Dracula (1992 USA)

dracula-posterDracula hamnade på en hel del listor när filmspanarna listade årets bästa filmer 1992. Mitt minne av filmen var att den hade en touch av kalkon över sig. Då det var ett tag sedan jag såg filmen och sporrad av bloggkollegornas hyllningar tyckte jag nog att rullen förtjänade en chans till. Ett ganska så korkat beslut.

Storyn torde vara ganska så välbekant för de flesta: Advokaten Jonathan Harker åker till Transsylvanien där han ska hjälpa en greve vid namn Dracula i fastighetsaffären. Greven är sugen (både bildligt och bokstavligt) på att åka till London och vill köpa flera hus i staden. Dracula är en vampyr och om inte det vore illa nog blir greven förälskad i Harkers fästmö Mina då hon är en inkarnation av hans fru som dog för ett antal sekler sedan (en händelse som f.ö gjorde att Dracula blev vampyr, oklart hur). Greven låser in fästmannen med tre sexiga vampyrbruttor (b.la Monica Bellucci) och drar till London för att snärja Mina med exotisk brytning och färgade glasögon.

Scenografin otroligt snygg och filmen är en fest för både ögat och örat om man gillar kitsch, bombastisk musik, och kulisser.  Det svulstigt både i scenografi och skådespeleri. Den första svulstigheten har jag inga större problem med. Det är lite kul att se folk springa runt i klänningar som innehåller mer tyg än en mindre textilaffär. Det är däremot inte lika kul att se en hel hop skådisar bete sig som Jan Malmsjö på speed med Sir Anthony i täten. Dracula är en väldigt teatral film som använder stora, nej gigantiska gester.  Jag kan tro att filmen står eller faller med om man köper dessa gester eller inte. Om filmen varit en parodi hade det nog kunnat bli ganska roligt, nu blir det bara konstigt och det formligen myllrar av kluckande kalkoner i filmen. Chefskalkonen är naturligtvis Sir Anthony som definitivt skulle platsa på en tio i topp lista över filmhistoriens sämsta skådespelarinsatser.

Då Coppola verkar ha tagit sin historia mycket seriöst och gjort mer av en romantisk dramarulle än en skräckfilm blir ingångsläget för mig annorlunda. Då den trots sina yviga gester verkar vara seriöst gjord måste jag också försöka ta karaktärerna och deras agerande seriöst. Hur mycket jag än försöker går det inte. Filmen totalhavererar pg.a Coppolas personregi och påminner i sina stunder om en mycket påkostad skolpjäs. Vill man se en Sir Anthony frifräsa utan några som helt hämningar är detta filmen man ska välja.

Jag kan förstå att man kan bländas av alla kreationer och kulisser och därmed falla för filmen då den är originell. Men bra? Inte i min bok.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 3/10

Annonser

State of grace (1990 USA)

State_of_grace_posterI Hells kitchen (NYC) härskar den irländska maffian. Ledaren för gänget är den ganska inkompetente men brutale gangsterbossen Frankie Flannery. Han har dock förhoppningar om att kunna klättra lite i rang och respekt då man förhandlar om ett samarbete med den avsevärt mäktigare italienska maffian. Problemet för Frankie är att han har svårt att hålla ordning på sina män och främst då sin bror Jackie som är lite väl impulsiv för sitt eget och andras bästa. Frankie är också lite bekymrad över Terry Noonan, en barndomskamrat till Jackie som plötsligt dykt upp. Frankie misstänker nämligen att denne möjligtvis kan vara en polisinfiltratör.

State of grace kom lite i skymundan av Goodfellas då båda filmerna kom ungefär samtidigt i början av 90-talet. Det är lite synd då detta också är ett bra kriminaldrama med en hel hop bra skådisar. Sean Penn (Terry), Gary Oldman (Jackie), Ed Harris (Frankie) och Robin Wright som bröderna Flannerys syster. Filmen blir inte sämre av att Ennio Morricone står för musiken som är både vacker och vemodig. Stundtals blir filmen lite melodramatisk men det väger lätt mot den suveräna ensemblen, musiken och de slitna New York miljöerna. Regissörerna bygger sakta upp sin historia och den sista halvtimmen är makalös. Vi får en rafflande förhandlingsscen. Sean Penn bjuder på en välskriven ”State of grace” monolog som känns i ryggmärgen på detta följer sedan en shootout som troligen är en av de bästa jag sett på film.

Gillar man genren och skådisarna bör man nog ta sig i kragen och se State of grace som är en oförtjänt bortglömd film.

Regi: Phil Joanou, Michael Lee Baron

8/10

Child 44 (USA 2015)

Child_44Leo Demidov arbetar inom MPR, föregångaren till KGB som numera heter FSS (kärt barn har många namn) och har mycket att stå i. Han är lite av en kändis i Sovjet då han var en av soldaterna som hissade flaggan på riksdagshuset under andra världskrigets slutskede. Trots sitt kändisskap är han inte immun mot de intriger som grasserar inom den Sovjetiska diktaturen. När Leo i vrede slår ned en annan officerare samt hävdar att en barnamördare härjar drar han till sig ovälkommen uppmärksamhet. Värst är nog påståendet om mord då sådana saker inte sker i arbetarnas paradis. Genom att påstå detta kritiserar Leo indirekt det Sovjetiska systemet och hans sötebrödsdagar (om det nu fanns några sådana i Stalins Sovjet) är snart över.

Child 44 är rena skådespelarbonanzan det ploppar upp kända ansikten till både höger och vänster, Gary Oldman, Jason Clarke, Vincent Cassel bara för att nämna några få. Huvudrollen spelas av en hålögd Tom Hardy och han är som bekant alltid sevärd trots att han denna gång bryter på pinsam hollywoodryska. Vidare har vi en himla massa svenskar i produktionen. Joel Kinnaman arbetar vidare med att ta sitt ansiktsuttryck ”jag har fått ett järnspett uppkört i röven” till nya höjder. Noomi Rapace fortsätter med att se lika sorgsen ut som Liv Ullman. Fares Fares är den enda i svensklägret som förmedlar någon form av skådespelartalang.

Värst är dock regissören Daniel Espinosas hantverk då han inte verkar veta vad det är för film han vill göra. En film om livet i den Sovjetiska diktaturen? En film om en seriemördare? Filmen spertar åt alla håll och kanter och saknar helt styrsel. Child 44 är alldeles för lång och trots att den rymmer flera spännande historier som borde engagera och beröra bryr jag mig inte ett dyft om hur det går. I finalen är det en fight i lera och det är ganska talande då filmen är just det, en koloss på lerfötter. Jag hoppas på att Hardy fått ett bättre manus att arbeta med i höstens Legend för det här var bara slöseri med min tid och filmbolagets pengar.

Regi:Daniel Espinosa

Betyg: 3/10

Dawn of the Planet of the Apes (2014 USA)

dawn_of_apes_teaser_posterNär historien startar har det gått tio år. Mänskligheten har mer eller mindre utplånats av viruset som släpptes ut i slutet av förra filmen. Apornas antal har växt och under chimpansen Caesars ledning har man byggt ett stort samhälle i skogarna utanför San Francisco. Under en jakt stöter aporna på en grupp människor som kommer från en koloni överlevande. Människorna är desperata då deras energi håller på att ta slut och man vill starta upp ett kraftverk som ligger i apornas skog. Inom de respektive samhällena argumenteras det om hur man ska förhålla sig till varandra. Konflikt eller samarbete? Caesars maktposition utmanas av den mer aggressive Koba och bland människorna är man mycket misstänksam mot primaterna och förbereder sig för ett krig. Samtidigt försöker dramats mänskliga huvudperson Malcom medla och skapa samförstånd mellan de två grupperna.

När jag ser film brukar jag inte hänga upp mig på detaljer så länge filmen är ok. Film är bäst när man bara kan svepas med och hamna i en annan värld och bli engagerad andra karaktärers öden och äventyr. En anledning till att jag inte läste filmvetenskap när det begav sig var av just den anledningen att jag inte ville sitta och analysera filmer söder och samman. Jag vill helt enkelt uppleva filmmagin. Om jag däremot hamnar inför en film som är lite trist och oengagerade börjar jag tyvärr att fundera över en och annan detalj och det var vad som hände när jag såg Dawn of the planet of the apes.

Redan en halvtimme in i filmen började jag fundera på om mänskligt beteende och högre intelligens går hand i hand oavsett art. I apsamhället  tjatas det till förbannelse om familjen, honorna stannar hemma med barnen när det blir dags för fight och de kvinnliga chimpanserna smyckar sig.  Jag undrar också över hur väl aporna samsas tillsammans med varandra. Både orangutanger och gorillor finns i apsamhället tillsammans med chimpanserna. Är deras värderingar likadana och likformas olika artbeteenden då man uppnår en högre intelligens? Manusförfattaren har helt enkelt tagit den enkla vägen och gjort aporna till håriga människor. Varifrån kommer hästarna som det rids på, hur har man tämjt dessa och framförallt varför? Aporna som bor i skogen är bättre lämpade att klättra och svinga sig mellan träden än att sitta på hästar. Svaret är naturligtvis att det är mer visuellt med en apa till häst. Vanligtvis hade jag inte funderat på sådana här petitesser men då filmen kort och gott var tråkig fick tyvärr min hjärna utlopp för dessa destruktiva tankar.

En anledning till att filmen var trist var att den inte bjöd på något extra, jag hade redan sett rubbet i första filmen och var troligen mätt på intelligenta CGI-primater (om än välgjorda). Jag ska erkänna att jag kämpade mot sömnen av och till under berättelsens gång. Roligast i filmen var att orangutangen Maurice lät precis som Henry Kissinger när den talade – sorgligt men sant.

Det finns en o annan som sett filmen t.ex The Ned bird,  Jojjenito,  Fiffi och The Velvet cafe.

Regi: Matt Reeves

Betyg: 4/10

 

RoboCop (2014 USA)

robocop_poster2-610x902I ett framtida USA råder det en stor debatt om man ska tillåta att robotar ersätter poliser. Allmänheten är emot förslaget men företaget som producerar robotar av olika slag jobbar hårt för att ändra på opinionen. Man får en chans då polismannen Alex Murphy skadas i tjänsten. Tanken är att man ska lansera en cyborg (dvs en maskin med mänskliga delar, i det här fallet polismannen Murphys huvud satt på en robotkropp). Till en början går det som smort men snart dyker det upp problem. Murphy visar sig ha en egen vilja och inrättar sig inte efter företagets vilja och man funderar på att terminera Murphy för gott.

Den här nyinspelningen (originalet kom 1987)  har väl blivit mest känd för att svensken Joel Kinnaman innehar huvudrollen som polismannen Murphy. Vad jag tycker om Kinnaman som skådis vet jag inte riktigt men i den här filmen verkar han ha satsat hela sitt eventuella hantverkskunnande på att stirra intensivt, så intensivt att jag ibland blir rädd att att hans ögon ska ploppa ut. Då är övriga skådisar mer intressanta t.ex  Michael Keaton som slipprig affärsman, Gary Oldman som moraliskt ångestriden forskare eller varför inte Jackie Earle Haley som otrevlig typ.

RoboCop är lite väl allvarstyngd för min smak. Den ställer djupa frågor om vad som kan räknas som människa och andra etiska problem. Samtidigt försöker det vara en actionfilm men den filmkostymen blir för trång och vi serveras en håglös (men snygg) actionfilm som försöker vara djup men misslyckas på den punkten också. Filmen är lite av en slowstarter men när det tar fart blir det mest på rutin och aldrig speciellt spännande mer än finalen som dock schabblas bort lite. Den där välbekanta ”jaha var det allt ?” känslan sprider sig i kroppen när eftertexterna rullar.

Det råder ingen tvekan om att jag gillar originalet bättre men RoboCop av 2014 års modell är helt ok och två timmar på biografen flöt trots allt på relativt smärtfritt. I brist på annat kan man gott se filmen för att mot slutet av året klia sig i huvudet och inse att man knappt minns något av det man sett. Men då finns säkerligen filmen för 39:- spänn i reabacken på Maxi för den hågade.

Regi: José Padilha

Betyg: 5/10

Andra bloggkolegor som har sett den här rullen.

Except fear

Fiifi

Fripp

Jojjenito

Movies Noir

Nilma

Lawless (2012 USA)

Lawless%202012Lawless baseras på boken The Wettest conty i the world och handlar om sprittillverklningen på landsbygden i delstaten Virginia. Ett lite annorlunda sceniario än vad man är van vid när det handlar om sprit och andra olagligheter under förbudstidens USA.  I centrum för handlingen står de tre bröderna Bondurant. Den yngste av bröderna vill ta del av brödernas verksamhet men hans äldre syskon tror inte att han håller måttet. Lugnet på landsbygden bryts när en nyutnämnd polisman, Rakes, kräver pengar av traktens hembrännare. Bröderna Bondurant vägrar betala och kriget (om än lågintensivt) är i full gång.

Likt gårdagens film Sinister hade jag hade höga förväntningar på Lawless. Sceniarot med 30-talet och hembrännare lockade, likaså den digra rollistan med namn som Tom Hardy, Guy Pearce och Gary Oldman som dragplåster. Lawless är absolut sevärd men filmen vill berätta väldigt mycket, så mycket att filmens karaktärer blir lite väl ytliga och lösa i konturerna. Jag tycker mig inte riktigt få lära känna de tre bröderna Bondurant. Hardy spelar den tuffe storbrodern, Jason Clarke är slarvern till mellanbror och Shia LaBeouf är den lite känslige lillebrodern. Det är så jag lär känna karaktärerna och det är ungefär allt jag får reda på om de tre bröderna.  Guy Pearces porträtt av filmens skurk Rakes är närapå en karikatyr av en skurk. Vad som driver Rakes mer än ondska vet jag inte, jag har sett Bondskurkar med större karaktärsdjup. Oldman flimmrar förbi i ett par korta scener och gör vare sig till eller ifrån.

Man har även baxat in två kärlekshistorier i filmens handling och de känns mest i vägen för grundhstoryn. Inget fel på vare sig Jessica Chastain eller Mia Wasikowska i rollerna som de två kvinnorna men de har inget att arbeta med. Deras uppgift är att vara lite kvinnlig fägring bland hembrännarna. Lawless är ett actiondrama med för lite action och för mycket drama eller om man så vill tvärtom. Till filmens fördelar hör skådespelarna, scenografin samt en, om än ytlig, engagerande story. Lawless hade kanske lämpat sig bättre som miniserie eller helaftonsfilm men det sistnämda hade troligtvis renderat en viss träsmak.

Regi: John Hillcoat

Betyg: 5/10

Combo: The Dark knight rises (2012 USA)

Troligtvis är vi sist på bollen när det gäller att se och skriva om sommarens blockbuster, åtminstone i bloggvärlden. Jag ville vänta en stund med att se filmen för att slippa trängas alltför mycket i biomörkret nu blev det så att jag inte riktigt orkade hålla mig men med ett extrastort säte klarar man av det mesta i biomörkret, bla att spilla kaffe på sig själv.

Vad skönt att jag inte var med utan gick vid ett annat tillfälle. Spill i biomörkret tycker jag inte om. Då vi inte gick tillsammans denna gång så blir det lite av en minikombo där jag slänger in lite småkommentarer i texten. Så när det är kursiv stil så är det alltså jag, Marcus som talar…eh…skriver.

Det har gått åtta år sedan händelserna i förra filmen. Gotham är numera en laglydig stad och behovet av Batman är obefintligt. Bruce Wayne har hängt av sig capen och isolerar sig från omvärlden efter de tragiska händelserna i förra filmen. Men under Gothams gator smids det ondsinta ränker. Terroristen Bane har en sinister plan som tvingar Wayne att än en gång bli Batman och tala med förställd röst.

Regissören Nolan knyter här ihop säcken med tredje och sista(?) delen av sagan om Batman. Nolans filmer om Batman är i stort sett lika bra vid en jämförelse. Till filmernas styrka hör till att de alla haft mycket bra skådisar i stora och små roller samt att de varit genomarbetade och haft starka manus. Ovanstående gäller även för The Dark knight rises.

Jag tycker Nolan har lyckats bra med att just knyta ihop säcken, särkilt då denna film speglar den första filmens dramaturgi vilket gör att hela triologin får en karaktär av första akt, mellanakt och slutakt.

Naturligtvis finns det ett och annat problem med filmen, något mästerverk är det inte men man får ungefär det man väntar sig om man sett de två tidigare filmerna. En del har haft problem med en och annan ologiskhet i berättelsen. Jag brukar inte spana efter sådana fel när jag ser på s.k underhållningsfilmer det måste vara ganska rejäla manusmissar för att jag ska reagera. Så autopilotsdebatter, helande av ryggskador och oskäggiga poliser går mig helt förbi. Egentligen har jag bara två invändningar mot filmen: Batmans röst är så otroligt löjlig att jag får kämpa mot instinkten att hålla för öronen när han talar. Turligt nog har karaktären Batman ganska få repliker. Filmen är likt The Dark knight en aning för lång.

Jag störde mig inte så mycket på filmens längd, tyckte att 2 timmar och 40 minuter förflöt ganska fort men jag vet ju att Herr Filmitch är en rastlös person, särskilt på bio. I stora säten är jag mindre rastlös din krumme fan.

Man kunnat skippa Catwoman och fått en aningens kortare och mer tajt film. Nu är inte Hathaway dålig i rollen som Miss Kyle men det blir lite för mycket av det goda. Ja man kunde åtminstonde givit hennes karaktär en mer betydande roll . Nolan ska hinna med att presentera de nya karktärerna, hålla reda på de gamla samt få ihop en story det blir för mycket. Filmens första halva är bäst sedan börjar jag känna mig lite mätt på Gothams öden och äventyr och mina tankar börjar vandra under föreställningens andra halva. Jag tyckte tvärtom att andra halvan var mest engagerande och bitvis riktigt spännande.

Bortser man från dessa saker har man en actionfilm som är bra. Zimmers musik är mycket bra, i filmens sista minuter når den nya höjder. Klippningen tillsammans med musiken bjuder på ett fantastiskt slut.

Måste ärligt talat säga att jag är lite trött på Zimmer, allt han gör låter som Pirates of the Carribean fast med olika trummrytm. Visst funkar musiken men lite mer variation skulle ju inte skada.

Tom Hardy är mycket bra som (i seriernas värld ointressante) Bane. Tyvärr hade jag läst en recension där en kritiker skrev att Bane hade en brödrost inmonterad ansiktet – en tanke som hela tiden var närvarande när jag såg karktären i bild. Trots brödrostar och en i mina ögon ganska trist skurk lyckas Nolan och Hardy göra Bane till en intressant och ganska obehaglig figur. Banes röst var dock inte densamma som i de trailar jag sett undrar varför man ändrade på detta?

Banes röst  är en historia för sig när det gäller saker att vara ambivalent inför. Ena stunden passar den jättebra andra stunden blir effekten snudd på komisk. Karln låter ju ungefär som en överjovialisk aspackad Sean Connery. Batmans röst (eller harklande) kan man åtminstone konsekvent reta sig på. I Banes fall blir jag bara förvirrad. 

Som grädde på moset har vi även de gamla bekantingarna Gary Oldman och Michael Caine samt till nytillskotten Joseph Gordon-Levitt som den unge poliskonstapeln Blake och Anne Hathaway i rollen som Catwoman. Skådisarna håller hög klass. Det är hos karaktärerna och i den (kanske för mycket) genomarbetade storyn där filmen finner sin styrka. Det var även roligt att se Aidan Gillen (Game of thrones) samt Desmond Harrington (Dexter) i små roller. Slutomdömet blir lite bättre än Spiderman men lite sämre än The Avengers. Avslutningsvis anser jag att coolast i filmen är ljudet när Batmans motorcykel svänger runt på en 50-öring.

Kan inte annat än att hålla med, det är Nolans främsta styrka, genomarbetade manus och bra casting. 

Regi:Christopher Nolan

Betyg: 8/10

Marcus betyg: 8/10

Tinker tailor soldier spy (2011 Storbr)

Detta är troligtvis en av de mest brungråa filmer jag sett, tapeter är bruna, kläder är gråblå, möbler är bruna ja allt är brunt, grått och lite smutsgult förutom den orange fondväggen i mötesrummet på The Circus där toppmännen inom det brittiska kontraspionaget sammanträder. Egentligen är det inte så konstigt att allt går i brunt då filmens regissör Tomas Alfredsons tidigare gjort Fyra nyanser i brunt, Tinker tailor soldier spy (TTSS) kanske är Alfredssons femte nyans. Om filmen går i brunt så är de flesta av de medelålders karaktärerna gråa. Gråast av de alla är filmens huvudperson George Smiley. I det här fallet är det en fördel då han är spion. Ett yrke där det är en fördel om man är anonym.  Det som ser TTSS och väntar sig biljakter, förföriska kvinnor skratt och martinis lär bli grymt besviken för detta är en på ytan mycket stillsam film och troligtvis den bästa filmen so far från 2011.

Man har ganska starka indikationer på att ryssarna lyckats placerat en dubbelagent, en s.k mullvad, inom det brittiska spionaget. George Smiley har fått kicken men tas nu in av den brittiska regeringen för att försöka avslöja mullvaden. Smiley får den oangenäma uppgiften att spionera på sina f.d kollegor. Ju mer han nystar desto större växer sig härvan av intriger och hemligheter och det gäller för Smiley att sovra vad som är villospår och vad som är fakta.

Jag hade ganska låga förväntningar på filmen då den blivit tokhyllad av en samlad kritikerkår som har en tendens att gå i spinn så fort en svensk är inblandad i produktionen av en film som spelas in utanför norden. Undantaget till denna regel är om personen ifråga lystrar till förnamnet Dolph. Jag kan nog säga att jag var än mer skeptiskt då jag fann Alfredssons förra film trist.  Även den tokhyllad av en samlad kritikerkår. Men redan i första scenen fastnar jag då en tunnhårig Marc Strong dyker upp tillsammans med en skrynklig John Hurt och ju längre historien trippar fram (för det här är en film som tar tid på sig åtminstone vid en första anblick) desto mer uppslukad blev jag. När La mer spelas i de suveräna slutscenerna satt jag som förtrollad och insåg att jag fått sett en fullpoängare.

TTSS har ett manus som är mycket bra. Mycket förklaras i bild men inte i dialog så man måste även vara uppmärksam på vad som sker. En rekommendation är att se till att man inte behöver gå på toaletten under filmen för risken är att man tappat mycket av handlingen när man kommer tillbaka är stor. Ett alternativet till toabesök kan vara en Fantaflaska. Det jag gillade var att tolkningen om vad som sker många gånger lämnas över till tittaren. Alfredsson litar på att tittaren inte är helt hjärndöd. Karaktärerna är trots sin trista och gråa framtoning mycket intressanta då de gör sitt bästa för att dölja sina känslor och avsikter. Det är något som väcker mitt intresse och blir nyfiken på filmens karaktärer som individer.  Att nämna alla skådespelare som är med vid namn är onödigt, det räcker med att konstatera att Alfredsson fått ihop ett gäng fantastiska skådisar i både små och stora roller.

Än så länge är TTSS definitivt den bästa film jag sett från förra året, snygg i sin gråhet, utmanade för sinnet och ett mycket gott hantverk. .

Regi: Tomas Alfredsson

Betyg: 10/10

Red riding hood (2011 USA)

I en medeltida kullissby omgiven av teaterdekor och insvept i konstsnö bor det en massa fotomodeller. Snyggast och blondast av alla fotomodellerna är Valerie (Amanda Seyfried) som har tefatsstora ögon och putande röda läppar. Hon uppvaktas av två manliga fotomodeller som har bruna ögon. Vem ska hon välja? Den rike men lite tråkige smeden eller den lite  mer ”spännande” men fattiga skoghuggarsonen? Vem som är snyggast av de två vet jag inte för de ser likadana ut. Naturligtvis är det skogshuggaren Valerie faller för men en varulvs intåg i kulisslandskapet sätter käppar i hjulen för den spirande romansen. In i handlingen rider Gary Oldman som fanatisk varulvsjägare. Han anklagar raskt Valerie för att vara en häxa då varulven visar intresse för flickan med tefatssögon. Vem är varulven och varför är varulven intresserad av Valerie? Vem bryr sig egentligen?

När Catherine Hardwicke inte fick fortsatt förtroende att regissera fortsättningen avTwilight gjorde hon den här miserabla filmen. Jag har inte sett eller läst något av Twilightfranschisen men om det ens påminner om den här filmen är jag tacksam över att jag skippat hypen. Berättelsen har fler hål i plotten än en Schweizerost, är fullproppad av underpresterande skådisar som kämpar med en dialog som är obeskrivligt usel. Det finns inte mycket gott att säga om den här filmen, möjligtvis att den har ganska snygga färger och intressanta kulisser, byn är åtminstone snyggt uppbyggd. Än en gång får jag ställa mig frågan varför jag envist vägrar att lyssna på medbloggare som höjer ett varningens finger och mässar ”Se INTE filmen”. ”Så dålig kan den inte vara”; tänker jag men det är just vad filmeländet var. Ruskigast var inte varulven eller den elake varulvsjägaren utan alla kalkoner som kacklade och flaxade runt i kanske (?) årets sämsta biofilm.

Regi: Catherine Hardwicke

betyg: 1/10

The Book of Eli (2010 usa)

Efter ett atomkrig är större delen av USA ett öde ökenlandskap. Genom ödemarken vandrar Eli med världens sista bibel.  När han stöter på Carnegie (Gary Oldman) som styr i en liten håla blir det problem. Carneige vill åt boken till varje pris då han tror sig kunna bygga en ny civilisation med hjälp av bibelns visdomsord och med sig själv i toppen. Eli kommer inte att ge upp sin bibel frivilligt då han har fått ett speciellt uppdrag av Gud.

Bröderna Huges har inte gjort speciellt många filmer och det var nio (!) år sedan sist (From Hell) men de få filmer de gjort har oftast varit bra. ”The book of Eli” är trots det religiösa temat en ganska bra ”efter katastrofen” film. Filmen påminner delvis lite om ”The Road” fast med avsevärt mer action, Eli kan liknas lite vid en samuraj när han drar fram som en skördetröska i ökenlandskapet och mejar ned skurkar till höger och vänster. Snyggt foto, bra skådisar och en liten tvist i slutet gör att trean är riktigt stark.

Regi: Bröderna Huges

Skådespelare: Denzel Washington, Gary Oldman

Betyg: 6/10

A Christmas carol (2009 usa)

Sju år efter att Jacob Marley har dött besöker hans vålnad sin forne  affärspartner Ebeneezer Scrooge i hopp om att göra honom till en bättre människa. Scrooge är nämligen den mest snåla och otrevligaste människa man kan tänka sig. Till sin hjälp har Marley andarna för forna, nutida och kommande jular som besöker Scrooge under julaftonsnatten i förhoppning att förmå honom att ändra sitt liv.

A chistmas carol har jag jag sett i ett antal olika versioner,  mer eller mindre bra. Den här versionen är helt ok men i ärlighetens namn får man jobba hårt för att misslyckas med Dickens underbara historia om snåljåpen Scrooge. Jim Carrey gör en av de bättre versionerna av Scrooge men ett par saker ogillar jag i 2009 års version: sättet filmen är gjord på nämligen performance capture (filmar med riktiga skådespelare sedan dataanimerar man det hela), borstsett från Scrooge ser alla människor ut som billiga Shrek kopior det är bara grönfärgen som saknas. Zemicks har gjort detta tidigare (Beowulf, Polarexpressen) och jag kan inte förstå hur man kan vara nöjd med resultatet det ser bitvis för djävligt ut. Det andra som jag jag inte gillar med filmen har nog med ovanstående att göra, det har lagts till ett antal onödiga actionscener vilket troligtvis beror på att regissören vill leka med den nya tekniken. På det hela är jag ganska nöjd med 2009 års version.

Regi: Robert Zemicks

Skådespelare: Jim Carrey, Gary Oldman

Betyg: 5/10