Enemy of the State (1998 USA)

När advokaten Robert är ute och julhandlar stöter han på en gammal vän Daniel. Kompisen verkar  stressad, hälsar lite snabbt och springer sin väg. Det Robert inte vet är att Daniel gömt en film bland klapparna. Filmen innehåller politiskt sprängstoff nämligen ett mord på en senator som motarbetar myndigheternas lagförslag om ökade befogenheter att spana på de egna medborgarna. Mördarna anar att Robert har bandet och han är nu en jagad man.

Det var ett bra tag sedan jag såg Enemy of the state men jag mindes den som en bra thriller något som fortfarande visade sig stämma. Storyn är inte helt otrolig och flyter på bra utan några döda punkter. Vidare har filmen en hel del bra skådisar som det var kul att få stöta på igen. Will Smith spelar huvudrollen som sidekick har han självaste Gene Hackman, en skådis som gick i pension alldeles för tidigt. Jon Voight spelar skurken med bravur och i ett par mindre roller finner vi Lisa Bonet och Regina King.

För att vara en rulle producerad av Bruckheimer är den oväntat icke bombastisk utan  är en thriller som satsar mer på spänning än explosioner. Jag är också förtjust i upplösningen som syr ihop säcken ganska så elegant.

Det problem filmen dras med är väl att själva storyn är oerhört daterad. I dagens verklighet skulle Voight vara hjälten och Robert skulle troligen vara inlåst på Guantanamo bay. Det som i filmen ses som ett problem med att man spionerar på medborgarna verkar ingen idag bry sig nämnvärt om.

Egentligen är detta inget större problem när man ser filmen man blir helt enkelt bara påmind om att tiden går och samhället förändras. Har man bara detta i åtanke håller filmen gott och väl både för omtitt och en första koll.

Regi:Tony Scott

Betyg: 7/10

Unforgiven (De skoningslösa) (1992 USA)

Västernrullar ser jag alltför sällan men blev sugen på en omtitt av Clintans Unforgiven när den dök upp i Netflixflödet. I den lilla hålan Big Whiskey blir en prostituerad svårt knivskuren av en kund. Stadens sheriff ”Little” Bill  tar lättsamt på incidenten och den skyldiga kommer ganska billigt undan. Arbetskamraterna till brottsoffret bestämmer sig då för att hyra en revolverman för att utkräva hämnd. Så småningom når nyheten  William Munny en f.d revolverman som lagt hölstret på hyllan men omständigheterna gör att han verkligen behöver stålarna. William slår följe med två kollegor men de har inte räknat med att ”Little” Bill  är beredd att handfast mota varenda desperado i grind.

Jag hade faktiskt glömt bort hur himla bra denna rulle är. Det är närapå en fulländad film. Skådisarna är top-notch en en del tom överpresterar i sina roller speciellt då Gene Hackman och Richard Harris i rollerna som ”Little” Bill  och English Bob. Clint Eastwood och Morgan Freeman är som vanligt stabila.

Unforgiven går i samma stil som många av de filmer Eastwood regisserar. Det är en rak historia som berättas som rör sig framåt i maklig takt. Det är inga extravaganser i själva berättandet, inga snabba klipp eller slowmotionscener. En del kan nog finna det vara lite långsamt men jag är förtjust i regissörens tempo och gillar Eastwoods filmer allt mer ju äldre jag blir. Att sedan Unforgiven är en historia som griper tag och är en mörk västern utan några hjältar med människor som bara är förlorare gör inte saken sämre. Jag skulle våga mig på att säga att detta är en västernfilm som även skulle kunna gillas av de som inte är speciellt förtjusta i genren även om risken att man blir lite dyster till sinnes efter titten men lite får man offra sig för konsten. Min enda anmärkning skulle kunna möjligtvis vara att dialogen skulle kunnat finslipats lite, men i sammanhanget är det en petitess.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 9/10

ALIM: The French connection (1971 USA)

De två poliserna Doyle och Russo arbetar inom narkotikaroteln i NYC anar att det är något stort på gång i den kriminella världen. Det går rykten om att ett stort parti heroin är på ingång och välbekanta langare börjar röra på sig. Poliserna har helt rätt i sina aningar. En fransk liga med bas i Marseille är i full färd att frakta ett parti heroin till New York och en katt och råtta lek tar sin början mellan polisen och skurkarna. Filmen är baserad på en verkliga händelser i början av 60-talet och många av filmens karaktärer har sina motsvarigheter i det verkligar livet b.la de två poliserna Doyle och Russo samt ledaren för de franska narkotikasmugglarna, Charnier.

Det här en en klassiker som kanske blivit mest känd för sin biljakt och den hetlevrade polisen Doyle (som går under smeknamnet Popey) spelad av Gene Hackman. Hackman är perfekt som ettrig narkotikaspanare men det var inte alls säkert att han skulle få rollen, filmbolaget ville gärna ha en annan skådespelare i rollen. Det var många namn som föreslogs: Paul Newman (för dyr), Jackie Gleeson, Steve McQueen och Charles Bronson för att nämna några men till slut fick Hackman rollen. Enda nackdelen med Hackmans dominans i filmen är att Rob Schneider som spelar Doyles partner Russo kommer lite i skymundan. Fernando Rey som spelar Charnier var inte ens efterfrågad men blandades ihop med en spansk skådis som Friedkin hade tänkt sig. Rey tackade ja till erbjudandet och det hade gått en bra tag innan man begrep att man hade ”fel” skådis. Då Charnier framstår som en timid snäll gammal farbror som i kynne är Doyles motsats är det intressant att studera deras kamp. Doyle reagerar och agerar Charnier är iskall och beräknande och låter sig inte hetsas upp i första taget. En av filmens höjdpunkter är när Doyle skuggar Charnier i New York och de två gör allt för kollra bort varandra.

Charnier

Charnier

Vissa personer i min närhet (nämner inga namn då de vill vara anonyma) anser att deras nära och kära kör bil likt Doyle. Om så är fallet ser jag fram mot en rafflande biltur i framtiden för biljakten där Doyle jagar en av skurkarna är hisnande och definitivt en av de bästa biljakter jag sett. Flera av kollisionerna ingick inte i manus utan de skedde av bara farten men fick vara med i filmen då de passade in bra.

Russo & Doyle

The French connection har en dokumentär känsla i sitt berättande där kameran följer poliserna och verka fånga deras dialog som av en händelse.  Det här greppet har även en och annan nackdel. Filmen kan upplevas som opersonlig och kylig. Det kan också kännas som att man missar delar av berättelsen. En del partier av handlingen förklaras inte och man får lägga en och annan pusselbit själv. Personligen stör jag mig inte nämnda berättartekninker, den dokumentära känslan gör att jag får en ökad närvaro i berättelsen och då det inte finns en Beck eller Blomkvist som förklarar för tittaren hur allt hänger samman får jag tänka lite själv. Trevligt med filmmakare som litar på att publiken åtminstone besitter en viss intelligens. The French connection hör definitivt till en av mina favoriter i kriminalgenren. Det kom en uppföljare men den var inte lika imponerande.

Regi: William Friedkin

Betyg: 8/10

The Birdcage ( 1996 USA )

Armand ( Robin Williams ) driver en nattklubb i Miami där hans partner dragshowartisten  Albert (Nathan Lane) uppträder. När Armands son Val ska gifta sig med dottern till en minst sagt konservativ senator ( Gene Hackman ) hopar sig problemen. Senatorn vill nämligen hälsa på dotterns blivande svärföräldrar och är helt ovetande om att de är bögar. Val ber då Armand att skicka iväg Albert för att dölja sina ovanliga hemförhållanden. Albert blir hysterisk och innan kvällen är slut är förvirringen total.

En amerikansk film efter en fransk förlaga ( La cage aux folles 1978 ) som jag inte sett. Tre saker gör att jag inte är speciellt förtjust i ”the Birdcage”. Jag blir irriterad på sonen som vill dölja sin fars sexuella  läggning ( att pappan ställer upp förstår jag då man gör det mesta för sina barn ) det är kort och gott ett jävla sätt. Nathan Lane är bitvis rolig men det blir jobbigt i längden med hans överspel. Slutligen blir filmen rolig först vid den bisarra middagen men den får man vänta på i över en timme så filmen är alldeles för lång. En ganska trist film men med bra skådespelare blir mitt ömdöme.

Regi: Mike Nichols

Skådespelare: Nathan Lane, Robin Williams

Betyg: 4/10