The Invisibles Vol 3: The Invisible Kingdom

Då har vi (äntligen?) kommit till vägs ände i Morrisons The Invisibles. The Invisible kingdom knyter ihop säcken ganska fint och innehåller tre berättelser och en epilog. Lösnummerna startade  på nummer tretton och räknade sedan för vart nummer nedåt.

I Satanstorm där vi får känna Sir Miles bättre då Division 6 utreder honom. Karamageddon rör Ediths sista dagar i livet och sedan har vi slutligen finalen The Invisible kingdom där The Outer church ska kröna The Moonchild i Westminster.

De tre delarna är väldigt olika i ton och tempo. Satanstorm är härligt tecknad av Philip Bond och påminner en hel del om en tv-serie typ Mission impossible. Division 6 består av ett gäng sköna typer som verkat fastnat i 60-talet och jag hade gärna läst en spinoff serie om dom.

Mr Six möter Barbelith

Karmageddon är desto lugnare i tempo och är en ganska så stillsam och filosofisk historia. I sista delen är det däremot full fart och finalen i Westminster är häftig. Tråkigt nog valde Morrison att blanda in en hel drös med tecknare. Resultatet blir bedrövligt och berättelsen tappar flow och känslan av sammanhang blir svår att få. Morrison har själv sagt att det var ett misslyckat experiment. Jag skulle önska att man någon gång i framtiden tecknade om denna sista del.

Lord Fanny vs den mexikanska demonen Orlando

Kvar är då prologen där man hoppar fram i tiden till 2012 och vad som kan verka vara världens undergång. Sista numret av The Invisibles är fullpackat med information, tankar och idéer men Morrison klarar av att gå ut med flaggan i topp. En stor del beror nog på att numret tecknas av den fantastiske Frank Quitely. Berättelsens två sista sidor när Jack Frost vänder sig direkt till oss läsare hör till det bättre jag läst och när berättelsen är slut är jag mer än tillfredsställd.

King Mob och Ragged Robins möts en sista gång

The Invisibles är kanske inte min favoritserie men det är definitivt en serie som efter jag läst den känner ett sug att läsa om igen. Det är en serie som väcker tankar och får åtminstone mig att se lite annorlunda och mer positivt på världen. Berättelsen har sina svackor och kan ibland kännas lite väl krånglig men det sistnämnda väcker min nyfikenhet på en omläsning då jag varje jag läst den upptäckt nya saker. Det kanske var Morrisons ambition redan från start då det allra första numret startar med orden ”here we go again”. Han anade kanske redan då att han skapade en serie som folk gärna återvände till.

Jack Frost talar till oss läsare

Frank Quitely troligen min favorittecknare

Omslaget till sista numret

The Invisibles vol 2: Kissing Mr.Quimper

I väntan på att Takashi ska bli klar med tidsmaskinen slappar The Invisibles i New Orleans. Det verkar vara något fel med Robin och Lord Fanny inser att hon håller på att tas över av Mr.Quimper som sått ett mentalt frö av sig själv i hennes hjärna. Gruppen blir nödgad att återvända till Arizona och den hemliga basen för att möta Mr.Quimper än en gång. På plats i Arizona finns även djävulen själv, i form av Den Blinde schackspelaren som vi senast mötte i det första albumet.

Vol 2 slutar med att gruppen splittras. Robin reser tillbaka i framtiden, Boy har hoppar av och King Mob reser till Asien för att byta personlighet för att bli av med sina våldsamma tendenser.

King Mob, Mister Quimper och Jolly Roger

Kissing Mr.Quimper är en tillfredsställande finial även om den slutar med en mind fuck av guds nåde. Vi får nämligen reda på att Robin i framtiden har läst om The Invisibles äventyr och skrivit in sig själv i handlingen. Därav har hon blivit tvungen att resa bak i tiden så hon kan uppfylla sin egen berättelse. Jag har läst serien ett par gånger tidigare och det var första gången jag insåg dess betydelse för handlingen.

En ide som Morrison har är tanken om superkontext. Mycket förenklat betyder det att allt har samma ursprung och det rör även tankar, drömmar och idéer vilket gör att de är lika verkliga som allt annat. Mao i Morrisons värld är karaktärerna i The Invisibels lika verkliga som du och jag men när vi läser om de i serietidningen är de på ett annat dimensionellt plan. Når man superkontexten kan man vandra fritt mellan dessa dimensioner, tid och rum spelar inte längre någon roll. Jag känner att jag börjar ana vad serien egentligen handlar om men jag är inte riktigt där än. Kanhända att jag tolkat fel och upptäcker nya infallsvinklar vid en framtida omläsning.

Robin skriver in sig själv i berättelsen

Chris Weston har det otacksamma uppdraget att följa Phil Jimenez som tecknare. Han är helt ok men jag stör mig hur han tecknar ansikten och speciellt ögonen. Var och varannan ser mer eller mindre skogstokig ut och värst ser King Mob ut. Han verkar ha drabbats av anorexia och många gånger ser han sjukligt smal ut. Bortser jag från detta är Weston en duglig illustratör.

Avsnittet ”All tomorrows parties” (Morrison har en förkärlek att döpa avsnitten efter poplåtar) är en fin avslutning på King Mobs och Robins kärlekssaga och det blir nästan lite smådammigt i rummet samtidigt som jag än en gång drabbas av den där härliga ”sense of wonder” känslan.

Endast ett album kvar där allt får sin lösning: Sir Miles, en explosiv final i Westminster Abby och Division 6 gör comeback.

 

The Invisibles vol 2: Counting to none

Håll i hatten för nu går det undan: The Invisbles tar hjälp av Mason Lang och vetenskapsmannen Takashi för att bygga en tidsmaskin så Ragged Robin kan åka tillbaka till framtiden. Projektet saboteras av en domedagskult och Robin skadas. King Mob tar med henne till deras högkvarter The Invisble college och där vi får reda på mer om hennes bakgrund. Samtidigt får Lord Fanny och Jack Frost The Hand of Glory, en artefakt som kan förvränga tid och rum, av några mystiska typer som kallar sig The Harlequinade. För att veta hur handen funkar reser King Mob astralt tillbaka till 20-talet. På plats träffar han bla den unge Tom Bedlam samt dennes kusin flappern Edith. När Mob är i det förflutna passar Boy på att knycka The hand of Glory. Frågan är varför. Är hon en dubbelagent eller rör det sig om något annat? Även Robin börjar uppvisa ett märkligt beteende och frågan är vad som hände i Arizona när hon mötte Mr Quimper. Puh!

Jack Frost och The Harlequinade

I Counting to none är det som ni förstår full fart framåt. Trots albumets tempo får man en hel del pusselbitar. Berättartrådar som startat långt tidigare nystas delvis upp och bilden börjar klarna allt mer (fast ett kort ögonblick ska det visa sig). Speciellt äventyret på 20-talet ger en en hel del svar om Edith som varit en person som dykt upp här och där under tidigare äventyr. Även Tom Bedlams bakgrund får mer kött på benen. The Harlequinade var intressanta typer som man än inte vet vilka de är. Vänner eller fiender? Sista delen med Boy är en härlig konspirations historia med flera vändningar och än en gång visar Morrison att allt inte är vad det verkar vara.

The Hand of Glory

Hela albumet har en tecknare nämligen Phil Jimenez men efter detta album så hoppade han av. Främsta anledningen var att Morrison var ständigt sen med sina manus och svår att få tag på när Jimenez ville diskutera manus. Tydligen kunde författaren bara hux flux försvinna i ett par veckor vilket inte var bra för Jimenez nerver med tanke på deadlines.

Edith 20-talet och på 90-talet

Counting to none var det mest lättillgängliga albumet hitintills. Berättelserna är relativt raka samtidigt som en hel del frågor man ställt sig under berättelsen får sina svar och Jimenez teckningar är härliga något man verkligen inte kan säga om hans efterföljare. Däremot har Morrison kritserats över att berättelsen stundtals är onödigt våldsam och jag kan till viss mån hålla med om att det är ett par tre scener som gränsar till gore.

The Invisibles vol 2: Bloody hell in America

En amerikansk Invisible grupp har infiltrerat en hemlig bas i Arizona. Endast deras ledare Jolly Roger undkommer och söker upp King Mobs grupp för hjälp. Dels vill hon befria sin vänner och dels upptäckte Roger att botemedlet för HIV förvaras i basen. The Invisibles som tagit ett års ledigt hos den rike James Mason känner att det är dags att avsluta semestern. Klart att det en fälla och innan äventyret är slut har man stiftat bekantskap med två nya medlemmar av The Outer church,  Colonel Friday samt den otäcke dvärgen Mr.Quimper.

Morrison menade att då gruppen hamnade i USA skulle de och serien spegla samhället de verkade i. Följaktligen är volym 2 av The Invisibles mer våldsam och fartfylld. Medlemmarna har även fått coolare kläder och agerar mer som superhjältar. De har helt enkelt bytt fiction suits.

Detta märks mest på Ragged Robin som tidigare varit den mest anonyma i gruppen. Utseendemässigt går hon från en lite virrig kvinna i rosa klänningar till gruppens ledare klädd i tight läder. Vi får även hennes bakgrundshistoria till livs. Robin är född 1988 (serien utspelar sig i mitten av 90-talet) och har åkt bakåt i tiden för att hjälpa The Invisibles i kampen mot The Outer church.

Brian Bolland står för numera för seriens omslag, något han är en mästare på. I volym två poserar medlemmarna i gruppen likt filmstjärnor på omslagen. En hint om att de förändrats mellan de två volymerna.

Under året som gått mellan Entropy i Uk och Bloody hell in America har Robin även inlett ett förhållande med King Mob. Detta togs inte så väl emot av tecknaren Jill Thompsons man då Ragged Robbin är baserad på henne. Kort och gott fick han en tecknad version av hur hans fru och Grant Morrison hade sex i serien. Ouch! Jag tänker inte fördjupa mig mer i Morrison och Ragged Robin men den som är hågad kan läsa mer här.

Phil Jiminez står för teckningarna i detta album

Historien är som sagt fartfylld och det tar bara ett nummer innan man fått de nya förutsättningarna klart för sig. De nya skurkarna är bra speciellt Mr.Quimper och i Arizona får man som läsare den där goa ”sense of wonder” känslan för Morrison har inte sparat på fantasin. Om jag inte missminner mig är detta album som hör till mångas favoriter i serien.

Mr.Quimper

Nästa gång blir det tidsresor och annat smått och gott.

 

 

The Invisibles Vol 1: Entropy in the uk

Av de sju seriealbum som finns med The Invisibles är nog detta som jag tycker minst om. Det är absolut inte dåligt men Morrison drar ut på storyn lite väl mycket för min smak. Första halvan rör en psykisk strid mellan Sir Miles och King Mob. Vi läsare får då reda på lite mer om King Mobs bakgrund. Det är snyggt tecknat av Phil Jimenez  och Morrison leker med mediet men han blir kanske lite väl förtjust i sin story och det hade nog räckt med två istället för tre delar.

King Mob lyckas med Lord Fannys hjälp besegra Sir Miles men när de ska fly manar Sir Miles fram The King of tears från en annan dimension. Turligt nog har resten av gruppen lokaliserat vart Mob och Fanny befinner sig (med psykisk triangulering om nu någon undrar) och har fått förstärkningar av Jim Crow, Mr.Six och Jack Frost som hämtats upp av Boy. Fighten mellan The King of tears och The Invisibles hade kunnat kortats ned även den. Det blir lite kaka på kaka med två långdragna men iofs fantasifulla strider i ett och samma album.

Phil Jimenez

Albumet avslutas med att Division X väcks till liv. Det är en grupp av The Invisibles som är så hemliga att de inte ens själva vet att de hör till The Invisibles. Gruppen leds av den tidigare nämnde Mr Six som tydligen byter identitet och personlighet lika ofta som vi andra byter underkläder. Fortsättningen på Division X äventyr får man som läsare vänta vackert på över tjugo nummer, som jag tidigare nämnde är inte alltid Morrison en enkel författare.

Entropy in the U.K är på inga sätt dålig. Det är det hitintills mest fartfyllda numret, som läsare får vi reda på King Mobs och Boys bakgrund och konspirationen klarnar något. Samtidigt blir storyn lite långdragen och hade kunnat kortats något i utbyte mot kanske någon enaktare av Morrison som han gjorde så bra i Apocalipstck.

Det är i denna samling som det gick upp för mig att serien bryter den fjärde väggen men på ett subtilt vis och kryper in i verkligheten på något märkligt bakvänt sätt. Det är svårt att förklara men The Invisibles är en serie som ”sätter sig” rejält under tiden man läser den. Det är även här jag inser att King Mob egentligen är Grant Morrison eller är det Morrison som är King Mob?

Grant Morrison/King Mob

Detta med att skriva sig in i serien är något som Morrison ofta använder sig av. Han kallar det för fiction suit. Han använder den i sådan grad att dels påverkas serien av hans eget liv men serien påverkar även författarens liv. Morrison menar att det går att ändra karaktär helt i det vanliga livet genom att använda sig av fiction suits. Rörigt? Oklart? Jag skrapar bara på ytan.

Nästa gång blir det än mer fart när The Invisibles lämnar England för USA.

 

 

 

 

The Invisibles Vol 1: Apocalipstick

Av de sju albumen man samlat The Invisibles i är detta min favorit. Dels innehåller den starka berättelser, dels får min favoritkaraktär Lord Fanny extra mycket utrymme och berättelsen tar fart. Förra volymen kan liknas med ett ånglokomotiv som står på stationen och jobbar upp kraft för att komma igång, här kör tåget igång.

Apocalipstic består b.la av en handfull one-shots som är mycket bra. Jim Crow introduceras, rappare från Haiti, voodoopräst och medlem i The Invisibles. Vi får reda på några av The Outher church planer: De vill ersätta Englands regent med en varelse som går under namnet The Moonchild. Jack Frost sticker från The Invisibles i samband med ett smärre mentalt sammanbrott och han jagas av nu av Sir Miles en av de mänskliga ledarna i The Outher church. Apocalipstick avslutas med Sheman där vi får en inblick i Lord Fannys bakgrund. Sheman slutar i en cliffhanger där både King Mob och Lord Fanny infångas av Sir Miles och hans anhang. Jag känner att det är hög tid att åtminstone visa King Mobs grupp på bild.

Från vänster till höger: Boy, Jack Frost, Ragged Robin, King Mob (ledare i gruppen) och Lord Fanny

 

Englands framtida regent?

Jag minns att jag var lite tveksam till serien efter första albumet. Den kändes krånglig, lite seg och jag hängde verkligen inte med i svängarna. Men då jag vet att Morrison brukar leverera gav jag serien en chans till något jag inte ångrar. Som helhet kan albumet kännas lite splittrat med många enskilda berättelser som hoppar mellan olika personer men berättelserna fungerar som ett pussel där motivet framträder klarare. Allt är naturligtvis inte glasklart men man börjar ana hur saker och ting hänger ihop. Det skadar inte heller att just dessa one-shots visar en Morrison i högform. Jag vill t.om sträcka mig så långt att hävda att berättelsen Best Man Fall hör till det bättre författaren skrivit.

Lord Fanny

Berättelsen Sheman om Lord Fanny är intet annat än fantastisk. Jill Thompson står för teckningarna och Morrisons manus är utsökt. Till på köpet får man en hel del mexikansk mytologi och en härlig fight mellan King Mob och Sir Miles underhuggare. Sheman möttes dock av viss kritik och om serien publicerats idag hade det nog blivit ett twitterstorm då Lord Fanny är född man men uppfostrats som kvinna och därmed blivit homosexuell. Morrison har bemött denna kritik bra (ni får leta på nätet) och jag håller inte med om kritiken. Det Morrison däremot lyckats med är att ha skapat en av (i mitt tycke) serievärlden bästa karaktärer. Jag hade gladligen hängt med Lord Fanny alla dagar i veckan.

Nästa gång blir Entropy in the U.K.

Lord Fanny i dödsriket

The Invisibles Vol 1: ”Say You Want a Revolution”

Jag ska försöka mig på att skriva om den brittiske serieskaparen Grant Morrisons seriesvit The Invisibles. Jag skriver försöka då jag inte fullt ut förstått serien trots flera omläsningar.

Den övergripande handlingen är i vart fall att i december 2012 kommer världen som vi känner den att nå sitt slut. Hur vet man inte men två fraktioner slåss i det fördolda om inriktningen på mänsklighetens framtid. The Outer Church som samarbetar med varelser/gudar från en annan dimension, The Archons. Deras mål är en värld utan fri vilja och man är redan på god väg att lyckas. Deras motståndare är organisationen The Invisibles.

Morrisons serier är många gånger snåriga och man får vara koncentrerad för att hänga med i svängarna. Ofta är hans berättelser fyllda av symbolism, filosofi och hänvisningar till allt mellan himmel och jord och jag är som sagt inte alltid med på banan. Detta gör att jag ofta upptäcker nya saker var gång jag läser något av Morrison. Författaren har även vanan att berätta fragmentariskt. Ofta händer saker ”mellan” serierutorna och han kan gärna hinta något i handlingen som sedan får sin upplösning flera år senare.

Tom Bedlam och Jack Frost. Teckning Steve Yeowell

”Say You Want a Revolution” startar med att ligisten Dane McGowan döms till en vistelse på ungdomsanstalten Harmony house. Dane befrias av en person som kallar sig för King Mob. Han vill att Dane ska gå med i The Invisibles och mer eller mindre emot Danes vilja lämnas han hos uteliggaren och magikern Tom Bedlam för att utbildas.

Efter utbildningen ansluter han sig motvilligt till King Mobs grupp under kodnamnet Jack Frost. Hans första uppdrag blir att resa tillbaka i tiden till den franska revolutionen för att hämta Markis de Sade. Något går fel när man ska tillbaka till framtiden och gruppen hamnar i Poussin målning  Et in Arcadia ego samt i De Sades berättelse De 120 dagarna i Sodom. Rörigt? Då har jag bara skrapat på ytan till det första albumet.

Det visade sig vara för rörigt för många av seriens läsare och försäljningen sjönk. Morrison som även är kaosmagiker anordnade då ett magiskt wankathon (dont ask) för att att rädda serien något som tydligen lyckades.

Ragged Robin. Teckning Jill Thompson

Morrison gör det inte lätt för oss läsare. Det är mycket magiskt pladder och flum som kanske kunnat kortats något. Författaren formligen vräker ut konspirationsteorier, religiösa tankar, filosofi och kvasivetenskap över läsarna. När man (jag) läst första albumet har man ingen susning om vad det rör sig om. Huvudpersonerna har inte fått en ordentlig presentation, grundplotten har bara antytts och som läsare var jag helt förvirrad men samtidigt fascinerad.

Steve Yeowell som tecknar första delen av albumet är duglig men ingen favorit. Det andra äventyret med tidsresan är om möjligt än flummigare men fantasieggande. En bidragande orsak till mitt gillande kan vara att en av mina favorittecknare Jill Thompson står för teckningarna. Hon har en speciell stil som tilltalar mig.Jag kan begripa att en och annan tycker serien är snårig och kanske tom obegriplig men om man ger den tid så vinner den i längden och efter en lite trög start tar berättelsen fart.

Nästa del: Apocalipstick