Hereditary (2018 USA)

Än en gång hojtas det att detta är årets skräckis (senast var det A Quiet place) och än en gång kan jag konstatera att jag inte har alls samma smak för vad jag kallar skräck eller att jag möjligtvis är helt avtrubbad. Nu är det inte som så att Hereditary är en dålig film nej det är ett mörkt och djupt obehagligt familjedrama som efter en timme övergår till att vara en skräckis. Att filmen är obehaglig skriver jag under på alla dagar i veckan men för att jag ska bli skrämd krävs det också spänning. Kombinationen av dessa två element gör för mig en fungerande skräckis t.ex Texas chainsaw massacre eller varför inte It follows för att ta två exempel. Skräckfilmer som brukar hyllas är de som satsar på bra produktion och stämning och de kan vara bra men jag ser på dessa filmer som mörka draman med ibland övernaturliga inslag.

Hereditary som i korthet handlar om en familj som krackelerar pga av psykisk sjukdom och övernaturliga element är en bra film där Tony Collette glänser i rollen som den obalanserade mamman Annie. Redan från start sätter sig en obehagskänsla som är ständigt närvarande filmen igenom och jag tror att jag gillat filmen bättre om man skippat det övernaturliga och bara kört på en film om en familj i förfall. När spökerierna kör igång tar detta fokus från familjen som jag lider med på duken och det tunnar s.a.s ut historien. Det är en klart sevärd film men den som väntar sig jump-scares, jakter och nagelbitarscener för vända blicken åt annat håll åtminstone om man är lika avtrubbad som jag.

Regi: Ari Aster

Betyg: 6/10

Annonser

Mannen i järnmasken (1998 USA)

iron-mask-1998Mannen i Järnmasken kan sägas vara en spinoff på äventyren med de tre (fyra) musketörerna. När filmen startar har åren gått. Frankrike har en ny kung,  den unge Ludvig XIV, Portos, Athos och Aramis har slutat som musketörer och det är bara D’Artagnan som är kvar i tjänst nu som befälhavare för kungens musketörer. Problemen hopar sig i Frankrike främst beroende på att den unge kungen mest tänker på att roa sig med diverse adelsdamer och bryr sig inte om att folket svälter. När Ludvig får ögonen på Christine som av en händelse råkar vara förlovad med Raoul, son till Athos, startas en händelseutveckling som tvingar de gamla musketörerna att greppa sina värjor igen.

Jag ville minnas denna film som en helt ok äventyrsfilm men det jag hade glömt blev snabbt plågsamt uppenbart nämligen en hel del riktigt usla skådespelarprestationer. Malkovich rullar med ögonen och skriker så spottet yr, Gérard Depardieu hö hö höar sig genom filmen på autopilot och stackars Sarsgaard som gör sin första filmroll ser mest vilsen ut.  Värst är den franska skådespelerskan Judith Godrèche som spelar Raouls trolovade. Hur hon kom med i projektet vet jag inte troligen beror det på att franska pengar är inblandade och man var tvungen att skohorna in ett gäng franska skådisar lite som de tyska skådisar som höjer buskisnivån på de svenska Beckfilmerna. Man hade med lätthet kunnat byta ut henne mot en skyltsdocka och troligen fått mer valuta för pengarna. Övriga skådisar klarar tursamt av sitt uppdrag. Jeremy Irons muttrar, Leonardo DiCaprio fixar rollen som ung sprättig kung och Gabriel Byrne är nog bäst i gänget som den plågade D’Artagnan som slits mellan sina lojalitet till sin kung och forna vapendragare.

Om man bortser från de pinsamma prestationerna är Mannen med järnmasken en helt ok äventyrsfilm. Det är ett par bra fäktningsscener. En hel del manligt men korkat ädelmod som hör hemma i genren samt snygga miljöer och kostymer. En alldeles lagom småspännande film som man kan glo på lite halvt om halvt en regnig söndag.

Regi: Randall Wallace

Betyg: 5/10

End of days (1999 USA)

End%20of%20Days%20movie%20posterDå det nya årtusendet närmar sig uppenbarar sig hin håle i egen hög person i NYC. Han har ett mål nämligen att ha sex med en kvinna som har valts ut åt honom. Akten måste ske mellan 23:00 – 00:00 på självaste nyårsafton och kommer bli startskotten för satans välde på jorden.  I vägen för satan och hans något komplicerade planer står en deprimerad f.d polis, Jericho Cane spelad av ingen mindre än Arnold Schwarzenegger . Ungefär sådär kan man sammanfatta Arnies actionskräckis End of Days.

Vi kan börja med det uppenbara felet att Djävulen är ett år för tidigt ute då millennieskiftet skedde årsskiftet 2000 och 2001. Men han är i gott sällskap med resten av mänskligheten (åtminstone i västvärlden) som plötsligt inte kunde räkna när år 2000 närmade sig. Vad som är värre är att rollen som Jeicho vida överstiger Arnolds kompetensnivå och vi tittare blir plågsamt påminda om österrikarens begränsningar inom skådespelarskrået.

End of Days innehåller en hel del bra fighter och actionscener, den innehåller också en hel del rysliga scener (till dessa hör inte brinnande piss). Problemet blir att det skaver när dessa två genrer ska samsas under ett tak. Det blir för rysligt och blodigt för de som vill ha lite hederlig action och de som vill ha skräck tycker att actionscenerna förstör stämningen. Arnold är murbruket som ska överlappa dessa två genrer och det lyckas han verkligen inte med.

Nu är det inte en helt igenom dålig film. Iden duger och stundtals är filmen relativt bra men helhetsintrycket blir splittrat och en otroligt trist och i sina stunder pinsam final sänker filmen åtminstone ett hack i betygsskalan. Ett plus i kanten dock för Gabriel Byrne som spelar Djävulen och Rod Steiger i rollen som katolsk präst.

Regi: Peter Hyams

Betyg: 4/10

Assault on precinct 13: 1976 vs. 2005 (USA)

assault-on-precinct-13-1976John Carpenters andra film har en handling som regissören gärna återkommer till. En grupp isolerade personer som måste tampas mot ett yttre hot (The Prince of darkness, Ghosts of Mars m.fl). I dagens film är det en handfull poliser på en polisstation som ska läggas ned som belägras av kriminella gäng. Då stationen ligger isolerad och filmen utspelar sig innan internet och mobiltelefoner räcker det med att klippa av telefonledningarna för att poliserna ska vara helt avskurena från omvärden. Då stationen är underbemannad blir man tvungen att alliera sig med de få interner som av en händelse som finns på stationen för att överhuvudtaget ha en chans att överleva natten.

Assault on precinct 13 är lågbudget så det skriker om det men Carpenter lyckas verkligen att få valuta för pengarna. Historien är välskriven och filmen har ett bra tempo, jag minns att filmen var otroligt spännande när jag såg den första gången. Nu har den känslan svalnat efter att ha sett filmen ett antal gånger men jag uppskattar fortfarande hantverket.  Att Carpenter inte är någon dussinregissör märks då filmen har ett par scener som etsats fast i minnet. Glassbilsscenen är chockerande än i dag trots att jag vet vad som ska ske och episoden när polisstationen beskjuts med vapen utrustade med ljuddämpare är annan minnesvärd scen. Musiken är mycket bra men när Carpenter skriver sitt eget soundtrack brukar det vara av hög kvalite´. Om jag ska ha några invändningar skulle det vara den något torftiga dialogen samt att skådisarna kanske inte är de bästa men med tanke på att det är Carpenters andra film samt att budgeten bara uppgår till 150 000 $ kan detta ursäktas. Speciellt om man har i åtanke vad regissören skapat på senare år med en större budget.

31074-0-d5914f4dc68518add68cd78c88fc1a0aTrettio år senare kom det en remake med både större budget och fler kända skådisar. Historien utspelar sig nu på nyårsafton och man har flyttat polisstationen från Los Angeles till Detroit. Anledningen till att polisstationen attackeras är nu en helt annnan. 2005 är det korrupta poliser man ska vara rädd för.

Filmens tempo är högt och skådisarna som skrapats ihop är mycket bra. Ethan Hawke, legendaren Brian Dennehy och Gabriel Byrne för att nämna några. Just Dennhey är roligt att se, en skådis jag alltid haft ett gott öga till. Filmen från 2005 är absolut inte en dålig remake men Carpenters film har en del fördelar. I Carpenters version är skurkarna anonyma och då de är en ansktslös massa som attackerar stationen vet man aldrig riktigt vad det är för hot man ställs inför. Då skurkarna i remaken har både ett aniskte och dialog blir de mindre skrämmande. Carpenters film lyckas mer med att skapa en klaustrofobisk känsla och känns mer innovativ i sitt berättande. I remaken har man dock lyckats med utmejsla filmens karaktärer bättre och därmed bryr man sig mer om de klarar sig eller inte. Carpenters film lider lite av att i stort sett hela ensemblen är ganska anonym. Assault on precinct 13 i 2005 års tappning är en actionfilm/thriller man sett många gånger tidigare och den har ingen glassbilsscen. Orginalet känns lite piggare trots sin ålder.

Betyg: 1976 – 7/10

2005 – 6/10