Skräckfilmsvecka: House on haunted hill (1999 USA)

Filmbolaget Dark Castles debutfilm var en nyinspelning av filmen med samma namn som kom 1959. Utan att ha sett den filmen tycker jag att House on haunted hill klarar sig ganska bra på egen hand, åtminstone om man har ambitionen att få en småryslig stund i tv-soffan.

Miljonären Stephen Price bjuder in till fest när hans fru fyller år. Festen hålls i ett nyrenoverat f.d sinnesjukhus. Fastigheten har varit stängd i många år efter en fadäs då patienterna rymde och slaktade hela personalen. Vid utredningen framkom det även att sjukhusets överläkare bedrev inte helt rumsrena experiment på patienterna. Redan vid festens början anar deltagarna att något inte stämmer för de inbjudna är inte de personer som stod på den ursprungliga invitationslistan. Men man kör på då Price i samband med festen har utlyst en tävling att den som överlever natten vinner 1 miljon $ (i orginalet är summan 10 000 något man får skylla på inflationen). När spökerierna startar tror alla att det är Price som ligger bakom, han i sin tur tror att den är frun. Det är väl överflödigt att påpeka att spökerierna inte fejkade.

House of haunted hill är som de flesta standardskräckisar, dvs full av logiska luckor. Sällskapet envisas med att springa ned i sjukhusets rysliga källare i både tid och otid. En ensam promenad verkar folk inte heller ha något emot trots att man stunden innan sagt att ”vi bör hålla ihop”. Den största gåtan är dock varför man överhuvudtaget har renoverat sinnessjukhuset. Men men sådana småsaker bör inte ligga i vägen när man ser en skräckis.

Filmen är dock sevärd då det är relavtivt bra skådisar. Geoffrey Rush och Famke Janssen spelar paret Price som avskyr varandra. Deras giftiga kommentarer är underhållande, speciellt Rush har begåvats med en och annan rolig oneliner. Gästerna består av mer eller mindre kända skådisar som får godkänt. De mest kända ansiktena i det sällskapet är Peter Gallagher och hans ögonbryn samt Ali Larter som känns igen från tv-serien Heroes. Det finns några scener som är riktigt rugigga och de lyfter filmen ett par hack. Regissören har även lyckats med att skapa en stämning av krypande obehag som hänger med nästan till slutet som är filmens akilleshäl. Tyvärr kunde inte producenterna motstå frestelsen att braka på med massa effekter i filmens final. Jag säger det om och om igen med en dåres envishet: ”Less is more.”

Om man undrar hur orginalet var kan man raskt hoppa över och läsa om detta hos Fiffi.

Regi: William Malone

Betyg: 5/10

The king’s speech ( 2010 Storbr )

När folk blir tillfrågade vad de är räddast för brukar alternativet ”att tala offentligt” ligga i topp, ibland slår det t.om ”att dö” och ”äckliga småkryp”. Lägg sedan till stamning samt att ens tal hörs av miljoner människor så borde nog den mest vältalige drabbas av tunghäfta. Det är precis denna situation englands blivande kung, prins Albert ( Colin Firth ) hamnar i under trettiotalet. Han har haft möjligheten att hålla sig i bakgrunden med sin stamning då hans storebror Edward är tänkt att överta kronan. Ångesten blir total då Edward abdikerar och Albert är den som ska bli kung. Han fru (  Helena Bonham-Carter ) tar kontakt med en talpedagog ( Geoffrey Rush ) som åtar sig att bota kungen.

Fiffi har hyllat filmen likaså FLMR och jag kan inte göra annat än att hålla med. Firth är fantastik i sitt skådespel man riktigt ser hur ångesten sipprar ut ur hans porer när han ställs framför en mikrofon. Det är inga storslagna gester som Firth använder sig av när han förmedlar sin panik inför ett tal,  istället använder han sig av de små gesterna som blir mycket effektiva i sammanhanget, ögon fulla av ångest, ihärdigt slickande av läpparna m.m. Rush är även han bra i rollen som talpedagogen men i ärlighetens namn är hans skådespelaruppdrag enklare.  Han har gjort rollen  som lite okonventionell typ  många gånger tidigare i sin karriär och går lite halvt på rutin men en Rush på rutin är inte fy skam. Man har sett likande berättelser om folk som måste övervinna sin rädsla många gånger tidigare  men görs det så bra som i The King´s speech har jag ingenting emot det. Filmens två timmar går undan väldigt snabbt.

Regi: Tom Hooper

Betyg: 8/10