Scary stories to tell in the dark (2019 USA)

Under Halloween besöker ett gäng ungdomar traktens lokala spökhus. Legenden gör gällande att familjen spärrade in sin dotter i huset då hon var ”annorlunda”. Under upptäcktsfärden stöter ungdomarna på ett hemligt rum och det verkar som att legenden var sann. Dumt nog tar en i sällskapet med sig en bok. Naturligtvis bär boken på en förbannelse, den skriver berättelser som slår in och det är inte några trevliga historier som uppdagas. I var och en av berättelserna finner sig en av de ungdomar som var i spökhuset när boken stals och de möter alla ganska så varierande öden. Den krympande skaran måste nu försöka häva förbannelsen innan de får en alldeles egen historia.

Guillermo del Toro och André Øvredal är producent respektive regissör för denna rulle, en kombination som visade sig vara lyckad. Scary stories to tell in the dark är inte någon nyskapande film men den har en hel del som gör att den höjer sig en aning över andra skräckisar. Filmen är förlagd till 1968 mitt under brinnande Vietnamkrig något som gör att det under filmens gång finns en känsla över att det är en otrygg värld man redan lever i, monster och spöken lägger bara till ett extra lager i en redan osäker värld. Då filmen utspelar sig under 60-talet blir resultatet att man hamnar i en liten nostalgisk tidsbubbla och bjuds på snygga kläder, bilar, 60-tals design och att skolan sätter upp musikalen Bye bye Birdie.

Filmens oknytt är lite fantasifullare än vad man är van vid och effekterna är bra. Det är ingen överdriven CGI utan allt hålls på en någorlunda sansad nivå. Skådisarna var för mig okända, förutom Gil Bellows och Dean Norris i två mindre roller,  men de skötte sig bra. Kort och gott en skräckis som är väl värd en titt så här på sensommaren. Överlag har det varit en hel del bra skräckisar denna sommar – håller tummarna inför hösten.

Regi: André Øvredal

Betyg: 7/10

The Shape of water (2017 USA)

Det dröjde ett bra tag innan jag kollade in del Toros senaste film. Jag vart inte speciellt pepp då karln inte gjort en riktigt bra film sedan Pans Labyrint (2006). Då hans senaste filmer rört jätterobotar med en spökrulle däremellan som verkade vara tagen direkt ur Harlekinserien bidade jag min tid när det rörde The Shape water. Ok den vann Oscar för bästa film men då Oscarsjuryn är en förvirrad och ängslig skock gubbar var inte det heller mycket att gå på.

Elisa är en stum ensamstående kvinna som arbetar natt som städerska på en militäranläggning där man sysslar med hemliga saker och ting. En natt anländer den mycket osympatiske agenten Strickland, med sig har han en fiskvarelse han fångat i Amazonas (kanske en kusin till monstret i den Svarta lagunen ?). Tack vare teckenspråk börjar Elisa och varelsen kommunicera, känslor uppstår mellan de två och hon planerar att frita fiskvarelsen.

Det här var faktiskt inte så illa och jag blev positivt överraskad. Det är en söt liten saga del Toro har totat ihop, kanske inte en så värst originell story men jag fick en mysig känsla under filmtitten. Filmen flyter på bra, har en skön 60-tals känsla (konstigt vore annat då den utspelar sig under 60-talet) och är milt engagerande. Jag försöker inte tänka för mycket på hur tycke mellan de två skilda arterna uppstår, det är faktiskt en saga med ett välbekant tema. Antingen köper man det eller inte.

The Shape of water är en film som slinker ned lätt och har en hel del detaljer som lyfter filmen en aning, bla att filmen går i ett grönt skimmer och har en och annan scen där del Toro skänker mig lite extra filmisk magi. Det som lyfter filmen än mer är skådisarna. Sally Hawkins är lätt att få sympati för i huvudrollen och Michael Shannon får än en gång chansen att spela slem skurk. När sedan Richard Jenkins och Michael Stuhlbarg är med på ett hörn kan jag inte bli annat än glad, två härligaa skådisar som alltid gör en film lite trevligare när de är med. Lägg även till ett oväntat musikalnummer så vart denna film i hamn för mig. Jag hoppas nu att del Toro funnit formen igen.

 

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 7/10

Blade II ( 2002 USA )

Blade-2-Sound-Track-New-Line-Cinema-2002Under 70-talet blev skräckserier populärt igen. Marvel statade upp en hel del tidningar som rörde detta område b.la Dracula, Frankenstein och Blade som dagens film handlar om. Blade är en halvvampyr vilket innebär att. han kan äta vitlöksbröd, dricka vigvatten och ragga tjejer när de solbadar. Det enda problemet han har är en törst efter blod men det löser han med hjälp av ett serum. Tillsammans med sin partner Whistler bekämpar han vampyrer jorden över. Blade II är som namnet antyder uppföljaren till Blade som kom 1998. Den filmen gick tydligen så bra att man bestämde sig för en uppföljare.

I tvåan ber vampyrerna Blade om hjälp då en ny sorts vampyr dykt upp. Den här sortens blodsugare har en större törst och gör ingen åtskillnad på människor eller vampyrer. Då båda rasernas existens hotas bildar Blade och vampyrerna en osäker allians för att bekämpa sin fiende.

Det här är en film som man får ta för vad den är, lite hjärndöd underhållning med en och annan ok skådis och dit räknas verkligen inte Wesley Snipes. Han står som producent och har nog haft ett och annat att säga till om i produktionen. Blade är skrattretande tuff.  Han är klädd i läder och knarrar som en skinnsoffa när han rör sig  när han drar sitt svärd svischar det så att man tror att det är full storm i vardagsrummet. Vidare så skådespelar inte Snipes han poserar sig genom filmen. Känslan av att Snipes tror att han gör en modekatalog för läderkläder istället för en film är stor. Just fighterna är ett kapitel för sig. Jag tror att det var recensenten Fredrik Sahlin som liknade Blade II vid en porrfilm där man bytt ut sexscenerna mot fighter och jag är böjd att hålla med. Filmens fighter är lite onödiga då Blade egentligen bara behöver toucha vampyrerna med sina vapen för att de ska gå upp i rök. Problemet blir då att Snipes inte får visa publiken hur duktig han är på att hoppa, sparka och posera därav dras dessa fighter ut i det oändliga.

På pappret borde Blade II vara en någorlunda bra film. Den har en kompent regissör, en story som är helt ok samt en handfull bra skådisar. Trots detta faller den ganska platt kanske därför att Wesley Snipes haft för mycket att säga till om. För en stunds hjärndöd förströelse duger den dock, det finns värre filmer i genren.

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 4/10

P.S I bara farten såg jag jag även Blade III (jag var väl ovanligt hjärndöd denna dag). Det var ungefär samma visa: Det enda anmärkningsvärda var att någon i produktionen ansåg att stolpskottet Dominic Purcell var som klipp och skuren för att spela Dracula. Jösses!

Pacific rim (2013 USA)

Pacific-Rim-Poster-Extinct-433x650Jorden invaderas av jättelika monster från en annan dimension. Som svar på hotet bygger man gigantiska robotar som till en början bekämpar odjuren framgångsrikt. Efter en tid börjar dock monstren hamna i överläge och man satsar allt på en djärv plan för eliminera hotet (dock inte permanent verkar det som då en uppföljare redan planeras).

Först blev jag alldeles till mig i öppningsscenen över de otroligt snygga 3D effekterna. Det är så här en slipsten ska dras – med omsorg och eftertanke – inte lägga på 3D i efterhand eller bara göra en 3D-film för att man kan.

Efter tio minuter fick jag dock en känsla av att jag förflyttats femton år bakåt i tiden och såg något halvsunkigt tecknat barnprogram på TV3 tillsammans med mina barn. Skådisarna rapar sina repliker med samma inlevelse som de svenskar som dubbade de tecknade avsnitten till He-man, X-men etc. Det är storslagna scener, filmen är välgjord men människorna försvinner bland alla robotar och monster och jag bryr mig inte ett dyft om hur det går för mänskligheten och huvudpersonerna. Efter, som brukligt är, lite action i början av historien övergår filmen till en timmes prat, inte i tungor men väl i klyschor. Inte en enda replik i filmen känns äkta, folk bara mal på i gamla invanda hjulspår och jag vet vilka repliker som ska komma innan skådisarna uttalar dem. Här någonstans undrar jag om jag inte ska ta och åka hem istället. Var det inte någon deckare på svt efter Allsång på Skansen?

Efter allt prat blir det dags för fight igen och innan finalen hinner man med de filmklyschor man inte betat av än bla det obligatoriska TALET samt ”the Armageddon feeling” som ska få mindre nogräknade besökare att snyfta i biomörkret. Sedan var det gud ske lov slut på eländet. Då jag nämnde Armageddon kan jag lite försynt påpeka att i jämförelse med Pacific rim är den förstämda filmen ett djuplodande actiondrama med väl utmejslade karaktärer och ypperliga skådisar. Och då alla vet att Armageddon är en ren skitfilm så kan ni ana vilken nivå Pacific rim då ligger på.

Förväntningar kan ställa till det riktigt ordentligt. Del Toro har alltid (jo jag gillar Hellboy II) varit intressant och lyckats med att gjuta samman fantastiska historier med mänskliga porträtt. Jag var säker på att Pacific rim skulle vara en bra film, jag ville att Pacific rim skulle vara en bra film men för att överhuvudtaget kunna bli engagerad i en film måste man bry sig åtminstone lite om dess karaktärer. Då Pacific rim inte har något att erbjuda av den kvalitén samt lyckas med att vara förvånansvärt ospännande blir nog detta årets besvikelse. Den är snygg, har maffiga scener men har inget i övrigt att erbjuda. Egentligen har jag mer att säga om filmen men det är inget snällt så detta får räcka. Betyget blir ”högt” då robotarna var coola och 3D effekterna bra. Vad Sofia tyckte kan ni läsa härFiffi har också sett filmen så även Jessica.

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 2/10

Mimic ( 1997 USA )

Monsterfilmer ligger mig varmt om hjärtat men de löper en risk att bli aningen larviga när väl varelsen är vad det nu kan vara presenteras visuellt. Om man kombinerar monster med otrevliga insekter t.ex kacklackor ja då kan man åtminstone bli äcklad även om man inte blir skrämd. Det är nog den känslan jag får när jag ser del Toros film Mimic. Kanske inte så spännande, lite larvig men aningen bisarr och äcklig.

Staden New York drabbas av en oförklarig sjukdom som främst dödar barn. Vetenskapsmän lyckas spåra smittan till stadens kackerlackor och en entomolog  (insektsforskare) släpper ut genetiskt förändrade kackerlackor som dödar smittbärarna. Alla jublar och hon blir stadens hjälte. Tre år senare börjar det komma in rapporter om försvinnanden. De hemlösa överger stadens tunnelbana och entomologen kommer över en märklig insekt som påminner om en kackerlacka.  Snart går det upp för forskaren att de genmanipulerade kackerlackorna har förändrats. De små liven har vuxit avsevärt i storlek och kamoflerar sig som människor (?!).

Låter det korkat? Visst är det men kanske inte mer urspårat än i andra skräckhistorer. Problemet är att man försöker ge en vetenskaplig förklaring till fenomenet med de stora kackerlackorna. Av någon anledning kan jag lättare köpa ett korkat koncept i den här genren om bara bara konstaterar miljögifter eller den populära, i dessa sammanhang, radioaktiva strålningen som förklaring. Nu försöker man lägga sig på en aningen högre akademisk nivå som rasar så fort den synas i sömmarna.Det finns ett annat problem med filmen förutom att historien är lite väl utspårad.Berättelsen tar aldrig riktigt fart och spänningen uteblir. Om man däremot som jag ogillar insekter av alla de slag så får man åtminstone sitta och bli äcklad en stund när forskarna tillsammans med en stackars tunnelbanepolis ( som definitvt valde fel dag att gå till jobbet ) springer runt bland slemsäckar och annat klet i New Yorks kloaker. Omslaget utlovar att filmen är ”heart pounding, smart och hip (!)” men Mimic är inget av dessa. Var rekalmfolket fick ordet hip från vet jag inte. Vad är egentligen en hip film? Mimic har en och annan känd skådis i rollistan bla Mira Sorvino och Josh Brolin men de gör varken till eller från när det gäller att höja eller sänka filmens kvalite. Naturligtvis har det kommit två uppföljare men jag har mina misstankar om att de inte är speciellt bra.

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 5/10

The Devils backbone ( 2001 Spanien )

Barnhem, spöken, Spanska inbördeskriget och del Toro låter som en spännande kombination. Carlos är föräldralös och lämnas till ett barnhem som drivs av republikanerna. Trots att det råder inbördeskrig verkar livet på barnhemmet relativt drägligt men hela tiden ligger hotet om facisternas ankomst i luften. Carlos märker ganska snart att barnhemmet är hemsökt. En natt försvann en pojke vid namn Santi och sedan den episoden har det börjat spöka på instutitionen. Tyvärr är inte detta det enda problemet då det snart visar sig att en del av människorna på barnhemmet är avsevärt värre än spöket.

Jag hade stora förhoppningar på den här filmen. Del Toro är alltid intressant och min bror hade rekommenderat filmen varmt. Tyvärr infriades inte mina förväntningar. The Devils backbone känns spretig och Del toro lyckas inte väva samman realismen med det övernaturliga vilket han lyckades avsevärt bättre med i Pans labyrint. Spökhistorien blir lidande av att realismen känns mer skräckinjagande och realismen blir lidande av att del Toro tar till ett par övernaturliga lösningar när huvudpersonerna kommer i trångmål. Nu blir tyvärr resutatet vare sig engagerande eller speciellt rysligt filmen är t.om lite småtråkig ibland vilket är synd då grundstoryn är bra. Fotot är bra och skådisarna likaså men filmen som helhet?  Nej den kan kvitta. Kan hända att mina förväntningar var för höga.

Regi:Guillermo del Toro

Betyg: 4/10

Hellboy ( 2004 USA ) vs. Hellboy II: The Golden army ( 2008 USA )

Hellboy filmerna baseras på den tecknade serien med samma namn av Mike Mignola. Jag har aldrig läst serien men vad jag förstår anses den vara bra ( jag får lov att bättra mig på den fronten ). Än så länge har det kommit två filmer om Hellboy och BPRD. Båda filmerna har haft förmånen att bli regisserade av Guillermo del Toro.

Hellboy fördes till jorden från en annan dimension av nazisterna under andra världskriget. Nazisterna hade förhoppningen att vinna kriget med hjälp av svart magi men försöket misslyckades och Hellboy hamnade i amerikanska händer och den superhemliga organisationen BRDP (Bureau for Paranormal Research and Defense) som bekämpar övernaturliga hot. Hellboy och andra goda supervarelser, b.la Abe Sapien ( amfibiemänniska), Liz Sherman ( pyrokinesi ) och  Johann Krauss ( medium ) bekämpar varulvar, demoner, Baba Yaga och annat oknytt. Samtidigt som han skyddar världen mot olika hot brottas Hellboy med sitt övernaturliga arv, han är en levande nyckel vars öde kan betyda jordens undergång då han kan komma att öppna porten till sin värld för att släppa ut monster i vår värld. Det påminner ganska mycket om Lovcrafts Cthulhu myt och Mingola har sagt att både Lovecraft och Robert E Howard har inspirerat honom. Men hur blev nu filmerna?

Den första filmen handlar b.la om Hellboys ursprung och ankomst till jorden. En nackdel med en del filmer som ska presentera en karkatärs bakgrund är att de kan bli lite småtrista. Här ges en kort bakgrund och sedan hoppar filmen raskt framåt i tiden och utspelar sig när Hellboy, som för övrigt spelas mycket bra av Ron Pearlman, arbetat i några år för BRDP och är så att säga redan varm i kläderna. Fördelen med detta är att man kan ta itu med en ordentlig historia på en gång. När några övervintrade nazister ( samma gång som tog Hellboy till jorden ) väcker skurken Rasputin ( japp det är den samma filur som duperade den ryska tsarfamiljen kring 1900 talets början) för att få hjälp med att öppna porten till Hellboys värld än en gång kallas BRDP in.

I uppföljaren The Golden army försöker en alvprins att väcka en gyllne arme till liv för att utplåna människorna. Armen smiddes för lång tid sedan under ett krig mellan människa och alver men har vilat i eoner på okänd plats. När armen väl har vaknat går den inte att stoppa. Hellboy med vänner blir indragna i en kapplöpning i hopp om att hitta armen först och försöka hindra att alvprisen väcker den till liv.

Båda filmer om Hellboy är bra. De är fantasifulla och jag får faktiskt uppleva den där ”sense of wonder” känslan som man ofta eftersträvar men sällan hittar. Scenografi och effekter är i mitt tycke oklanderliga och det känns som att del Toro verkligen fått visualisera sina tankar och ideér om Hellboy och hans universum. Om man gillar effekter och vill att ögat ska få sitt är The golden army att föredra då den första Hellboy filmen är lite grådaskig. Däremot gillar jag stämningen i den första filmen mer, tonen är lite tuffare och råare jämfört med tvåan som i sina stunder påminner lite om MiB. Den är aningen för skämtsamt och uppsluppet om jag jämför med första filmen.

Filmernas skurkar är bra. Robotnazister och ryska charlartaner är icke att förakta men alvprinsen är aningen mer intressant då han är en mer komplicerad karaktär. Enligt hans sätt att resonera har människan förstört så mycket på jorden att det vore bäst om de försvann. Han skulle kanske kunna liknas lite vid en extrem kämpe för miljön.  Att sedan alvprinsen är rena superninjan och har ett läckert spjut gör inte saken sämre.

Vid en jämförelse är båda filmen nästan lika bra men den första berättelsen om Hellboy är aningen bättre. I The golden army är det lite för anpassat till en yngre publik, kanske man jobbade hårt för att få filmen PG13 stämplad på en gång. Ibland kan det också bli lite väl mycket effekter och ovanliga varelser. Less is moore brukar jag säga. Gillar man fantasy med lite skräck och action är bägge filmerna sevärda och bör inte missas. Jag har läst att en tredje film åtminstone ligger på planeringsstadiet men hur det blir med den saken kvarstår att se

Betyg: 8/10 till båda filmerna med en liten fördel till första filmen.

Regi: Guillermo del Toro