Inside (2007 Frankrike)

a_linterieur5Sarah råkar ut för en stor tragedi. Hon är gravid när hon krockar med en annan bil. Hennes man dör men hon och barnet klarar sig. En tid senare är det dags att föda och när Sarah vilar upp sig hemma kvällen innan ett planerat kejsarsnitt ringer det på dörren. Utanför står en kvinna som hävdar att barnet i Sarahs mage är hennes och hon har kommit för att hämta det.

Inside är en vidrigt litet kammardrama då i stort sett hela handlingen utspelar sig i Sarahs hus. Det är en kamp på liv och död mellan Sarah och den, åtminstone till en början, skogstokiga kvinnan. Det kommer nämligen visa sig att kvinnan drivs av en viss, om än vansinnig, logik.

Filmen är makalöst spännande och man begriper ganska snabbt att här gäller inte de regler man vanligtvis är van vid i skräckfilmer. Inside är både våldsam och på sina ställen rejält motbjudande. Jag blev tvungen att vända bort blicken vid ett par tillfällen något som inte hör till vanligheterna. Filmen är iofs fransk och de verkar åtminstone i skräcksammanhang vara mycket förtjusta i att visa blod och slafs som känns ända in i märgen.

Naturligtvis dras filmen med en och annan liten logisk lucka men spänningen gör att jag blundar för dessa små manusmissar. Inside stora stjärna är naturligtvis den ljuvliga och samtidigt skräckinjagande Béatrice Dalle som här spelar kvinnan utan namn. Hon är mordisk som få men lyckas ändå vinna lite (men bara lite) sympati hos mig innan eftertexterna. Hennes porträtt av mordisk galning är mycket bra men skådespelerskan brukar göra liknande ganska så vilda roller så det är inte ett obekant territorium för henne. Alexandre Bustillo och Julien Maury som gjort filmen har även regisserat filmerna Livid och Among the living där den sistnämnda nästan håller lika hög klass som dagens film. Deras nästa projekt är filmen Leatherface som har premiär om ett par veckor så skräckfilmshösten ser lovande ut.

Regi: Alexandre BustilloJulien Maury

Betyg: 9/10

Mechanic: Resurrection (2016 Frankrike/USA)

the-mechanic-2-resurrection-5483Statham repriserar här sin roll som Arthur Bishop, lönnmördaren vars specialitet är att få sina mord att se ut som olyckor. Bishop har dragit sig tillbaka och softar runt i största allmänhet. Lugnet bryts då en gammal barndomskamrat till Bishop vill hyra hans tjänster. Måltavlorna är alla ganska så osympatiska figurer som är mycket välbevakade. När Bishop vägrar kidnappas en kvinna, Gina, som han precis lärt känna. Då han är en gentleman ställer Bishop naturligtvis upp för att rädda Gina som inte bara är snygg hon har även ett hjärta av guld vilket illustreras av att hon driver ett barnhem i Sydostasien.

Första filmen var inte helt oäven, jag gillar premissen med s.k omöjliga uppdrag och Statham har jag alltid ett gott öga till men sicken dynga detta var. Det börjar bra med en fight i äkta Stathamstil men sedan kapsejsar filmen ordentlig. Nu kanske man inte ska ta och kräva för mycket av en film av detta slag men någon form av lägsta nivå har jag även när det gäller Jason Statham. Skurkens plan har vare sig sans eller vett, Jessica Alba som spelar den präktiga kvinnan är närapå outhärdlig i sin roll. Tanken var nog att hon skulle vara ögongodis men hennes undermåliga agerade ger mig ögoninflammation. När en skrynklig Tommy Lee Jones iförd basker och getskägg dyker upp den sista halvtimmen kastar jag nästan in handduken. Inte ens de omöjliga uppdragen är spännande. Bishop traskar i stort sett obehindrat in i de olika skurknästena och gör sitt värv. Det räcker inte att säga att det är svårt man måste visa det också.

Filmens enda ljuspunkt är Jason Statham men denna soppa kan inte ens hans karisma skyla över. Hoppas han hamnar i bättre sällskap i den kommande Meg.

Regi: Dennis Gansel 

Betyg: 2/10

Raw (2016 Frankrike)

Justine följer familjetraditionen och börjar på samma veterinärskola där hennes föräldrar tidigare gått och där även storasystern Maxine går. Familjen är vegetarianer ut i fingerspetsarna och Justine har aldrig smakat kött. Som ny på skolan utsätts hon och hennes kurskamrater för nollning och under dessa ritualer kommer det sig att hon råkar smaka kött. Där och då väcks ett begär hos Justine efter mer kött och den tidigare så timida vegetarianen börjar tappa allt mer kontroll då hennes begär efter kött växer sig allt starkare.

Denna franska film följer den galliska skräcktraditionen av slafs och äckel och bjuder b.la på följande godbitar: Rå kycklingfilé´, hjärnslafsande, kannibalfight, hundobduktioner och uppkräkning av hår. Det är en riktigt äcklig historia men samtidigt lite ömsint då man verkligen känner med Justine som verkar vara en schysst tjej som bara vill passa in. Vidare är dynamiken mellan Justine och hennes syster Maxine intressant då de verkar hysa en slags hatkärlek till varandra så filmen har mer att erbjuda än äckliga scener som fick mig att vända bort blicken vid ett par tillfällen.

Raw blir aldrig spännande men däremot håller den mitt intresse uppe då jag undrar över hur det ska gå för Justine och hennes syster som f.ö visar sig ha samma tendenser och introducerar sin lillasyster i en ganska så riskfull metod att få tag i färskt kött. Att kalla Raw för en renodlad skräckis känns fel. Jag skulle nog vilja kalla filmen för ett drama med en hel del äckliga sekvenser. Filmen är iofs obehaglig då den spelar på våra känslor för att tappa kontrollen så efter lite velande mellan genrebeteckningar kommer jag nog fram till att Raw är ett skräckdrama.

Franska skräckisar har det varit lite si och så med de senaste åren om man bortser från duon/paret (?) Julien Maury, Alexandre Bustillo suveräna filmer men Raw är ett steg i rätt riktning och jag hoppas nu att fransmännen ånyo börjar producera rejäla skräckisar igen då dessa filmer har en förmåga att krypa under skinnet på mig.

Regi: Julia Ducournau

Betyg: 7/10

Possession (1981 Frankrike)

possDet verkar som att instabila kvinnor helt oplanerat blivit denna veckas tema. Om det kan vara till någon tröst så verkar både kvinnor och män vara galna i Andrzej Zulawski film Possession. Mark (Sam Neil innan tandreglering) jobbar troligen som spion och har varit borta från sin fru och barn i nära ett år. När han kommer hem till sin familj möts han av sin fru Anna (Isabelle Adjani innan plastikoperationer) som droppar att hon vill skiljas då hon hittat en annan. Mark börjar nu skugga sin fru och hittar fruns nya karl. När denna konfronteras hävdar han att han inte träffat Anna på länge. Frågan är då vart och med vem hon tillbringar dagarna?

Regissören Zulawski sitter på en ganska så bra och intressant historia med en hel del luriga vändningar. Filmens miljöer, ett betongrätt Västberlin passar ypperligt för en skräckfilm och Neil och Adjani är stabila skådisar så allt verkar vara upplagt för en rejäl skräckfest.. Men regissören Zulawski verkar inte ha ett uns av sunt förnuft när det rör personregi och dialog. Folk mer eller mindre skriker sig genom filmen än värre är att dialogen verkar vara hämtat från någon skitnödig uppsättning på Dramaten. Lägg sedan till att skådisarna verka tro att de är med i Gäster med gester, de sliter sig i håret kastar sig mot väggar och rullar med ögonen för att beskriva sina känslor. Hela filmen ger ett galet intryck och jag anar att jag kanske missar något här. Zulawski kanske berättar en helt annan historia och gör som så många andra ”fina” filmskapare, han berättar för de redan insatta och den stora publiken får sitta med gapande mun och undra vad som sker.

Possession är en lite annorlunda filmupplevelse, på pluskontot ligger miljöer och grundstory så det blir trots allt inte ett alltför lågt slutbetyg.

Sofias och Fiffis val för dagen kan ni läsa om här och här.

Regi: Andrzej Zulawski

Betyg: 4/10

Jeanne d’arc (1999 Frankrike)

J774full-the-messenger--the-story-of-joan-of-arc-postereanne d’arc – The Messenger är Luc Bessons version av historien om Frankrikes nationalhelgon. Historien utspelar sig under hundraårskriget mellan Frankrike och England. När filmen börjar så är Frankrike är mer eller mindre nere för räkning men så dyker den obildade bondflickan Jeanne upp och hävdar att hon fått ett budskap av Gud. Kronprinsen Charles lyssnar på flickan och skickar henne till staden Orleans som belägras av Engelsmännen. Jeanne lyckas ingjuta nytt mod i de franska trupperna och krigslyckan vänder. Resten av storyn finns att läsa i historieböcker eller så får man göra sig omaket att se filmen.

Filmen som sådan är helt ok. Det är en fascinerande historia om denna bondflicka som lyckades rädda landet. Jag är inte en expert på Jeanne d’arc men vad jag begriper så har Besson knåpat ihop en film som håller sig inom rimlighetens gränser. En del fel och förenklingar har gjorts men överlag så stämmer det med vad man vet. Trots den långa speltiden blir det aldrig tråkigt och till skillnad mot en del kritiker gillade jag Jeannes samtal med Gud/Djävulen i Dustin Hoffmanns gestalt mot slutet av filmen. Dessa samtal ställde saker på sin spets och gör att jag som tittare vrider och vänder på Jeannes mission. För mig var det en av filmens höjdpunkter.

Nu är det som så att vi har med Besson att göra, en regissör som är sin egen värsta fiende då han helt saknar fingertoppskänsla. Filmen Jeanne d’arc är överlag bra. Besson har lyckats med scenografi, manus och rollbesättningen med både franska och anglosaxiska skådisar. Däremot tappade han någonstans på vägen konceptet och gav huvudrollen till Milla Jovovich. Hon har aldrig varit och kommer aldrig att bli en bra skådespelerska. Hennes kompetensnivå ligger i nivå med att slåss mot zombies i Resedent evil filmerna och när hon ska gestalta en komplex individ som Jeanne d’arc går det åt fanders. Skådisen fick som ett brev på posten en välförtjänt razzienominering. Just denna rollbesättning är synd för det är som sagt en bra film som tyvärr slirar betänkligt beroende på Bessons oförmåga att tänka efter och Jovovich inkompetens.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Transporter: Refueled (Frankrike 2015)

The-Transporter-Refueled-2015Vissa människor borde inte få göra film tex Camille Delamarre. Vissa personer borde inte få skriva filmmanus tex Adam Cooper, Bill Collage och Luc Besson. Vissa individer borde inte få producera film tex Luc Besson och Mark Gao. En del ”skådespelare” borde aldrig få komma på fråga att göra en huvudroll tex Ed Skrein. Var för sig gör nog inte dessa personer så stor skada men tillsammans i grupp blir resultatet horribelt och går under namnet Transporter: Refueled. Ovan nämnda personer borde få smisk på rumpan med ris i skogen som de hämtat själva för herre min söte Gud i himlen vilken total dynga detta var.

För det första är filmen en enda reklamfilm för produkterna Audi, Evian och iPhone. Utifrån dessa tre varor har man totat ihop en historia om ett gäng prostituerade som ska hämnas på sina östeuropeiska hallickar. Det finns ingenting i filmen som har någon som helst logik och stundtals undrade jag om det var min hjärna som hade kastat in handduken – jag har trots allt kommit till åren – då jag inte riktigt begrep rollfigurernas agerande eller manuset. Låt mig bjuda på ett urval rena idiotier.

Varför man rivstartar en bil inför ögonen på en grupp poliser när det inte behövs och därmed triggar igång en biljakt.

Varför man väljer att byta bil under en flykt till en precis likadan – samma märke och nästan samma färg.

Hur man kan ligga för döden på kvällen och behöver akut läkarvård men redan nästa dag går runt i högklackat redo att fightas.

Listan kan göras mycket, mycket längre.

Lägg sedan till att filmens ”regissör” är omåttligt förtjust i slowmotion för att sedan dra på farten, ett trick som man tröttnade på redan i Snyders 300. Jag blir uppriktigt ledsen när jag får se en film som denna och jag blir mycket bekymrad då det är Besson den klanten som slagit sina inkompetenta fingrar i filmatiseringen av kommande Linda och Valentins äventyr.

Regi: Camille Delamarre

betyg: 1/10

Att jag börjar bli gammal och glömsk är denna film ett säkert tecken på då bloggkollegan Sofia varnat om eländet redan i mars 2016

 

Demonlover (2002 Frankrike)

demonloverPåhejad av Henke tog jag mig an denna franska rulle som handlar om affärsintriger, dataporr och avtrubbade människor. Ett franskt företag håller på att förhandla med några japaner som utvecklar 3D porr. Det finns andra aktörer inom branschen som också är intresserade av tekninken och affären utvecklar sig till något som bäst kan liknas vid en företagsthriller. Det är många turer och intriger och av och till är det svårt att veta folks intentioner men så händer det något konstigt ungefär mitt i filmen.

Historien som har hållit ihop relativt väl fram tills nu får mitt i filmen ett eget liv. Saker och ting bara sker, folk börjar agera irrationellt och många handlingar som mord och överfall får inga konsekvenser. Filmens karaktärer agerar men de reagerar inte, åtminstone inte som förväntat. De verkar helt enkelt inte bry sig om vad som sker. Fortfarande håller historien sig inom de uppsatta ramarna men det blir lite skevt och jag får känslan av att det är något som inte stämmer. På det hela är det en intressant filmupplevelse men jag vet inte om filmen i sig är så värst bra. Den första halvan är intressant och lite smårafflande men den andra halvan känns – i brist på bättre uttryck- intellektuellt obekväm. Demonlover är förvisso både intressant och sevärd i sina stunder men den lyckades inte falla mig i smaken trots en handfull bra skådisar.

Regi: Olivier Assayas

Betyg: 5/10

Trouble every day (2001 Frankrike)

Trouble_Every_DayEtt amerikanskt par åker på bröllopsresa till Paris. Mannen har dock andra motiv än en resa fylld av restauranger, romans och månskenspromenader längs Seine. Han letar efter en f.d kollega och dennes fru. För några år sedan utförde dessa ett experiment, lite oklart vad, men den nygifte mannen är närapå desperat i jakten på paret. Kollegan bor mycket riktigt i Paris men har halvt om halvt gått under jorden och lever i ett hus där han håller sin fru fången. Så mycket mer berättar jag inte om denna märkliga film för då måste jag avslöja hela plotten.

Trouble every day saluförs som en skräckfilm och väntar man sig få se en sådan lär man bli grymt besviken. Filmen har element av skräck och den har ett par gruvligt äckliga scener mot slutet men det är en film för den tålmodige. Filmens sammanlagda dialog skulle nog kunna rymmas på ett A4 papper och handlingen rör sig framåt i snigelfart. Inget fel på skådisarna, den egensinnige Vincent Gallo spelar amerikanen på jakt och den karismatiska Béatrice Dalle spelar den inlåsta hustrun (hon har f.ö inte en enda replik i hela filmen) men storyn rör sig som sagt mycket sakta framåt tom så sakta att jag satt och nickade till i tv-soffan. När eftertexterna rullade pustade jag ut och kände att jag kastat bort min tid men så hände det där märkliga som ibland sker när man låter en film mogna till sig lite.

Redan nästa morgon satte tankarna igång. Hur hängde allt samman? Små ledtrådar om vad som sker under ytan hintades här och där och till slut begrep jag även regissörens intentioner med att medvetet göra sin film så där nästan outhärdlig seg. Från att vara en till synes pretentiös film som försöker vara finare än vad den är utvecklades Troble everyday till en ganska obehaglig historia som rör våra innersta begär. Filmens fart är i kontrast till huvudpersonernas inre själsliv. På ytan syns inte deras kaotiska inre och de kämpar med begäret att inte ge efter sina innersta drifter. Betyget blir inte alltför högt, än, men på bara ett dygn har filmen växt rejält och den har redan hamnat i omtittshögen då jag anar att det finns avsevärt mer att upptäcka – bara man inte somnar.

Regi: Claire Denis

Betyg: 6/10

Betty Blue 37.2 på morgonen (1986 Frankrike)

BettyBlue_500Det har varit lite si och så med bloggandet på sista tiden. Jag har sett en och annan film men den där lusten att skriva om film har inte riktigt infunnit sig. Min förhoppning om att komma igång igen låg i att se en film som antingen var så usel eller så bra att det skulle kännas lönt att dela med sig av filmupplevelsen. En afton när frun satte sig ned med trilogin om Jason Bourne föll mitt val på tretimmarsversionen av Betty Blue. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk. När filmen kom på bio var det en snackis mycket beroende på filmens sexscener och att skådisarna visade hela paketet. Om filmen var bra eller inte verkade inte spela någon större roll. Just detta med att en film ska vara något speciellt bara därför att folk springer runt i bara mässingen har jag aldrig begripit mig på. Vill man se en naken kropp är det väl bara att ta av sig framför badrumsspegeln och ställa sig att glo och i ärlighetens namn det finns väl inget som är så tråkigt på film som att se folk slaska tryne och ha till synes ändlösa sessioner i sängen? Jag har en tendens att skita i filmer där den drivande faktorn verkar vara att de ska vara ”lite vågade” för gemene man och skippade därför Betty Blue för snart 30 år sedan.

betty-blue-1986-

Filmen handlar om Zorg (ett namn som verkar höra mer hemma i en fantasyfilm) som arbetar som vaktmästare bland massa bungalows vid Medelhavet (antar jag). Berättelsen börjar med att hans nya flickvän Betty flyttar in. De två har ett passionerat förhållande men att det inte står rätt till med Betty begriper man som tittare ganska snabbt. Klart att en och annan karl kanske dras till s.k eldiga kvinnor med ett humör som heter duga men i Bettys fall är det lite mer än så. Gång på gång försätter hon Zorg i situationer han måste reda upp då Bettys agerande gått överstyr. Zorgs och Bettys bekanta ser det. Vi tittare ser det men Zorg vägrar att acceptera att Betty är psykiskt sjuk. Man brukar säga att kärleken övervinner allt men i det här fallet är den en förödande kraft för de två.

betty-blueTre timmar med en kvinna som blir allt galnare, skrik och skrän, könsorgan och tequila låter kanske inte så lockande men jävlar så bra den här filmen är. Visst, regin slirar till någon gång och regissören Beineix dras med samma oskick som kollegan Besson och kan inte låta bli att larva till det ibland men det är petitesser i det stora sammanhanget.

18882686

Béatrice Dalle som spelar Betty är en naturkraft, hon dominerar varenda scen hon är med i. Om så hela duken fylldes med explosioner, rövstatister och läckra bilar skulle Dalle ändå stjäla all uppmärksamhet även om hon skulle stå långt i utkanten av händelsernas centrum, så bra är hon. Men bara Béatrice Dalle gör ingen film det finns andra element som gör detta till en fantastisk film. Betty Blue är ingen mysfilm, det är iofs en romantisk film men det är en historia där kärleken inte har någon chans. Det är inte någon bitterljuv berättelse utan en ganska rakt berättad film om ett förhållande som är dömt att misslyckas. Regissören skulle kunna smeta till det om han ville men tacksamt avstår han från detta något som gör att historien känns äkta. Jag tror på Betty och Zorg som människor i ett drama man får se och inte som aktörer vars uppgift är att spela på våra känslor.

maxresdefault

Filmen väcker en hel del frågor som jag kan filosofera en stund efteråt. Speciellt Zorgs agerande och val är intressanta. Varför han vägrar inse att Betty är sjuk och speciellt hans sista handling väcker många funderingar. Själviskhet eller osjälviskhet? Det beror på hur man väljer att tolka filmen.  Vidare har vi underbar musik av Gabriel Yared samt ett utsökt foto. Det är en tretimmarsfilm men Betty Blue känns som 90 minuter. Jag inget annat val än att dela ut högsta betyget för andra gången detta år. Ett extra tack till Fiffi som gav mig en spark i baken så jag till slut såg detta mästerverk.

Regi: Jean-Jacques Beineix

Betyg:10/10

Dagfjärilen (1967 Frankrike)

34c6ac_5a234ede05bc431ab4977b3d407901cbHemmafrun Séverine har det inte lätt. Hon lider nämligen av sexuella problem eller vad man nu kan kalla det. Hon och hennes man sover i åtskilda sängar och vad man förstår är det inte ofta det händer något i sänghalmen hemma hos paret. Séverine har dock vissa sexuella begär men de lever hon ut i fantasier som ofta går ut på att hon blir förnedrad. Så en dag blir hon nyfiken på de prostituerades liv och leverne och hux flux tar hon anställning på ett etablissemang men bara under dagtid då hennes man arbetar. Séverine  blir snabbt en populär dam och får en beundrare i den unge gangstern Marcel som snokar reda på hennes hemadress. Man behöver inte vara utrustad med många hjärnceller för att räkna ut att det kommer gå illa riktigt illa eller gör det egentligen det?

Märklig film det här, mycket märklig. För det första känns den väldigt daterad. Séverine och hennes man talar om horhus och prostituerade i en scen där mannen med en lätthet som att han beställer in en latte berättar hur han besökte dessa ställen innan de blev ett par. Jag blir också inte riktigt klok på vad Séverine är för sorts människa. Det hintas om övergrepp när hon var ung men det är svårt att veta om det är fantasier eller inte då filmen av och till är lite oklar på vad som är dröm eller verklighet. Att filmens slut är öppet för tolkningar är minst sagt en underdrift. Som sagt en märklig film det här men absolut inte dålig snarare tvärtom.

För det första så spelas Séverine av den undersköna Catherine Deneuve bara det gör filmen sevärd. Vidare så gillade jag den här känslan av att man inte riktigt visste vart man hade historien. Det  gjorde att jag satt som på helspänn då jag var osäker på vilka vägar berättelsen skulle ta. Filmen är välgjord och kändes både annorlunda och utmanande. De som eventuellt väntar sig att få se något snaskigt i bild blir nog besvikna. För att vara en en film som handlar om sexuella fantasier och horhus är det en förvånansvärt påklädd historia. Jag blev faktiskt så konfunderad över filmen att jag blev sugen att läsa boken av Joseph Kessel från 1929 vilket kommer ske förr eller senare.  Dagfjärilen är en sådan där film man gärna ville fler skulle sett så man skulle kunnat diskutera filmen för det var som sagt en historia som satte griller i huvudet på mig. Är den en gubbsjuk fantasi? Handlar det om en kvinnas sexuella frigörelse eller är allt bara en dröm? Fråga mig gärna men några svar har jag inte att ge.

Regi: Luis Buñuel

Betyg: 8/10

Även Sofia har sett filmen.

Truands (2007 Frankrike)

truands-504917lNär maffiabossen Corti hamnar i fängelse gör han sitt bästa för att styra sin organisation inifrån murarna. Det går till en början men snart börjar hans medarbetare intrigera mot varandra och kampen om vem som ska bli högsta hönset tar fart.

Franska kriminalare brukar vara bra t.ex Les Lyonnais, och Un Prophete är båda sevärda filmer. Truands är ingen dålig film men jag har ett par invändningar. Corti är en äkta fullblodspsykopat och det är ingen hejd på allt våld han utövar mot sin omgivning. Han är en tickande bomb som exploderar med ojämna mellanrum. Det är inte så konstigt att hans organisation är byggd på ostabil grund och börjar krackelera när han sitter i finkan. Man förstår snabbt att Corti är våldsam men min invändning är att man inte behöver visa allt våldet, redan efter det första vansinnesutbrottet från maffiabossen har jag begripit vad han går för. Vidare är det väldigt mycket naket. Jag är inte pryd av mig men det blir tröttsamt när man ska visa bröst och bakdelar därför att man kan visa bröst och bakdelar. Av och till känns det lite som att filmmakarna funderat på hur man kan klämma in en naken kvinna i scenen.

Truands startar lite rörigt och det tog en stund innan jag fattade vilka alla var och vad det handlade om men om man ger sig till tåls så klarnar det mesta och man får en kriminalare som åtminstone är klart godkänd om än lite väl våldsam och bröstfixerad. Ett extra plus är att Béatrice Dalle är med i en roll som Cortis flickvän. Hon är alltid sevärd. Jag får se till att ta mig an Betty Blue någon dag.

Regi: Frédéric Schoendoerffer

Betyg: 6/10

Flickan med åsneskinnet (1970 Frankrike)

peau-d-aneEn bit in i filmen är jag övertygad om att jag har tagit mig vatten över huvudet. Jag får mycket obehagliga vibbar till en början under titten av Flickan med åsneskinnet eller Peau d’âne som den heter på franska. Till att börja med verkar scenografin vara skapad av någon med grava mentala problem. Folk springer omkring i spelkortskläder, kungen sitter på en tron i form av en jättelik katt och alla tjänare i slottet är blåmålade i ansiktet. Storyn gör inte det hela lättare. Drottningen dör och änkekungen kastar lystna blickar på sin dotter. Prinsessan tycker inte att faderns känslor för henne är helt ok men med hjälp av sin gudmoder som passande nog också är fe lyckas flickan fly efter att hennes far skänkt henne tre klänningar (en vackertväder klänning samt en mån och en solklänning) och som grädde på moset förmått sin far att flå slottsåsnan som skiter guld och diamanter och då har det bara gått en halvtimme av filmen.

När jag började se filmen var jag till en början alltför påverkad av de Hollywoodifierade sagoversionerna och hade halvt om halvt glömt bort att många sagor dels inte är helt logiska ens inom sina egna ramar samt att de kan vara lite opolitiskt korrekta för att uttrycka det milt. Nu är faktiskt Flickan med åsneskinnet en ganska snäll och oförarglig saga trots sitt incestuösa tema. När första chocken lagt sig börjar jag uppskatta filmen som har en naivistisk charm som inte går att komma ifrån. Det märks att det är samma regissör som ligger bakom mästerverken Flickorna i Rochefort och Paraplyerna i Cherbourg. Likt dessa filmer har den undersköna Catherine Deneuve huvudrollen som prinsessan och Michel Legrand står för den småjazziga musiken som jag lärt mig att uppskatta.

Flickan med åsneskinnet är en lättsam bagatell men den är oerhört charmig och jag blev glad av att se denna lite märkliga film. Favoritlåten är Recette du cake d’amour (ung. Kärlekskaksreceptet), en melodi som till och med gör mig baksugen. Jag skickar med ett klipp på den låten och scenen som kan ses utan att det spoilar filmens handling, det rör sig som sagt om att baka en kaka.

Sofia skriver om fler djur men de hör till de levandes skara och skiter inte ädelstenar vad jag vet.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 7/10

Flickorna i Rochefort (1967 Frankrike)

LesDemoisellesdeRochefort_zpsa0a27b53I den franska staden Rochefort trånar folk efter kärleken i alla dess former. Simon Dame saknar sin förlorade ungdomskärlek som dumpade honom pga hans efternamn. Soldaten Max söker efter sin drömkvinna. Kompositören Andy Miller leter efter en kvinna som han stötte ihop med på gatan. Innehavaren av stadens café ångrar bittert att hon dumpade sin ungdomskärlek och hennes två döttrar Delphine och Solange har tröttnat på karlarna i staden och planerar att söka lyckan i Paris. Låter det rörigt? Lugn allt reder sig till det bästa.

Ibland kan man tycka att omslaget till en film far med en och annan lögn t.ex ”årets bästa film”, ”etta på biotoppen”  etc Flickorna i Rochefort ljuger dock inte. På omslaget står det kort och gott ”The are singing and dancing in the streets” och det är precis vad folk gör i den här filmen. Under två timmar får man som tittare sin beskärda del av av kärlek, sång och dans. Jag kan ana att många tycker detta är en film där man kanske går lite till överdrift. Alla filmens karaktärer är mer eller mindre bekymmersfria och tar livet med en klackspark trots alla kärleksproblem. Miljöer och kläder lyser i regnbågens alla färger och i bara farten kastar regissören in ett styckmord men folk är lika glada för det.

the-young-girls-of-rochefort

Flickorna i Rochefort är en film som gör mig glad ja nästan euforisk. Folk är trevliga, (t.om styckmördaren är lite småputtrigt mysig) charmiga, chicka och snygga. Musiken av Michel Legrand är småjazzig, medryckande och håller genomgående hög klass. Catherine Deneuve och Françoise Dorléac som spelar systrarna Garnier (de var även systrar på riktigt) är otroligt charmiga man blir nästan lite småkär i dem.Det enda jag hade lite svårt för i filmen var att Gene Kelly som spelar kompositören Miller är dubbad så man får tyvärr inte njuta av Kellys fina röst. Som en liten bonus har regissören Demy även vävt in trådar från andra filmer han tidigare gjort, både staden Cherbourg och danserskan Lola nämns vid ett par tillfällen.

03A_Rochefort

Då jag inte kan franska får jag förlita mig till den svenska textningen och den verkar vara lite märklig vid ett och annat tillfälle men det är smällar man får ta i en film som är en fest för både öga och öra. Tyvärr gjorde sig verkligheten påmind och detta är Françoise Dorléac näst sista film då hon omkom i en bilolycka blott 25 år gammal men i staden Rochefort är hon fortfarande evigt ung och bekymmersfri.

Regi: Jacques Demy

Betyg:9/10

Les Parapluies de Cherbourg (1964 Frankrike)

les-parapluies-de-cherbourg-jacques-demyGuy och Geneviève är störtförälskade i varandra. De planerar sin framtid tillsammans men det finns en del hinder i vägen t.ex hennes mor. Hon anser att dottern är alldeles för ung för att binda sig, något jag iofs kan hålla med om då Geneviève endast är 17 år. Mamman anser att Guy inte kan skänka dottern trygghet, han är 20 år och jobbar som bilmekaniker. Geneviève har heller inget glidarjobb då hon hjälper till i sin mors paraplyaffär. Trots moderns motvilja träffar Geneviève sin älskade Guy men verkligheten gör sig påmind: Frankrike ligger i kolonialkrig med Algeriet och Guy blir inkallad. Geneviève lovar att vänta på honom men två år är en lång tid när man är sjutton år, får en friare på halsen i form av en juvelerare samt att det visar sig att man är gravid (detta var på den tiden ett tv-program som Ensam mamma söker var otänkbart i etern).

Jag har sett filmen tidigare men anar att jag då var utrustad med sotade glasögon, öronproppar och ett hjärta av sten. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan ha för detta var en extraordinär upplevelse som satte mina känslor i storm av sällan skådat slag. Det tar några minuter innan jag vant mig vid att alla filmens repliker sjungs fram men sedan känns det helt naturligt, jag vill inte ha det på annat sätt. Filmen har inga direkta sångnummer utan olika teman som återkommer. De finns en del sånger men de vävs ofta in i dialogen och det fungerar ypperligt. Min misstanke är att det är just det att alla repliker sjungs fram som förstärker känslorna i filmens handling.

Filmen formligen sprakar av färg och känslor och innan jag förstår vad som händer har jag ryckts med i handlingen och är som uppslukad av kärlekshistorien. Catherine Deneuve är bedårande i rollen som Geneviève när hon är i bild suger hon åt sig all min uppmärksamhet. Hela filmen är bra från början till slut med den har två scener jag aldrig kommer glömma. Dels när Guy berättar för Geneviève att han blivit inkallad och det hjärtskärande slutet. Bloggkollegan Henke brukar tala om att det blir lite dammigt i rummet när det är känslomässiga scener. De sista fem minuterna av Les Parapluies de Cherbourg trodde jag att någon hade tömt en dammsugarpåse i vardagsrummet så dammigt var det. Jag skulle aldrig kunna tro att en simpel tankning på en Essomack skulle kunna vara så uppslitande. Själv tankar jag oftast på obemannade mackar där det mest uppslitande är när jag ser vad jag kommer få betala för bensinen.

Det finns inget annat betyg att ge än ett toppbetyg till detta kärleksdrama. Det kommer kännas lite futtigt att se andra filmer en tid framöver då de troligen kommer te sig en aning bleka mot denna känslomässiga färgstorm.

Både Henke och Sofia har sett detta mästerverk.

Jag hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 10/10

——————————————————————————————————————–

Då var det slut på det roliga för den här gången. Paljettklänningar och snajdiga kavajer hängs in i garderoben. Halmhatten kastas upp på översta hyllan i väntan till nästa vår. Musiken tystnar och bloggen blir med ens lite gråare. Jag vill passa på och tacka för kommentarer och om jag kollar på besöksstatisktiken så verkar det som att det finns många musikalvänner ute i landet men de är lite hemliga av sig.

Ett extra stort tack till Sofia, tillsammans har vi betat av blodtörstiga barberare, nazister och folk i extravaganta kläder. Naturligtvis så återkommer musikalveckan nästa år. Det har redan droppat in ett önskemål som jag ska göra allt i min makt att uppfylla.