The Mandalorian (2019 – USA)

Jag är inget större fan av Star wars men har trots allt sett de flesta filmerna, det hör liksom till. Lillebror tjatade dock hål i huvudet på mig att jag borde se The Mandalorian. För att få tyst på hans malande lovade jag att jag skulle se ett avsnitt och inte mer. Sexton avsnitt senare får jag ge honom rätt :The Mandalorian är bra.

De två första säsongerna handlar om prisjägaren som kallas just för The Mandalorian. Under ett av sina uppdrag får han en mini Yoda på halsen. Det är många som vill ha tag på ”ungen” främst det forna Rymdimperiet som vill använda mini Yodas krafter till en comeback. The Mandalorian är nu jagad över hela galaxen och får uppleva en massa äventyr samtidigt som han försöker hitta ett hem till ungen.

Vi tar det som jag gillade mindre med tv-serien. När jag ser Star Wars filmer eller i detta fall serier får jag alltid en känsla av att jag tittar på ett långt avsnitt av The Muppet show deluxe. Det är folk i mer eller mindre bra utomjordiska utklädnader och man talar en massa olika påhittade språk. Jag kan liksom inte ta det riktigt på allvar och allt för ofta blir det bara larvigt. Serien hamnar stundtals (speciellt under andra säsongen) farligt nära tv-serier som V eller Hulken. Avsnitten är uppbyggda att The Mandalorian kommer till en ny plats och måste lösa ett uppdrag och ”belöningen” blir ledtrådar som leder till ett nytt uppdrag osv osv.

Turligt nog är serien såpass bra att jag till stora delar kunde ignorera de flesta Mupparna (även om en rödmålad Clancy Brown var svår att skåda) och säsongerna är alltför korta för att bli enahanda. Precis när jag börjar bli lite uttråkad vänder det och äventyret tar en lite annan vändning och jag tittar vidare.

Serien är både välgjord och stundtals tom lite småspännande. Man har vävt ihop en bra mytologi kring prisjägarskrået och skurkarna är bra så visst är seren sevärd tom med för ett icke-fan som jag. Ska jag vara riktigt ärlig ser jag faktiskt fram en smula till den tredje säsongen.

Och just det, Ludwig Göranson står för musiken och den är su-ve-rän.

Betyg: 7/10

Deadpool (2016 USA)

Deadpool-Phantom-City-Creative-Mondo-Deadpool eller ”The Merc with a mouth” som han också kallas dök upp första gången i den ofta utskällda filmen X-men origins:  Wolverine. Bortsett från att det är samma skådis, Ryan Reynolds, som porträtterar Deadpool finns det inga likheter mellan rollfigurerna. Den här gången har emellertid filmbolaget gjort om och gjort rätt.

Wade Wilson är en något instabil hitman som finner kärleken. Lyckan blir inte långvarig då han drabbas av cancer. Desperat i att finna ett botemedel anmäler han sig till ett forskningsprogram där man hävdar att man kan bota sjukdomen och på köpet ge honom superkrafter. Cancern botas och han blir på köpet närapå oförstörbar men behandlingen har vissa oönskade bieffekter. Wilson drar på sig en röd spandexdräkt i jakten på de skyldiga och ett botemedel.

Filmen har slagit rekord i USA trots att den är barnförbjuden. R-stämpeln på filmen medför att blodet skvätter, folk svär som borstbindare och Deadpool är fullproppad med skämt som rör de nedre regionerna. Gör detta Deadpool automatiskt till en bättre film? Troligen inte men man slipper i alla fall den ängslighet som av och till präglar amerikanska storfilmer. Till en början är filmen ganska rolig och det känns befriande att slippa den amerikanska moralkakekänslan som allt för ofta serveras. Efter ett tag blir jag dock mätt på alla skämt som rör genitalier och i grund och botten är det inte mycket som skiljer denna film från andra barntillåtna filmer i superhjältefranchisen. Möjligtvis att filmen har en hel del roliga skämt som kanske inte hör till vanligheten i filmer av detta slag men på det stora hela är det yttre fernissa om än underhållande.

Det jag gillade var att man nu gjort sig omaket och läst serien Deadpool och har verkligen ansträngt sig för att transferera karaktären från seriesidorna till vita duken. Man har inte tagit steget fullt ut då serievärldens Deadpool är helt galen och skulle troligtvis inte funka på film åtminstone inte i en huvudroll. Summa summarum blir det  ca två timmars lättsam underhållning. Jag går inte upp i brygga men känner mig relativt nöjd med årets första superhjältefilm fler lär följa på gott och ont.

Regi: Tim Miller

Betyg: 6/10