The Deep house (2021 Frankrike)

Det franska regissörsparet Julien Maury och Alexandre Bustillo ligger bakom filmer som t.ex Inside och Among the living. De lockades över till USA och sedan dess har deras filmer blivit sämre men inte helt ointressanta. Deras senaste film The Deep house är i vart fall ett steg i rätt riktning.

Ben och Tina är ett par som sysslar ungefär med samma sak som paret Lundell. De besöker övergivna platser filmar sina besök och lägger ut dessa på nätet i hopp om att bli virala. Ben får nys om ett hus som ligger i botten på en sjö i södra Frankrike. Platsen visar sig vara svår att hitta men en lokal guide visar till slut vägen och korkat nog gör paret ett dyk.

Två tredjedelar av filmen utspelar sig under vatten något som ofta kan bli lite tjatigt. Det kan bli mörkt och murrigt och dialogen består mest av bubblor och handviftande. Tacknämligt nog har man löst detta med att paret är utrustade med en kommunikationsutrustning så dialogen mellan de två är normal och även om huset är ruggigt och ligger som sagt på botten av en sjö ser man vad som händer. Kanske inte helt realistiskt men desto mer filmvänligare.

Då jag inte är förtjust i vatten som har inte har tillsatt klor är detta en film som sista timmen ger mig en konstant känsla av djupt obehag. Jag satt på helspänn och väntade hela tiden på att något skulle hända och det gör det med råge men man får vänta en stund.

Ok nu är inte The Deep house en film att springa benen av sig efter men det var en klaustrofobisk och ryslig stund som gav mig mersmak på regissörernas nästa film.

Vill dock höja en varningens finger för en titt på filmen. Nämnde att jag sett The Deep house för Lillebror och han gick fullständigt bananas och jag fick en lång harang (ca 10 min) över vilken skitfilm detta var. Tror inte han varit så upprörd på denna sida årtusendet. Så se rullen på egen risk. Finns på Netflix.

Regi: Julien Maury , Alexandre Bustillo

Betyg: 6/10

Titane (2021 Frankrike)

Alexia jobbar som bilmodell. I mina ögon ett knepigt yrke som innebär att man på bilmässor åmar och kromar sig (kunde inte låta bli) runt och på de senaste bilmodellerna. En sen kväll när Alexia är ensam kvar i utställningshallen har hon sex med en bil. Resultatet av denna förening blir en graviditet samt att hon läcker olja både här och där. Nu har vår huvudperson större problem än så då hon även är en seriemördare. Efter att ha varit lite väl oförsiktig i sitt värv tvingas Alexia fly. Hon maskerar sig och misstas för att vara en brandmans försvunna son. Han tar emot henne med öppna armar men snart börjar Alexias graviditet att ge sig till känna och det blir allt svårare för henne att förställa sig som pojke.

Regissören Julia Ducournau förra film Raw var ett intressant kannibaldrama och efter att ha sett den blev jag nyfiken på vad hon skulle hitta på härnäst. Att filmen skulle handla om seriemördare, bilsex och förställd identitet kunde jag inte ana. Snacket bland recensenter är att Titane är årets konstigaste film. Bra men obegriplig säger en del. Jag fann inte filmen vare sig konstig eller obegriplig. Ok bilsexet var väl lite knepigt men med tanke på hur många som dreglar över sina bilar anar jag att detta säkerligen är en fantasi en och annan hyser. I övrigt är Titane en ganska så rak historia som må vara befolkad med en och annan knepig karaktär men jag har sett värre.

Det är en stundtals rälig film och jag fick faktiskt lov att titta bort ett par gånger men för mig var detta ytligt lull lull då jag åtminstone tolkar filmen som en berättelse om kärlek och att få förmågan att både ge och ta av denna. Jag vill inte sträcka mig så långt att kalla Titane för en fin liten film men i sina stunder touchar den i vart fall det epitetet.

Regi: Julia Ducournau

Betyg: 7/10

Bröllopskaos (2014 Frankrike)

Det är inte så att Claude och Marie Verneuil är främlingsfientliga men de vill förtvivlat gärna få en ”normal” svärson. Hitintills har deras döttrar gift sig med en muslim, en jude och en kines. Kyrkbröllopen har lyst med sin frånvaro då ingen av döttrarna kastat lystna blickar på en normal katolsk pojke. När så den fjärde och yngsta dottern plötsligt annonserar sin förlovning och berättar att fästmannen är katolik blir föräldrarna stormförtjusta. Det de inte tänkt på är att det finns katoliker i de flesta länder.

En fransk rom-com borde göra att jag drar öronen åt mig men här slapp jag den knasige vännen som allt för ofta knökas in i filmer i denna genre. Även den obligatoriska moralkakan och det vidriga talet som brukar tryckas ned i halsen på den arme tittaren i filmens final lyste med sin frånvaro. Det tackar jag för och fann att jag hade väldigt trevligt tillsammans med familjen Verneuil.

Klart att filmen saluför en himla massa fördomar men den gör det på ett bra sätt då man samtidigt driver med dessa. Man skrattar åt Claude och Marie samtidigt som jag kan begripa att det inte är helt friktionsfritt i umgänget mellan svärsönerna, döttrarna och annat folk som sugs in i detta sällskap. I slutändan blir filmens budskap att man får tåla lite skit, köpa att folk är olika men för den skull behöver det inte betyda att man inte ska kunna umgås och ha trevligt.

Roligast i hela filmen är pappan som spelas av Christian Clavier. Han lyckas bra med i sin roll som en man som kastat in handduken. Jag fann att jag skrattade till ett antal gånger åt hans håglösa uppenbarelse när han insett han han inte längre kan kontrollera hur saker och ting kommer arta sig. Det blir än roligare när man inser att hans problem är ganska så futtiga, Döttrarna är lyckligt gifta med män som verkar vara schyssta typer. Övriga rollfigurer är bra men de ges inte like mycket utrymme men det är ett underhållande sällskap jag får skratta åt och mysa med i 90 minuter.

Regi:Philippe de Chauveron

Betyg: 8/10

Kandisha (2020 Frankrike)

Det har varit lite tyst om filmmakarna Alexandre Bustillo och Julien Maury efter att de gjorde Leatherface. Lite tråkigt då de tidigare gjort riktigt rysliga filmer som t.ex Inside. Nu är de i alla fall tillbaka och har gjort två filmer ganska så raskt. The Deep house hade premiär i somras och dagens film kom förra året

Tre väninnor bor i vad man skulle kunna kalla för ett miljonprojekt i någon fransk stad. På kvällarna sysslar de med graffiti och hänger med sina kompisar. När en av tjejerna är på väg hem en sen kväll blir hon utsatt för ett våldtäktsförsök av sitt ex. Hon klarar sig nätt och jämt men är naturligtvis upprörd. Utan att hon direkt tänker på det åkallar hon demonen Kandisha som hon hört om av sin kompis. Nästa dag hittas exet död och det verkar som att berättelsen om Kandisha är mer än en vandringssägen.

Efter att ha sett Kandisha är jag lite vankelmodig. I sina stunder är filmen riktigt bra andra stunder not so much. Bustillo och Maury verkar ibland glömma bort att de gör en skräckis och de är först i slutet av filmen som det blir spännande. Filmen är inte seg men man bygger inte upp någon nämnvärd spänning. Demonen dyker upp och har ihjäl någon sedan är det inte så mycket mer. Den där krypande känslan kommer som sagt först sista 20 minuterna. Lite synd för miljöerna passar ypperligt för en skräckis ja menar vem vill inte läsa eller se om demoner i förorten?.

Då är jag lite mer intresserad av de tre tjejernas liv och leverne, av och till under titten undrar jag om jag nog inte hellre velat sett en film om deras vardagsliv än en film om en marockansk demon. Nåväl finalen räddar filmen något och jag blickar framåt mot The Deep house.

Regi: Alexandre Bustillo,  Julien Maury

Betyg: 5/10

Idag tacklar Sofia en av Kings bättre noveller vars filmatisering jag fann vara klart godkänd.

Le Convoyeur (2004 Frankrike)

När jag såg Wrath of man för ett par veckor sedan uppdagades det att filmen hade en fransk förlaga. Jag blev lätt intresserad av hur den möjligtvis kunnat vara men då det rörde sig om en mindre känd fransk film med snart 20 år på nacken trodde jag nog att jag aldrig skulle få se den. När jag slökollade på Netflix häromkvällen så dök den plötsligt upp i flödet. Klart värt en koll för se om grodätarna kunde spänna musklerna lika bra som Statham.

Le Convoyeur har exakt samma handling som Wrath of man. Alexandre tar anställning på ett värdetransportföretag som på senare tid drabbats av flera rån. Vem han är och varför han tar jobbet är till en början höljt i dunkel men något lurt är det då han spionerar på sina arbetskamrater och ställer en hel del frågor om rånen.

Det är ganska givet att den franska förlagan inte har speciellt stor chans när den jämförs med en film som har flerdubbelt så stor budget och Statham i huvudrullen men Le Convoyeur funkar fint ändå. Den är i sina stunder en spännande film med bra skådisar och en rafflande final. Skillnaderna mellan de två filmerna är väl att stämningen på arbetsplatsen inte är lika grabbig i den franska filmen och att huvudpersonen inte har samma bakgrund som Statham i Wrath of man. Det gör att jag blir lite mer osäker på hur det ska gå för Alexandre som inte är någon machoman utan en ganska så vanlig kille som haft maximal otur i livet.

Klart godkänd film som klarar sig bra vid en jämförelse mot den aktuella och avsevärt mer påkostade nyinspelningen.

Regi:Nicolas Boukhrief

Betyg: 6/10

Meander (2020 Frankrike)

Lisa väljer helt fel person att lifta med då det under bilfärden uppdagas att föraren möjligen kan vara en seriemördare. Innan Lisa får svar på sina farhågor krockar bilen men hon verkar ha hamnat ur askan i elden.Hon vaknar upp i ett rum och vägen ut leder genom ett rör som i sin tur leder till nya rör och rum. Lisa blir snabbt varse om att varje sektion i denna främmande konstruktion består av någon form av fälla som hon måste klura ut för att komma vidare. Varför hon är där hon och vem som kidnappat henne är ett mysterium.

Jag brukar roas av filmer inom denna genre t.ex Escape room, Cube, Saw  m.fl. Även om de kanske inte är några mästerverk i filmisk mening så är det lite spännande och se vilka svårigheter som kommer i huvudpersonernas väg,  Meander funkar bra till en början men då Lisa är ensam och har ingen att tala med blir det ett fasligt flåsande rör ut och rör in. Upplösningen är i flummigaste laget för mig och lyckades till på köpet bli så där känslomässigt smetigt och kletigt som jag avskyr.  Trots ett koncept jag brukar gilla eller åtminstone bli någorlunda underhållen av så var Meander en ganska så trist rulle. Fransmännen brukar kunna leverera bättre rullar.

Regi: Mathieu Turi

Betyg: 3/10

Blood father (2016 Frankrike)

Lydia har hamnat i fel sällskap och när hon skjuter sin pojkvän under ett inbrott/rån är hon riktigt illa ute. Ryktet på gatan är att hon snott ett parti knark från en kartell så det är en hel del otrevliga personer som vill få tag på Lydia. Utan stålar och på flykt är enda utvägen att ringa pappan som hon inte träffat på flera år. Fadern är en gammal fängelsekund som numera bor i en husvagn tar emot dottern men vad hon gjort känner han till en början inte till och snart är de två jagade.

Främsta anledningarna till att jag klämde denna rulle var att dels spelar Erin Moriarty rollen som Lydia. Jag ville se hur hon funkade i en annan roll än Starlight i tv-serien The Boys. Pappan spelas av Mel Gibson som på senare gjort en hel del bra rollprestationer och vuxit som skådis på senare år.

Det hade nog kunnat bli en rafflande film men trist nog tar den aldrig fart trots att man jagas av både lokala förmågor, en mexikansk kartell och en lönnmördare. Kemin mellan Gibson och Erin Moriarty funkar inte riktigt, ingen av de två är dåliga men det skaver lite när de delar scen.

Blood father är ingen dålig film bara lite så halvintressant. Kan nog lätt slinka ned en regnig dag men det finns bättre filmer att välja om man vill ha något liknande.

Regi: Jean-François Richet

betyg: 4/10

Oxygene (2021 Frankrike)

En ny film av franske regissören Alexandre Aja är alltid trevligt. Denna gång landade hans senaste rulle på Netflix och skulle kunna kallas för ett klaustrofobiskt kammardrama.

En kvinna vaknar upp i en behållare som är mycket tekniskt avancerad. Behållaren är ett livsupprätthållande system utrustat med en massa sprutor och slangar samt en alldeles egen talande dator. Ett problem är att kvinnan inte har en aning om vem hon är eller hur hon hamnat i behållaren. Med hjälp av datorn som går under namnet M.I.L.O försöker hon nysta i detta mysterium. Det är också viktigt att finna en väg ut ur behållaren då syret håller på att ta slut.

Filmen påminner en hel del om Buried som kom för ett par år sedan med Ryan Reynolds som var levande begravd och försökte finna en väg ut. Visuellt sett är Oxygene avsevärt trevligare att vila ögonen på. Högteknologisk utrustning är mer underhållande är en träkista. Filmen blir aldrig riktigt spännande men å andra sidan blir den heller aldrig långtråkig trots att det hela i stort sett utspelar sig i samma miljö med en skådespelerska. Det är hela tiden något som sker eller måste lösas och dessa små händelser länkas samman till en relativt underhållande speltid på ca 90 minuter.

Oxygen är ingen av Ajas bästa filmer men man kastar inte bort tiden i alla fall om man nu skulle vara sugen på en titt

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 5/10

Översättarna (2019 Frankrike)

När tredje och avslutande delen av en bokserie ska släppas tar förlaget till extraordinära åtgärder för att förhindra att boken kopieras. Man låser in  översättarna under strikt bevakning i en bunker. Tanken är att boken ska översättas till olika språk för att sedan få samma releasedatum över världen. Det tar bara några dagar innan delar av boken släpps på nätet och man förstår att någon av översättarna spelar fulspel. Bokförlaget och dess chef Eric Angstrom tar i med hårdhandskarna för att finna den skyldige.

Först av allt vill jag tacka Movies.noir för tipset då detta var en underhållande film som slank ned lätt. Filmen har inga direkta svackor och manuset är precis lagom klurigt. Berättelsen tar en och annan vändning men samtidigt går man aldrig över gränsen så att det blir överdrivet krångligt. Mysteriet är precis så pass klurigt att jag hinner räkna ut hur saker och ting hänger samman precis innan de avslöjas i filmen. Det var ganska så skönt att inte behöva sitta och lägga massa tid på att fatta hur allt hänger samman.

Det är en hel del halvkända ansikten om man sett lite europeisk film under senare är. Det mest kända namnet för den stora biopubliken torde vara Olga Kurylenko men även Lambert Wilson och Riccardo Scamarcio var kändes igen. Översättarna är vad jag skulle vilja kalla för en alldeles lagom film, lagom spännande, klurig och intressant värd en titt.

Regi: Régis Roinsard

Betyg: 6/10

Bödeln från Bastille (2014 Frankrike)

Under åren 1991 – 1998 härjade en seriemördare i Paris. Han riktade in sig på unga  kvinnor som han torterade, våldtog i samband med morden. Ganska tidigt visste polisen  att de hade fått en seriemördare i knäet men bristen på spår samt gnisslande samarbete mellan de olika polisära enheterna drog ut på jakten med resultat i fler offer och överfall.

Jag hade hört talas om morden men var inte speciellt insatt i fallet. Filmen återberättar jakten på mördaren utan några större krusiduller det enda konstnärliga greppet man valt att göra är att parallellt med mordutredningen visa rättegången då den misstänkte står inför rätta. Detta var lite synd då jag inte visste på förhand vem förövaren var eller hur fallet skulle utveckla sig som tittare får man s.a.s snabbt facit på hand.

Intressantast i filmen var nog just polisens arbete och byråkratin man måste ta sig igenom för att utforska de få spår man har av gärningsmannen. Klart att det är en ruggig historia men man har valt att koncentrera sig på utredningen och rättegången istället för att göra en thriller. Det blir en lite torr film som iofs är intressant men inte speciellt spännande då man som jag tidigare nämnde ganska snabbt får reda på hur det kommer att gå.

Regi: Frédéric Tellier

Betyg: 5/10

The Room (2019 Frankrike)

I skräckfilmens värld sker en av två saker om man bestämmer sig för att flytta ut på landet för att fly storstadens jäkt: Antigen sysslar byborna/grannarna med något fuffens som slutar i elände eller så har man inte besiktat huset man köpt och då brukar det ingå något trist och tråkigt  i köpet. Paret Kate och Matt råkar ut för det sistnämnda. Med tanke på vad som möter dem när de flyttar in verkar de ha köpt huset med förbundna ögon.

När man städar ut gammalt bråte i huset hittar Matt en dolt rum. Genom en slump upptäcker de att rummet har förmågan att uppfylla det man önskar sig.  Paret är överlyckliga och fyller hemmet med pengar och allehanda lyxartiklar men naturligtvis har rummet vissa begränsningar vilket ställs på sin spets när Kate gör en riktigt korkad önskan.

The Room är en fransk film som utspelar sig i USA och därför(?) talar alla engelska. Det blir allt snårigare att håll koll på filmproduktionen nuförtiden. Filmen som sådan är kanske inte speciellt skräckinjagande men den dras med en obehaglig stämning. Jag kan ana åt vilket håll det barkar men jag kan inte riktigt räkna ut hur det kommer att sluta och i finalen får man vara vaken för att hänga med i alla svängar.

Det kanske är som så att manuset är bättre än filmen men jag vart i alla fall nöjd med en historia som kändes ganska så nyskapande och skådisarna b.la gamla Bondbruden Olga Kurylenko var helt ok i sina roller. Väl värd en titt.

Regi Christian Volckman

Betyg: 7/10

Hos Sofia får man svaret på om nyinspelningen slår originalet.

Woman (2019 Frankrike)

I ett projekt har man intervjuat 2000 kvinnor från femtio olika länder. Kvinnorna har berättat om allt möjligt. Det är berättelser om rädsla, övergrepp, arbete, kärlek, första gången och annat som hört deras liv till.

Nu innehåller inte filmen 2000 intervjuer utan man har valt ut en antal kvinnor som får komma till tals. Det är en blandad kompott av människor: Urinvånare, karriärkvinnor, studenter, bönder osv. Till en början blev jag lite frustrerad då kvinnorna framträdde utan namn eller att man inte heller fick veta från vilket land de kom. Automatiskt började jag försöka luska ut varifrån de kom. En bit in i filmen slutade jag med detta och fick en insikt att det egentligen inte spelade någon roll då det är deras berättelser som är det viktiga inte varifrån kvinnorna kommer.

Många av berättelserna är hemska (våldtäkter, syraattacker), beklämmande, eller sorgsna men det det fanns även roliga och hoppfulla historier. Tre historier etsade sig fast: En kvinna som berättar om saknaden om sin man, en tjej som minns när hon inte längre fick gå i skolan då pengarna skulle gå till hennes brors utbildning samt en kvinna som berättar om sin vardag och allt hon måste tänka på. De två förstnämnda gjorde att det blev lite smådammigt i rummet den sistnämnda fick mig att inse att det är en hel del saker jag slipper tänka på jämfört med henne.

Det som var slående när man fick ta del av alla historier var att de flesta verkade positiva trots allt elände som en del hade varit med om och många utstrålade en livsglädje och hade förhoppningar om framtiden. Woman blev för mig en liten vitamininjektion och en film jag inte riktigt kunnat släppa sedan titten.

Regi: Yann Arthus-Bertrand, Anastasia Mikova

Betyg: 8/10

The Ninth gate (1999 Frankrike)

Den skrupulöse Dean Corso har som arbete att spåra upp sällsynta böcker och ser samtidigt till att tjäna en hacka på det. När Boris Balkan som har en av världens största samlingar av ockulta böcker ber Dean att bevisa äktheten i hans senaste fynd, The Nine Gates of the Kingdom of Shadows, tvekar han inte efter att ha sett Boris mycket frikostiga check. Dean har knappt startat sitt uppdrag förrns folk börjar dö till höger och vänster han skuggas även av en mystisk kvinna som verkar ha övernaturliga krafter. Klart att Dean börjar tveka inför sitt uppdrag men Boris ökar hela tiden summan på sina checkar något som Dean har svårt att motstå.

Jag såg den här rullen när den kom och då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta men det var som sagt ett par decennier sedan sist och jag var lite nyfiken på om jag ändrat uppfattning. Omdömet efter denna titt är lite snällare men känslan av att regissören Polanski inte riktigt verkar ha koll på vad för sorts film han velat göra är dock ständigt närvarande. Är det komedi, gjort med vänsterhanden, en misslyckad skräckis eller något annat som går mig helt förbi?

Jakten på böckerna är intressant och filmen har en mysryslig känsla över sig, av och till påminner den lite om Angel heart kanske då främst i de yttre ramarna. Med jämna mellanrum ballar dock filmer ur och den har ett par tre riktigt kalkonaktiga scener ofta när Lena Olin eller Emmanuelle Seigner är med i bild. Olin spelar över och Seigners  rollfigur är bara konstig men det kan möjligtvis förklaras med att Seigner i ärlighetens namn inte är en speciellt bra skådis. Hon kan nog tacka sin man Polanski för sin ”karriär”. Summa summarum blir resultatet en ojämn film som trots allt var lite bättre än vad jag mindes – alltid något.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 4/10

Jord och blod (2020 Frankrike)

Änklingen och sågverksägaren Saïd har det inte så lätt. Sågverket som funnits i släktens ägo går dåligt och till slut ser han sig nödgad att sälja främst då för att få stålar till sin döva dotters utbildning. Som att inte detta skulle räcka har en  rejäl laddning kokain hamnat på villovägar och gömts undan i Saïds sågverk och ägarna till knarket är på väg för att hämta det. Iofs skulle Saïd kunna lämna över knarket och fortsätta sitt liv men olyckliga omständigheter gör att sågverksägaren finner sig stå ensam mot en handfull gangstrar.

Det första som slog mig var att filmen mer eller mindre är en karbonkopia av den kanadensiska film Braven som kom häromåret. Byt ut stugan mot sågverket och byt ut en lätt dement pappa mot en döv dotter så har vi ungefär samma film. Den stora skillnaden är väl att den väderbitne skådisen Sami Bouajila inte har ett lika respektingivande utseende som Jason Momoa men Saïd är en seg djävel som inte ger sig i första taget.

Även om Blod och jord påminner mycket om Braven spelar det ingen större roll, en bra story kan berättas mer än en gång. Det är en ganska så kort rulle där första tredjedelen är en introduktion av rollfigurerna och resten är skottlossning och jakt på den franska landsbygden. Det behövs inte så värst mycket mer för att en film ska bli bra i mina ögon. Höjer dock ett varningens finger – filmen är fransk och därmed ganska så slafsig vid ett par tillfällen.

Regi: Julien Leclercq

Betyg: 7/10