Jason Aaron: The Punisher

Ennis slutade efter ca 100 nummer av The Punisher men ganska snabbt plockade Jason Aaron upp serien och fick till ett avslut på Ennis berättelse. Till en början var jag tveksam då det inte var Ennis bakom pennan men då Steve Dillon tecknade gav jag serien en chans något jag inte ångrar då Aaron berättelse på 22 nummer är makalöst bra.

Trots att han nu passerat 60 års strecket fortsätter Castle sitt värv. Han lider av diverse krämpor men biter ihop. En livvakt till en av maffiabossarna genomför en kupp och utplånar i ett slag all konkurrens i NYC. Livvakten är den inte helt obekante Wilson Fisk (Kingpin). Fisk blir nu prio nummer ett för Castle och berättelsen skildrar de två männens kamp. Det är ingen jämn kamp då Kingpin är en formidabel motståndare. Det är en människa som saknar moral och är villig att offra allt för att befästa sin makt. Bit för bit plockar han isär det lilla liv Castle har och lagom till seriens final har The Punishers få allierade eliminerats och han jagas av både polis och den undre världen. Värre är att Kingpin med hjälp av Bullseye väcker minnen hos Castle som gör att han börjar tvivla på sig själv.

Aarons serie är än mörkare än Ennis berättelser. Fisk är ett monster i människohamn och hör lätt till en av de mest ondskefulla typer jag stött på i fiktionens värld. Jag är uppriktigt glad att allt inte skildras i bild, en del saker Fisk gör sitter kvar i sinnet långt efter att jag läst klart serien. Stundtals undrar jag vad som rör sig i författarens huvud.

I serien görs även en s.k retcon. Detta är vanligt i serievärlden och betyder att man skriver om en persons bakgrundshistoria. Det brukar ofta bli misslyckat och görs ofta för en chockeffekt men ibland går det vägen, speciellt Alan Moores retcon  av Swamp thing är en av de mest lyckade. Aarons retcon är iofs inte så stor men vi får nu veta vad som utspelades i parken den dagen Castles familj utplånades. Avslöjandet gör att The Punisher och hans drivkraft kommer i en helt annan dager.

En stor fördel är att serien har en och samma tecknare, Steve Dillon. Tyvärr skulle detta bli ett av hans sista arbeten då han dog alldeles för ung. Dillon är mycket bra på att skildra actionbetonade händelser och fighterna mellan Kingpin, hans underhuggare och The Punisher är otroligt bra tecknade.

Detta projekt går ut med flaggan i topp och serien rekommenderas verkligen. Ennis och Aarons Punisher svit hör till de serier jag läst om flest gånger.

Kanske man undrar hur The Punisher står sig på film? Tyvärr inte värst bra om man jämför med serien. Mycket beror på att man har svårt att inte låta bli till att modellera om Castle till en hjälte något han inte är. Jag begriper dock att om man hade gått helt på hur karaktären är i tidningarna hade folk troligen uteblivit från biograferna. Den mest lyckade adaptionen är en kortfilm med Thomas Jayne som repriserar sin roll som Castle. Här sätter man karaktären och får med svärtan.

Garth Ennis: The Punisher

När Marvel rebootade The Punisher valde Ennis att göra två förändringar i serien. I den ”nya” serien förkommer det inga superhjältar eller skurkar och Frank Castle är i sin riktiga ålder. I seriernas värld är det brukligt att man inte tar fasta på reell tid, åren går men tiden står stilla i serievärlden. Det är därför som Spiderman fortfarande är kring 25 år och Batman lever och har hälsan. I denna version av The Punisher närmar sig Castle 60 och börjar känna av sin ålder. Han är fortfarande vid god vigör men åren börjar ta ut ut sin rätt.

Det är en sammanhängande historia  Ennis berättar. Det blev ett 70 tal nummer som delas upp i ett tiotal mindre historier men allt hänger samman och personer som är med i tidigare nummer dyker upp senare i historien.

Det är våldsamt, mörkt och hårdkokt. Vi får en inblick i Castle tankevärld då en stor del av texten består av Castles inre monolog.  Punishers främsta drivkraft är här inte att rädda eller hämnas oskyldiga människor som utsatts för brott utan att straffa de skyldiga. Ett par tre gånger under seriens gång vacklar Castle i denna övertygelse men i grund och botten lever han för att straffa.

Skurkgalleriet består nu av maffian, irländska gäng, korrumperade militärer, serbiska slavhandlare och sist men inte minst Barracuda som bäst kan beskrivas som Punishers jämlike. Gigantisk, charmig, smart och livsfarlig. Det är ett bra gäng skurkar Ennis hittat på och då de inte har massa gimmickar eller superkrafter känns berättelserna mer verkliga  och därmed mer spännande. Minns att jag köpte serien i lösnummer och av och till var det svårt att vänta en hel månad på fortsättningen. Min enda invändning mot serien skulle väl vara att Castle är lite väl stryktålig men det kan jag leva med.

Till seriens fördel hör att man lyckats med att ha en och samma tecknare till var och en av de olika episoderna. Överlag är det kompetenta tecknare och det var här jag upptäckte en ny favorittecknare, Goran Parlov. Han har en enkel stil men han sätter detaljerna och tecknar bra fighter.

En liten spoiler: Mot slutet av serien visar det sig att Castle har en unge och vi som sett senaste Bondfilmen vet att barn bör inte vara med i berättelser av detta slag. Ennis lyckas dock sköta denna fadäs brilliant till skillnad mot Bondproducenterna och vi får en av seriens starkaste och mörkaste avsnitt.

Ennis lämnade The Punisher efter 70 nummer men det skulle visa sig att avslutningen skulle bli den bästa men då författad av Jason Aaron

Garth Ennis: The Punisher

The Punishers bakgrundshistoria är relativt enkel. Frank Castle återvände till sin familj efter tre rundor i Vietnam. En dag under en picknick hamnade familjen mitt i en gangsteruppgörelse och Franks familj utplånades. Han överlevde och tillbringar därefter all vaken tid med att hämnas sin familj. De som utförde dådet är sedan länge döda men Castle som nu tagit sig namnet The Punisher fortsätter att mörda alla brottslingar som kommer i hans väg.

Under årens gång har karaktären genomgått en hel del pinsamma förändringar b.la har han en kort tid efter en operation varit afro-amerikan, han har även valsat runt som någon sorts Frankensteins monster samt begåvats med superkrafter av änglar och lite annat däremellan. Inget av ovanstående har intresserat mig men när serieförfattaren Garth Ennis (The Preacher, The Boys) tog tag i figuren under tidigt 2000 tal blev han med ens mer intressant. Det kommer bli tre inlägg om karaktärens utveckling under Ennis samt Jason Aaron (som fick avsluta Punisher sviten) penna.

Det hela startade med att Ennis gjorde en miniserie, Welcome back Frank, där The Punisher ställs mot en maffiafamilj som leds av Ma Gnucci. Denna miniserie ligger till grund för den kanske mest kända filmen om karaktären som har Tomas Jane i huvudrollen. Miniserien blev såpass populär att karaktären fick en månadstidning där de flesta av berättelserna skrevs av Ennis men även andra förmågor bidrog.

Ennis första försök med The Punisher är en våldsam och over the top version av antihjälten. Våldet är överdrivet och handlingen passerar flera gånger gränsen och blir löjlig. Om man skulle likna serien vid någon superhjältefilm hamnar den rätt nära Gunns Suicide squad i tonalitet. Samtidigt har serien allvarligare stråk, våld i hemmet, korrumperade snutar och uteliggares situation tas upp och Ennis tecknar en hel del personporträtt som sätter sig.

Tecknarna varierar från bra till usla men överlag har Ennis bäst samspel med  Steve Dillon som sorgligt nog gick bort alldeles för tidigt 2016. Det är oftast de numren som är de bästa i denna omgång.

Om man skulle sammanfatta Ennis första försök med The Punisher är det relativt lyckat även om det av och (allt oftare mot slutet) till slår över och blir fjantigt. Botten nås nog när The Punisher fightas mot ett gangstergäng bestående av dvärgar. Turligt nog avslutades denna serie och rebooten skulle bli avsevärt bättre och mörkare men den tar jag mig an om två veckor.