Anchors Aweigh (1945 USA)

Vad är det med Gene Kelly och sjömän? Än en gång spelar han sjöman nu med namnet Joseph. Han och hans kompis Clarence (Frank Sinatra) har fått en fyradagars permission. Turligt nog för Joseph är det i Los Angeles där han han sin flickvän Lola och han kan knappt  bärga sig innan han får träffa henne. Problemet är att Clarence inte har något fruntimmer och övertalar Joseph att hjälpa honom att fixa en dejt. De två stöter på den aspirerande sångerskan Susan (Kathryn Grayson) som de lurar i att de har kontakter i showbusiness och att de kan fixa en audition åt henne. Någon Lola blir det inte för Joseph som istället börjar kära ned sig i Susan Hur ska det gå för Clarence i sin jakt på kvinnor? Hur blir det med den icke existerande auditionen? Kommer Joseph och Susan få varandra? Många frågor som får sitt svar efter två timmar och tjugo minuter!

Jag vart inte direkt överväldigad av Anchors aweigh. Filmen klockar in på ca 140 minuter och det var alldeles för långt i mitt tycke. Det är en färgglad film men storyn är för tunn och tänjs ut trots en hel del sköna dans och sångnummer av Kelly. Sinatra får ta de lite mer såsiga sångerna och Kathryn Grayson röst hade jag kunnat klara mig utan då hon har ett jobbigt vibrato som skär genom märg och ben. En sångstil som verkade vara populär under 30 och 40-talen. Filmen har även två drömsekvenser något som Kelly verkade vara förtjust i. De tillför inte filmen något mer än att man får njuta av hans sköna dansmoves – alltid något.

Omdömet blir en mellanmusikal men Sinatra och Kelly är iofs alltid hör och tittvänliga så helt bortkastat var det inte.

Regi: George Sidney, Joseph Barbera

Betyg: 5/10

Sofias film är en ganska så underhållande rulle som ni kan läsa om här.

Nu vart det slut på det roliga för denna gång. Tackar Sofia för ännu ett trevligt och roligt samarbete rörande musikalernas underbara värld. På återseende.

On the town (1949 USA)

onthetownDe tre sjömännen Gabey (Gene Kelly), Chip (Frank Sinatra) och Ozzie (Jules Munshin) har en 24 timmars permission i NYC. De vill få ut så mycket som möjligt av sitt besök och ska ragga på brudar, besöka sevärdheter och dra på nattklubb. I storstaden är tempot högt och inom loppet av ett par timmar har de tre sjömännen kärat ned sig i varsin kvinna. Chip i en taxichaufför, Ozzie blir uppraggad av en antropolog som fastnar för hans primitiva utseende och Gabey råkar stöta ihop med en tjej på tunnelbanan som han sedan tappar bort. Desperata i jakten på kärleken beger de tre vännerna ut i New York för att spåra upp Gabeys kärlek.

När man har Sinatra och Kelly i en och samma film kan det inte gå fel. Lägg sedan till Ann Miller som bjuder på en steppfrossa i högklackat . Imponerade! Filmen som sådan är kanske inte speciellt minnesvärd, det är dans och sång som iofs sköts proffsigt av herrarna Sinatra och Kelly men inte så mycket mer. Sinatra är kanske inte så dansant av sig men hans röst är som sammet. Kelly är däremot begåvad i båda konstformerna. Tyvärr envisas man med att stoppa in en av dessa drömsekvenser som allt för ofta är förekommande i äldre musikaler. Även om de ofta är snyggt iscensatta nummer tillför de sällan handlingen något och jag upplever dessa episoder som ren och skär utfyllnad utan någon större mening.

On the town är som så många andra äldre musikaler en lättsam historia som slinker ned lätt utan några större besvär. Även om det inte är något mästerverk blir jag på gott humör under och efter att ha sett filmen och det är inte fy skam.

Vilken film Sofia har valt som final på denna musikalvecka? Klicka här och få svar.

Regi: Stanley Donen, Gene Kelly

Betyg: 6/10

Ja så var denna vecka över för det här året, sorgligt men sant. Det har varit en vecka som blandat både surt och sött men de positiva filmupplevelserna uppväger turligt nog. Guldkavajen och cylinderhatt läggs nu i malpåse tills nästa år. Avslutningsvis vill jag som alltid tacka för alla kommentarer och naturligtvis ett extra tack till min musikalpartner Sofia.

Bloggen återgår nu till sina vanliga lunk men redan nästa helg smäller det till med: The Filmitch Mellanöstern Challenge som bloggaren Jojjenito döpt spektaklet till. Ack och ve vart är världen på väg?

Take me out to the ball game (1949 USA)

take_me_out_to_the_ball_gameLikt förra året startar jag och Sofia med en film som vi båda har sett.  Dagens film har tre legendarer i sin rollista nämligen Gene Kelly, Frank Sinatra och Ester Williams. Sinatra och Kelly är de två baseballspelarna Dennis Ryan och Eddie O’Brien som under baseballseriens uppehåll extraknäcker som dans och showmän. När de i sista stund anländer till starten på årets träning i Florida uppdagas det att laget, The Wolves, har en ny ägare som (ve och fasa) visar sig vara en kvinna, K.C. Higgins (Ester Williams). Både Dennis och Eddie blir smått betuttade i sina nya ägarinna men andra problem hotar. En skummis har satsat på att The Wolves inte ska vinna serien, för att säkra sitt vad ser han till att locka Eddie bort från basebollen med ett lukrativt kontrakt på en show.

Take me out to the ball game är en bagatell men en mycket trevlig sådan. Härliga färger blandas med klämkäcka melodier och allt är förlagt till det tidiga 1900-talet med fräsiga kläder och gamla bilar. Jag skulle åtminstone vilja lägga beslag på ett par av Kellys och Sinatras kavajer.

Sång och dansnumren håller hög klass men jag hade gärna skippat Sinatras ballad till Ester Williams, det blir lite väl smörigt. Då är Betty Garrets sång ”It´s fate baby, it´s fate” desto mer underhållande när hon försöker snärja en motvillig Dennis. Filmens absoluta höjdpunkt är dock Gene Kellys dans och sånguppvisning ” The Hat my dear old father wore upon St. Patrick´s day”  (01:22). Sinatra i all ära men Kelly har mer karisma och dansar bättre. I sina bästa stunder är han närapå antigravitatorisk i sin dans.

Nu är kanske inte storyn den här filmens starkaste kort. Handlingen rullar på och ibland känns det som man hittar på lite vartefter men vad spelar det för roll när inramningen är såpass klatschig och mysframkallande. Jag pendlar lite mellan betygen men det är påsk och solen skiner så varför inte vara lite generös.

Se efter vad Sofia tycker.

Regi: Busby Berkeley

Betyg: 7/10