Murder mystery (2019 USA)

Paret Nick och Audrey Spitz åker på en femton år försenad bröllopsresa till Europa. På planet över Atlanten stiftar frun bekantskap med den svinrike Charles Cavendish. Han bjuder in paret på en båttur till Monaco. Nick är inte så sugen till en början men med lite övertalningen går han med på  arrangemanget. Båten är fullproppad med rikt folk alla släktingar och vänner till Charles farbror Malcolm. Redan första kvällen blir det slut på den softa semestern då ett mord sker. Paret Spitz blir huvudmisstänkta och gör sitt bästa för att själva lösa mordgåtan.

Tramsfilm är nog ett ganska så passande epitet för denna rulle men jösses vad trevlig och mysig den var. Jag är inte speciellt förtjust i vare sig Adam Sandler eller Jennifer Anistons som spelar huvudrollerna men här var de ganska så roliga utan att göra för stora gester.  De liksom bara hänger med i handlingen, är lagom korkade och ganska så sympatiska. Det var svårt att inte tycka om paret Spitz. Lägg även till en hel del goa skådisar i birollerna, ett soligt Europa samt en touch av Agatha Christies deckare om paret Tommy och Tuppence så får man en film som vart överraskande trevlig och mysig. Hatten av för Steffo som tipsade om filmen i Snacka om film podden

Regi: Kyle Newacheck

Betyg: 6/10

Den bästa sommaren (2000 Sverige)

Traditionsenligt startar bloggen det nya året med en trevlig film.

Begravningsentreprenören Yngve Johansson brukar ta hand om s.k sommarbarn (feriebarn). Denna sommar, 1958, tar Yngve emot två barn, Mårten och Annika . Barnens första intryck av Yngve är att det är en bister man som mer eller mindre bott ensam i hela sitt liv och inte verkar vara speciellt förtjust i folk. Men naturligtvis (för det här är en sådan film) klappar det ett hjärta av guld under Yngves väst och saker och ting har ändrats till det bättre innan eftertexterna rullar.

Vanligtvis hamnar filmer av det här slaget inte bland mina favoriter men de är lättsmälta och man får en liten glädjeinjektion av att se dessa filmer vilket inte är fy skam. Så är även fallet med Den bästa sommaren. regissören Malmros kör på säkra kort: 50-talet, landsbygd (Molkom) och sommar, ting som gör att det automatiskt dreglar lite smått i de flesta svenskars mungipor. Det som gör att filmen har det där lilla extra är Kjell Bergqvist som spelar Yngve. Dialogen och de one-liners som han begåvats med är i världsklass. Man skulle kunna ge ut en citatbok av Yngves alla uttryck. Begravningsentreprenören är också en ganska komplex figur för var gång jag ser filmen blir karaktären mer mångfacetterad. Malmros litar på sin publik och skriver inte Yngves hela levnadshistoria och karaktär på våra näsor. Vi tittare får ana hur det hela ligger till. Klart att man kan se filmen som en komedi med Bergqvist som säger massa roliga saker och nöja sig med det men det finns som sagt en hel del att upptäcka om man väljer att se bortom alla roliga repliker.

Den övriga ensemblen sköter sig också bra. Brasse Brännström har en liten men viktig roll som kan sägas vara en bittrare version av Yngve. Anastasios Soulis och Rebecca Scheja spelar sommarbarnen och gör det bra, skönt med uthärdliga ungar för en gångs skull. En rolig detalj är att Rebecca Scheja numera ingår i popgruppen Rebecca och Fiona. Det är inte så mycket att mer orda om, Den bästa sommaren är en bra film som är rolig men har lite nödvändig svärta. En klar filmfavorit.

Regi: Ulf Malmros
Betyg: 9/10

Ant-man (2015 USA)

Än en superhjältefilm nu om Myrmannen Scott Lang som har kraften att bli ytte-pytte-liten samt kan kommunicera med myror. Ant-man har dykt upp i ett antal olika versioner under årens lopp i seriernas värld. Detta möjliggörs då kraften sitter i dräkten  så det har funnits ett antal olika myrgubbar  på seriesidorna. I dagens film har man som sagt valt Scott Lang som bärare av dräkten. Scott är en f.d inbrottstjuv med ett hjärta av guld. Efter att han åkte fast och avtjänat sitt straff har han bestämt sig för att vandra den smala vägen här i livet. Den främsta anledningen till detta är att han vill kunna få umgängesrätt med sin dotter. Det visar sig vara svårt att behålla eller få ett arbete som tidigare straffad och Scott beslutar sig för att göra en sista stöt. Bytet blir en märklig dräkt som har tidigare nämnda förmågor. Dräktens ägare hör av sig till Scott som får i uppdrag att rädda världen undan en galen vetenskapsman.

Den där wow-känslan som tidigare präglat superhjältefilmerna är numera borta. För att jag ska bli nöjd i biomörkret behövs det mer än byggnader som rasar och folk som flyger och far. Ant-man skiljer sig från många tidigare Marvelfilmer då den innehåller mer humor och är inte riktigt lika bombastisk. Den bokstavligen minimalistiska slutfighten är otroligt underhållande där min gamla barnprogramsfavorit Thomas the train har en ”roll”. Jag uppskattade filmens lättsamma ton och hade en trevlig stund i biomörkret. Bra skådisar i små och stora roller (med ett extra plus till Scotts forna inbrottskumpaner) och en relativt stabil story ( iofs full med logiska luckor) gjorde filmen till en angenäm feelgood stund.

Marvel har lyckats väl med att bygga upp ett filmuniversum där filmerna tillsammans bildar en större helhet och någon gång ska jag titta igenom alla filmerna i ordning. Efter Captain America: Winter soldier är Ant-man den bästa Marvelfilmen i vad marvel kallar Phase II. Det är också den avslutande filmen i denna s.k ”phase”. Nästa år startar tredje omgången innehållandes tio(!) filmer där bla en reboot på Spiderman ingår (pust).

Även Fiffi, Sofia och Jojjenito har sett filmen.

Regi :Peyton Reed

Betyg: 7/10

The Angels’ Share (2012 Storbritannien)

Robbie har precis blivit dömd till samhällstjänst efter att ha misshandlat ett par killar. Dessa är naturligtvis inte nöjda med domslutet och gör allt för att skipa sin egen rättvisa. Samtidigt har Robbie även blivit far för första gången och vill inget hellre än att bryta det sociala arvet för sin son Luke. Det är inte det lättaste då han inte får något jobb, jagas av sina antagonister och flickvännens pappa gör allt i sin makt för att hålla Robbie från dotter och barnbarn. För att komma från alla problem och fly Glasgow kokar Robbie och några vänner ihop en plan som med lite tur kan ge dem mycket pengar.

The Angels’ Share börjar som ett socialt drama mitt i den skottska misären. Både jag och frun konstaterar att Glasgow inte verkar vara en mysig stad och stryker platsen på vår lista över framtida resmål. Märkligt nog övergår filmen från att vara en relativt mörk historia  till att skänka en viss feelgood känsla. Mot slutet tar berättelsen en ny vändning och sista halvtimmen är en ren heistfilm. Jag har tidigare bara sett en film av regissören Loach och undrar om det är lite av hans signum att blanda genrer så här friskt i sina berättelser? I Looking for Eric funkade det inte speciellt väl men dagens film klarar av genrebytet bättre. Nu tror jag att The Angels’ Share hade kunnat varit mer gripande och känslosam på ett allvarligare vis om man skippat den sista något osannolika halvtimmen men å andra sidan hade jag kanske inte känt mig lika mysig inombords när eftertexterna rullade.

Regi: Ken Loach

Betyg: 7/10

Silver linings playbook (2012 USA)

Om man skulle ska och skärskåda oss själva och människor i vår närhet skulle man troligtvis finna en och annan sak i vårt beteende som möjligtvis inte skulle klassas som normalt. Kanske en sida av oss själva som vi försöker dölja för omvärlden. Personerna i Silver Linings playbook har dock inga problem med att visa upp den sidan. Pat har precis kommit ut från sinnessjukhuset efter att ha försök döda sin frus älskare. Då frun flyttat och sålt deras hus bor han hemma hos sina föräldrar. Ett hem där pappan är maniskt besatt av det lokala fotbollslaget och när laget har match är hemmet att likna vid en krigszon. Pat har även en vän som verkar ha ett lyckligt liv men känner att han håller på att kvävas av omvärlden och sin frus krav på att vara framgångsrik. Under en middagsbjudning hos sin vän möter Pat Tiffany, en kvinna som också (någon förvånad vid det här laget) mår dåligt då hennes man dött. Tiffany och Pat börjar umgås men de blir inte ett par då Pat är övertygad om att han och hans fru ska bli tillsammans igen bara han får en möjlighet att förklara sig. Tiffany lovar att förmedla ett brev till frun om Pat ställer upp som hennes partner i en danstävling.

Det här var något så ovanligt som en feelgoodfilm om människor som i olika grad mår dåligt. Jag hade roligt under filmens gång, en film som bäst kan beskrivas som hela havet stormar för folk gapar, skriker och har sammanbrott om vartannat men samtidigt är folk i karaktärernas omgivning relativt förstående för deras problem något som gjorde att filmen gav mig en varm känsla. Skådisarna presterar bra och Jennifer Lawrence var välförtjänt för sin Oscar i rollen som Tiffany. Hon är arg, desperat, kvick och känslig på en och samma gång och har ett språk som en sjöman. En mycket underhållande och spännande karaktär.T.o.m Wilson Tucker som har en biroll är bra, något som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva än mindre skriva. Den största gåtan är nog hur Dolores, Pats mamma inte blivit galen av att vistas under samma tak som dessa män.

Efter att ha sett filmen var jag nöjd, mycket nöjd men den har tappat lite efter ett par dagar. Kanske beror det att den på sina ställen känns en aning spretig då det är många personer som är med och alla får kanske inte den tid de borde få. Men den är klart sevärd och ett alternativ till alla förutsägbara och kräkframkallade rom-coms som översvämmar marknaden.

Regi: David O. Russell

Betyg: 7/10

Combo: The Intouchables/En oväntad vänskap (2011 Frankrike)

Håll i hatten! En combo som inte rör folk klädda i spandexdräkter så kom inte och säg att jag och Marcus inte vågar förnya oss. Marcus skriver i kursivt.

The Intouchables är en film man har sett många gånger tidigare.Två personer med olika bakgrund möts av en slump och mötet kommer att påverka deras liv. Men att man sett det förut behöver inte innebära att att det är dåligt, en bra historia tåls att berättas och ses flera gånger. Ja och jo det kan väl vara så men ofta när det gäller feelgood-filmer av den här sorten kan det kännas lite väl förutsägbart. Någon överaskning vill man nog ändå ha eller någon form av nytt grepp. 

Philippe är stenrik och totalförlamad efter en olycka, han är också i behov av en ny personlig assistent. Driss saknar jobb och bostad men behöver en underskrift som visar att han sökt ett jobb för att få a-kassa. Driss går på anställningsintervju hos Philippe som mot alla odds anställer honom. Vi som sett liknande filmer vet att både Driss och Philippe kommer växa som individer i.o.m mötet.

När det gäller karaktärerna så blir jag, trots att jag finner dem sympatiska, lite störd på hur  man valt att skildra dem. De blir helt enkelt lite för stereotypa ibland. Då filmen på olika sätt skildrar kulturkrocken mellan finsalongerna och förortskulturen har man valt att tydligt mejsla ut karaktärerna därefter. Jag finner det lite orättvist och fantasilöst att Driss ska framställas som själva sinnebilden för de  fördomar man ofta sett gällande färgade människor i framförallt film och litteratur. Främst att han framställs som så okultiverad vilket han ju såklart inte är, han är bara inte uppväxt med samma kultur som den franska överklassen men det är ganska tydligt vilken kultur vi i publiken skall värdera högst. Men visst, Phillipe får ju också lära sig något nytt. Han får lära sig uppskatta Earth Wind & Fire och får även en dansuppvisning (det där med rytmen i blodet ni vet) och där någonstans får jag en något sur smak i munnen. Jag kan iofs hålla med om att just dansscenen är lite ”over the top” men jämför Omar Sy med t.ex Chris Rock eller Eddie Murphy som oftast spelar karikatyrer på färgade så ger Sy ett relativt balanserat porträtt av sin karaktär.  För filmen tycks vilja säga att ”bara alla fattiga okultiverade människor i ghettot ville ta till sig  våran fina kultur och konst så skulle ju era förutsättningar på arbetsmarknaden förbättras lavinartat. (Jodå att prata om Dalis smältande klockor på jobbintervjun imponerar på personalchefen…PÅ ETT ÅKERI!)

Fransmännen backar inte för att kasta in lite svärta och allvar i sina historier trots att de marknadsförs som s.k feelgoodfilmer. I The Intouchables bjuds det på båda sakerna men aldrig i sådan mängd att svårmodet tar överhanden. Det är kanske tack vare att man tillåter lite mörker och allvar i filmen som gör att Driss och Philippe blir mer levande och däremed blir filmen avsevärt mer gripande och engagerande än vad man är van vid i denna genre.Jag tillskriver nog detta mer till dialogen och kemin mellan skådespelarna, även om svärtan i denna film ligger i det fruktansvärda att vara totalförlamad så tycker jag inte att det rent propotionsmässigt finns mer svärta än i feelgoodfilmer i allmänhet. PAH! Vilka s.k feelgoodfilmer HAR du sett?  Antichrist? Det är snarare så att Phillipes situation är så påtagligt tragisk. Man berör även Driss familjeproblem men jag tycker aldrig att man riktigt går in på djupet och gräver i det. Nu kanske låter det som att The Intouchables är ett allvarsamt drama men så är icke fallet. Jag önskar att så hade varit fallet. Nu är du ute och cycklar. Din argumentation blir lite som att se en Bergmanfilm och klaga på avsaknaden av rafflande biljakter. Köper icke detta argument.

Det finns gott om roliga episoder och jag skrattade gott flera gånger under filmen. Ja det ska erkännas att även jag gjorde. Dialogen innehåller en del oneliners som är klockrena och Driss vänliga men råa humor är underhållande. När eftertexterna rullar sitter jag med ett leende på läpparna och mådde helt enkelt ganska bra. Filmen är definitivt är sevärd, en liten feelgood pärla som trots att den har en och annan klyscha känns både fräsch och upplyftande. Vill man ha en trevlig stund ska man definitvt gå och se den.

Jag får erkänna att även jag log i slutet särskilt över det faktum att detta är en sann historia som otroligt nog har utspelats i exakt samma händelseföljd och med samma dramaturgiska element som hundratals romcoms och feelgoodfilmer. För det vore ju lite löjligt att basera en film på att en rik chef blir bundis med sin fattige assistent, det känns ju lite väl vardagligt men å andra sidan kanske det är en extremt osannolik företeelse i Frankrike.

Om jag fick skulle jag byta ut den svenska titeln ”En oväntad vänskap” mot den mer passande titeln ” Två vänner som beter sig precis som förväntat”. Trots en ganska syrlig eftersmak så fann jag ändå stora delar av filmen underhållande. Den var välproducerad och dialog och skådespel var väldigt bra. Lite för mycket säkra kort dock, lika säkra som att en Amerikansk remake gissningsvis skulle ha Kevin Costner och Chris Rock i huvudrollerna. 🙂 Bevare oss väl!

Regi: Olivier Nakache, Eric Toledano

Filmitch Betyg: 8/10

Marcus Betyg: 5/10

 

Our idiot brother (2011 USA)

Det är väl att ta i att kalla Ned Rochlin för idiot däremot är han så aningslös och godtrogen att man storknar. I Neds värld säger man rakt ut hur saker och ting förhåller sig och man tar folk på orden. När Ned släpps ut från en kortare fängelsevistelse efter att ha sålt marijuana till en uniformerad polis har han inget hem då hans flickvän dumpat honom. Neds tre systrar kommer motvilligt överrens om att låta honom bo växelvis hos dem tills situationen med boendet ordnat sig. Att släppa in Ned i liv fyllda av otrohet, konfliker och hemligheter utvecklas till en social katastrof.

Jag har haft tur den senaste tiden när det handlar om komedier (eller också är jag på ovanligt gott humör) Our idiot brother är den tredje komedin på raken som jag uppskattar. Filmen är visserligen en bagatell men en mycket trevlig sådan. Ned är en person som det inte går att ogilla och trots att han ställer till det för sina systrar gör han de ändock en tjänst på något bakvänt sätt. Lite smetigt blir det mot slutet men det kan jag ta då trevnadskänslan är hög.

Paul Rudd spelar den aningslöse Ned och de tre skådisarna Emily Mortimer, Zooey Deschanel och Elizabeth Banks kommer lite i skymundan i rollerna som hans systrar. Lite synd för deras liv är ganska intressanta. Även Adam Scott  gör ett inhopp som en trevlig slacker och Rashida Jones spelar Zooeys sambo så det saknas inte kompetent folk i birollerna. En liten varning är dock på sin plats: Om man mot inte har ett oemotståndligt begär att se Steve Coogans röv och pungkulor är Our idiot brother kanske inte dagens bästa val men det går alltid att blunda de korta sekunderna.

Filmen kan man se här.

Regi: Jesse Peretz

Betyg: 6/10

Morning glory (2010 USA)

Om det inte vore för Henke hade jag missat den här lilla pärlan till film.  Först avfärdade jag filmen  men det var något i Fripps entuseastiska recension som fick mig att ge den chans, något som jag inte ångrar.

Becky (Rachael McAdams) är en energisk tjej som efter att hon fått sparken från en lokal tv station lyckas få ett jobb som producent för ett morgonprogram. Det finns dock en liten hake, morgonshowen sjunger på sista versen pga låga tittarsiffror. Sa jag att hon var energisk? Beckys liv går i 180 och hon gör allt för att lyfta showens tittarsiffror. Det stora problemet bortsett från nedläggningshotet är att programmet blivit lite av en avstjälpningsplats för mediapersonligheter som passerat bäst före datum. Becky tvingar den högst motvillige reporten Mike Pomeroy (Harrison Ford) till att vara morgonvärd, något som sakta men säkert utvecklas mot en katastrof och hotet om nedläggning blir till slut realitiet. Ska Becky lyckas vända siffrorna? Kommer Mike bli mer hanterlig i morgonsoffan? Blir det en romans mellan Becky och den trevlige reporten Adam?

Egentligen skulle jag sitta och halvsova igenom en sån här film.  Jag vet att Mike kommer att säga ordet fluffigt innan filmen är slut. Jag vet också att hans matlagning kommer spela en stor roll i en nyckelscen. Ska jag vara helt ärlig så vet jag hur allt kommer gå sekunden efter att jag fått filmen plot framlagd för mig. MEN det jag inte tänkte på var hur förbannat otroligt rolig Harrison Ford är när han spelar gringubbe. Ford är alldeles fantastisk och jag njuter av varje sekund karln är med i bild. Mike vägrar att delta i det sociala samspelet och sprider giftigheter och sarkasmer kring sig som en trimmad vattenspridare. Sätt honom sedan i kontrast mot den överdrivet energiska Becky så får vi en av de roligare filmer jag sett på länge. Det är heller inte helt fel att filmen backas upp av skådisar som Diane Keaton, Matt Maloy som rolig väderman och en håglös Jeff Goldblum.

Ibland får man en trevlig stund när man minst anar det.

Regi: Roger Michell

Betyg: 8/10

Billy Elliot (2000 Storbr)

Billy bor i gruvstaden Durham tillsammans med sin lätt förvirrade mormor pappa och storebror. Det brittiska klassamhället, miljön och det politiska klimatet gör att Billys framtid redan är utstakad; Han ska jobba i gruvan tillsammans med sin pappa och storebror. För att fostras till man går Billy på boxningsträning en gång i veckan, något han inte har någon som helst talang för. Däremot har Billy talang för att dansa speciellt då balett något han upptäcker av en slump. Problemet är bara att miljön som Billy lever i inte är direkt tillåtande när unga män bryter gamla invanda mönster. Pojkar dansar helt enkelt inte balett.

Av outgrundliga skäl har jag helt missat den här film. Känt till filmen? Ja! Haft den ståendes i dvd-hyllan? Ja! Bara hört gott om filmen? Ja!  Till slut tog jag mig i kragen och satte på dvd:n. Billy Elliot sällar sig till samma genre som t.ex Brassed off och The full monty. Dvs feel-good filmer med ett budskap som är förlagda i ett halvsunkingt England och har trots sin känsla av mysighet ett stänk av allvar.  I det här fallet är det pappans svårighet att hantera sin sons vilja att dansa balett. Hotet om stryk hänger hela tiden i luften. Berättelsen utspelar sig också under  80-talet då The Wicked witch of the west regerade i England. Hon beslutade sig för att krossa de starka gruvfacken. något som de inte gick med på frivilligt. Filmen präglas hela tiden av ett hot om våld, både hemma och utomhus.

I och med att filmen är brittisk spelar skådisarna människor och inte karaktärer som ofta är fallet i amerikanska filmer. Det känns helt enkelt mer äkta och jag blir engagerad i de olika levnadsödena.. En annan fördel är att man vågar låta livets allvar tränga in i berättelsen trots att det rör sig om en s.k feelgood rulle.

Billy Elliot är en fin film om att våga sticka ut och välja sin egen väg oavsett vad omgivningen tycker. Jag gillade filmen men blev inte helt biten.Berättelsen saknade det där lilla extra som man blivit bortskämd av i brittiska draman. Det kan bero på berättelsen kändes lite fragmentarisk och jag kom inte riktigt personerna in på livet. Men har man inte sett den är den högst rekommendabel och naturligtvis en ypperlig film att visa i skolan för att diskutera identitet och livsval.

Regi: Stephen Daldry

Betyg: 7/10

Shooting fish (Storbr 1997)

Varför inte göra som 2011 och börja året med en trevlig film? Shooting fish är en sådan där oförarglig film som rätt och slätt bara är genomtrevlig och man blir lite småglad av att se den.

Dylan och Jez är två föräldralösa lurendrejare som funnit varandra. Deras livsmål är att skrapa ihop två miljoner pund för att kunna köpa sig ett hem. De anser att de av någon anledning ska ha en herrgård som hem, något mindre duger inte. De två kumpanerna går in för sitt mål helhjärtat det kan röra sig om avancerade databluffar eller att skrapa ihop småsummor på att vinna slogantävlingar ingen summa är för liten. Allt har flutit på bra till den dag de stöter på Georgie som de båda blir kära i. Distraherade av kärleken börjar de slarva i sitt ”arbete” något som kommer ställa till det för dem ganska ordentligt.

Om man vill finns det ganska mycket att kritisera angående Shooting fish. T.ex är ingen människa så blåögd som Georgie då hon villigt köper killarnas förklaring att de jobbar med välgörenhet. Filmen är av och till lite smålarving, klyschor står som spön i backen och det är ingen hejd på allt som manusförfattarna kastar fram mot slutet för att allt ska ordna sig till det bästa. Trots allt detta är det något med filmen som gör mig glad. Jag gillar karaktärerna, det är en charmig film, och oavsett hur fjantigt det än blir så sitter jag och myser i tv-soffan tillsammans med Jez, Gorgie och Dylan. En film som avslutas med att alla sjunger Do you know to San Jose är i min bok inte helt fel.

Regi:  Stefan Schwartz

Betyg: 6/10

Jonas Karlsson: Det andra målet

För en tid sedan valsade skådespelaren Jonas Karlsson runt i medierna då han kom ut med sin andra novellsamling. Jag hade inte en aning om att han ens gett ut en första novellsamling. Lite nyfiken blev jag trots att erfarenheten visat att många artister inte är några universalgenier hur gärna de än vill tro det t.ex Don Johnsson. Jag hittade Karlssons första novellsamling på biblioteket och tänkte att om karln är hälften så bra författare som han är skådis så borde boken åtminstone vara värt ett försök.

Om jag ska tänka på en film är Altmans Shortcuts det jag först kommer att tänka på då Det andra målet består av ett tjugotal noveller där de flesta historierna är sammanlänkande med varandra på ett eller annat sätt. Karaktärerna i novellerna har t.ex en tendens att stöta ihop eller observera varandra på restaurang Gondolen. Många av novellerna beskriver tidigare historier men ur ett annat  perspektiv. Berättelserna dras visserligen med en lätt deprimerande och grå känsla men det är något jag brukar gilla, lite vanlig vardagsdepp i all sin enkelhet. Min favoritberättelse är den om en misslyckad och mycket pinsam utlottning av en fruktkorg på dagis. Jag riktigt känner förälderns ångest slå emot mig ur boksidorna.

På det hela är det en ganska trevlig och ibland tänkvärd läsning ( t.ex berättelsen om kvinnan som tar en veckas semester från sitt hektiskta liv något som får oanade följder) som Jonas Karlson totat ihop. Vid tillfälle kommer jag säkerligen att läsa Karlssons andra novellsamling för det här var en trevlig bekantskap.

Fatso (2008 Norge)

Redan i  den första scenen anar jag att det kommer bli en svår upplevelse för mig då jag har svårt för filmer med pinsamma situationer. Filmens huvudperson Rino ger begreppet socialt handikappad helt nya dimensioner. Rino bor ensam i en stor lägenhet där han också har sin arbetsplats, han arbete består i att översätta tyska manualer till norska. När han inte jobbar dagdrömmer han (vilket illustreras av märkliga kortfilmer), äter pizza kollar in porrfilm och tecknar på en självbiografisk serie. Han enda sociala kontakt är ”kompisen” Fillip som kör svarttaxi och skulle nog även han passa in under epitet socialt handikappad.När Rinos pappa en dag bestämmer sig för att hyra ut ett rum i lägenheten till en svenska ställs Rinos liv på ända.

Det här en en film som är fullständigt pepprad med pinsamma situationer. Rino försöker anpassa sig till ett socialt liv men oftast går det fel. Trots detta är det en film som ger mig en viss feelgood känsla. Ingen av huvudpersonerna är osympatiska, om än aningen märkliga, utan kan nog bäst beskrivas som vilsna människor. Nils Jørgen Kaalstad  och Josefin Ljungman som spelar Rino och Malin är mycket bra i rollerna. Jag bryr mig verkligen om hur det går för personerna och de känns äkta trots att åtminstone Rino är en udda bekantskap. En annorlunda men rekommendabel feelgood film som jag hade missat helt om det inte vore för BRC. Tack för tipset!

Regi: Arild Fröhlich

Betyg: 7/10

The kids are all right ( 2010 USA )

Två lesbiska kvinnor har två barn i tonåren. Då ungarna tillkommit genom insemination funderar de över vem som är deras pappa. I hemlighet söker barnen upp sin biologiske far som visar sig vara en ambitös men trevlig slacker. Mammorna får reda på barnens kontakt och historien utvecklar sig till något som bäst kan liknas med hela havet stormar.

Filmen kan bäst beskrivas som tragikomisk. För aldrig har väl otrohet, vanmakt, ångest och raseri varit så roligt. Det är något så konstigt som en allvarsam feelgood film. Berättelsen svänger hela tiden mellan jobbiga, roliga, sorgliga och allvarsamma scener med människor som sårar varandra men inte genom att vara  elaka utan bara  obetänksamma. Man skulle tro att The Kids are all right ger ett förvirrat och veligt intryck och desperat försöker hitta sin riktning. Helt fel. Med fast hand, suveränt manus och otroligt bra skådespelare styr regissören Lisa Cholodenko filmen i mål.

Dramat bärs upp av de fantastiska skådespelerskorna  Moore och Benning. Paret dras med äktenskapliga problem och efter en stund glömmer jag bort skådisarna och lever mig in i personerna Jules och Nic. Ruffalo når kanske inte i samma klass som Moore och Benning men han gör en bra roll som den godhjärtade men obetänksamme pappan Paul. Jag var lite halvt om halvt ointresserad av filmen men det ändrades snabbt, en mycket bra film som rekommenderas varmt.

Regi:Lisa Cholodenko

Betyg: 9/10

Happy-go-lucky ( 2008 Storbr )

I Mike Leighs film från 2008 lär vi känna Poppy, namnet hintar ganska bra vad det är för en sorts människa vi har att göra med. Poppy är en så där odrägligt och nästan provocerande positiv person som man stöter på då och då under livets gång. När hennes cykel blir stulen ( som hon f.ö reagerar på med orden ”jag fick inte ens säga adjö” ) beslutar hon sig för att ta körkort. Poppys väg korsars då av den inbunde, otrevliga och rasistiska körskoleläraen Scott, suveränt spelad av Eddie Marsan.

Krocken mellan de två personligheterna är bland det mer underhållande jag sett på den senaste tiden. Egentligen är det ganska synd om Scott som utsätts för Poppys hämningslösa livsglädje. Det händer inte så mycket i filmen vi får ta del av några människors liv en månad eller två. Filmens inramning är just bilskolelektionerna när de tar slut ( med buller och bång ) tar även filmen slut. En historia med vare sig en början eller ett slut. En del kan nog känna ett jaha när filmen är över men jag fann den lite småcharmiga historien trevlig. Nu är inte allt ett rosenrött skimmer lite svärta finns det i filmen men svärtan tar aldrig överhanden. En ganska trevlig bagatell som lite oväntat förgyllde min lördagskväll.

Regi: Mike Leigh

Betyg: 7/10