Mannen i järnmasken (1998 USA)

iron-mask-1998Mannen i Järnmasken kan sägas vara en spinoff på äventyren med de tre (fyra) musketörerna. När filmen startar har åren gått. Frankrike har en ny kung,  den unge Ludvig XIV, Portos, Athos och Aramis har slutat som musketörer och det är bara D’Artagnan som är kvar i tjänst nu som befälhavare för kungens musketörer. Problemen hopar sig i Frankrike främst beroende på att den unge kungen mest tänker på att roa sig med diverse adelsdamer och bryr sig inte om att folket svälter. När Ludvig får ögonen på Christine som av en händelse råkar vara förlovad med Raoul, son till Athos, startas en händelseutveckling som tvingar de gamla musketörerna att greppa sina värjor igen.

Jag ville minnas denna film som en helt ok äventyrsfilm men det jag hade glömt blev snabbt plågsamt uppenbart nämligen en hel del riktigt usla skådespelarprestationer. Malkovich rullar med ögonen och skriker så spottet yr, Gérard Depardieu hö hö höar sig genom filmen på autopilot och stackars Sarsgaard som gör sin första filmroll ser mest vilsen ut.  Värst är den franska skådespelerskan Judith Godrèche som spelar Raouls trolovade. Hur hon kom med i projektet vet jag inte troligen beror det på att franska pengar är inblandade och man var tvungen att skohorna in ett gäng franska skådisar lite som de tyska skådisar som höjer buskisnivån på de svenska Beckfilmerna. Man hade med lätthet kunnat byta ut henne mot en skyltsdocka och troligen fått mer valuta för pengarna. Övriga skådisar klarar tursamt av sitt uppdrag. Jeremy Irons muttrar, Leonardo DiCaprio fixar rollen som ung sprättig kung och Gabriel Byrne är nog bäst i gänget som den plågade D’Artagnan som slits mellan sina lojalitet till sin kung och forna vapendragare.

Om man bortser från de pinsamma prestationerna är Mannen med järnmasken en helt ok äventyrsfilm. Det är ett par bra fäktningsscener. En hel del manligt men korkat ädelmod som hör hemma i genren samt snygga miljöer och kostymer. En alldeles lagom småspännande film som man kan glo på lite halvt om halvt en regnig söndag.

Regi: Randall Wallace

Betyg: 5/10

1900 (1976 Italien)

1900Förra veckan avnjöt (?) jag en italiensk film på över fem timmar som handlar om mer eller mindre obalanserade människor på den italienska landsbygden under första halvan av 1900 talet. Det finns lättsammare saker att syssla med under julledigheten – tro mig.

Filmens huvudpersoner är de två pojkarna Alfredo och Olmo som föds på samma dag i början av förra seklet. Alfredo är sonson till en rik godsägare och Olmo är en oäkting som tas upp i gemenskapen bland lantbrukarna på godset. Genom dessa två pojkars uppväxt  får man ta del av Italiens historia från 1901 – 1945.

Min kollega Jacob kallade 1900 för en mustig film något jag skriver under på. Filmens är mycket naturalistisk och saker man inte direkt är van att se i filmer visas i bild, häströvs massage, grisslakt, erigerade penisar, tvångsmatning av bajs och andra saker som man tydligen sysslade med på den italienska landsbygden. Vidare verkar inte en enda människa i filmen vara vid sina sinnens fulla bruk. De ger kort och gott ett mycket obalanserat intryck och allt gestaltas med så stora gester att skådisarna på Dramaten skulle känna sig som fisken i vattnet om de varit med i produktionen. 1900 är som sagt italiensk vilket betyder att skådisarna är dubbade. Till en början är det lite svårt att vänja sig med en Donald Sutherland och Robert DeNiro som kacklar på italienska men jag vande mig ganska snabbt. Slutligen är regissören Bertolucci lite väl tjatig i sin romantisering av socialismen. I hans värld verkar höjden av glädje vara att få springa runt med en röd fana och skrika slagord om jag inte missminner så slutade hans Den siste kejsaren på ett liknande vis.

Trots allt ovanstående och trots att jag tappat räkningen på hur många gånger jag somnade och fick starta om tittningen så är 1900 om inte annat åtminstone sevärd. Det är en mycket vacker film med utsökta miljöer. Historien engagerar mig och även om alla verkar vara mer eller mindre smågalna så bryr jag mig trots allt om rollfigurernas öden. Filmen är inte bara en fest för ögat även örat får sitt då det är Ennio Morricone som står för musiken. 1900 är en lite speciell filmupplevelse absolut inte jättebra och det lär dröja innan jag ser om den men det är en upplevelse jag definitivt inte vill vara utan.

Regi: Bernardo Bertolucci

Betyg: 5/10

 

Hamlet (1996 Storbr/USA)

1651Hamlet torde tillsammans med Romeo och Julia höra till Shakespeares mest kända verk. I korthet går storyn ut på att prinsen av Danmark, Hamlet, får reda på att hans far blivit lönnmördad. Mördaren är ingen mindre än kungens bror Claudius, för att komplicera det hela ytterligare har mördaren passat på att gift sig med änkedrottningen Gertude. Bröllopet var en snabb affär, kanske Hamlets mor var invigd i mordet på sin man? Naturligtvis måste Hamlet hämnas sin far och han tänker ut en något ovanlig plan nämligen att spela galen. Hamlet blir något av en sanningssägare i slottets korridorer och det är ganska obekväma sanningar som den unge prinsen dryftar och frågan är om han kommer hinna hämnas innan hans farbror anar vad som är på gång.

Någon gång under 80/90 talet fick Kenneth Branagh för sig att han ville göra Hamlet men då i originalversionen vilket skulle visa sig bli en film på något över fyra timmar. Det i kombination av att hans senaste film Frankenstein floppat resulterade i kalla handen från de flesta filmbolag. Till slut fick han napp hos Castle Rock och otroligt nog fria händer. Filmbolaget hade dock två krav: Filmen skulle göras i två versioner, Branaghs och en kortare version samt att Branagh skulle ha med en massa kända skådisar i filmen. Det sistnämnda lyckades han med råge: Julie Andrews, Derek Jacobi, Kate Winslet, Robin Williams, Jack Lemmon m.fl m.fl. Det verkar som att när det vankas Shakespearefilmatisering kör man runt med en sådan där vit seriemördarskåpvagn och hystar in inte ont anande skådisar bak i bilen som släpps ut först när väl de skrivit på kontraktet.

144180

Man skulle kunna frestas att tro att filmen är ett magplask av grandiosa mått. Fria händer och för storslagna visioner kan lätt leda till detta men resultatet är motsatsen. Hamlet är en mycket bra film det är inget att orda om. Bortsett från handlingen och den stundtals knivskarpa dialogen/monologerna är det två saker som verkligen gör denna film till en extraordinär upplevelse. Regissören lyckas med att levandegöra replikerna, med det menar jag att många gånger när man ser Shakespeare filmatiseringar är det just replikerna allt krut läggs på och skådisarna ger ett något stelt intryck t.ex Julius Caesar, så är inte fallet här. Shakespeares vers flyter på bra och skådisarna gör överlag ett mycket bra jobb. Filmen inbjuder även till djupsinniga analyser när replikerna samspelar med omgivningen men de analyserna lämnar jag därhän denna gång. Det andra skälet är att filmen är så otroligt snygg. Turligt nog har jag bara en simpel dvd och en helt ok tv till mitt filmtittande. Om utrustningen hade varit bättre skulle risken att mina ögon hade börjat rinna ut ur sina hålor av all visuell överdådighet som strömmade från rutan varit överhängande. En orsak till detta är att Branagh valt att förlägga historien kring mitten av 1800 talet och istället för ett mörkt slott är det mesta ljust och fräscht samt förlagt i ett vintrigt landskap.

still-of-kenneth-branagh-and-michael-maloney-in-hamlet

Vad blir då betyget? Det blir inte ett toppbetyg då filmen är för lång. Fyra timmar är lång tid och jag skulle ljuga om jag sa att filmen slinker ned lätt. Språket är utmanande då var och varannan mening innehåller dubbeltydigheter och det är ena riktiga svador som väller ut ur rollfigurernas munnar vilket gör att man (åtminstone jag) blir lite mentalt utmattad. Jag var tvungen att dela upp filmen i flera sittningar vilket gör att betyget faller något men sevärd? Absolut!

still-of-kenneth-branagh-in-hamlet-(1996)-large-picture

Kila över och se vad Sofia tycker om sin Hamlet som är en lightversion åtminstone om man jämför till speltiden.

Regi: Kenneth Branagh

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

 

 

 

 

Life of Pi (2012 USA)

Life-of-Pi-Movie-Poster-LargeJag hade tänkt att skippa den här filmen då handlingen verkade vara i enformigaste laget. Efter att jag sett trailern väcktes mitt intresse för filmen. Den främsta anledningen var att det var så vidunderligt vackra bilder som spelades upp på duken. Att Ang Lee var regissör var också en anledning till att se filmen då han sällan gör en besviken.

Life of Pi startar med en författare som drabbats av skrivkramp. Han träffar en man, Pi, som berättar om ett tragiskt och storslaget äventyr han var med om i sin ungdom. Pi och hans familj är på väg till Kanada med båt från Indien. Familjen har tidigare drivit ett zoo och har med sig djuren på båten för försäljning i det nya hemlandet. I en storm sjunker båten och Pi  räddar sig ombord på en livbåt. Som medpassagerare får han till en början en hyena, zebra, babian och en tiger.

Ang Lee gjort en film som bjuder på en fest för ögat av sällan skådat slag. Life of Pi är otroligt vacker och är egentligen bara av den anledningen värd biljettpriset. Ljussättningen, scenövergångarna och filmens miljöer är underbart skildrade. Trots att halva filmen utspelar sig i en båt på öppet hav lyckas Lee att variera bilderna visuellt så blir filmen aldrig tråkig ur den synpunkten.

Personligen gillade jag filmens första halva bäst för när själva huvudhandlingen, Pi i livbåten, startar blev det lite småtrist efter ett tag trots både en tiger och en massa surikater. Filmen känns av och till lite stillastående och personligen hade både jag och min röv uppskattat om filmen varit kortare. Jag har även lite svårt att ta till mig berättelsens budskap och det filosofiska svamlet som ökar ju längre filmen fortskrider. Det kan bero på att jag för tillfället var inte mottaglig för djupsinniga funderingar eller kanske jag egentligen tycker att filmen och berättelsen i sig självt räcker gott och väl utan att man blandar in funderingar om Gud och annat pladder. Om filmen gjorts av en annan regissör än Ang Lee hade den nog blivit avsevärt tristare (M. Night Shyamalan var länge i åtanke att göra filmen) för trots min rastlöshet under filmens andra halva blir den aldrig tråkig bara en aning enahanda och lite onödigt pladdrig.

Regi: Ang Lee

Betyg: 7/10

36 quai (2004 Frankrike)

Två poliser konkurrerar om att lösa ett antal brutala rån. I jakten på rånarna börjar de två poliserna att använda sig av allt mer tvivelaktiga metoder som till slut drabbar deras familjer och karriärer.

Till en början är detta en riktigt bra och spännande kriminalilm men efter halva filmen byter den spår från kriminalilm till relations och hämnddrama och det  hela spårar ur. Lite trist då det startade så bra ,en typisk dussinfilm.

Regi: Olivier Marchal

Skådespelare: Gerard Depardieu, Daniel Auteuil

Betyg: 4/10