Showgirls (1995 USA)

Det har blivit en hel del filmer under årens lopp. De flesta filmer jag sett går från skalan ok och uppåt. Naturligtvis har jag sett min beskärda del av dåliga filmer men härom veckan slogs ett rekord då Showgirls troligen är en av de sämsta filmer jag någonsin sett. Naturligtvis finns det filmer med mindre budget och talang som är sämre men i fallet Showgirls får man ta i beaktande att det rör sig om en produktion som har en rejäl budget, ansedd regissör, en av Hollywoods bäst betalda manusförfattare samt ett gäng kompetenta skådisar. Trots detta är filmen så jävla dålig att jag fick ta den i två sittningar, inte för att den var olidligt tråkig utan därför att mitt förnuft gjorde allt i sin makt att få mig sluta titta.

Storyn är ganska enkel (ryktet gör gällande att den skrevs ned på en servett av manusförfattaren Joe Eszterhas): Tjejen Nomi Malone kommer till Las Vegas och vill lyckas som dansare och slår sig in med vassa armbågar till en plats i en ansedd danstrupp.

Jag förstår vilken film regissören Paul Verhoeven försökt göra. Det är en svart historia/satir om USA och kapitalismen där det är ”dog eat dog” som gäller. Folk är beredda att gå över lik för att nå sina mål. Gott så, och jag håller med Verhoeven i sak. Där det brister är i utförandet och det rejält.

Elizabeth Berkley som spelar Nomi är nog den som drabbats hårdast av filmen. Hennes agent sa upp sig och vad som kanske kunnat blivit en hyfsad skådespelarkarriär försvann lika snabbt som en daglöning i samband med filmens premiär. När man ser hennes agerande i filmen förstår jag det för herrejävlar vilket uselt skådespeleri. Redan i hennes första scen ställer jag mig frågan ”Vad är det här?”. Verhoeven har dock tagit på sig skulden och hävdar att det hans personregi som brister. Jag vet inte om så är fallet. Det enda jag vet är att Berkley är rejält usel och då jag inte sett henne i något annat kan jag inte bedöma om det är hos henne eller hos Verhoeven problemet ligger.

Filmen har sin beskärda del av bröst, sexscener och danser och inget av de tre gör mig glad. Sexscenerna är bara trista vilket sexscener på film alltid är (förutom i Betty Blue) Danserna är rena sömnpillret som vän av musikaler gillar jag dans men här är det mest bensprattel och utmanade poser.

Då Berkely så att säga tar över filmen med sin uselhet blir det svårt att bedöma andra skådisars insatser men det är en hel del stolpskott som får kämpa med tafflig dialog och usla scener.  Gina Gershon är väl den som klarar sig bäst även om hon tillsammans står för filmens märkligaste konversation om hundmat.

Showgirls brukar hamna i genren så dålig att den är bra. Det stämmer inte den är bara dålig och en pärs för den mentala hälsan att se. Jag tycker dock lite synd om Berkely som bara var 19 år när filmen gjordes.

Avslutar med ett citat från Kyle McLachlan som har en av rollerna samt ett klipp på Elizabeth Berkley ”skådespeleri”.

”I was absolutely gobsmacked. I said, ”This is horrible. Horrible!” And it’s a very slow, sinking feeling when you’re watching the movie, and the first scene comes out, and you’re like, ”Oh, that’s a really bad scene.” But you say, ”Well, that’s okay, the next one’ll be better.” And you somehow try to convince yourself that it’s going to get better… and it just gets worse.”

Regi: Paul Verhoeven

Betyg: 1/10

P.S Naturligtvis kunde jag inte släppa denna film. I övermorgon skriver jag om dokumentären You don´t Nomi- kanske blir man klokare efter att ha sett den?

Demonlover (2002 Frankrike)

demonloverPåhejad av Henke tog jag mig an denna franska rulle som handlar om affärsintriger, dataporr och avtrubbade människor. Ett franskt företag håller på att förhandla med några japaner som utvecklar 3D porr. Det finns andra aktörer inom branschen som också är intresserade av tekninken och affären utvecklar sig till något som bäst kan liknas vid en företagsthriller. Det är många turer och intriger och av och till är det svårt att veta folks intentioner men så händer det något konstigt ungefär mitt i filmen.

Historien som har hållit ihop relativt väl fram tills nu får mitt i filmen ett eget liv. Saker och ting bara sker, folk börjar agera irrationellt och många handlingar som mord och överfall får inga konsekvenser. Filmens karaktärer agerar men de reagerar inte, åtminstone inte som förväntat. De verkar helt enkelt inte bry sig om vad som sker. Fortfarande håller historien sig inom de uppsatta ramarna men det blir lite skevt och jag får känslan av att det är något som inte stämmer. På det hela är det en intressant filmupplevelse men jag vet inte om filmen i sig är så värst bra. Den första halvan är intressant och lite smårafflande men den andra halvan känns – i brist på bättre uttryck- intellektuellt obekväm. Demonlover är förvisso både intressant och sevärd i sina stunder men den lyckades inte falla mig i smaken trots en handfull bra skådisar.

Regi: Olivier Assayas

Betyg: 5/10

Face/off (1997 USA)

MV5BMTU4MjA5NTc2NV5BMl5BanBnXkFtZTgwOTI2Mzk5MDE@._V1__SX1857_SY903_Face/off kom på 19 :e plats på FLMR:s ultimata actionfilmslista. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen och kände att det var dags för en återtitt för vad jag mindes så var det en bra film men minnet kan som sagt spela en ett spratt eller två.

Filmen som regisserats av legendaren (något jag numera ställer mig allt mer tveksam till) John Woo har en story som är riktigt bra. FBI agenten Archer (John Travolta) har i flera år jagat de två terroristerna och bröderna Castor (Nicholas Cage) och Pollux. Face/off börjar med att Castor och hans bror Pollux infångas i den förstnämndes fall går det så illa att han hamnar i koma.  Det uppdagas att brödraparet planterat en bomb någonstans i L:A och för att få Pollux att tala går Archer med på att ta över Castors identitet. Genom avancerad plastikkirurgi får han Castors ansikte och man ändrar även Archers röst och kropp och vips har den något lönnfete Travolta förvandlats till den mer slimmade Cage. Tyvärr så vaknar Castor upp ur sin koma och tar över Archers identitet mao till det yttre har hjälte blivit skurk och vice versa

Så långt är jag med på färden. Antingen accepterar man alla ologiska saker eller inte men Face/off håller sig åtminstone inom de ramar den sätter upp. Filmens stora problem är John Woos regi samt att han castat inte en utan två skådisar som verkligen satt konsten att spela över på piedestal. Jag vet inte hur jag kunde missa detta när jag såg filmen sist men minnet är som det är.

Cage och Travolta spelar över så det värker i ögonen, allt är så övertydligt så jag undrar vad Woo tror om sina medmänniskors förmåga att uppfatta saker och ting. Antingen hyser Woo mycket låga tankar om de som ska se filmen eller så är han själv dum i huvudet och har mycket svårt att begripa sig hur människor agerar. Det kan iofs bero på en krock mellan västerländsk och österländsk kultur men i Broken arrow funkade både Woos regi och Travoltas överspel. Varför funkar det inte i Face/off?  Några anledningar kan vara: I dagens film kanske man gjorde misstaget att ge Woo fria tyglar och hans värsta excesser fick fritt spelrum. Vidare är Face/off en thrilleractionfilm medan Broken arrow är ren action i det sistnämnda behöver man inte ha med lika mycket av mänskliga relationer som i en thriller. Det är när dessa ska gestaltas som Woo drattar på ändan för filmen är verkligen skrattretande dålig så fort några känslor ska förmedlas till oss tittare. Woo lyckas även med att förstöra actionscenerna då de innehåller alltför mycket av både överspel och slowmotion.Slutligen kanske det är som så att om man stoppar in Cage och Travolta i samma film blir det för mycket av det goda. Kort och gott: Filmen är ren dret (skit på värmländska)

Regi: John Woo

Betyg: 3/10

 

Killer Joe (2011 USA)

Killer Joe, bara namnet fick mig att tveka om filmen var värd att se. Det lät helt enkelt för töntigt. Men när filmen fick ganska bra recensioner i pressen och efter att ha läst Fiffis rekommendation växte mitt intresse. Jag är glad att jag inte lät en töntig titel hindra mig för Killer Joe är bra.

Familjen Smith är allt annat än normal. Sonen Chris och pappan Ansel slår ihop sina ”kloka” huvuden för att skaffa sig lite extra pengar. Deras plan är att mörda mamman och i pappans fall ex-frun för att casha in hennes livförsäkring på 50 000 $. De hyr en polis som extraknäcker som hitman då de inte vill utföra dådet själva. Polisen som går under artistnamnet Killer Joe vill ha betalt i förskott men då han är tvungen att vänta på pengarna tills försäkringen faller ut nöjer han sig med att ta familjens dotter Dottie i pant.

Familjen Smith är en samling sorgliga existenser. De är fullfjädrade loosers vars öde är att misslyckas här i livet. Jag blir egentligen beklämd av att se dessa personer göra sin redan eländliga livssituation än värre. Samtidigt är filmen rolig då jag alltid funnit korkade personer på film underhållande. Tarantino har serverat en och annan märklig karaktär i sina filmer t.ex Louis Gara i Jackie Brown och bröderna Coens Burn after reading är fullproppad av dessa människor som lever i villfarelsen att de är smarta.

Skådespelarna är överlag mycket bra men Matthew McConaughey som Killer Joe lyser starkast i ensemblen. Jag som trodde aldrig att jag skulle kunna känna oro och obehag över denna skådis som nästan vaggar mig till sömn med sin knarriga röst och avslappnade stil (Hollywoods svar på Harald Treutiger?). Karaktären Killer Joe är livsfarlig, något som familjen Smith inte inser förens det är för sent. Thomas Haden Church är stabil i rollen som den något tröge Ansel. Jag blev glad över att få se Gina Gershon i filmen. Hon spelar Ansels nya fru Sharla, en kvinna som är alldeles för smart för sitt eget bästa. Gershon ser jag gärna mer av då hon är sorgligt underutnyttjad i filmbranschen.

Killer Joe lyckas med att vara tragisk, äcklig (ni som sett filmen vet vad jag menar), välspelad och rolig på en och samma gång. Definitivt värd en titt men inte på en fredag då många kanske hörsammat reklamens budskap att äta kyckling denna dag. Kyckling och Killer Joe passar inte ihop, tro mig.

Regi: William Friedkin

Betyg: 8/10