Filmspanarna:Syskon

Catherine Deneuve

Filmspanartemat denna månad är syskon. Ett kort ögonblick lutade det åt en hyllningstext till Bröderna Marx men så kom jag att tänka på tvillingsystrarna Delphine och Solange. De är absolut värda två inlägg. Två? Jo jag har redan skrivit om filmen Flickorna i Rochefort för drygt ett år sen men känner att jag måste återvända till den ljuvliga staden Rochefort där var dag är en sommardag. Återvända är kanske fel ord då filmen aldrig lämnat mitt sinne sedan jag såg den för första gången drygt ett år sedan. I dokumentären om filmen intervjuade man ett fan. Hon hade en vhs kopia av filmen i sin handväska så hon alltid kunde se den när andan föll på. Så långt gången är jag inte men det är en film som sätter sig.

Det är en simpel och banal film, vissa skulle nog kalla den för ytlig och infantil. Må så vara men det är en film som ger mig en magisk känsla. Det är en film att se regniga sommardagar, mörka höstkvällar, hela den förbannade vintern och de dagarna när man knappt kan bärga sig innan våren kommer. Det är en film som ger mig en själslig glädje men den hade inte varit mycket värd om det inte vore för de tidigare nämnda syskonen Delphine och Solange. De är två fräsiga (yngre läsare får slå upp det ordets betydelse i ett slanglexikon) tjejer i tjugoårsåldern. Det har avverkat alla intressanta karlar i stan och känner att Rochefort har blivit en för liten stad för att uppfylla deras drömmar och jakt på kärlek. Systararna planerar att dra till Paris men hur vet de inte riktigt. Delphine och Solange är två ytliga tjejer som är fåfänga och kanske lite blåögda men samtidigt vet de vad de vill här i livet och tvekar inte att att ta för sig av det. De är två personer som är charmerande med hjärtat på rätta stället, de tar livet med en klackspark och jag kan förstå att karlarna faller som furor för de två.

Françoise Dorléac

En intressant detalj är att systrarna Delphine och Solange som spelas av Catherine Deneuve och Françoise Dorléac var systrar i verkligheten. Att de hade olika efternamn beror på att Catherine Deneuve valde att ta sin mors flicknamn.  Deneuve är en känd skådis medan hennes syster Françoise är desto mer anonym. Anledningen till detta är att hon dog i en bilolycka endast 25 år gammal kort efter att filmen haft premiär. Det är tragiskt för i Flickorna i Rochefort lyser hon lika starkt som sin syster och hur hennes framtida karriär hade blivit får man tyvärr aldrig veta. Jag får vara tacksam över filmen där sommaren och kärleken är evig. Naivt? Mycket möjligt men det kan jag kosta på mig att vara ibland.

P.s Efter mycket tjat från min sida såg min dotter (som har en mer förfinad filmsmak än sin far) denna film. Hennes omdöme? ”Filmen?…….den var lite speciell.” Alla kan inte ha samma smak och tur är väl det.

Andra filmspanare som kanske håller sig lite mer strikt till temat syskon kan ni läsa om här.

Jojjenito

Movies-noir

Har du inte sett den

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

 

Filmspanarna: Cat Ballou (1965 USA)

Månadens tema bland filmspanarna är den lite bortglömda genren western. Det är lite synd att denna genre hamnat lite i bakgrunden då den oftast har en ganska hög lägsta nivå. Vad detta beror på (lägsta nivån och lite bortglömd) kan man säkert orda om men det får bli en annan gång.

Jane Fonda spelar huvudpersonen Cat som återvänder till föräldrahemmet efter sin utbildning till lärarinna. Hemkomsten blir lite av en chock då hon märker att ranchen/bondgården förfallit under hennes frånvaro. Hennes far går på knäna då hans verksamhet saboteras då någon som vill driva honom från hus och hem för att komma över hans vattenrättigheter som behövs till stadens växande industri. Vem denne någon kan vara är höjt i dunkel men att personen i fråga har köpt stadens sheriff står snart klart för Cat. När den okände revolvermannen Tim Strawn gör entré och hotar familjen Ballou ser Cat sig nödgad att svara med samma mynt. Hon hyr den kände revolvermannen Kid Sheleen. Hon har läst om hans äventyr men blir varse om att verklighet och fiktion inte alltid går hand i hand.

Det här är vad jag kallar för en riktig hejsan svejsan film (det var ett tag sedan sist). Den är gjord med ett mycket gott humör och trots att en och annan i ensemblen stryker med under resans gång verkar de flesta ha det ganska trevligt. Det finns många roliga scener och skådisarna håller hög klass. Jane Fonda är oerhört charmig som Cat och Michael Callan är underhållande som den småklurige Clay Boone men det är Lee Marvin och hans häst som stjäl hela showen. Marvin har två roller i filmen dels Tim Strawn men det är när han gestaltar den gravt alkoholiserade revolvermannen Kid Sheleen som han verkligen glänser. Iofs är det en tragisk roll han fått sig tilldelad då Marvin stundtals hade svåra problem med spriten under sitt liv. Beklagligt nog är det kanske därför han är så övertygande som Kid Sheleen. En extra bonus i filmen är att Nat King Cole och Stubby Kaye medverkar och står för filmens musik med hjälp av små melodier tar de och länkar samman scener och för handlingen framåt.

Cat Ballou är ingen stor film, den har sina skavanker men de överskuggats av att det är en trevlig och mysig film som dock har en del allvarsamma undertoner. Under historiens gång påminns huvudpersonerna om att de hör till det förgångna då det gamla vilda västern allt mer trängs undan av den moderna tiden.

Regi:  Elliot Silverstein

Betyg: 7/10

Jag kommer nu att ta en paus i bloggandet för att ta lite vårsemester från den virtuella världen men kommer tillbaka så småningom då med bla dödliga spaanläggningar, porrstjärnor, tragiska levnadsöden, Bingo Rimér,  lönnmördare och annat smått och gott.

Andra filmspanare har också skrivit om Western ta och kolla in:

Absurd cinema

The Nerd bird

Filmmedia

FLMR

Jojjenito

Movies noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Fripp

Reefer madness (Tell your children) (1936 USA)

Denna månad är temat knark hos Filmspanarna. Jag började tänka så det knakade. Vilken film skulle jag välja? Som tur var har jag en bror som kan det här med film. Likt de gamla grekiska filosoferna gav han mig svaret i form av en fråga: Har du sett Reefer madness?

1936 finansierades filmen Tell your children av en grupp kristna. Tanken var att filmen skulle fungera som en informationsfilm till föräldrar om riskerna med knark. Vid den här tiden rådde det en viss hysteri i USA kring cannabis, myndigheterna hade siktat in sig specifikt på att bekämpa denna drog. Innan filmen fick distrubition köptes den upp av Dwain Esper, som fick möjligheten att snaska till den. En möjlighet han gladligen tog. Nya rafflande scener spelades in och resultatet är definitivt sevärt.

Filmens hjälte: Dr.Carroll

Reefer madness börjar med ett föräldramöte där  Dr. Alfred Carroll (filmens hjälte och moraliska samvete) berättar om faran med marijuana. Enligt Dr. Carroll är drogen värre än heroin och bruket sprider sig likt en pest i det hedervärda amerikanska samhället. För att iilustrera vilka hemskheter marijuana kan leda till berättar Dr. Carroll en sedelärande historia för de bekymrade föräldrarna. Paret Mae och Jack bedriver en skum verksamhet i sin lägenhet. De bjuder in fina (vita) amerikanska ungdomar att dansa till jazz och paret bjuder (till en början) på röka. Denna verksamhet kommer att leda de aningslösa ungdomarna in i en omoralisk malström av våld, sex, maniskt pianospelande, kedjerökande och död  för att slutligen leda till galenskap.

Risken med cannabis.

Samtidigt som Reefer madness är otroligt usel har den ett högt underhållningsvärde. Roligast blir det när den ängsliga amerikanska dubbelmoralen gör sig gällande. Man vrider skenheligt sina händer över det moraliska förfallet samtidigt som man gottar sig i våld och sex. Att manus, produktion och skådespelarnas insatser är under all kritik behöver nog inte nämnas. Jag är inte speciellt insatt i bruket av narkotika men den effekt som marijuanan har på filmens personer har jag aldrig vare sig läst eller hört talats om. Maniskt pianospelade samt att man riskerar att lite på en höft bli dömd till livstids psykiskvård av en domare på stående fot utan rättegång hör tydligen till riskerna när man brukar cannabis.

Reefer madness startade troligen som ett behjärtansvärt projekt men filtrerat genom amerikansk dubbelmoral och sensationslystnad blir slutprodukten en mycket underhållande men ack så usel film. Filmen fick en remake 2005 men då som musikal. Om jag hittar den kan ni vara ganska säkra på att den filmen dyker upp på bloggen i framtiden.

Här såg jag filmen.

Regi: Louis Gasnier

Betyg: 3/10

Andra Filmspanare som dykt ned i knarkträsket denna tisdag är:

Except fear

Fiffiis filmtajm

Filmparadiset

Flickorna

Flmr

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet cafe