Film vs. bok: The girl with all the gifts (2016 Storbr)

the-girl-with-all-the-gifts-movie-posterDetta var filmen som fick mig att totalt tappa hoppet när det rör SF:s förhatliga filmmonopol. Filmen kom aldrig till den s.k landsorten utan visades bara på några dukar i de större städerna. Jag rasade men nu är den i alla fall sedd på annat vis och med gott samvete ska tilläggas. Direkt efter jag sett filmen greppade jag M.R. Careys bok som filmen är baserad på.

Världen som vi känner har gått under då mänskligheten drabbats av ett virus som förvandlat större delen av befolkningen till blodtörstiga zombies. På en militärbas bedriver man forskning på en grupp barn som kan vara nyckeln till ett vaccin mot smittan. När basen attackeras lyckas en handfull människor fly. I gruppen ingår ett av de speciella barnen, Melanie och det är nödvändigt att transportera henne till en annan av civilisationens få kvarvarande utposter för att kunna fortsätta forskningen.

Det hade varit trevligt att fått se filmen på bio för detta var en riktigt bra rulle. Det är en film som vågar utmana sina tittare åtminstone lite, vilket märks bland en del kommentarer på IMBD. Många verkar rasa över slutet som jag däremot gillade. Vidare har man en helt hög bra skådisar, tom ungen Melanie är bra. Filmens tempo är bra och jag upplevde inga döda punkter eller transportsträckor i storyn. Kort och The girl with all the gifts är en film som borde fått en chans att ses av fler.

Filmen följer boken ganska väl, de ändringar man gjort beror nog mer på budget än annat. Resultatet av att läsa boken blir att man får mer kött på benen. Frågor som: Vad är en människa fördjupas och vi får en större inblick i vad smittan egentligen är. Boken växlar berättarperspektiv mellan huvudpersonerna vilket ger en mer nyanserad bild av händelserna. Den unge soldaten Gallagher tecknar med sina tankar upp en ganska så deprimerande bild av livet efter katastrofen och bara en så simpel sak som popmusik har han helt missat då de bara spelade klassiska stycken på militärbasen. Vetenskapskvinnan Caldwell är helt besatt av lösa smittans gåta, lärarinnan Justineau är inställd på att skydda flickan Melanie från både yttre och inre hot och bokens huvudperson försöker förstå vad hon är. En detalj man ändrat från bok till film är att Melanie är vit i boken medans Justinaeu är färgad, i filmen är det tvärtom. Varför vet jag inte men skådisarna är som sagt mycket bra.

Jag brukar följa regeln ”se filmen först” läs boken sedan och är glad att jag gjorde detta. Risken att jag tyckt att filmen varit alltför lättviktig och ytlig hade nog varit stor när man jämför dessa två medier med varandra.

Regi: Colm McCarthy

Betyg: (film) 8/10

 

Annonser

The Voices (2014 USA)

the-voices-teaser-posterJerry trivs bra på sitt arbete på badkarsfabriken och efter en personalfest blir han kär i sekreteraren Fiona. So far so good. Det är bara ett litet problem i Jerrys tillvaro och det är att han är gravt psykisk sjuk som b.la yttrar sig i att han inte uppfattar omvärlden på samma vis som oss andra. I hans hem huserar två husdjur, en hund och en katt som båda talar med Jerry på kvällarna. Katten gör sitt bästa för att leda in Jerry på dåligheter och hunden kan nog sägas representera hans goda sida. Den (åtminstone i Jerrys verklighetsuppfattning) spirande kärlekshistorien med Fiona faller inte riktigt ut som han skulle önska vilket leder till en massa elände för Jerry, hans husdjur och arbetskamrater.

Märklig film det här. The Voices vill vara en svart komedi och den är rolig (t.om mycket rolig) och underhållande i sina stunder. Samtidigt rymmer filmen breda stråk av allvar och i grund och botten är det en djupt tragisk och ganska otrevlig historia som är inlindad i en munterhet som verkligen skär sig mot allvaret eller så är det kanske tvärtom. Filmen har en hel del bra scener och är lite småklurig när den pendlar mellan verkligheten och Jerrys vaneföreställningar. Jag gillar storyn och till viss mån dess utförande men till syvende och sist sitter jag och funderar över vad det är för sorts film jag egentligen ser på. Mest underlig blir filmen i slutet som går över till en av de mest märkliga eftertexter jag sett. Jag avslöjar kanske för mycket här men har man ett begär efter att höra Ryan Reynolds och Gemma Arterton sjunga (de var förvånansvärt kompetenta i sjungandets konst) är filmen högst rekommendabel. Kendrick sjunger även hon men att hon hade en bra röst visste jag redan sen tidigare.

Regi:Marjane Satrapi

Betyg: 5/10

Byzantium (2012 Storbr)

byzantium-poster-180412Den andra filmen från Monsters of film festivalen jag såg var Neil Jordans Byzantium. Vi får följa de två vampyrerna Clara och Eleanor. De är mor och dotter som levt ett kringflackande liv under 200 år. Förhållandet mellan mor och dotter är mycket spänt. Clara vägrar se bakåt och är en överlevare som inte hyser några som helst skrupler när det gäller sin egen och dotterns säkerhet. Eleanor är Claras motsats och söker en mening med sin existens samtidigt som hon hela tiden tänker tillbaka på all tid som passerat. De två slår sig ned i en liten kuststad i förhoppning att få lugn och ro men både yttre och inre konflikter hotar de två.

Här var det mycket som jag gillade. Vi börjar med Gemma Arterton och Saoirse Ronan i rollerna som mor och dotter. Fantastiska skådespelerskor!!! Iofs gör Ronan samma roll som jag tidigare sett henne i: En lite udda och tystlåten tjej men hon gör det bra. Arterton vampiga vampyrmamma blir jag rädd för. Å ena sidan är hon snygg och stundtals t.om lite sympatisk speciellt med tanke på hennes något ovanliga situation men jag får rysningar av damen. Clara är en karaktär jag känner att man aldrig riktigt kan lita på. När hon är i bild kan jag aldrig slappna av utan väntar hela tiden på att hon ska hitta på något otrevligt.

Filmens stillsamma tempo som sakta men säkert byggs upp till finalen passade mig utmärkt. Historien rör sig hela tiden framåt och regissören portionerar hela tiden ut små delar om huvudpersonernas bakgrund vilket gör att intresset hålls uppe filmen igenom. Jordan har även kokat ihop lite annorlunda vampyrer än vad man är van vid när det rör sig om deras förmågor och bakgrund. Clara och Eleanor är avsevärt intressantare än de blodsugare man stött på under de senaste åren (kanske med undantag för de tyska discovampyrerna i Wir sind der nacht). Jag har inte mycket att invända mot angående  Byzantium men någon fullpoängare blir det inte. Det blev lite sentimentalt på sina ställen och Claras bakgrund kändes som tagen från en viktoriansk slaskroman. Bortsett från dessa fadäser var Byzantium en mycket angenäm upplevelse även om jag inte vill klassificera den som skräckfilm trots halshuggningar och vampyrer, snarare ett blodigt drama. Fiffis åsikter om denna film finner ni här och vad Jojjenito tycker står här.

Regi: Neil Jordan

betyg: 8/10

Hansel & Gretel: Witch hunters (2013 USA)

HanselGretel-Poster-IMAX-610x956Vanligtvis brukar jag klämma in en film om Jesus kring påsk men i år får det bli häxor istället. Vad nu häxor skulle ha med Jesus att göra vet jag inte riktigt men en viss koppling till påsken har dessa trollkunniga käringar i alla fall. Nu kan en och annan läsare undra över hur jag överhuvudtaget kom på iden att se dagens film. Jag erkänner rakt av att jag gillar regissören Stephen Sommers hejsan-svejsan stil: The Mummy 1+2, G:I Joe och ja, t.o.m Van Helsing är filmer som jag uppskattar. Nu står inte Sommers bakom Hansel & Gretel men trailern (om man nu ska gå efter dessa) gav mig vissa Sommers vibbar och när dessa vibbar sockrades med en rollista bestående av Jeremy Renner, Gemma Arterton och Famke Janssen var intresset väckt. Naturligtvis var det här inte alls bra det skulle en blind person kunnat räkna ut.

Efter att ha överlevt sin vistelse i pepparkakshuset har Hans & Greta valt att bli professionella häxjägare. I en liten stad har det försvunnit en massa barn. Man anar att det är häxor i farten och hyr in syskonparet för att lösa mysteriet. Filmen är inte tråkig och det är fart och fläkt i stort sett hela tiden men regissören lyckas aldrig skaka liv i historien. Trots kända skådisar, trots fina effekter, häftiga vapen och 3D-effekter där det far omkring kroppsdelar, pilar och splitter i biosalongen lyfter aldrig historien, den bara mal på. Hansel & Gretel är mest ytligt buller och bång. Skådisarna hade med lätthet kunnat bytas ut mot vem som helst, de är med för att någon ska kunna skjuta in en och annan replik mellan alla specialeffekter. För att en film av det här slaget ska lyckas måste man på ett eller annat sätt få mig som åskådare att bry mig om huvudpersonernas väl och ve, nu bryr jag mig inte om de lever eller dör. Den enda som kommer ut ur dramat med hedern i behåll är Famke Jenssen men tyvärr är hon sminkad till oigenkännlighet under en stor del av filmen och lyckas då inte förmedla den där jävlar-anamma känslan som hon vanligtvis gör. Jag läste att man planerar för en uppföljare mitt intresse för den är noll och intet.

Regi: Tommy Wirkola

Betyg: 3/10

Bondtema:Quantum of solace (2008 USA/Storbr)

Quantum of solace (QoS) är unik i filmserien om Bond av tre anledningar: Det är den kortaste filmen i serien, det är en direkt uppföljare av en tidigare film,Casino Royale, och det (jag är väl medveten om att detta påstående kan debatteras) är den enda filmen i serien där Bond inte går till sängs med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren. Om dessa tre saker gör QoS till en bättre film är högst tveksamt då den dras med en del stora brister men jag kommer till dom senare i texten.

Casino Royale blev som bekant en stor hit och nu gällde att smida medan järnet var varmt och man hade faktiskt redan börjat förberedelserna till uppföljaren redan innan Casion royale haft sin premiär. En stor del av förarbetet var redan gjort då man behöll stora delar av castingen från förra filmen. De skådespelarna som saknades i de större rollerna var skurken och Bondbruden. Bruno Ganz var en skådis man hade i tankarna när det gällde dramats skurk Dominic Greene men det blev till slut lite otippat Mathieu Amalric som knep den rollen. Ukrainskan Olga Kurylenko valdes ut bland några tusen sökande och man bände in skådespelerskan Gemma Arterton i rollen som Bonds medhjälperska Strawberry Fields.

Filmens storskurk: Den något glosögde Mr.Greene

QoS tar fart minuterna efter att Bond skjutit ned Mr White. Det visar sig att han är medlem i en stor och mycket hemlig organisation vid namn Quantum. Bond som är besatt av hämnd efter händelserna i Casino Royale sätter efter organisationen och spåren leder till Bolovia och den skumme affärsmannen Dominic Greene. Till sin hjälp har Bond Mathis som gör en comeback, Greenes f.d och högst oönskade flickvän Camille samt kontoristen Mrs fields.

Olga Kurylenka gör rollen som Greenes hämndlystna f.d flickvän.

Om man tyckte Casino Royale var lite långsam lär QoS råda bot på detta: Biljakt, hustaksjakt, båtjakt,flygplansjakt och däremellan massa slagsmål och skjutande. Kanske lite väl mycket då filmen (vilket säkert var tanken) känns lite hetsig och därmed kommer vi till i mina ögon QoS största problem nämligen regissören Marc Forster. Av någon dunkel anledning har han anammat brödernas Tony och Ridley Scotts inkompetens att filma actionscener.Med detta menar jag att regissören verkar göra allt för att man inte ska få något enhetligt grepp om vad som händer. Actionscenerna har en hysterisk klippning och Forster har tydligen en pretentiös ådra som han passar på att visa av och till under filmens gång och speciellt då under actionscenerna för en regissör som envisas med att klippa in symboliska bilder på hästlopp och tomater som krossas under actionscener är i mina ögon inget annat än detta. Kalla mig konservativ men om det är action anser jag att det vore trevligt att kunna uppfatta vad som händer. För skojs skull kan man jämföra takjakten i QoS som kunde vara än en höjdpunkt i filmserien med jakten i början av Casino Royale. Inkompetens kontra kompetens.

Bond & Stawberry Fields, ja hon heter faktiskt det!

Ett annat problem med filmen är just att det är en uppföljare. Jag har inget emot att Bondfilmerna länkas samman tätare men om man slunkit in på biografen för att se QoS utan att ha sett Casino Royale hade mycket av handling och sammanhang gått förlorad. Jag anser att det är en svaghet i manusarbetet. På det hela ger filmen ett splittrat intryck vilket gör att den aldrig, trots alla actionscener, lyfter.

Mathis gör en välkommen comeback.

Finns det då något gott att säga om filmen? Ensembeln är bra. Craig, Giancarlo Giannini och Judi Dench har jag nämnt i inlägget om Casino Royale och de fortsätter att sköta sig. Speciellt replikskiftena mellan M och Bond är mycket underhållande i filmen. Olga Kurylenko i rollen som Camille har ibland fått lite oförtjänt med dålig kritik Hennes problem är att hon kommer direkt efter Eva Green som spelade Vesper Lynd med sådan bravur att all konkurrens förbleknar när man jämför de olika Bondbrudarna (åtminstone de senaste trettio åren) med varandra. Camille hör kanske inte till de mest minnesvärda Bondbrudarna men dålig är hon inte. Mathieu Amalric som spelar Dominic Green passar mycket bra som skurk. Han är en ”vill slå på käften karaktär”. Greene har nerverna på utsidan och försöker hela tiden bevara sitt lugn och sin påklistrade elegans . När det mot slutet brister för honom och han går bananas med en brandyxa lyfter filmen ett par snäpp. QoS största problem är två: den följde efter såpass bra film som Casino Royale och jämförelserna blir då oundvikliga. Det andra problemet stavas Forster. Jag gillar också historien med en hemlig organisation likt Spectre och jag hoppas att det inte är sista gången Bond möter Quatum som visade sig vara värdiga motståndare till 007.

Mr. Greene har slutligen tappat tålamodet.

En rolig detalj som jag snubblade över är att det var ganska nära att Al Pacino skulle få en liten cameo som ledaren för Quantum men det föll på att man i sista stund bestämde sig för att skippa iden om en filmtriologi. Slutet av QoS som påminner lite om slutet på Casino Royale klipptes bort så manusförfattarna hade fria händer till den kommande Bondfilmen Skyfall där M och hennes förflutna verkar spela en central roll i handlingen men den filmen kommer först i november 2012.

Joaquín Cosio spelar General Medrano en ful fisk som har affärer ihop med Quantumorganisationen. Han är också kusligt lik en chef jag hade en gång i tiden då jag körde truck.

Förtexterna är lite halvtrista med dansande kvinnor i ökensand. Låten med Alicia Keys och Jack White är en blandad kompott som tyvärr är lite väl skrikig i sina värsta stunder.

Bästa repliken?

M: You killed a man in Brigenz.

James Bond: I did my best not to.

 M: You shot him in cold blood and threw him off a roof. I would hardly call that showing restraint!

Allt har ett slut så även detta tema. Jag började i november för ett år sedan med ambitionen att recensera en  film i veckan, nu blev det inte riktigt så av olika anledningar men vägs ände nådde jag till slut. Jag vill tacka alla för tips om bra sidor på nätet om Bond, för alla uppskattande kommentarer och alla besökare som läst mina inlägg. Ett stort TACK, och ett extra tack till Joel som ville vara med på en combo om den omdebbaterade License to kill. 2012 kommer jag starta ett nytt tema som kommer vara avsevärt större än Bondtemat. Jag kanske tar mig vatten över huvudet, vi får väl se. En del undrar kanske var jag hittat all fakta: DVD kommentarer, böckerna Rough Guide of James Bond samt James Bond encyclopedia. På nätet har jag fått god hjälp av IMDB och de två ypperliga James Bond sidorna MI6 och Agent 007.

The Disappearance of Alice Creed (2009 Storbr)

Filmer börjar med två män som arbetar intensivt, tyst och effektivt med vad som först verkar vara en renovering av en lägenhet. Ganska snart inser jag att de håller på att göra lägenheten till ett ljudisolerat fängelse. En ung tjej kidnappas och männen förbereder sig att ta emot lösensumman. På pappret verkar kidnapparnas plan vattentät men situationen ändras och det visar sig snart att kidnapparnas agendor inte direkt är samstämmiga.

Tre skådisar, en lägenhet och en ganska simpel men spännande berättelse. För mig dansade 90 minuter iväg i bara farten. Det tar inte lång tid innan man inser åt vilket håll berättelsen är på väg men trots detta sitter jag flera gånger och håller andan över scener som har karaktären av ”skynda dig innan de upptäcker vad du sysslar med”. Ett vanligt grepp i thrillergenren men används det rätt och bra blir det spännande.Skådisarna är bra i rollerna mest imponerad blir jag kanske av Gemma Arterton som fått tillbringat en filminspelning mer eller mindre fastbunden i säng, kanske inte den mest luxösa filminspelningen i hennes än så länge ganska korta karriär.Eddie Marsan som spelar den ene av kidnapparna är lika bra som som vanligt. Marsan dyker upp både här och där nu för tiden och oftast levererar han. Med sitt lite udda utseende får han ofta rollen som osympatisk karaktär men det skulle vara intressant att se honom gestalta lite trevligare typer någon gång. Hur som helst är The Disappearance of Alice Creed kanske inte ett mästerverk men väl en thriller som är både underhållande och stundtals riktigt spännande.

Regi: J Blakeson

Betyg: 7/10

2 X Bruckheimer

 Att se en film producerad av Bruckheimer är som att besöka Mc Donalds: Man tycker det smakar ok men innerst inne vet man att trots all reklam och fina bilder på saftiga hamburgare är det ganska sunkigt. Det går inte heller att skilja maten åt för allt smakar ungerfär likadant med en viss variation.

När man ser: Armageddon, Transformers, ngn Caribbian eller som i detta fallet Prince of Persia och The Sorcerer’s Apprentice är det lite som att se samma film men med lite olika variationer. Vem som är regissör spelar faktiskt inte så stor roll då filmerna görs efter Bruckheimer mallen: Snygg tjej, lite osäker hjälte alt. hjälte som är lite oborstad, en comic relief karaktär som gärna får vara lite halvcrazy, gärna lite  konstlat allvar mixat med en del femöres filosoferande och sedan kör man järnet. Ofta har man lyckats kontraktera ett antal kända namn och ansikten i små och stora roller och filmerna är välproducerade.Det är ganska ofta underhållande och lättsmält och det är inget fel i det men resultatet blir oftast själlöst och i längden lite småtrist.

I Prince of Persia har vi den lite oborstade prins Dastan ( Jake Gyllenhaal ) som jagar en magisk dolk. Han hoppar och studsar genom historien, som är baserad på ett dataspel, tillsammans med prinsessan Tamina ( Gemma Anderton ) som i filmen har en otroligt jobbig röst ( helium ? ). Trots ihärdiga försök att få filmen att verka spännande blir resultatet lika beigt som ökensanden.

The sorcerer’s apprentice handlar om trolkarlen Balthazar ( Nicholas Cage i peruk ) som ska träna upp en ung kille ( Jay Baruchel med jobbigt gnällig målbrottsröst, tillgjord ? ) för att bekämpa den onda trollkvinnan Morgana le Fay. Filmen är laddad med effekter men magin uteblir. Det känns mer som att man visar vilka visuella stordåd som kan göras på vita duken idag.

Tråkigt blir det aldrig men trots alla effekter blir båda filmerna ganska ihåliga och tomma, lätta att se och lätta att glömma.

Betyg båda filmerna: 4/10