Oxygene (2021 Frankrike)

En ny film av franske regissören Alexandre Aja är alltid trevligt. Denna gång landade hans senaste rulle på Netflix och skulle kunna kallas för ett klaustrofobiskt kammardrama.

En kvinna vaknar upp i en behållare som är mycket tekniskt avancerad. Behållaren är ett livsupprätthållande system utrustat med en massa sprutor och slangar samt en alldeles egen talande dator. Ett problem är att kvinnan inte har en aning om vem hon är eller hur hon hamnat i behållaren. Med hjälp av datorn som går under namnet M.I.L.O försöker hon nysta i detta mysterium. Det är också viktigt att finna en väg ut ur behållaren då syret håller på att ta slut.

Filmen påminner en hel del om Buried som kom för ett par år sedan med Ryan Reynolds som var levande begravd och försökte finna en väg ut. Visuellt sett är Oxygene avsevärt trevligare att vila ögonen på. Högteknologisk utrustning är mer underhållande är en träkista. Filmen blir aldrig riktigt spännande men å andra sidan blir den heller aldrig långtråkig trots att det hela i stort sett utspelar sig i samma miljö med en skådespelerska. Det är hela tiden något som sker eller måste lösas och dessa små händelser länkas samman till en relativt underhållande speltid på ca 90 minuter.

Oxygen är ingen av Ajas bästa filmer men man kastar inte bort tiden i alla fall om man nu skulle vara sugen på en titt

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 5/10

Översättarna (2019 Frankrike)

När tredje och avslutande delen av en bokserie ska släppas tar förlaget till extraordinära åtgärder för att förhindra att boken kopieras. Man låser in  översättarna under strikt bevakning i en bunker. Tanken är att boken ska översättas till olika språk för att sedan få samma releasedatum över världen. Det tar bara några dagar innan delar av boken släpps på nätet och man förstår att någon av översättarna spelar fulspel. Bokförlaget och dess chef Eric Angstrom tar i med hårdhandskarna för att finna den skyldige.

Först av allt vill jag tacka Movies.noir för tipset då detta var en underhållande film som slank ned lätt. Filmen har inga direkta svackor och manuset är precis lagom klurigt. Berättelsen tar en och annan vändning men samtidigt går man aldrig över gränsen så att det blir överdrivet krångligt. Mysteriet är precis så pass klurigt att jag hinner räkna ut hur saker och ting hänger samman precis innan de avslöjas i filmen. Det var ganska så skönt att inte behöva sitta och lägga massa tid på att fatta hur allt hänger samman.

Det är en hel del halvkända ansikten om man sett lite europeisk film under senare är. Det mest kända namnet för den stora biopubliken torde vara Olga Kurylenko men även Lambert Wilson och Riccardo Scamarcio var kändes igen. Översättarna är vad jag skulle vilja kalla för en alldeles lagom film, lagom spännande, klurig och intressant värd en titt.

Regi: Régis Roinsard

Betyg: 6/10

Bödeln från Bastille (2014 Frankrike)

Under åren 1991 – 1998 härjade en seriemördare i Paris. Han riktade in sig på unga  kvinnor som han torterade, våldtog i samband med morden. Ganska tidigt visste polisen  att de hade fått en seriemördare i knäet men bristen på spår samt gnisslande samarbete mellan de olika polisära enheterna drog ut på jakten med resultat i fler offer och överfall.

Jag hade hört talas om morden men var inte speciellt insatt i fallet. Filmen återberättar jakten på mördaren utan några större krusiduller det enda konstnärliga greppet man valt att göra är att parallellt med mordutredningen visa rättegången då den misstänkte står inför rätta. Detta var lite synd då jag inte visste på förhand vem förövaren var eller hur fallet skulle utveckla sig som tittare får man s.a.s snabbt facit på hand.

Intressantast i filmen var nog just polisens arbete och byråkratin man måste ta sig igenom för att utforska de få spår man har av gärningsmannen. Klart att det är en ruggig historia men man har valt att koncentrera sig på utredningen och rättegången istället för att göra en thriller. Det blir en lite torr film som iofs är intressant men inte speciellt spännande då man som jag tidigare nämnde ganska snabbt får reda på hur det kommer att gå.

Regi: Frédéric Tellier

Betyg: 5/10

The Room (2019 Frankrike)

I skräckfilmens värld sker en av två saker om man bestämmer sig för att flytta ut på landet för att fly storstadens jäkt: Antigen sysslar byborna/grannarna med något fuffens som slutar i elände eller så har man inte besiktat huset man köpt och då brukar det ingå något trist och tråkigt  i köpet. Paret Kate och Matt råkar ut för det sistnämnda. Med tanke på vad som möter dem när de flyttar in verkar de ha köpt huset med förbundna ögon.

När man städar ut gammalt bråte i huset hittar Matt en dolt rum. Genom en slump upptäcker de att rummet har förmågan att uppfylla det man önskar sig.  Paret är överlyckliga och fyller hemmet med pengar och allehanda lyxartiklar men naturligtvis har rummet vissa begränsningar vilket ställs på sin spets när Kate gör en riktigt korkad önskan.

The Room är en fransk film som utspelar sig i USA och därför(?) talar alla engelska. Det blir allt snårigare att håll koll på filmproduktionen nuförtiden. Filmen som sådan är kanske inte speciellt skräckinjagande men den dras med en obehaglig stämning. Jag kan ana åt vilket håll det barkar men jag kan inte riktigt räkna ut hur det kommer att sluta och i finalen får man vara vaken för att hänga med i alla svängar.

Det kanske är som så att manuset är bättre än filmen men jag vart i alla fall nöjd med en historia som kändes ganska så nyskapande och skådisarna b.la gamla Bondbruden Olga Kurylenko var helt ok i sina roller. Väl värd en titt.

Regi Christian Volckman

Betyg: 7/10

Hos Sofia får man svaret på om nyinspelningen slår originalet.

Woman (2019 Frankrike)

I ett projekt har man intervjuat 2000 kvinnor från femtio olika länder. Kvinnorna har berättat om allt möjligt. Det är berättelser om rädsla, övergrepp, arbete, kärlek, första gången och annat som hört deras liv till.

Nu innehåller inte filmen 2000 intervjuer utan man har valt ut en antal kvinnor som får komma till tals. Det är en blandad kompott av människor: Urinvånare, karriärkvinnor, studenter, bönder osv. Till en början blev jag lite frustrerad då kvinnorna framträdde utan namn eller att man inte heller fick veta från vilket land de kom. Automatiskt började jag försöka luska ut varifrån de kom. En bit in i filmen slutade jag med detta och fick en insikt att det egentligen inte spelade någon roll då det är deras berättelser som är det viktiga inte varifrån kvinnorna kommer.

Många av berättelserna är hemska (våldtäkter, syraattacker), beklämmande, eller sorgsna men det det fanns även roliga och hoppfulla historier. Tre historier etsade sig fast: En kvinna som berättar om saknaden om sin man, en tjej som minns när hon inte längre fick gå i skolan då pengarna skulle gå till hennes brors utbildning samt en kvinna som berättar om sin vardag och allt hon måste tänka på. De två förstnämnda gjorde att det blev lite smådammigt i rummet den sistnämnda fick mig att inse att det är en hel del saker jag slipper tänka på jämfört med henne.

Det som var slående när man fick ta del av alla historier var att de flesta verkade positiva trots allt elände som en del hade varit med om och många utstrålade en livsglädje och hade förhoppningar om framtiden. Woman blev för mig en liten vitamininjektion och en film jag inte riktigt kunnat släppa sedan titten.

Regi: Yann Arthus-Bertrand, Anastasia Mikova

Betyg: 8/10

The Ninth gate (1999 Frankrike)

Den skrupulöse Dean Corso har som arbete att spåra upp sällsynta böcker och ser samtidigt till att tjäna en hacka på det. När Boris Balkan som har en av världens största samlingar av ockulta böcker ber Dean att bevisa äktheten i hans senaste fynd, The Nine Gates of the Kingdom of Shadows, tvekar han inte efter att ha sett Boris mycket frikostiga check. Dean har knappt startat sitt uppdrag förrns folk börjar dö till höger och vänster han skuggas även av en mystisk kvinna som verkar ha övernaturliga krafter. Klart att Dean börjar tveka inför sitt uppdrag men Boris ökar hela tiden summan på sina checkar något som Dean har svårt att motstå.

Jag såg den här rullen när den kom och då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta men det var som sagt ett par decennier sedan sist och jag var lite nyfiken på om jag ändrat uppfattning. Omdömet efter denna titt är lite snällare men känslan av att regissören Polanski inte riktigt verkar ha koll på vad för sorts film han velat göra är dock ständigt närvarande. Är det komedi, gjort med vänsterhanden, en misslyckad skräckis eller något annat som går mig helt förbi?

Jakten på böckerna är intressant och filmen har en mysryslig känsla över sig, av och till påminner den lite om Angel heart kanske då främst i de yttre ramarna. Med jämna mellanrum ballar dock filmer ur och den har ett par tre riktigt kalkonaktiga scener ofta när Lena Olin eller Emmanuelle Seigner är med i bild. Olin spelar över och Seigners  rollfigur är bara konstig men det kan möjligtvis förklaras med att Seigner i ärlighetens namn inte är en speciellt bra skådis. Hon kan nog tacka sin man Polanski för sin ”karriär”. Summa summarum blir resultatet en ojämn film som trots allt var lite bättre än vad jag mindes – alltid något.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 4/10

Jord och blod (2020 Frankrike)

Änklingen och sågverksägaren Saïd har det inte så lätt. Sågverket som funnits i släktens ägo går dåligt och till slut ser han sig nödgad att sälja främst då för att få stålar till sin döva dotters utbildning. Som att inte detta skulle räcka har en  rejäl laddning kokain hamnat på villovägar och gömts undan i Saïds sågverk och ägarna till knarket är på väg för att hämta det. Iofs skulle Saïd kunna lämna över knarket och fortsätta sitt liv men olyckliga omständigheter gör att sågverksägaren finner sig stå ensam mot en handfull gangstrar.

Det första som slog mig var att filmen mer eller mindre är en karbonkopia av den kanadensiska film Braven som kom häromåret. Byt ut stugan mot sågverket och byt ut en lätt dement pappa mot en döv dotter så har vi ungefär samma film. Den stora skillnaden är väl att den väderbitne skådisen Sami Bouajila inte har ett lika respektingivande utseende som Jason Momoa men Saïd är en seg djävel som inte ger sig i första taget.

Även om Blod och jord påminner mycket om Braven spelar det ingen större roll, en bra story kan berättas mer än en gång. Det är en ganska så kort rulle där första tredjedelen är en introduktion av rollfigurerna och resten är skottlossning och jakt på den franska landsbygden. Det behövs inte så värst mycket mer för att en film ska bli bra i mina ögon. Höjer dock ett varningens finger – filmen är fransk och därmed ganska så slafsig vid ett par tillfällen.

Regi: Julien Leclercq

Betyg: 7/10

Switchblade romance/Haute tension (2003 Frankrike)

De börjar ju så trevligt med de två vännerna Marie och Alexia som lyssnar på Sarà perché ti amo när de kör till den senares föräldrahem. Tanken är att de ska tillbringa veckoslutet med att plugga och ta det lugnt. De planerna får skrinläggas då en man bryter sig in i huset, slaktar hela familjen förutom Alexia som han kidnappar. Förövaren missar dock att familjen har en gäst över helgen och Marie gör nu sitt bästa för att befria sin väninna.

Jag sticker inte under stol med att detta är en av mina favoritskräckisar. Vad jag minns hade jag inte sett någon fransk skräckis innan och trodde att filmen skulle vara lite av en standard slasher. Både jag och min bror såg filmen ungefär samtidigt och vi var båda smått i chock efteråt då vi tidigare inte sett något liknande. Regissören Alexandre Aja bryter mot en hel del skräckfilmsregler redan i början vilket gjorde att jag blev lätt förvirrad och kände att jag inte längre visste vad jag skulle förvänta mig. Missförstå mig inte jag älskar skräckisar men 99 av 100 filmer kan man räkna ut ungefär hur det kommer att gå en kvart in i filmen. Det var en obehaglig känsla att sitta i tv-soffan och inse att man var helt ute på osäker mark. Nu har jag sett om filmen ett par gånger sedan den där första titten och även om den där känslan av osäkerhet inte finns kvar är det fortfarande en riktigt rafflande film som man bör ge en chans om man gillar skräck av det blodigare slaget.

Ett par saker är värda att notera. Det är märkligt att ”författaren” Dean Koontz inte stämt Aja och co då filmen till stora delar är en karbonkopia (naturligtvis avsevärt bättre då Koontz hör till det sämsta man kan läsa i genren) av hans roman Intensty. Enligt IMBD avstod författaren då det bara är den första halvan av boken som kopierades – filmen tar lite andra vägar. Det andra är slutet som delar de som sett filmen i två läger. En del tycker att det är rena gojan andra (jag) finner det lite finurligt men visst får man tänja på ramarna en hel del för att få logiken att gå ihop. Gillar man skräckisar och inte är alltför känslig för slafs och blod bör man ta sig en titt.

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 9/10

Necronomicon ( Frankrike, Japan, USA 1993)

Filmen sätter ribban redan från start när skådisen Jeffrey Combs gör entré utrustad med löshaka i rollen som författaren H.P Lovecraft. Lovecraft har fått nys om att ett bibliotek som drivs av en sekt har ett exemplar av den mytomspunna boken Necronomicon. Det är nödvändigt att författaren lägger vantarna på boken då universums öde står på spel. Inne i biblioteket lyckas Lovecraft få tag på boken och börjar anteckna febrilt. I denna filmversion verkar Necronomicon innehålla olika berättelser och filmen består av tre olika historier ur boken.

Filmen är producerad av Brian Yuzna som även regisserat ett av segmenten. När det rör filmer av denna regissör har jag lärt mig att hans motsvarighet i Sverige skulle kunna vara Ragnar Frisk eller varför inte Mats Helge Olsson. Dessa herrar verkar ha gemensamt att huvudsaken är att man får göra film resultatet kommer i andra hand.

Necronomicon innehåller så mycket sanslösheter och knepigheter att jag inte ids rada upp dem. Bästa sättet att ta till sig filmen är nog att bara följa med på turen utan att tänka för mycket – gör man det sistnämnda lär man bli en anings förvirrad. Filmens styrka ligger i att det märks att det är ett sällskap som gillar att göra film. Trots tentakler, avslitna ansikten och smältande kroppar känns filmen lite uppsluppen. Speciellt rysligt blir det aldrig men å andra sidan aldrig tråkigt men det är sällan filmer som går efter rättesnöret hellre än bra blir just detta. Skådespeleriet är obefintligt men det var åtminstone kul att få se David Warner dyka upp i en roll som galen vetenskapsman.

Om humöret är det rätta så har man 90 sanslösa men lättsmälta minuter framför sig.

Regi:Brian Yuzna m.fl

Betyg: 4/10

Revenge (2017 Frankrike)

Vad jag förstår har en vuxen människa ca 4-6 liter blod, i dagens rulle verkar en del av rollfigurerna åtminstone ha den dubbla mängden i sina kroppar. Det var år och dar sedan jag såg en såpass blodig film men så är också Revenge en fransk film och de backar sällan för slafs och klafs.

Den svinrike Richard ska åka på sin årliga jakt ute i öknen med på resan har han sin älskarinna Jen. Paret myser och har det trevligt i Richards lyxiga jaktstuga. När hans jaktkamrater anländer tar situationen en otrevlig vändning. Jen blir våldtagen och när hon hotar att berätta för Richards fru om deras affär blir det än otrevligare och Jen lämnas för död i öknen. Klart att hon inte är död och kvinnan som man (jag) trodde var en fullfjädrad bimbo visar sig ha överlevnadsinstinkter som skulle få självaste John Rambo att gråta av avund.

Det märks att regissören Coralie Fargeat gillar skådisen Matilda Lutz. Stundtals smeker kameran Lutzs kropp och zoomar gladligen in hennes mage och rumpa även när dessa kroppsdelar är täckta av smuts och blod. Det finns även en hel del övertydlig symbolism i filmen som jag borde störa mig på samt att man bör nog lämna diskussionen om vad en mänsklig kropp kan klara av för vedermödor därhän. Trots kroppsexploatering, en del manusmässiga sanslösheter och ”skriva på näsan symbolik” gillade jag Revenge. Mycket. Det kan iofs bero på att jag är löjligt förtjust i hämndgenren och är oftast väldigt förlåtande till de fadäser som ibland kan förekomma.

Filmen är lite trögstartad men när den väl sätter igång är det full fart med en hel del snygga scener b.la en shootout på en grusväg och pumphagelgevärs(?)jakt inomhus, Revenge bjuder även på en hel del äckliga scener där jag blev tvungen att låta blicken vandra från rutan. Hur det ska gå lät inte vara någon överraskning för någon filmtittare men att se en bimbo go bananas och ge en bunt äckelman vad de förtjänar räcker mer än väl för mig. Lägg sedan till snyggt foto och bra musik så blir resultatet en riktigt bra rulle.

Regi: Coralie Fargeat

Betyg: 8/10

Filmen finns alldeles gratis hos Cineasterna

Schoolś out (2018 Frankrike)

Lärarvikarien Pierre får ta över en skolklass efter att deras ordinarie lärare hoppat ut genom ett fönster mitt under en lektion. Klassen är en specialklass som består av mycket begåvade elever. Pierre märker redan den första lektionen att det är något knepigt med eleverna. De beter sig märkligt och verkar leva i sin egen lilla bubbla och släpper inte in omvärlden. När Pierre försöker skapa kontakt med eleverna reagerar de hotfullt och skärmar av sig än mer mot sin lärare. Elevernas beteende kryper under skinnet på läraren och han kan inte släppa tankarna på deras knepiga beteende. För att få svar börjar han spionera på eleverna och upptäcker att deras fritidsaktiviteter är allt annat än hälsosamma. Det verkar som de planerar någonting frågan är bara vad?

Det är svårt att stoppa in denna film en genre. Psykologisk thriller eller rysardrama är nog det som bäst kan beskriva filmen. Det är ingen film där man (jag) sitter och tuggar på naglarna men School´s out dras med en olycksbådande stämning under hela titten. Det tar ett tag innan jag får grepp på vad de obehagliga ungarna har för plan men när planen väl uppdagas är den på något bakvänt vis logisk i sitt vansinne. Filmen tar upp frågor som framtidshopp bland dagens unga och det eventuella gap som kan uppstå mellan en oförstående vuxenvärld och ungdomar som växer upp i en värld med terrorism, klimathot, ökande klyftor och miljöförstöring.

School´s out är som ni nog förstår ingen munter rulle men sevärd då man får ett och annat att tänka på hur en del av dagens ungdom i värsta fall ser på framtiden.

Regi: Sébastien Marnier

Betyg: 6/10

Le jeu (2018 Frankrike)

Några vänner träffas för att äta middag och umgås bara så där i allmänhet. Man tjafsar lite, diskuterar, och har det ganska så trevligt tills någon idiot i sällskapet kommer med förslaget att alla ska plocka fram sina mobiler, lägga dessa på matbordet och låta alla sms, samtal etc som kommer in under kvällen bli offentliga. Att påstå att middagsbjudningen inte blir så lyckad efter denna oerhört korkade ide är en underdrift.

Le jeu eller Nothing to hide som den heter på Netflix är den tredje versionen av samma historia på lika många år så det måste vara något i handlingen som lockar filmskapare att göra sin egen version av filmen. Hela filmen utspelar sig i lägenheten där bjudningen sker och är ännu ett av dessa ångestframkallande kammardraman (The Party, Carnage osv) där man sitter och vrider sig av obehag medan människors förhållanden smulas sönder framför ens ögon.

Le jeu är en film som lyckas med att vara rolig, lätt ångestframkallande och samtidigt få mig att förundras över hur korkade folk är.  Det blir aldrig tråkigt och jag vet aldrig riktigt vad som ska hända, småsaker visar sig vara avsevärt värre än vad de kan ge sken av att vara och det som vid en första anblick verkar vara en saftig skandal är inte så illa när sanningen väl kryper fram. Min enda eventuella invändning skulle möjligtvis vara slutet som blir lite flummigt men kanske regissören tyckte han hade gett sina rollfigurer tillräckligt med skit under en kväll.

Regi: Fred Cavayé

Betyg: 8/10

Valerian and the city of a thousand planets (2017 Frankrike)

När rymdagenterna (i serien rymdtidsagenter) Valerian och Laurelline anländer till den gigantiska rymdstationen Point Central Alpha kidnappas deras befälhavare och agenterna måste nu hitta honom i virrvarret på Alpha där tusentals olika civilisationer samsas.

Det finns ett gigantiskt problem med filmen Valerian and the city of a thousand planets nämligen att jag läst serien. Serien Valerian (Linda & Valentin på svenska) publicerades mellan 1967 – 2007 och är i sina bästa stunder en fantasifull Sf-serie som är både väl tecknad med bra berättelser som kommenterar vår samtid. I sina sämsta stunder är den hafsigt tecknad och fruktansvärt tramsig. Personligen anser jag att serien gott kunde ha slutat i topp med albumet Bortom ökända gränser (1988).  Valerian and the city of a thousand planets är baserat på albumet Ambassadören som försvann och är visuellt en trogen tolkning av detta.

Då det är Luc Besson som regisserat tar han naturligtvis fasta på det tramsiga i serien vilket iofs inte är så konstigt då regissören verkar ha utrustats med en humor och ett känsloliv som motsvarar en hormonstinn 14-åring. Det han lyckas med är filmens första fem helt suveräna minuter samt att bringa ordning i originalets något halvflummiga historia (åtminstone upplösningen) och serverar en istället rakare handling som jag faktiskt föredrar framför albumet.  Det visuella har jag inget större problem med även om det ofta känns både plastigt och artificiellt. Det jag har STORA problem med är huvudpersonerna.

Redan efter fem minuter är jag evinnerligt trött på tjafset mellan Laureline och Valerian och de fortsätter tjafsa filmen ut (nästan). Valerian framställs som något av en player  som bara är ute efter att få kvinnor i säng. I serien är han en något bortkommen byråkrat som är aningens klantig både socialt och i handling men samtidigt duglig när det verkligen gäller. Linda är i filmen mest irriterad och grinig medan hon i serien är en tjej med skinn på näsan och glimten i ögat. Varför Besson valde att skriva om karaktärerna är en gåta men han kanske tilltalas av tjafsande huvudpersoner vad vet jag? Jag tror att även om jag inte läst serien och inte haft några förutfattade referensramar hade jag ganska så säkert funnit huvudpersonernas kacklande jobbigt Detta tillsammans med det något plastiga ytan gör att filmen tappar en hel del vilket är synd då jag såg fram emot en filmatisering av denna Sf-serie men Besson var kanske inte rätta personen och man hade kunnat valt ett bättre album till grund för filmen. Valerian and the city of a thousand planets duger men inte så mycket mer, klart är att det finns bättre filmer att lägga tiden på.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

The Night eats the world (2018 Frankrike)

Sam och hans flickvän har gjort slut, han återvänder till lägenheten för att hämta sina sista pinaler bara för att finna att hon har ett stort party. Det blir lite tjafs och Sam drar sig undan i en lugn hörna och slocknar. Nästa morgon finner han lägenheten tom men möbler ligger huller om buller och det är blodstänk på väggarna.Sam blir snart varse att på något vis har större delen av Paris befolkning förvandlats zombies. Sam är fast i hyreshuset då det är fullt av zombies (den kvicka sorten) ute på gatorna och han får göra sitt bästa för att överleva på det som finns i hyreshuset. Hans största kamp blir dock inte mot de levande döda utan mot tristessen och en psyke som sakta men säkert mals ned av det monotona livet i hyreshuset.

En del kommentarer om filmen är att den är outhärdligt tråkig och det kan jag till viss mån förstå om man väntar sig något i stil med Zack Snyders Dawn of the dead. Det händer inte så värst mycket. Sam provianterar, spelar trummor, går runt i lägenheten och gör så gott han kan för att bryta tristessen och överleva. Av och till blixtrar filmen till när Sam gör små misstag som att t.ex gå ut på gatan för att locka till sig en katt men det är först mot slutet rullen tar lite fart. Jag fann däremot filmen vara intressant och för mig blev den aldrig tråkig. Trots vardags lunken var det intressant att få ta del av Sams tillvaro och jag började fundera själv lite smått på hur man skulle hantera en liknande situation.

Regi: Dominique Rocher

Betyg: 6/10

Sofia och Fiffi har säkerligen valt filmer med lite mer fart och fläkt .