Possession (1981 Frankrike)

possDet verkar som att instabila kvinnor helt oplanerat blivit denna veckas tema. Om det kan vara till någon tröst så verkar både kvinnor och män vara galna i Andrzej Zulawski film Possession. Mark (Sam Neil innan tandreglering) jobbar troligen som spion och har varit borta från sin fru och barn i nära ett år. När han kommer hem till sin familj möts han av sin fru Anna (Isabelle Adjani innan plastikoperationer) som droppar att hon vill skiljas då hon hittat en annan. Mark börjar nu skugga sin fru och hittar fruns nya karl. När denna konfronteras hävdar han att han inte träffat Anna på länge. Frågan är då vart och med vem hon tillbringar dagarna?

Regissören Zulawski sitter på en ganska så bra och intressant historia med en hel del luriga vändningar. Filmens miljöer, ett betongrätt Västberlin passar ypperligt för en skräckfilm och Neil och Adjani är stabila skådisar så allt verkar vara upplagt för en rejäl skräckfest.. Men regissören Zulawski verkar inte ha ett uns av sunt förnuft när det rör personregi och dialog. Folk mer eller mindre skriker sig genom filmen än värre är att dialogen verkar vara hämtat från någon skitnödig uppsättning på Dramaten. Lägg sedan till att skådisarna verka tro att de är med i Gäster med gester, de sliter sig i håret kastar sig mot väggar och rullar med ögonen för att beskriva sina känslor. Hela filmen ger ett galet intryck och jag anar att jag kanske missar något här. Zulawski kanske berättar en helt annan historia och gör som så många andra ”fina” filmskapare, han berättar för de redan insatta och den stora publiken får sitta med gapande mun och undra vad som sker.

Possession är en lite annorlunda filmupplevelse, på pluskontot ligger miljöer och grundstory så det blir trots allt inte ett alltför lågt slutbetyg.

Sofias och Fiffis val för dagen kan ni läsa om här och här.

Regi: Andrzej Zulawski

Betyg: 4/10

Jeanne d’arc (1999 Frankrike)

J774full-the-messenger--the-story-of-joan-of-arc-postereanne d’arc – The Messenger är Luc Bessons version av historien om Frankrikes nationalhelgon. Historien utspelar sig under hundraårskriget mellan Frankrike och England. När filmen börjar så är Frankrike är mer eller mindre nere för räkning men så dyker den obildade bondflickan Jeanne upp och hävdar att hon fått ett budskap av Gud. Kronprinsen Charles lyssnar på flickan och skickar henne till staden Orleans som belägras av Engelsmännen. Jeanne lyckas ingjuta nytt mod i de franska trupperna och krigslyckan vänder. Resten av storyn finns att läsa i historieböcker eller så får man göra sig omaket att se filmen.

Filmen som sådan är helt ok. Det är en fascinerande historia om denna bondflicka som lyckades rädda landet. Jag är inte en expert på Jeanne d’arc men vad jag begriper så har Besson knåpat ihop en film som håller sig inom rimlighetens gränser. En del fel och förenklingar har gjorts men överlag så stämmer det med vad man vet. Trots den långa speltiden blir det aldrig tråkigt och till skillnad mot en del kritiker gillade jag Jeannes samtal med Gud/Djävulen i Dustin Hoffmanns gestalt mot slutet av filmen. Dessa samtal ställde saker på sin spets och gör att jag som tittare vrider och vänder på Jeannes mission. För mig var det en av filmens höjdpunkter.

Nu är det som så att vi har med Besson att göra, en regissör som är sin egen värsta fiende då han helt saknar fingertoppskänsla. Filmen Jeanne d’arc är överlag bra. Besson har lyckats med scenografi, manus och rollbesättningen med både franska och anglosaxiska skådisar. Däremot tappade han någonstans på vägen konceptet och gav huvudrollen till Milla Jovovich. Hon har aldrig varit och kommer aldrig att bli en bra skådespelerska. Hennes kompetensnivå ligger i nivå med att slåss mot zombies i Resedent evil filmerna och när hon ska gestalta en komplex individ som Jeanne d’arc går det åt fanders. Skådisen fick som ett brev på posten en välförtjänt razzienominering. Just denna rollbesättning är synd för det är som sagt en bra film som tyvärr slirar betänkligt beroende på Bessons oförmåga att tänka efter och Jovovich inkompetens.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Transporter: Refueled (Frankrike 2015)

The-Transporter-Refueled-2015Vissa människor borde inte få göra film tex Camille Delamarre. Vissa personer borde inte få skriva filmmanus tex Adam Cooper, Bill Collage och Luc Besson. Vissa individer borde inte få producera film tex Luc Besson och Mark Gao. En del ”skådespelare” borde aldrig få komma på fråga att göra en huvudroll tex Ed Skrein. Var för sig gör nog inte dessa personer så stor skada men tillsammans i grupp blir resultatet horribelt och går under namnet Transporter: Refueled. Ovan nämnda personer borde få smisk på rumpan med ris i skogen som de hämtat själva för herre min söte Gud i himlen vilken total dynga detta var.

För det första är filmen en enda reklamfilm för produkterna Audi, Evian och iPhone. Utifrån dessa tre varor har man totat ihop en historia om ett gäng prostituerade som ska hämnas på sina östeuropeiska hallickar. Det finns ingenting i filmen som har någon som helst logik och stundtals undrade jag om det var min hjärna som hade kastat in handduken – jag har trots allt kommit till åren – då jag inte riktigt begrep rollfigurernas agerande eller manuset. Låt mig bjuda på ett urval rena idiotier.

Varför man rivstartar en bil inför ögonen på en grupp poliser när det inte behövs och därmed triggar igång en biljakt.

Varför man väljer att byta bil under en flykt till en precis likadan – samma märke och nästan samma färg.

Hur man kan ligga för döden på kvällen och behöver akut läkarvård men redan nästa dag går runt i högklackat redo att fightas.

Listan kan göras mycket, mycket längre.

Lägg sedan till att filmens ”regissör” är omåttligt förtjust i slowmotion för att sedan dra på farten, ett trick som man tröttnade på redan i Snyders 300. Jag blir uppriktigt ledsen när jag får se en film som denna och jag blir mycket bekymrad då det är Besson den klanten som slagit sina inkompetenta fingrar i filmatiseringen av kommande Linda och Valentins äventyr.

Regi: Camille Delamarre

betyg: 1/10

Att jag börjar bli gammal och glömsk är denna film ett säkert tecken på då bloggkollegan Sofia varnat om eländet redan i mars 2016

 

Demonlover (2002 Frankrike)

demonloverPåhejad av Henke tog jag mig an denna franska rulle som handlar om affärsintriger, dataporr och avtrubbade människor. Ett franskt företag håller på att förhandla med några japaner som utvecklar 3D porr. Det finns andra aktörer inom branschen som också är intresserade av tekninken och affären utvecklar sig till något som bäst kan liknas vid en företagsthriller. Det är många turer och intriger och av och till är det svårt att veta folks intentioner men så händer det något konstigt ungefär mitt i filmen.

Historien som har hållit ihop relativt väl fram tills nu får mitt i filmen ett eget liv. Saker och ting bara sker, folk börjar agera irrationellt och många handlingar som mord och överfall får inga konsekvenser. Filmens karaktärer agerar men de reagerar inte, åtminstone inte som förväntat. De verkar helt enkelt inte bry sig om vad som sker. Fortfarande håller historien sig inom de uppsatta ramarna men det blir lite skevt och jag får känslan av att det är något som inte stämmer. På det hela är det en intressant filmupplevelse men jag vet inte om filmen i sig är så värst bra. Den första halvan är intressant och lite smårafflande men den andra halvan känns – i brist på bättre uttryck- intellektuellt obekväm. Demonlover är förvisso både intressant och sevärd i sina stunder men den lyckades inte falla mig i smaken trots en handfull bra skådisar.

Regi: Olivier Assayas

Betyg: 5/10

Trouble every day (2001 Frankrike)

Trouble_Every_DayEtt amerikanskt par åker på bröllopsresa till Paris. Mannen har dock andra motiv än en resa fylld av restauranger, romans och månskenspromenader längs Seine. Han letar efter en f.d kollega och dennes fru. För några år sedan utförde dessa ett experiment, lite oklart vad, men den nygifte mannen är närapå desperat i jakten på paret. Kollegan bor mycket riktigt i Paris men har halvt om halvt gått under jorden och lever i ett hus där han håller sin fru fången. Så mycket mer berättar jag inte om denna märkliga film för då måste jag avslöja hela plotten.

Trouble every day saluförs som en skräckfilm och väntar man sig få se en sådan lär man bli grymt besviken. Filmen har element av skräck och den har ett par gruvligt äckliga scener mot slutet men det är en film för den tålmodige. Filmens sammanlagda dialog skulle nog kunna rymmas på ett A4 papper och handlingen rör sig framåt i snigelfart. Inget fel på skådisarna, den egensinnige Vincent Gallo spelar amerikanen på jakt och den karismatiska Béatrice Dalle spelar den inlåsta hustrun (hon har f.ö inte en enda replik i hela filmen) men storyn rör sig som sagt mycket sakta framåt tom så sakta att jag satt och nickade till i tv-soffan. När eftertexterna rullade pustade jag ut och kände att jag kastat bort min tid men så hände det där märkliga som ibland sker när man låter en film mogna till sig lite.

Redan nästa morgon satte tankarna igång. Hur hängde allt samman? Små ledtrådar om vad som sker under ytan hintades här och där och till slut begrep jag även regissörens intentioner med att medvetet göra sin film så där nästan outhärdlig seg. Från att vara en till synes pretentiös film som försöker vara finare än vad den är utvecklades Troble everyday till en ganska obehaglig historia som rör våra innersta begär. Filmens fart är i kontrast till huvudpersonernas inre själsliv. På ytan syns inte deras kaotiska inre och de kämpar med begäret att inte ge efter sina innersta drifter. Betyget blir inte alltför högt, än, men på bara ett dygn har filmen växt rejält och den har redan hamnat i omtittshögen då jag anar att det finns avsevärt mer att upptäcka – bara man inte somnar.

Regi: Claire Denis

Betyg: 6/10

Betty Blue 37.2 på morgonen (1986 Frankrike)

BettyBlue_500Det har varit lite si och så med bloggandet på sista tiden. Jag har sett en och annan film men den där lusten att skriva om film har inte riktigt infunnit sig. Min förhoppning om att komma igång igen låg i att se en film som antingen var så usel eller så bra att det skulle kännas lönt att dela med sig av filmupplevelsen. En afton när frun satte sig ned med trilogin om Jason Bourne föll mitt val på tretimmarsversionen av Betty Blue. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk. När filmen kom på bio var det en snackis mycket beroende på filmens sexscener och att skådisarna visade hela paketet. Om filmen var bra eller inte verkade inte spela någon större roll. Just detta med att en film ska vara något speciellt bara därför att folk springer runt i bara mässingen har jag aldrig begripit mig på. Vill man se en naken kropp är det väl bara att ta av sig framför badrumsspegeln och ställa sig att glo och i ärlighetens namn det finns väl inget som är så tråkigt på film som att se folk slaska tryne och ha till synes ändlösa sessioner i sängen? Jag har en tendens att skita i filmer där den drivande faktorn verkar vara att de ska vara ”lite vågade” för gemene man och skippade därför Betty Blue för snart 30 år sedan.

betty-blue-1986-

Filmen handlar om Zorg (ett namn som verkar höra mer hemma i en fantasyfilm) som arbetar som vaktmästare bland massa bungalows vid Medelhavet (antar jag). Berättelsen börjar med att hans nya flickvän Betty flyttar in. De två har ett passionerat förhållande men att det inte står rätt till med Betty begriper man som tittare ganska snabbt. Klart att en och annan karl kanske dras till s.k eldiga kvinnor med ett humör som heter duga men i Bettys fall är det lite mer än så. Gång på gång försätter hon Zorg i situationer han måste reda upp då Bettys agerande gått överstyr. Zorgs och Bettys bekanta ser det. Vi tittare ser det men Zorg vägrar att acceptera att Betty är psykiskt sjuk. Man brukar säga att kärleken övervinner allt men i det här fallet är den en förödande kraft för de två.

betty-blueTre timmar med en kvinna som blir allt galnare, skrik och skrän, könsorgan och tequila låter kanske inte så lockande men jävlar så bra den här filmen är. Visst, regin slirar till någon gång och regissören Beineix dras med samma oskick som kollegan Besson och kan inte låta bli att larva till det ibland men det är petitesser i det stora sammanhanget.

18882686

Béatrice Dalle som spelar Betty är en naturkraft, hon dominerar varenda scen hon är med i. Om så hela duken fylldes med explosioner, rövstatister och läckra bilar skulle Dalle ändå stjäla all uppmärksamhet även om hon skulle stå långt i utkanten av händelsernas centrum, så bra är hon. Men bara Béatrice Dalle gör ingen film det finns andra element som gör detta till en fantastisk film. Betty Blue är ingen mysfilm, det är iofs en romantisk film men det är en historia där kärleken inte har någon chans. Det är inte någon bitterljuv berättelse utan en ganska rakt berättad film om ett förhållande som är dömt att misslyckas. Regissören skulle kunna smeta till det om han ville men tacksamt avstår han från detta något som gör att historien känns äkta. Jag tror på Betty och Zorg som människor i ett drama man får se och inte som aktörer vars uppgift är att spela på våra känslor.

maxresdefault

Filmen väcker en hel del frågor som jag kan filosofera en stund efteråt. Speciellt Zorgs agerande och val är intressanta. Varför han vägrar inse att Betty är sjuk och speciellt hans sista handling väcker många funderingar. Själviskhet eller osjälviskhet? Det beror på hur man väljer att tolka filmen.  Vidare har vi underbar musik av Gabriel Yared samt ett utsökt foto. Det är en tretimmarsfilm men Betty Blue känns som 90 minuter. Jag inget annat val än att dela ut högsta betyget för andra gången detta år. Ett extra tack till Fiffi som gav mig en spark i baken så jag till slut såg detta mästerverk.

Regi: Jean-Jacques Beineix

Betyg:10/10

Dagfjärilen (1967 Frankrike)

34c6ac_5a234ede05bc431ab4977b3d407901cbHemmafrun Séverine har det inte lätt. Hon lider nämligen av sexuella problem eller vad man nu kan kalla det. Hon och hennes man sover i åtskilda sängar och vad man förstår är det inte ofta det händer något i sänghalmen hemma hos paret. Séverine har dock vissa sexuella begär men de lever hon ut i fantasier som ofta går ut på att hon blir förnedrad. Så en dag blir hon nyfiken på de prostituerades liv och leverne och hux flux tar hon anställning på ett etablissemang men bara under dagtid då hennes man arbetar. Séverine  blir snabbt en populär dam och får en beundrare i den unge gangstern Marcel som snokar reda på hennes hemadress. Man behöver inte vara utrustad med många hjärnceller för att räkna ut att det kommer gå illa riktigt illa eller gör det egentligen det?

Märklig film det här, mycket märklig. För det första känns den väldigt daterad. Séverine och hennes man talar om horhus och prostituerade i en scen där mannen med en lätthet som att han beställer in en latte berättar hur han besökte dessa ställen innan de blev ett par. Jag blir också inte riktigt klok på vad Séverine är för sorts människa. Det hintas om övergrepp när hon var ung men det är svårt att veta om det är fantasier eller inte då filmen av och till är lite oklar på vad som är dröm eller verklighet. Att filmens slut är öppet för tolkningar är minst sagt en underdrift. Som sagt en märklig film det här men absolut inte dålig snarare tvärtom.

För det första så spelas Séverine av den undersköna Catherine Deneuve bara det gör filmen sevärd. Vidare så gillade jag den här känslan av att man inte riktigt visste vart man hade historien. Det  gjorde att jag satt som på helspänn då jag var osäker på vilka vägar berättelsen skulle ta. Filmen är välgjord och kändes både annorlunda och utmanande. De som eventuellt väntar sig att få se något snaskigt i bild blir nog besvikna. För att vara en en film som handlar om sexuella fantasier och horhus är det en förvånansvärt påklädd historia. Jag blev faktiskt så konfunderad över filmen att jag blev sugen att läsa boken av Joseph Kessel från 1929 vilket kommer ske förr eller senare.  Dagfjärilen är en sådan där film man gärna ville fler skulle sett så man skulle kunnat diskutera filmen för det var som sagt en historia som satte griller i huvudet på mig. Är den en gubbsjuk fantasi? Handlar det om en kvinnas sexuella frigörelse eller är allt bara en dröm? Fråga mig gärna men några svar har jag inte att ge.

Regi: Luis Buñuel

Betyg: 8/10

Även Sofia har sett filmen.

Truands (2007 Frankrike)

truands-504917lNär maffiabossen Corti hamnar i fängelse gör han sitt bästa för att styra sin organisation inifrån murarna. Det går till en början men snart börjar hans medarbetare intrigera mot varandra och kampen om vem som ska bli högsta hönset tar fart.

Franska kriminalare brukar vara bra t.ex Les Lyonnais, och Un Prophete är båda sevärda filmer. Truands är ingen dålig film men jag har ett par invändningar. Corti är en äkta fullblodspsykopat och det är ingen hejd på allt våld han utövar mot sin omgivning. Han är en tickande bomb som exploderar med ojämna mellanrum. Det är inte så konstigt att hans organisation är byggd på ostabil grund och börjar krackelera när han sitter i finkan. Man förstår snabbt att Corti är våldsam men min invändning är att man inte behöver visa allt våldet, redan efter det första vansinnesutbrottet från maffiabossen har jag begripit vad han går för. Vidare är det väldigt mycket naket. Jag är inte pryd av mig men det blir tröttsamt när man ska visa bröst och bakdelar därför att man kan visa bröst och bakdelar. Av och till känns det lite som att filmmakarna funderat på hur man kan klämma in en naken kvinna i scenen.

Truands startar lite rörigt och det tog en stund innan jag fattade vilka alla var och vad det handlade om men om man ger sig till tåls så klarnar det mesta och man får en kriminalare som åtminstone är klart godkänd om än lite väl våldsam och bröstfixerad. Ett extra plus är att Béatrice Dalle är med i en roll som Cortis flickvän. Hon är alltid sevärd. Jag får se till att ta mig av Betty Blue någon dag.

Regi: Frédéric Schoendoerffer

Betyg: 6/10

Secret defense (2008 fra)

När franska säkerhetstjänsten får indikationer på att ett terrordåd planeras skickas den nyvärvade agenten Diane till Libanon för att infiltrera terroristernas organisation. Filmen följer även Pierre som förbereds av terroristerna till att utföra attentatet.

En fransk standard thriller, det enda nya är väl att man för följa skurkarna lite närmare. Vanligtvis är de i dag svartmuskiga steriotyper. I den här filmen har de i alla fall lite personlighet. Noterbart är också den nästan totala avsaknaden av mobiler vilket är vanligare än vapen i dagens action och thrillerfilmer. Klart godkänd film med bra skådisar.

Regi: Philippe Haim

Skådespelare: Gerard Lanvin, Vahina Giacante

betyg:5/10

36 quai (2004 Frankrike)

Två poliser konkurrerar om att lösa ett antal brutala rån. I jakten på rånarna börjar de två poliserna att använda sig av allt mer tvivelaktiga metoder som till slut drabbar deras familjer och karriärer.

Till en början är detta en riktigt bra och spännande kriminalilm men efter halva filmen byter den spår från kriminalilm till relations och hämnddrama och det  hela spårar ur. Lite trist då det startade så bra ,en typisk dussinfilm.

Regi: Olivier Marchal

Skådespelare: Gerard Depardieu, Daniel Auteuil

Betyg: 4/10

Martyrs (2008)

martyrs021609En flicka lyckas fly från sina kidnappare, femton år senare tar hon en blodig hämnd på förövarna. Frågan är om det verkligen är de skyldiga och varför blev hon kidnappad?

De franska skräckfilmer jag hittintills sett har alla varit mycket blodiga (Haute tension) och obehagliga (Inside). Man skulle kunna tro att amerikanerna var värre med sina saw filmer och teenslashers men de står sig slätt mot fransmännen. Martyrs är allt ovanstående och lite till. Själva handligen är det inget fel på den är både orginell och tankeväckande. Tyvärr är filmen alltför obehaglig och jag märker att jag flera gånger sitter och tittar bort och tänker: är detta verkligen nödvändigt att visa? Inget jag kan rekommendera inte ens till skräckfilmsälskare. Orginaliteten räddar filmen från ett bottenbetyg.

Regi. Pascal Laugier

Skådespelare: Morjana Alaoui, Myléne Jampanoi m.fl

Betyg: 3/10