Chans (1962 Sverige)

Tidigt 60-tal i Sverige, min föreställning av denna tid landar bland olåsta dörrar, doft av svettig gabardin och allmänt reko folk möjligen kunde man vara lite orolig för eventuella raggare. Alla dessa föreställningar kommer på skam när jag ser Chans regisserad av självaste Gunnar Hellström. Filmen är baserad på författarinnan Birgitta Stenbergs bok med samma namn. Ska man tro på hennes självbiografiska böcker (hon skrev flera) så levde hon vad man kan kalla ett ”vilt liv” ute i Europa och Sverige under 60-talet.

Chans startar med att den 16 åriga Marie får lämna barnhemmet i Stockholm då hon placerats i ett Skånskt fosterhem. Klart att hon vantrivs då hon hamnat ute på landsbygden.När det uppdagas att hennes fosterfars bror får sätta på henne i utbyte mot alkohol blir det skandal och Marie rymmer med siktet inställt på Stockholm och sin pojkvän. Efter diverse äventyr bla sex med tyska lastbilschaufförer och medelålders gubbar i utbyte mot lift hamnar hon i Stockholm. Frågan är bara vad hon ska ta sig till i storstaden.

Det här var en oväntad bra rulle från det glada 60-talet. Filmen är åtminstone i handling oväntat rå och osminkad, det är sex, droger och misshandel och mina tankar om en mysigt 60-tals Stockholm måste revideras. Jag är inte så blåögd att jag trodde att livet då var som i en Åsa-Nisse film men filmen skakade trots allt om mig lite.

Marie spelas av Lillevi Bergman som verkligen är en fynd. Utöver handlingen är det många fina Stockholmsmiljöer från en stad som än inte drabbats av rivningshysterin. En extra krydda är en ung Gösta Ekman som spelar en student vars väg korsas av Marie. Ok att språket är lite mossigt och teatralt men det kan jag överseende med denna gång. Chans visade sig bli en lite oväntat (o)angenäm filmupplevelse.

Lillevi Bergman gjorde mig lite nyfiken och jag kollade upp vad hon mer gjort under sin karriär. Till min förvåning har hon bara gjort en film till och hon dog ung bara 41 år. Trist nog gav inte internet några svar om varför hennes bana blev så kort vare sig som skådis eller livet.

Regi: Gunnar Hellström

betyg: 7/10

Gräsänklingar (1982 Sverige)

grasanklingarAv en slump möts bilmekanikern Lasse (Loffe Karlsson) och Gary (Gösta Ekman) på Arlanda när de båda har vinkat av sina fruar. Gary får skjuts av Loffe in till stan och deras vägar korsas under veckan då de är ”lediga” från sina fruar. Denna lediga vecka används till att i Lasses fall supa, försumma sina tre barn och stöta vilt på en kvinnlig bekant som han hoppas få sätta på. Gary deltar om än något motvilligt i Lasses festande och får sätta på tjejen Nina (Lena Olin) i bara farten.

Gräsänklingar saluförs/des som en komedi något som känns lite märkligt då det är en ledsam historia om två män som inte verkar älska sina fruar och vantrivs med sina liv. Den ene, Loffe, döljer detta med att vara översocial och hö hö höa sig genom livet. Det är inte för inte som han av mig kallas för Sveriges svar på Eddy Murphy. Den andre, Ekman, torde ha ett galopperande magsår då han är så ängslig och inbunden att man tror att han ska explodera när som helst.

Manuset av Åke Cato är en enda soppa då filmen egentligen bara består av en räcka sketcher som är löst sammanfogande och inte speciellt roliga utan mer tragiska. Av och till ger filmen en surrealistisk känsla då både tid och rum inte verkar vara i samklang och filmens rollfigurer beter sig mycket märkligt. När eftertexterna rullade hade jag en hel del obesvarde frågor men då det är en skitfilm gjord med vänsterhanden tror jag inte ens Åke Cato kan besvara dessa. Som tidsdokument är filmen dock intressant om man nu är lagd åt det hållet.

Regi: Hans Iveberg

Betyg: 2/10