Rear window (1954 USA)

rear-windowI somras visade SVT ett gäng filmer signerade Hitchcock. Jag passade då på att se om Rear window som jag ville minnas vara bra. En fotograf har skadat sig och sitter i sin lägenhet med gipsat ben. Han håller på att gå åt av tristess och för att fördriva tiden spanar han in sina grannar på bakgården. Ganska snart har han lärt sig grannarnas vanor och ovanor. Så en dag saknas den gnatiga frun i en av lägenheterna. Fotografen blir övertygad om att hon tagits av daga av sin man.

Jo då, den här håller än. Jag undrar tom om jag inte gillade filmen än mer vid omtitten. Trots att historien utspelar sig bara i fotografens lägenhet blir den aldrig tråkig. Hitchcock håller igång handlingen, filmen håller samma fart berättelsen igenom och har inga transportsträckor. Regissören nyttjar scenografin till det yttersta och Rear window upplevs paradoxalt nog som en dynamisk historia trots den på pappret statiska scenografin. Mordmysteriet eller avsaknaden av det håller uppe mitt intresse. Ena stunden håller jag med fotografen om att ett mord begåtts för att i nästa stund undra över om han inte är lite väl fantasifull.

Huvudrollerna gör av James Stewart och den undersköna Grace Kelly. Deras samspel går som på räls. Filmen har en härlig färgsättning och 50-talet känns lite extra trevligt och färgglatt trots eventuella styckmord.

Det har diskuterats om Rear window är en kommentar till den rådande Mccarthyismen och angiveriet som grasserade i det amerikanska samhället vid den här tiden. Jag tänkte åtminstone inte i de banorna när jag såg filmen men visst träffar filmen rätt i tidsandan. Om sedan Rear window är för eller emot Mccarthyism kan diskuteras.

Det har även gjorts en remake av filmen som kom för några år sedan, Disturbia. Den filmen är inte lika bra men är klart sevärd och står relativt bra på egna ben.

Regi: Alfred Hitchcock

Betyg:

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Dial M for murder (1954 USA)

Dial-M-For-Murder_14Dial M for murder har en del likheter med Rope b.la så baseras båda filmerna på en pjäs och utspelar sig på ett begränsat utrymme vidare är huvudtemat det perfekta brottet.

Tony Wendice upptäcker att hans fru Margot har en affär. Det som oroar Tony är inte förlusten av fruns kärlek utan mer förlusten av hennes pengar om hon skiljer sig då det är hon som sitter på cashen i äktenskapet. Tony planerar att mörda sin fru för att få ärva henne men då han troligen kommer att vara den som misstänks för dådet ser han till att hyra en mördare och skaffar sig ett oantastligt alibi. Spelet kan börja!

Det här var inte så pjåkigt. Då jag uppskattar deckare av den gamla skolan dvs John Dickson Carr, Ellery Queen och Agatha Christe var Dial M for murder en underhållande liten historia. Korten läggs snabbt på bordet då Tony inviger sin kumpan i sina sinistra planer. En plan som verkar kunna bli det perfekta brottet. Men som vanligt är rättar sig inte alltid teorin efter verkligheten.

De få skådisarna som deltar i filmen sköter sitt jobb väl men det är lägenheten som är filmens stora stjärna. Hitchcock lyckas med att använda sig av det begränsande utrymmet väl. Trots att filmen i stort sett utspelar sig i ett vardagsrum, sovrum och en hall blir den aldrig stillastående eller tråkig. Regissören finner många spännande kameralösningar inom den begränsade ytan och filmen känns förvånansvärt dynamisk för att vara en filmad pjäs. En förklaring till detta kan vara att filmen spelades in i 3-D, på dvd-skivan fanns det en liten dokumentär om 3-D versionen av filmen.

Däremot verkar det som att Hitchcock tappar intresset för sin historia och slutet är en aning svagt och jag får intrycket av att det hetsas fram. Hitchcocks torra humor återfinns i filmen, något som jag uppskattar.  Problematiken var gästerna ska lägga sina ytterkläder då lägenheten saknar en tamburmajor och kommissarie Hubbard var en rolig karaktär som avslutar filmen med att kamma sin mustasch var ett par av dramats komiska höjdpunkter. Kanske inga gapskratt men det lockar till ett förnöjt skrockande. En stabil och välkomponerad film som tappar något mot slutet. Ja den påminner lite om ett avsnitt från tv- deckaren Columbo men är naturligtvis både mer välregisserat och snyggare.

Jojjenitos val för dagen är av det mer tvivelaktiga slaget.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l