Have a very Murray christmas (2015 USA)

IMAGEN-1Dagens julfilm är egentligen inte någon film utan en tv-specialare på knappt en timme. Bill Murray spelar sig själv i denna historia där han ska hålla en julkonsert med inbjudna gäster på ett hotell i NYC. Problemet är att det råder snökaos och det verkar som att Murray blir fast på hotellet med en konsert utan publik. Tillsammans med några av hotellets gäster och personal sjunger man julsånger.

Sofia Coppola står bakom kameran, Bill Murray, Chris Rock (outhärdlig för en gångs skull), Miley Cyrus, George Clooney m.fl står framför kameran. Resultatet torde bli en ganska mysig och smårolig historia nu blev det platt fall. Jag får intrycket av att man gått från ide till färdig film över en helg. Ordet meningslös och amatörmässig är nog den bästa beskrivningen. Folk droppar några repliker sjunger att antal sånger som håller ok klass och så mycket mer är det inte. Man kan lika gärna syssla med något annat och sätta på en valfri julskiva i bakgrunden än att se detta dravel.

Nu kanske man inte hade några större ambitioner och visst om det vart lokal-tv med Bengt Alsterlind i täten som satt ihop programmet hade man kanske inte väntat sig så mycket mer men Coppola? Murray? Clooney? Intressantast är nog affischen där man av outgrundlig anledning retuscherat Murrays ansikte så mycket att han mest liknar en av de gamla Sovjetledarna.

Regi: Sofia Coppola

Betyg: 2/10

Tomorrowland: A World Beyond (2015 USA)

Tomorrowland1 ”……gigantisk konservburk med billig ravioli. Kall är den också.” (Fiffis filmtajm)

”….rätt kul och trevlig liten utflykt på upplevelsefronten.” (FLMR)

”Men trots att Tomorrowland är lättviktig……….. kan jag inte bara rakt av såga en film som försöker ingjuta lite hopp och framtidstro” (Rörliga bilder och tryckta ord)

Detta är tre åsikter om dagens film från andra bloggare. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den senaste filmen från Disney. Jag pendlade mellan känslor som vämjelse, irritation till att känna att filmen var helt ok och tom i sina stunder smårolig och underhållande.

Tomorrowland handlar om tonåringen Casey som får en mystisk pin i sin ägo. När hon rör vid den förflyttas hon till en plats som verkar vara en utopisk framtid som påminner mycket om vad man kunde läsa om i lite äldre böcker från 50 och 60-talen som försökte sia om kommande dagar. Casey försöker lösa mysteriet och om hon lyckas kan det innebära räddningen för vår planet. Det är en rejält präktig historia det här. Kanske inte så förvånande då det är Disney står bakom projektet. Britt Robertson som spelar Casey är en duktig skådis men då det är en s.k familjefilm är hon irriterade präktig i sina stunder. När Casey börjar leverera visdomsord till sin far som hotas av arbetslöshet vandrar min blick i biomörkret mot nödutgången. Filmen är för lång och finalen en är snyftsoppa som nästan (men bara nästan) är lika utdragen som Naomis Watts avsked till King Kong på Empire State building i Peter Jacksons bedrövliga version. Hur gärna Disney än vill så fäller jag fäller inga tårar utan suckar uppgivet. Hemskt nog kvarstod det en sisådär tio minuter av filmen, jag ångrar att jag inte tog jackan och gick så jag hade sluppit få se ohälsosamt många barn i frälsarroller. Riktigt rysligt.

Om jag bortser (och det är svårt) från dessa fadäser är Tomorrowland helt ok underhållning för stunden. Clooney är rolig som gringubbe och filmen har åtminstone en bra actionscen samt en hel del tillfällen jag kan sitta och skrocka. Själva plotten var helt ok och när man blandar in takyoner i handlingen nickar jag gillade vän av serien (inte filmen) Watchmen som jag är. Jag kanske inte kan kräva så mycket mer av en film från Disney full med snusförnuftiga ungar. Eller för att knycka Fiffis matliknelse: Tomorrowland är som en halvljummen Big Mac man vet vad man får men ångrar lite att man inte tog något annat på menyn när sista tuggan slinker ned.

Regi: Brad Bird

Betyg:4/10

Gravity (USA 2013)

gravity-movie-posterBåde Henke, Fiffi och Jojjenito gav Gravity betyget 5, Sofia delade ut en fyra m.a.o. hade filmen ett och annat att leva upp till när jag häromkvällen sjönk ned i biograffåtöljen och lät 3D-glasögonen vila på näsan.

En rymdfärja är på ett rutinuppdrag där man ska uppgradera Hubbleteleskopet. Astronauten Matt Kowalski gör sin sista resa och Ryan Stone gör sin första. Ryan hyperventilerar i sin rymddräkt medan Matt lättjefullt åker runt rymdfärjan med hjälp av sin jet pack och drar roliga historier. En olycka sker och de två astronauterna blir strandsatta i rymden, syret i dräkterna minskar och de har ingen kontakt med rymdcentralen i Houston.

Om Gravity finns det ett och annat att säga vi börjar med Sandra Bullock som spelar astronauten Ryan. Hon hör verkligen inte till mina favoritskådespelerskor men i Gravity sköter hon sig ypperligt. Det kanske är som så att jag inte gillar skådespelerskan när hon gör mindre seriösa roller t.ex Speed och Miss Secret agent.  Den andre skådisen är George Clooney en stabil skådespelare som jag gillar allt mer och mer. Det är lite Cary Grant över honom. Då Gravity i stort sett bara har två skådisar är det viktigt att samspelet funkar och visst gör det.

Filmen visades i 3D något som om det görs bra kan höja en film (Avatar, Judge Dredd) men vanligtvis är det ett irritationselement då 3D-effekten ofta använts utan eftertanke utan bara som ett svepskäl till att få ta ut ett högre biljettpris. Gravity ska ses i 3D och inget annat. Jag sitter och duckar undan flygande rymdskrot i stolen, fascineras över tårar som svävar i salongen och eld som flyter i luften. WOW! Filmen blir än bättre av att effekterna är så pass välgjorda så att det känns som att regissören Alfonso Cuarón har haft rymden som inspelningsplats.

Gravity har en föredömlig speltid på nittio minuter, filmen blir aldrig trist och dippar aldrig. På sina ställen är filmen gastkramande spännande. Jag kommer på mig själv att sitt och mumla ”skynda skynda” eller ”se upp”, även det där ”ouiii” ljudet lämnar mina läppar ett par gånger. Tur att Steven Price musik är så bombastisk att jag inte stör den övriga publiken. Jag har svårt att tro att någon kommer finna Gravity vara en dålig film och de flesta som ser filmen kommer troligen vara åtminstone ganska nöjda när eftertexterna rullar. Att mitt betyg inte blir högre beror nog på en och annan detalj som jag inte spoilar här samt att även om filmen var mycket spännande så kommer jag nog ha glömt den halvt om halvt om ett halvår. Berättelsen gick inte riktigt in i hjärtat men det är å andra sidan gjort av sten.

Regi: Alfonso Cuarón

Betyg: 8/10

The Decendants (2011 USA)

George Clooney har varit en skådis som jag varit ganska likgiltig inför, lite som en Big Mac, leverar det jag förväntat mig vare sig mer eller mindre. Det har varit min inställning tills jag såg The Decendants. Mixen med en hustru i koma, hawaiimusik, ett par besvärliga döttrar och lite markaffärer resultaterade i  en film som överraskade mig stort.

Matt Kings fru har hamnat i koma efter en båtolycka. När han blir ensam med familjeansvaret finner han sig villrådig då han tillbringat en stor del av sitt äktenskap med att arbeta. Det har varit Matts fru som skött kontakten med vänner och barnen. Olyckan kunde inte ha kommit vid ett sämre tillfälle då Matt är involverad i en stor affär som kan komma att påverka stora delar av Hawaiis framtid. När den värsta chocken efter hustruns olycka lagt sig berättar Matts dotter något som verkligen vänder upp och ned på hans värld.

Jag trodde jag skulle få något snyftdrama men blev istället överraskad av en medryckande och välberättad film som var som livet självt, ömsom vin och ömson vatten. Berättelsen är sorglig men samtidigt både underhållande och rolig. Clooney är perfekt i rollen som den godhjärtade men frånvarande pappan. Han äger varenda scen han är med i. Inget fel på de andra skådisarna tom ungarna var bra men som sagt: Clooney äger. The Decendants är vemodig men samtidigt hoppfull och visar att det går att gå vidare i livet trots att allt verkar hopplöst. Trots allt elände som drabbar Matt så väljer jag att se The Decendants som en positiv film.

Regi: Alexander Payne

Betyg: 8/10

The Ides of March (2011 USA)

Med Ryan Gosling och Philip Seymor Hoffman i rollistan är filmen halvt om halvt en vinnare redan när förtexterna startar. Lägg sedan till en historia med politiskt skumraskspel, krossade illusioner och ett obehagligt slut så har vi en bra film från förra året.

Stephen Meyers arbetar i guvenören Mike Morris stab. Morris siktar på att bli USA:s näste president och när filmen startar är man mitt i primärvalskampanjen dvs när olika kandidater slåss om väljarnas stöd för att säkra nomineringen att bli sitt partis nästa presidentkandidat. Meyers hyser stor respekt för guvenören och arbetar dag som natt för att han ska vinna primärvalen. Trots det hårda arbetet hinner Meyer inleda en kärleksaffär med en  kvinnlig kampanjarbetare. En affär som leder till att han får reda på mindre smickrande saker om sin förebild. I samma veva får Meyer ett erbjudande från ett oväntat håll.

Det är egentligen inte så mycket att orda om filmen. Gillar man som jag Gosling och Hoffman samt politiska dramer lär det vara svårt att inte tycka om filmen. Mitt lilla problem är att Clooney som spelar guvernören lite diffus som karaktär. Jag får aldrig riktigt grepp på honom men å andra sidan kanske det är meningen då han i Meyers ögon är en förebild och därmed satt på pidestal. Ett stabilt och välspelat drama om krossade illusioner och maktens förförelse. Definitivt sevärd.

Regi: George Clooney

Betyg: 8/10

The Men who stare at goats (2009 usa)

På väg till Irak stöter reporten Bob Winslow på den minst sagt excentriske f.d soldaten Lynn Cassady. Lynn hävdar att han ingått i en hemlig pluton på 80-talet som utbildade solidater i parapsykologisk krigföring dvs man övande sig att splittra moln, gå igenom väggar och , som filmens titel antyder, stirra getter till döds. Under sin tur i Irak med Lynn får Bob veta allt mer om millitärens hemliga projekt. Lynn hävdar att han har ett hemligt uppdrag i Irak, vad uppdrag är vet han inte men det kommer att visa sig tids nog.

Filmen har inspererats av reportern Jon Ronsons bok med samma namn. Ronson behandlar där div. stolliga ideer från den amerikanska  millitärens historia b.la ”getstirrning” ingår. Filmen ger ett splittrat intryck när den växlar mellan Irak och Lynns historia. Det hade varit bättre att koncentrera sig på en av berättelserna. Det är en ganska smårolig berättelse men samtidigt lite skrämmande när  man tänker efter vilka tokar det är som sköter bitar av millitären men å andra sidan är inte alla millitärer stollar när man frivilligt söker ett jobb som går ut på att döda andra människor.

Regi: Grant Heslov

Skådespelare: George Clooney, Ewan Mcgregor

Betyg: 4/10