The Boys from Brazil (1978 Storbr/USA)

Det finns en del, ja i ärlighetens namn ganska många, myter om nazismen. En myt är den om övervintrade nazister som försöker skapa det fjärde riket. Detta var något författaren Ira Levin som b.la ligger bakom Rosemarys baby tog fasta på när romanen The Boys from Brazil kokades ihop.

I Paraguay får en judisk kille Barry (som spelas av Steve Guttenberg med en ganska risig afrofrisyr) syn på ett gäng gamla nazister. Detta väcker hans intresse och han börjar skugga gubbarna. Barry får jackpot då övervakningen leder honom till legendaren Josef Mengele. För de läsare som eventuellt inte vet vem Mengele var arbetade han som ”doktor” i förintelselägret Auschwitz där han utförde ”medicinska” experiment på människor. Mengele lyckades undkomma rättvisan efter kriget och man misstänkte att han bosatt sig någonstans i Sydamerika. Barry blir upptäckt men lyckas meddela sin upptäckt till den berömda nazistjägaren Erza Liberman. Erza är tveksam till en början men dras mer eller mindre motvilligt in i en jakt för att förhindra Mengeles minst sagt oortodoxa plan att skapa det fjärde riket.

The Boys from Brazil är en film som har det mesta; Nazister, konspirationer, härliga frisyrer och utsvängda byxor samt en Gregory Peck i högform. Om man tillåter fantasin  löpa fritt är filmen ganska bra. Det finns ett antal scener som är riktigt intensiva där man lyckats med att skapa en tät atmosfär. Tyvärr flyter inte filmen på riktigt i det tempo jag skulle önska och den segar sig fram av och till. En annan sak som gör att åtminstone jag har lite svårt att ryckas med i storyn är Mengeles plan som är lite väl utflippad och osanolik.

Gregory Peck verkar trivas bra med att få spela en diabolisk person som Mengele. Han tangerar gränsen till att spela över men passerar den aldrig. Laurence Oliver i rollen som nazistjägaren Liberman är lite mer sansad och lågmäld. Han ger ett porträtt äv en bohemsk och oorganiserad gubbe som dock har huvudet på skaft. Att verklighetens nazistjägare Simon Wiesnthal stått som modell för Lieberman råder det ingen tvekan om. Hur Wiesenthal var som person vet jag inte men troligtvis borde han haft ett lite mer organiserat sinne.

Finalen mellan Mengele och Lieberman är bra och förvånansvärt brutal, det är inte var dag man får sig en pensionärsfight till livs. På det hela är The Boys from Brazil klart sevärd om man gillar genren, lite seg emellåt men det uppvägs av bra skådisar. Verklighetens Mengele kan ha sett filmen då han drunkade först 1979. Vad han eventuellt tyckte om Pecks porträtt av honom förtäljer inte historien.

Regi: Franklin J. Schaffner

Betyg: 7/10

The Omen 1976 vs. The Omen 2006

Ibland kommer frågan upp om vilken djävulsfilm  som är bäst. Kandidaterna brukar vara Exorcisten eller Rosemarys baby i mitt tycke slår The Omen slår båda dessa filmer. Jag ska jämföra 1976 års version med nyinspelningen 2006. Fiffi gör en jämförelse mellan två andra filmer på sin blogg.

The Omen startar i Rom där den amerikanske ambassadörens, fru förlorar sitt barn vid födseln. Ambassadören, Robert Thorn, får då ett erbjudande av en präst att ta emot ett barn vars mor dog i barnsäng. Thorn tar emot barnet och genomför bytet utan att berätta för sin fru. Allt är frid och fröjd och Thorn får tjänst i London dit hela familjen flyttar. Lagom till sonen Damiens femårs dag bryts lugnet då hans barnflicka tar livet av sig på ett spekulativt sätt. Kort därefter får ambassadören besök av en katolsk präst som inte verkar vara vid sina sinnens fulla bruk då han hävdar att Damien är självaste antikrist. Prästen avfärdas till en början men med hjälp av en reporter börjar Thorn rota i sin adoptivsons bakgrund något som han kommer få ångra.

Det här en skräckis som har det mesta. Jerry Goldsmiths suveräna filmmusik måste jag verkligen lyfta fram, redan i öppningsscenerna hamnar jag i perfekt rysarstämning (dvs jag får ståpäls) och tillsammans med Carpenters Halloweenscore torde detta vara bland de bättre soundtracken i genren. Filmen har ett stabilt manus som sakta men säkert berättar en rysig historia där tempot höjs ju längre filmen går. Man har lyckats få till en bra ensamble med b.la Gregory Peck som Robert Thorn och David Warner i rollen som olycksdrabbad fotograf/reporter.Billie Whitelaw är en obehaglig bekantskap som Daimens nya nanny Mrs Baylock. Lee Remick kommer lite i skymundan i rollen som ambassadörs fru hon ser mest förskrämd och bekymmersam ut, man hade nog kunat få ut mer av den karaktären. Musiken och manuset gör detta till en film som saka men säkert biter sig fast. En fördel med filmen är att de övernaturligheter som händer är inte speciellt spekulativa och man skulle likt Scully i The X-files kunna bortförklara det mesta på ett vetenskapligt sätt detta gör att jag som tittare känner en osäkerhet under filmens gång vilket naturligtvis stärker obehagskänslorna.

Regi: Richard Donner

Betyg: 9/10

Om man som filmbolagschef sitter på rättigheter på en film om antikrist är det nog svårt att motstå datumet 060606 och mycket riktigt kom det en nyinspelning på The Omen detta år. The Omen i 2006 års version är inte så pjåkig om man jämför med orginalet, en del saker är faktiskt bättre men det mesta är sämre i jämförelse.

Historien är nästan exakt densamma så den behöver jag inte gå närmare inpå. Det man ändrat är att all möjlighet till tvekan att det är antikrist man har att göra med är som bortblåst. Redan i första scenen förklaras hela upplägget för oss tittare och vi vet alla vad det är för gökunge som hamnar hos paret Thorn. Daimen är även mer aktiv i den den här filmen. 1976 års Damien var avsevärt mer passiv och därmed omänskligare. Då man inte riktigt kunnat förlita sig på orginalberättelsen styrka att skrämmas har man även stoppat in ett antal jumpscares i filmen vilket jag finner onödigt då de har en tendens att kännas onödiga och bryter stämningen. En del sminkning speciellt den brännskadade prästen i slutet av filmen är inte mycket att hurra för, han ser ut som en ful version av Voldemort och framkallar bara skratt då han är för överdriven. Skådisarna är av blandad kompott om man jämför med 1976 års film. Liev Schreiber och David Thewlis står sig slätt mot Peck och Warner men  Pete Postlethwaite och Julia Stiles är avsevärt bättre än sina föregångare. Speciellt Stiles version av ambassadörens hustru har fått lite mer att bita i som karaktär. Att Mia Farrow dyker upp i rollen som Damiens nya nanny Mrs Bylock är en trevlig bonus.

Det som är bättre än orginalet är två saker: Regissören John Moore har stoppat in färgen rött i filmen som signalerar när det är fara och färde.Tex röda ballonger på Daimons femårskalas då barnflicka dör, ett roligt och intressant grepp. Ett dödsfall i filmen hade man ändrat från orginalet, från spekulativt och våldsamt till stillsamt och i mitt tycke vidrigt och psykologiskt störande. Ett av de värre dödsfall jag sett på film. Synd bara att regissören inte höll sig till detta spår och var stillsamt kreativ då hade nyinspelningen varit riktigt bra nu blir den godkänd. Om jag inte sett orginalet hade jag troligtvis gillat filmen bättre.

Regi: John Moore

Betyg: 6/10