The Trial of the Chicago 7 (2020 USA)

När Demokraterna hade sitt partikonvent  i Chicago 1968 samlades allehanda lösa element i staden. Hippies, fredsaktivister, Black panthers m.m för att protestera mot Vietnamkriget. En anledning till att jag aldrig deltar i manifestationer vare sig IRL eller digitalt är att hur fint ändamålet än verkar vara ballar det oftast ur på ena eller andra sättet.

Detta händer naturligtvis i Chicago, polisvåld, förstörelse och upplopp. När allt lugnat ned sig beslutar sig staten för att statuera ett exempel och man anklagar 8 stycken utvalda personer för konspiration mot staten. Rättegången är en travesti på rättvisa, en av de anklagade har ingen försvarsadvokat, domaren är partisk och stundtals förvirrad och myndigheterna manipulerar aktivt rättegången.

The Trial of the Chicago 7 är en BOATS och om jag skulle kunna bortse från detta är det en bra rättegångsfilm med en hel del skådisar som gör ett fint jobb b.la Frank Langella och Sacha Baron Cohen fast den sistnämnde är alltid lite knepig att se i en vanlig roll då jag alltid tänker på honom som Borat. Filmen har ett bra tempo, frågorna som tas upp är viktiga för en fungerande demokrati och då jag inte var helt insatt i händelseförloppet blev det också lite spännande angående utgången av rättegången. Det var dock ett par scener i filmen b.la det sliskiga Patch Adams/Döda poeters sällskap slutet som gjorde att jag ville kolla upp händelseförloppet lite närmare och visst hade man tagit sig rejäla friheter med storyn.

Regissören Aaron Sorkin har gått all in för att de anklagade ska få tittarnas sympatier. I verkligheten låg ansvaret för upploppen hos både demonstranterna och myndigheterna. Även i rättegången har man tagit sig en hel del friheter och tolkat händelser välvilligt till de anklagades favör. Dessa saker gör att jag känner mig lite lurad på konfekten. Jag begriper att man måste ibland skarva lite på verkligheten i filmer av detta slag för att förenkla historien men det får aldrig gå överstyr så berättelsen blir mer lögn än verklighet. Jag har även förtvivlat svårt för när historiska personer skildras mer rättrådiga eller onda än vad de egentligen var. Om man nu känner sig nödgad att göra detta såg då inte att filmen är baserad på verkliga händelser. Kanske är det ordklyveri men jag skulle känna mig avsevärt bekvämare med uttrycket inspirerat av verkliga händelser.

Trots detta är filmen som sådan ett bra rättegångsdrama och om jag för mitt inre trollar bort (men det är svårt) att det är en BOATS så duger den mer än väl.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

The Ninth gate (1999 Frankrike)

Den skrupulöse Dean Corso har som arbete att spåra upp sällsynta böcker och ser samtidigt till att tjäna en hacka på det. När Boris Balkan som har en av världens största samlingar av ockulta böcker ber Dean att bevisa äktheten i hans senaste fynd, The Nine Gates of the Kingdom of Shadows, tvekar han inte efter att ha sett Boris mycket frikostiga check. Dean har knappt startat sitt uppdrag förrns folk börjar dö till höger och vänster han skuggas även av en mystisk kvinna som verkar ha övernaturliga krafter. Klart att Dean börjar tveka inför sitt uppdrag men Boris ökar hela tiden summan på sina checkar något som Dean har svårt att motstå.

Jag såg den här rullen när den kom och då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta men det var som sagt ett par decennier sedan sist och jag var lite nyfiken på om jag ändrat uppfattning. Omdömet efter denna titt är lite snällare men känslan av att regissören Polanski inte riktigt verkar ha koll på vad för sorts film han velat göra är dock ständigt närvarande. Är det komedi, gjort med vänsterhanden, en misslyckad skräckis eller något annat som går mig helt förbi?

Jakten på böckerna är intressant och filmen har en mysryslig känsla över sig, av och till påminner den lite om Angel heart kanske då främst i de yttre ramarna. Med jämna mellanrum ballar dock filmer ur och den har ett par tre riktigt kalkonaktiga scener ofta när Lena Olin eller Emmanuelle Seigner är med i bild. Olin spelar över och Seigners  rollfigur är bara konstig men det kan möjligtvis förklaras med att Seigner i ärlighetens namn inte är en speciellt bra skådis. Hon kan nog tacka sin man Polanski för sin ”karriär”. Summa summarum blir resultatet en ojämn film som trots allt var lite bättre än vad jag mindes – alltid något.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 4/10

Captain fantastic (2016 USA)

cf_online_1sheet_fin10Ben Cash och hans fru Leslie har valt att lämna civilisationen och bor i skogen med sina sex barn. När filmen startar nås familjen av budet att mamman avlidit efter en tids vistelse på sjukhus. Ben och hans barn beslutar sig för att resa till begravningen. Då barnen haft mycket liten kontakt med civilisationen och andra människor blir det en rejäl kulturkrock/chock.

Den här filmen saluförs som en komedi vilket jag kan tycka är lite felaktigt då det främst är ett drama med en del komiska inslag för visst blir det dråpligt när familjen Cash kommer i kontakt med vår civilisation. Captain fantastic är en film som fick mig att fundera över ett och annat. Hur uppfostrar vi våra barn? Hur stor rätt har en förälder att påtvinga sina värderingar sin avkomma?

Ben och hans fru har själva undervisat barnen som är närapå övermänniskor. De kan ett flertal språk flytande, kan argumentera för sina ståndpunkter, är mycket allmänbildade och kan även klättra i berg, navigera efter stjärnorna och en hel del annat smått och gott. Även på det moraliska planet är barnen överlägsna, vad jag begriper är mobbing, lögner och skitprat icke existerade i familjen Cash och konflikter löses med argumentation. Problemet blir när dessa barn kommer i kontakt med vår värld. Det de nämligen inte lärt sig är det sociala samspelet med människor som inte hör till familjen. Om Ben och hans fru gjort ett rätt val i sin uppfostran av barnen kan diskuteras i det oändliga.

Samtidigt som filmen ger mig dessa funderingar är förpackningen lättsam och otroligt välgjord. Vanligtvis brukar jag tycka filmer är för långa men jag hade gärna stannat kvar en stund till hos familjen Cash. Viggo Mortensen är suverän i huvudrollen och trots att det förkommer sex ungar får jag inte en enda krypning i hela kroppen. Jag förvånar tom mig själv med att finna en smörig sång och dansscen med barnen vara gripande! Att skådisarna Steve Zahn och Frank Langella är med på ett hörn gör inte saken sämre.

Tyvärr fladdrade denna fantastiska film förbi på biodukarna då SF troligen ansåg att någon annan film (troligtvis en film med ett nummer efter titeln) behövde fler dukar. I Karlstad var inte ens filmen aktuell för visning men tack vare Jan, biografvaktmästare på SF i Karlstad, fick jag ynnesten att se filmen då han lyckades fixa en veckas visning av Captain Fantastic. Något som  jag är djupt tacksam över.

Regi: Matt Ross

Betyg: 8/10

All the way (2016 USA)

All_The_WayAll the way handlar om tölpen Lyndon B Johnsson som tog över presidentskapet i USA efter mordet på Kennedy 1963. Filmen tar bara upp en kort tid av presidentens ämbetstid, från det att han svurits in till valet 1964. En stor del av filmen läggs på LBJ:s arbete med att baxa igenom  medborgarrättslagarna han ”ärvt” av Kennedy. Detta var lättare sagt än då gjort då Demokraterna hade sitt starkaste stöd i södern och där var den vita befolkningen inte speciellt pigga på förändring. Det demokratiska partiet riskerar att splittras i frågan och till på köpet så brottas även presidenten med konflikten i Vietnam samtidigt som valet närmar sig.

Det är allmänt känt att LBJ inte var en karl att leka med. Han var bufflig, svor, notoriskt otrogen, kolerisk, kanske tom manodepressiv, och sist men inte minst visade han snoppen för ofrivilliga åskådare i både tid och otid. Tyvärr visar inte filmen upp alla dessa intressanta sidor av presidenten utan ger en aningens mer timid bild av denna obehagliga människa.

Det är många kända ansikten i filmen. Bryan Cranston spelar LBJ och är otroligt porträttlik i både utseende, tal och rörelsemönster. Intrycket av överspel är dock närvarande filmen igenom. Det blir lätt det då man ska gestalta en människa som kanske är lite annorlunda i tal och beteende. Jag  tänker t.ex på Meryl Streep som Julia Child i filmen Julie & Julia, ibland kan man vara för porträttlik och det blir parodiskt i stället. Andra skådisar som dyker upp är Bradley Whitford  i en mycket märklig sminkning som den sympatiske vicepresidenten Hubert Humphrey och Anthony Mackie som Martin Luther King.  Det blir många vita män (och en svart) i kostymer som pratar i nästan två timmar men trots detta blir filmen aldrig tråkig. Filmen blir aldrig vare sig spännande eller engagerande utan är mer som en lättsam historielektion.

Regi: Jay Roach

Betyg: 5/10

All good things (2010 USA)

Andrew Jarecki har tidigare gjort dokumentären The Friedmans när han gör sin första spelfilm går han inte så långt utanför sina ramar. All good things är en s.k based on a true story film men i det här fallet heter det att filmen är inspererad av händelser de senaste trettio åren. Troligtvis för att man vill undvika stämningar av de personer som porträtteras i filmen.

David träffar Katie när han lagar avloppet i hennes lägenhet och kärlek uppstår. Romansen ses inte med blida ögon av Davids far som anser att Katie inte duger åt hennes son. Sonen är nämligen arvtagare till ett stort fastighetsimperium. Pappan är inte kandidat för priset ”father of the year” för att uttrycka det milt. Trots pappan gifter sig paret och flyttar till New England men efter en tid lyckas fadern övertala sonen att flytta tillbaka och börja jobba i företaget. När David ställs inför ökad psykisik press p.ga närheten till pappan och vantrivsel i storstaden blir det dags för frun att ta sig en funderare över vem hon verkligen gift sig med.

Knepig film det här, å ena sidan har vi bra skådisar; Ryan Gosling, Kirsten Dunst och Frank Langella samt en historia som är engagerande, å andra sidan har vi en film som velar mellan att vara ett romantiskt drama första halvan för att sedan gå över till kriminalhistoria. Resultatet blir för att använda sig av en gammal klyscha ”vare sig hackat eller malet”. Trots svag regi lyckas främst Dunst och Langella ge bra rollporträtt. Gosling får inget att bita i då David är helt nollställd bakom sina Bengt Bedrup glasögon. På ett sätt är han obehaglig då jag verkligen inte vet var jag har honom men samtidigt är David så blek och intetsägande att jag inte bryr mig om karaktären. Halvt om halvt sevärd film där misslyckandet nog kan skyllas på regissören.

Regi:Andrew Jarecki

Betyg:5/10

Unknown ( 2011 USA m.fl )

Dr. Harris är i Berlin för en viktig konferens tillsammans med sin fru. Precis när han ska checka in på hotellet upptäcker att han tappat sin portfölj på flygplatsen. Harris åker kvickt tillbaka men hamnar i en bilolycka. När han vaknar upp på sjukhuset efter ett par dagar finner han att någon övertagit hans identitet och liv, inte ens Harris fru vill kännas vid honom. Har doktorn förlorat förståndet eller smider någon sinistra planer bakom kulisserna till den stora konferensen?

Unknown är en standard thriller som man sett många gånger förut. Filmen påminner lite om Bournetriologin både i utförande och handling. Minnesförluster, nödvändigheten av att pussla ihop händelser och skeenden, dubbelspel och lite halvsunkiga miljöer ja allt är med t.om en rafflande biljakt med en förvånansvärt hållbar bil som sett sina bättre dagar redan innan jakten startat. Trots alla likheter behöver det inte betyda att Unknown är dålig. Trots alla välbekanta element lyckas regissören Jaume Collet-Serra (Orphan) väva ihop en ganska engagerande historia som jag dras in i. Jag blir nyfiken hur det hela ska lösa sig och det tar åtminstone för mig över halva filmen innan jag räknar ut hur det hela hänger samman. Filmen har en hel hop bra skådisar som klarar av thrillertemat galant; Neeson, Januari Jones, Bruno Ganz och Aidian Quinn m.fl. Kanske inte årets film men god underhållning i knappt två timmar.

Regi: Jaume Collet-Serra

betyg 7/10

The Box (2009 usa)

Ett par får ett ett obehagligt erbjudande av en mystisk man: Väljer de att trycka på en knapp som sitter på en låda kommer en människa att dö men samtidigt erhåller paret 1 miljon $.

Ett mycket spännande upplägg av regissören bakom mästerverket ”Donnie Darko”. Tyvärr är det bara upplägget som är bra, utförandet är en osannolik soppa. Berättelsen slingrar sig fram och är både oengangerande och tråkig jag sitter mest och väntar på att den ska ta slut men har en liten förväntan att regissören ska överraska mig med någon vändning i historien som kan få mig engagerad men tyvärr…..

Regi: Richard Kelly

Skådespelare: Cameron Diaz, James Marsden

Betyg: 2/10