag i beslutet att gå skilda vägar då det är en arbetsam process. Tanken att hyra en stuga kan låta märklig men kanske är det kvinnans sista desperata försök att rädda förhållandet eller möjligtvis ett sätt att få mannen på behörigt avstånd till hennes älskare. Vi får aldrig svaren på dessa frågor då historien berättas ur mannens synvinkel. En man som hittar ett golfset i stugan och bestämmer sig för att ta upp sitt golfande igen. Ett beslut som kommer leda till både vansinne, elände och död. Mannen dricker och golfar alldeles för mycket och det tar inte många kapitel innan jag begriper att mannens psykiska hälsa håller på att krackelera. Se där vad sport och sprit kan ställa till det för hederligt folk!

Boken är uppdelad i 18 kapitel, ett kapitel för varje hål på en golfbana. Naturligtvis startar vart och ett av kapitlen med en golftur. Det kan låta tjatigt men det är under dessa golfturer som Gunnarsson skildrar mannens stigande galenskap. I det sista kapitlet är dramats huvudperson helt absorberad av sitt spel, golfen och människan har blivit ett . Det är en bok laddad med medelklassångest och själslig misär men samtidigt är den rolig och underhållande då Gunnarsson inte gottar sig i eländet. Författaren står lite vid sidan om och konstaterar torrt att det sakta men säkert går åt käpprätt åt helvete med bokens huvudpersoner och hela situationen utvecklar sig till en absurd och på sina ställen komisk tragedi. Albatross är en feelbad bok som dock lockar fram både ett leende och tom ibland ett skratt för visst måste man ibland skratta åt eländet.

Gummo (1997 USA)

gummo_72Staden Xenia i delstaten Ohio drabbades av en tornado i början av sjuttiotalet och efter naturkatstrofen har samhället aldrig riktig hämtat sig.

Detta är premisserna för Harmony Korines märkliga och ytterst störande debutfilm Gummo. Filmen har  ingen riktig handling man får följa några av Xenias invånare under en tid. Berättelses huvudpersoner är Solomon och hans något äldre vän Tummler. De fördriver dagarna med att jaga katter som de plågar eller så sniffar och hittar på andra osmakliga aktiviteter som jag väljer att inte behandla här. Nu är Tummler och Salomon inte de enda personerna vi lär känna tyvärr finns det gott om trasiga existenser i staden Xenia den ena värre än den andre.  På det hela kan man jämföra Gummo med en skev mosaik över ett samhälle i förfall.

Som ni redan begriper är det en film som irriterar mitt sinne, den berör men inte på ett trevligt vis. Till en början trodde jag nästan att det var en dokumentär då filmen har en känsla av äkthet över sig. Kameraarbetet, skådisarna och fotot ger intrycket av att det är en dokumentär. Tack och lov är det en spelfilm annars hade nog Gummo varit outhärdlig att se. Jag finner känslor hos mig själv när jag ser filmen som jag inte alls gillar. Jag känner bara förakt och avsky för människorna som presenteras på rutan. De är sadistiska, korkade, skitiga och allmänt osympatiska. Men efter att filmen slutat börjar tankarna gnaga: Hur kan ett samhälle forma människor så de blir som stadens Xenias invånare? Vad har de för mål och i livet? Vad tänker de på innan de somnar?  Hur orkar de överhuvudtaget leva med sig själva? Frågor jag kan ana mig till men är osäker på om jag vill ha svaren på. Jag vill behålla mitt hopp till mänskligheten.

Gummo berör men det är inte en film som jag rekommenderar i första taget. Troligen kommer jag återbesöka staden Xenia någon gång i framtiden men det kommer att dröja.

Regi: Harmony Korine

Betyg: 9/10

In my skin (2002 Frankrike)

Jävla fransoser! Efter att ha sett Haute tension, Martyrs och Inside var jag beredd på det mesta när det rörde sig om fransk skräckfilm. Men jag har gradvis sänkt min gard efter att ha sett en hel del halvtaskiga franska skräckisar. Så dök det här psykologiska skräckdramat upp från ingenstans och nu är jag tvungen att sitta på helspänn igen när jag ser skräck från Frankrike.

Esther är en kvinna som har ett framgångsrikt liv. Pengar på banken, pojkvän och chans till befodran på jobbet. När hon är på en fest skadar hon sig illa och river upp ett stort sår på benet. Esther blir besatt av såret, sin kropp och framförallt av sin hud. Gradvis tappar Esther kontrollen över sitt beteende, hon utvecklar tvångstankar och blir ohälsosamt fascinerad av sin hud. Det som börjar med ett oskyldigt pillande på såret övergår till ett våldsamt karvande. Esthers förvandling från en kvinna som har full kontroll till en varelse som knappt klarar av vardagshändelser som affärsmiddagar och bankautomatuttag är gripande och ångestframkallande för mig som tittare.Vissa scener i filmen är åtminstone för mig outhärdliga att se och jag blundar, något som inte hör till vanligheten när jag ser film som inte kräver en skämkudde.

Det här var ett mycket äckligt och gripande drama. Min första reaktion var att avfärda filmen som spekulativ smörja i stil med A Serbian filmIn my skin kröp emellertid in i sinnet och kändes efter ett par dagars funderande både tankvärd och skrämmande på ett sätt som skiljer sig från de vanliga skräckisar jag brukar se. Tankar som hur nära man omedvetet kanske balanserar på gränsen till vansinne och hur oskyldiga händelser kan skapa ett destruktivt beteende är saker jag filosoferat över efter att ha sett den här filmen. Kanske inte den bästa film att se när höstmörket faller.

Marina de Van som spelar Esther har även skrivit manus och regisserat filmen och hon klarar av rubbet galant.  Regi och skådespeleri i topp.  Jag kan ana att det är en film som kanske inte faller alla på läppen. En och annan kan nog kanske få en ”jaha” känsla över In my skin men mig grep filmen tag i och ruskade om mig ganska ordentligt.

Regi: Marina de Van

Betyg: 8/10

Little deaths (2011 Storbr)

Filmaffischen hintar lite vad det kan röra sig om för sorts film: Storsäljarna sex och våld och den kombinationen finner alltid sin publik. Little deaths är en s.k episodfilm där det genomgående temat är olika former av sex som mixas med våld.

Episodfilmer har sina styrkor och svagheter; är de riktigt bra bildar de olika bitarna en helhet som gör att filmen växer eller så ger episoderna ett splittrat intryck pga skiftande kvaltie´. Little deaths hamnar någonstans mittemellan. De tre filmerna länkas samman då de spinner på samma tema (sex och våld) och de lyckas med att förmedla en obehaglig stämning och känsla. Little deaths är en film som skaver i sinnet när man ser den. Tyvärr är historierna av skiftande kvalte´. När jag skriver om episodfilmer brukar jag baka samma alla filmerna till ett helhetsintryck men i fortsättningen kommer jag att ta var historia för sig i mina recensioner.

House & home handlar om ett uttråkat par som kidnappar hemlösa för att sedan utnyttja dem på allehanda sätt. Oturligt nog för paret fångar de in en hemlös för mycket. Lite av en ”jaha” historia i genren. Den hann aldrig riktigt med att bli vare sig spännande eller speciellt medryckande innan den tog slut. Kändes mest lite som en utfyllnads berättelse.

Mutant Tool satte griller i huvudet på mig för jag undrar varifrån författaren fått sina ideer som b.la består av nazistexperiment, galna doktorer, afrodisiaka, österländsk filosofi och jättepenisar. En märklig blandning men inte speciellt bra historia.

Bitch som avslutar filmen är däremot sevärd och riktigt obehaglig. Pete och Claire lever i ett sadomasochistiskt förhållande där Claire är den dominanta. En dag går hon dock för långt i sin behandling av Pete som planerar en vedervärdig hämnd. Trots ett slut som sitter i dagar efter att jag sett filmen är Bitch är på något bakvänt sätt en gripande och sorglig kärlekshistoria som verkligen tål att analyseras. Simon Rumley har regisserat berättelsen och han står även bakom den obehagliga filmen Red white & blue som kom härom året. En regissör att hålla ögonen på!

Om det inte hade varit för sista berättelsen hade inte Little deaths varit sevärd men Bitch räddar hela projektet och jag ger ett tredelat betyg.

House & home: 4/10

Mutant Tool: 3/10

Bitch: 8/10

Backyard (2009 Mexico)

Staden Juarez i Mexico ligger på gränsen till USA och har det tveksamma nöjet att vara känd som en av världens våldsammaste städer. Utöver knarkkriget som skördar många offer så har ca 5000 kvinnor mördats eller försvunnit i området under de senaste 20 åren. Numera hör det till vardagsmat att man hittar kvinnolik i öknen eller en och annan massgrav. Filmen Backyard baseras på händelser i Juarez. En kvinnlig kommisarie,Blanca Bravo, har skickats till staden för lösa de många morden. Guvernören i delstaten vill ha en lösning på problemen men kanske inte så mycket av omtanke för mördade kvinnorna utan av oro då att investerare börjar dra öronen åt sig pga stadens dåliga rykte. När Bravo arresterar en notorisk kvinnomisshandlare och våldtäksman går guvenören ut med att man gripit den skyldige. Tyvärr stoppar inte morden i och med gripandet och kommisarie Bravo inser att sanningen är mer fruktansvärd  än vad hon kunnat ana.

Backyard är en film som jag hyser motstridiga känslor inför. Det är en lågbudgetproduktion och det märks. Skådisarna är sisådär, dialogen torftig och filmen har inget flyt i berättandet. Produktionsmässigt är Backyard kort och gott ganska usel. Däremot har filmen något viktigt att berätta och det var ett bra tag sedan jag såg en film som gjorde mig så upprörd. Jag har känt till Juarez och dess rykte men man läser om det i tidningarna och på nätet, ojar man sig lite över händelserna och går sedan vidare i livet. Men när jag såg den halvdana dramatiseringen om situationen i Juarez hände det något. Jag insåg vidden av problematiken, hopplösheten och desperationen hos kvinnorna som lever i detta helveteshål. Jag blev kanske inte rörd men däremot skakad. Filmen är inte speciellt grafisk eller våldsam men en scen mot slutet har etsat sig fast i min hjärna så jag lägger in ett varningens ord för eventuella tittare: Det är ingen fredagsmysfilm. Trots sina brister så rekommenderar jag Backyard men inte för dess filmiska värde utan snarare som dess funktion som en tankeställare och ögonöppnare. Jag får nu ta och tröstläsa lite Punisher där han rensar upp bland hallickar och traffickingorganisationer i både Mexico och NYC för i diktens värld kan verkligheten trots allt te sig lite ljusare.

Regi: Carlos Carrera

Betyg:5/10

Revenge: A love story (2010 Hong kong)

Det här var en film som jag i stort sett inte visste ett dyft om innan jag såg den. Jag misstänker att ju mindre man vet om filmen desto bättre är den därför blir det här inlägget ganska kort.

En seriemördare härjar, han dödar poliser och deras familjer på de mest vedervärdiga sätt. Mördaren infångas tidigt i berättelsen men frågan är om det verkligen är han som är boven i dramat.

Först och främst en varning: Det är blodigt, äckligt och upprörande. Klarar man av detta serveras en film där känslorna får åka berg o dalbana. Äckel blandas med vackra scener. Filmen innehåller en söt kärlekshistoria som är oerhört tragisk och mina sympatier med filmens karaktärer växlar under berättelsens gång. Revenge: A love story var för mig en berättarmässig upplevelse. Visst kan man ana åt vilket håll berättelsen är på väg efter en stund men trots detta känns filmen nyskapande och fräsch. Filmen satt kvar i sinnet lång tid efter jag sett den. En berättelse om kärlek och hämnd som jag rekommenderar varmt.

Regi: Ching-Po Wong

Betyg: 8/10