Film vs. bok: The girl with all the gifts (2016 Storbr)

the-girl-with-all-the-gifts-movie-posterDetta var filmen som fick mig att totalt tappa hoppet när det rör SF:s förhatliga filmmonopol. Filmen kom aldrig till den s.k landsorten utan visades bara på några dukar i de större städerna. Jag rasade men nu är den i alla fall sedd på annat vis och med gott samvete ska tilläggas. Direkt efter jag sett filmen greppade jag M.R. Careys bok som filmen är baserad på.

Världen som vi känner har gått under då mänskligheten drabbats av ett virus som förvandlat större delen av befolkningen till blodtörstiga zombies. På en militärbas bedriver man forskning på en grupp barn som kan vara nyckeln till ett vaccin mot smittan. När basen attackeras lyckas en handfull människor fly. I gruppen ingår ett av de speciella barnen, Melanie och det är nödvändigt att transportera henne till en annan av civilisationens få kvarvarande utposter för att kunna fortsätta forskningen.

Det hade varit trevligt att fått se filmen på bio för detta var en riktigt bra rulle. Det är en film som vågar utmana sina tittare åtminstone lite, vilket märks bland en del kommentarer på IMBD. Många verkar rasa över slutet som jag däremot gillade. Vidare har man en helt hög bra skådisar, tom ungen Melanie är bra. Filmens tempo är bra och jag upplevde inga döda punkter eller transportsträckor i storyn. Kort och The girl with all the gifts är en film som borde fått en chans att ses av fler.

Filmen följer boken ganska väl, de ändringar man gjort beror nog mer på budget än annat. Resultatet av att läsa boken blir att man får mer kött på benen. Frågor som: Vad är en människa fördjupas och vi får en större inblick i vad smittan egentligen är. Boken växlar berättarperspektiv mellan huvudpersonerna vilket ger en mer nyanserad bild av händelserna. Den unge soldaten Gallagher tecknar med sina tankar upp en ganska så deprimerande bild av livet efter katastrofen och bara en så simpel sak som popmusik har han helt missat då de bara spelade klassiska stycken på militärbasen. Vetenskapskvinnan Caldwell är helt besatt av lösa smittans gåta, lärarinnan Justineau är inställd på att skydda flickan Melanie från både yttre och inre hot och bokens huvudperson försöker förstå vad hon är. En detalj man ändrat från bok till film är att Melanie är vit i boken medans Justinaeu är färgad, i filmen är det tvärtom. Varför vet jag inte men skådisarna är som sagt mycket bra.

Jag brukar följa regeln ”se filmen först” läs boken sedan och är glad att jag gjorde detta. Risken att jag tyckt att filmen varit alltför lättviktig och ytlig hade nog varit stor när man jämför dessa två medier med varandra.

Regi: Colm McCarthy

Betyg: (film) 8/10

 

Annonser

The Natural (1984 USA)

the-natural.12444Amerikanerna verkar ha ett nästan religiöst förhållande till sporten baseball. Visst de gillar basket, hockey, boxning och amerikansk fotboll och det görs filmer om dessa sporter men när det vankas baseboll på vita duken är det som att man sträcker lite extra på sig och behandlar ämnet med vördnad.

I början av 20-talet reser den lovande baseballspelaren Roy Hobbs till Chicago för att testspela för stadens lag. Olyckliga omständigheter gör att Hobbs aldrig provspelar och drar sig tillbaka från sporten. 16 år senare vandrar Hobbs  in på det avdankade baseballaget N.Y Knights arena. Han är nu nästan 40 år och alldeles för gammal för att spela baseball men tränaren ger honom motvilligt en chans. Hobbs visar sig besitta extraordinära talanger när det rör spelet och han lyfter hela laget som nu börjar vinna. Alla är dock inte förtjusa Knights segersvit och planer smids för att stoppa lagets motor.

Oj oj oj detta är baseballporr av sällan skådat slag.  Hobbs framställs som en blandning av Kung Arthur och Jesus  Hobbs dras med en skada liknande den Jesus fick på korset, hans närapå magiska slagträ (Excalibur?) splittras, han spelar med livet som insats då han är villig att offra sig för laget. Vidare så frestas Hobbs av lagets onde ägare (Djävulen?) med både pengar och kvinnor för att överge spelet men Hobbs finner hela tiden den rätta vägen. Kanske jag övertolkar jag det hela men filmen har verkligen något religiöst över sig.

Regissören Levinson använder sig av varenda klyscha som finns i arsenalen. Pappor som segnar ned i hjärtinfarkter, hemslöjdade basebollträn med närapå magiska egenskaper, bilder på Hobbs i motljus, åskoväder, kast i slowmotion och dra på trissor det funkar ganska väl. I vanliga fall slår jag bakut när man använder sig av sådana här grepp men denna gång går det hem. Förklaringen kan nog vara att jag upplever Levisons pekorala tricks som äkta till skillnad mot t.ex regissörerna Spielberg och Bay som använder sig av ett mer kalkyrerat känsloregister för att beröra sina tittare.

Ett extra plus med filmen är det fina fotot. The Natural har ett par tre scener i filmen som är oerhört vackra. Lägg sedan till en kader av skådisar: Glenn Close, Robert Reford och Robert Duvall för att nämna några få. Mysgubbarna Wilford Brimley och Richard Farnsworth är också med på ett hörn. The Natural är egentligen en ganska fjantig film men den är vacker och har ett sagoskimmer över sig och det räckte för denna gång.

Regi:Barry Levinson

Betyg: 6/10

 

Kniven är enda vittnet (1985 USA)

4723Rättegångsdramer är oftast underhållande historier. Det finns många klassiker inom genren t.ex 12 angry men eller Åklagarens vittne. I Kniven är enda vittnet står Jack Forrester anklagad för mord på sin fru Page. Han har motiv då frun satt på stålarna och ville skiljas. Åklagaren Krasny är en ful fisk som inte drar sig för manipulera med bevis och det här fallet skulle vara en fjäder i hatten för honom då han väldigt gärna vill vinna nästa val. Jack propsar på att advokaten Teddy Barnes ska hålla i hans försvar en märklig begäran då hon inte längre sysslar med brottmål. Då det är ett rättegångsdrama innehåller storyn hela tider vändningar och som tittare får man fundera både en och två gånger om Jack är skyldig eller ej. En extra komplikation till storyn är att Teddy inleder ett förhållande med den misstänkte.

Jodå filmen håller än, det var många år sen sist men jag kommer ihåg att filmen var lite av en hyrvideofavorit när det begav sig på det fluffiga 80-talet. Filmens styrka är inte dess manus som innehåller en hel del logiska kullerbyttor samt den otroligt korkade tvisten att advokaten blir kär i sin klient. Teddy är en erfaren advokat och borde veta bättre. Filmen är värd att ses pga alla skådisarna som är med. Kvartetten Close, Bridges, Coyote och Loggia som spelar Teddys utredare är ett nöje att se. De två sistnämnda är skådisar som borde fått mer uppmärksamhet under sina karriärer. Coyote är en sådan där ”slå på käften skådis”. Det är något med han sätt att agera och utseende som gör jag vill att han ska råka illa ut eller åtminstone krossas på ett eller annat vis. Det är alltid ett nöje att se denne irriterande man i aktion. Loggia underutnyttjas i filmen, hans uppgift verkar mest vara att rusa in genom dörrar och flåsa fram något budskap, lite mer kunde han gott ha fått sysslat med.

På det stora hela är Kniven är enda vittnet en relativt stabil rättegångshistoria dock med några skavanker. Gillar man genren är den värd en titt.

Regi: Richard Marquand

Betyg: 6/10

Fatal attraction (1987 USA)

fatal_attraction_a2_us1shDen här filmen var den första film som jag såg tillsammans med min blivande och nuvarande fru så det var uppenbarligen en lyckad datefilm. Det var några år sedan jag såg den sist och blev lite smånostagiskt sugen på att se om filmen.

Advokaten Dan (Michael Douglas) blir gräsänkling  då fru (Anne Archer) och barn ska resa bort över helgen. Anledningen till att Dan blir kvar i staden är att han har ett viktigt möte. På mötet träffar han den attraktiva Alex (Glen Close) ,det ena leder till det andra och de två hamnar i säng. För Dan är det en engångsföreteelse men Alex vägrar acceptera att bli lämnad efter en natt utan kräver mer. Rädd för att snedsprånget ska avslöjas försöker Dan resononera med Alex men inser snart att hon har grava psykiska problem och inte går att resonera med.

Det här var en riktig snackis när den kom. Folk vände och vred på de moraliska problemen som tas upp i filmen. Det lilla jag kommer ihåg av debatten rörde genustankar och teorier om att filmen hyllar kärnfamiljen. Det är sällan en film blir en sådan snackis nuförtiden, kanske har vi blivit mer luttrade eller så är mediautbudet så stort att man inte längre har så många gemensamma nämnare för att föra en så stor och allmänn diskussion. Jag hålla med om att Dan är en ganska slemmig typ mycket tack vare att  Michael Douglas är bra på att porträttera självgoda och lite motbjudande karakatärer. Tack vare Douglas kan jag njuta lite till en början när han ryggradslöst vrider sig som en mask för att inte hans otrohet ska bli avslöjad. Michael Douglas är suverän på att spela stressad och blir så där småsvettig på överläppen och blank i ansiktet som bara Douglas kan.

Fram tills att  Alex blir allt mer galen är filmen ett drama som håller spänningen uppe men filmens andra halva är om än bra en ganska ordinär thriller som man har sett både tidigare och senare. Fatal attraction har en skön 80-tals känsla som inte går att komma ifrån. Kläder, inredning och frisyrer (speciellt Alexs monsterpernament) känns lite mer vågat än vad man är van vid idag. Trion Archer, Douglas och Close är mycket bra och filmen är sevärd både som omtitt och första titt. Och ja, frun var med på omtitten.

Regi: Adrian Lyne

Betyg: 7/10