Bikini Beach (1964 USA)

Filmen startar med en närbild på en vickande röv i bikini och sedan går det snabbt utför. Miljonären Harvey Huntington Honeywagon III vill bevisa att ungdomarna som hänger på beachen är mer korkade än en primat har därför tränat en apa som kan köra bil och surfa bättre än dessa. Av för mig oklara anledningar kommer han om detta bevisas kunna bygga ett ålderdomshem vid beachen. Ungdomsgänget som hänger på beachen har fler bekymmer än en apa som kan surfa. Ett MC-gäng som som bla har en varulv i sitt crew  och antyds vara nazister stöttar Honeywagon III i dennes kamp att få bort ungdomarna. Även den engelske popartisten Potato Bug som bäst kan beskrivas som Austin Powers irriterande lillebror har slagit sig ned på beachen och kastar lystna blickar på Dee Dee som är ihop med filmens hjälte Frankie. Potato Bug kan möjligtvis ha en chans att komma innanför Dee Dees bikini då hon börjat lessna på att Frankie inte vill gifta sig.  Utöver detta innehåller filmen b.la  en talande falk, popbandet The Pyramids vars gimmick är renrakade huvuden och som final Stevie Wonder och Boris Karloff – fast den senare sjunger inte.

Jag brukar gilla knepiga filmer men detta var i knepigaste laget t.om för mig. Om jag ska hitta någon liknande svensk rulle skulle nog valet falla på den absurda Drra på – kul grej på väg till Götet. Båda filmerna verkar ha gjorts med vänsterhanden, man verkar inte bry sig om eller hur allt hänger samman samt alla idéer och uppslag har uppenbarligen välkomnats utan någon närmare eftertanke.

Musiken är ok, det är lite skönsång och lite poprock och This Time It’s Love med  Funicello (Dee Dee) gillade jag. Det är härliga färger och det är alltid kul att ta del av den ängsliga amerikanska dubbelmoralen angående sex. Killar och tjejer sover åtskilda på beachen och man gör allt för att visa hur hyvens och moraliska ungdomarna är. Samtidigt tar man alla chanser man bara kan för att anspela på sex. Märkligt folk de där amerikanerna,

Lite efterforskning (jag var tvungen att kolla upp vad det var för vansinnesfilm jag sett) visade att Bikini beach var film nummer tre i en serie av sju filmer (!) från bolaget AIP. Uppenbarligen var dessa rullar populära och känner jag mig själv lär jag nog se fler filmer i serien. Det är trots allt något som lockar.

Sofia har troligen sett något mer sansat idag.

Regi:William Asher

Betyg: 4/10

I`ll take Sweden (1965 USA)

Änkemannen Bob Holcomb (Bob Hope) har svåra problem. Hans dotter Jojo (Tuesday Weld) har kärat ned sig i slackern Kenny (Frankie Avalon) som inte direkt är något drömkap. Han är något imbecill, har inget jobb och lever i en husvagn ute på vischan. De unga planerar att gifta sig och pappa Bob känner hur desperationen växer. För att lägga lite geografisk distans mellan Jojo och hennes unge Casanova tar pappan ett jobb i Sverige och flyttar dit med dottern. Familjefadern hamnar dock ur askan i elden då man befinner sig i ett land som sjuder av sex och åtra. Värst är svenskarnas sed att ”lära känna varandra” INNAN äktenskapet. Då dotterns oskuld är i fara skickar fadern efter Kenny som trots allt är en amerikansk kille med sunda värderingar. Han kan åtminstone tänka sig att gifta sig med Jojo innan de går till sängs.

I´ll take Sweden eller Svedala, alla gånger som den heter på svenska är en film med härliga färger, unken amerikansk dubbelmoral och en riktigt usel huvudrollsinnehavare i Bob Hope som mest ser ut som han gjort i brallan och är utrustad med oneliners som skulle få Stefan och Krister att skämmas. Weld och Avalon klarar sig bättre i rollerna som det unga paret. Vidare är det mycket roligt att höra de amerikanska skådisarna som ska föreställa svenskar kämpa med det svenska språket. Man har varit relativt ambitiös med att åtminstone upprätthålla illusionen av att det är Sverige man befinner sig, i verkligheten spelades filmen in i USA. Bakgrundsprojektioner på Stockholm, skyltar på svenska, horder med bikinibrudar och som sagt skådisar som låter som den svenske kocken i mupparna räckte nog till att förtrolla sextörstande amerikaner på 60-talet.

Filmen har ett par härliga låtar med Avalon, en skådis som f.ö dyker upp i musikalen Grease och framför där det surrealistiska numret Beautyschool dropout. Här bjuder jag på titellåten. Varsågoda.

Regi: Frederick De Cordova

Betyg: 4/10