State of grace (1990 USA)

State_of_grace_posterI Hells kitchen (NYC) härskar den irländska maffian. Ledaren för gänget är den ganska inkompetente men brutale gangsterbossen Frankie Flannery. Han har dock förhoppningar om att kunna klättra lite i rang och respekt då man förhandlar om ett samarbete med den avsevärt mäktigare italienska maffian. Problemet för Frankie är att han har svårt att hålla ordning på sina män och främst då sin bror Jackie som är lite väl impulsiv för sitt eget och andras bästa. Frankie är också lite bekymrad över Terry Noonan, en barndomskamrat till Jackie som plötsligt dykt upp. Frankie misstänker nämligen att denne möjligtvis kan vara en polisinfiltratör.

State of grace kom lite i skymundan av Goodfellas då båda filmerna kom ungefär samtidigt i början av 90-talet. Det är lite synd då detta också är ett bra kriminaldrama med en hel hop bra skådisar. Sean Penn (Terry), Gary Oldman (Jackie), Ed Harris (Frankie) och Robin Wright som bröderna Flannerys syster. Filmen blir inte sämre av att Ennio Morricone står för musiken som är både vacker och vemodig. Stundtals blir filmen lite melodramatisk men det väger lätt mot den suveräna ensemblen, musiken och de slitna New York miljöerna. Regissörerna bygger sakta upp sin historia och den sista halvtimmen är makalös. Vi får en rafflande förhandlingsscen. Sean Penn bjuder på en välskriven ”State of grace” monolog som känns i ryggmärgen på detta följer sedan en shootout som troligen är en av de bästa jag sett på film.

Gillar man genren och skådisarna bör man nog ta sig i kragen och se State of grace som är en oförtjänt bortglömd film.

Regi: Phil Joanou, Michael Lee Baron

8/10

Black´s game (2012 Island)

blacks-game-posterStebbi har kommit i klammeri med rättvisan då han misshandlat ett man efter en blöt natt. Av en slump stöter han på sin gamla barndomskamrat  Tóti på polisstationen.Tóti lovar att hjälpa Stebbi med en bra advokat i utbyte mot en tjänst. Utan att Stebbi riktigt fattat vad som skett så är han nu med i Reykjaviks ledande gangstergäng. Bankrån, knarksmuggling och andra illegala aktiviteter är snart vardagsmat. Situationen blir värre när gänget får en ny ledare, den obehaglige Bruno samtidigt som polisen är brottslingarna på spåren.

Gangsterdrama från Island hör inte till vardagen i filmens värld. Bortsett från språk och miljöer skiljer sig inte Black´s game, eller Svartur á leik som den heter på isländska,  från andra filmer i samma genre. Det är en rak historia utan några större krusiduller och då jag gillar genren är jag nöjd. Min enda invändning är att slutet känns lite hoprafsat. Jag fick en känsla av att man upptäckte att pengarna höll på att ta slut.

En liten detalj som satte griller i huvudet på mig är hur man kan driva ett gangstergäng på en såpass isolerad och befolkningsmässig liten plats som Island. Stället är så litet att ”alla känner alla” och det borde vara mycket svårt att inte dra uppmärksamheten till sig. Bruno och hans gäng smälter inte direkt in i bakgrunden vare sig till utseende eller i beteende men det är väl sånt man får leva med i filmens värld.

Regi: Óskar Thór Axelsson

Betyg: 7/10

House of the rising sun (2011 USA)

Vi har sett storyn många gånger förut: En avdankad f.d polis hamnar i svårigheter och jagas både av maffian och sina forna kollegor. Under filmens gång noterar jag både ett och annat.

Dave Bautista är tydligen känd i USA som brottare. I den här filmen prövar han på lyckan som skådespelare och med ett bekymrat utryck i ansiktet småjoggar han genom filmen. Bautista verkar ha svårt att springa, det kan bero på att han har en steroidstinn kropp att kånka på och påminner mest om en vintunna (modell Asterix och hans tappra galler) som skumpar fram när han joggar.

Amy Smart har varit med i två filmer jag gillar där hon varit en helt ok skådis. Kanske var hon inne i en sorgesam period i sitt liv när den här filmen gjordes. Hon kanske hade annat att tänka på än att sköta sitt jobb; nämligen att agera.

Dominic Purcell tror att han kanske blir en bättre skådis om han låter håret växa ut. Tyvärr gör det ingen skillnad. Han ser fortfarande lika skitnödig ut som i tv-serien Prison Break. Dominics hår påminner oroväckande mycket om en peruk.

Brian A Miller är en regissör att lägga på minnet. Jag ska i möjligaste mån undvika alla filmer han överhuvudtaget är inblandad i. Att han skrivit manus tillsammans med något människa som heter Hustmyre gör inte saken bättre.

Norman Orenstein är tydligen ansvarig för filmmusiken. Han har samma fingertoppskänsla för filmmusik som en person som väljer att spela Haderian hadera på en begravning.

DannyTrejos medverkan i filmen är en gåta som ligger i klass med Loch Ness odjuret.

Filmitch heter en bloggare som (likt killen i bioreklamen som inte fick köpa sprit för han hade inte med sitt leg till systemet (pucko!) och aldrig får tillbaka sin lördag) aldrig kommer få tillbaka dessa  bortkastade 80 minuter av sitt liv men jag strök i alla fall sju skjortor under filmens gång så något vettigt blev gjort.

Regi: Brian A Miller

Betyg:1/10

The Inner circle ( 2009 frankrike )

Sonen till en maffiaboss vill bryta sig ur organisationen och skapa sig ett eget någorlunda hederligt liv tillsammans med sin flickvän. Pappan har mycket svårt att acceptera sin sons karriärval speciellt när man förberett en stor kupp mot en flygplats. Det kommer visa sig att pappan är beredd att gå mycket långt för att behålla sin son inom organisationen.

En film som på pappret verkar ganska spännande lägg sedan till att jag älskar gangsterfilmer, borde inte kunna misslyckas. Tyvärr får man en ganska seg och utdragen historia som aldrig riktigt hettar till trots att det finns goda förutsättningar. Det är mest gubbar som går runt och blänger på varandra, lite pang pang och sedan tar det slut. Bra skådisar dock som tyvärr får agera i en trist film.

Regi: Laurent Tuel

Skådespelare: Jean Reno, Gaspard Ulliel

Betyg: 4/10