Funeral in Berlin ( 1966 Storbr )

Det är många år sedan jag läste Len Deightons böcker om spionen Harry Palmer. Då jag läste dem uppskattade jag historierna och den lite torra humorn som hela tiden var närvarande. När jag stötte på filmatiseringen med Michael Caine tänkte jag att det skulle vara lite trevligt att återuppleva gamla minnen. Synd bara att tanken återföljdes av  handling nämligen att se den här sextiotals soppan.

I kort går storyn ut på att Palmer ska föra ut en rysk avhoppare från östberlin men som vanligt i kalla kriget berättelser är det fullt av hemliga agendor, dubbelspel och förräderi.Filmen har Harry S Saltzman som producent och Guy Hamilton regisserar d.v.s  en av producenterna bakom Bondfilmerna samt regissören av Goldfinger. Tydligen kände man att den något lågmälde Palmer inte riktigt passade i rollen som spion man ville ha mera Bond. Handlingen dög inte heller så man la till lite nazister och israeliska agenter.

Michael Caine är asjobbig i rollen som Palmer han kan inte öppna käften utan att vara lite smålustig. Det går inte att ha en vettig konversation med karln han går runt och strör one-liners omkring sig, konstant. På något sätt har man också lyckats med konststycket att göra en ganska spännande grundhistoria trist. Berättelsen tar aldrig fart och det blir aldrig spännande. Filmmusiken är bedrövlig jag sitter mest och skrattar, när någon tar fram en pistol kommer det en sån där ”oj oj oj hur ska det gå trumpetfanfar”. Funeral in Berlin är en riktigt kass film där man försöker sig på göra seriös Bond men misslyckas totalt. Inte ens härliga kläder, frisyrer och inredning kan rädda detta sorgebarn till film.

Regi: Guy Hamilton

Betyg: 2/10

Bondtema: Goldfinger ( 1964 Storbr )

Goldfinger är troligtvis den mest kända och av många ansedd som den bästa filmen i Bondserien. Det är Goldfinger som sätter dagordningen för de efterkommande filmerna och man kan säga att de sista pusselbitarna faller på plats. Det är även den filmen som jag anser är vattendelaren bland Bondfilmerna. I Goldfinger valde man att en helt annan väg än i de tidigare filmerna och då resultatet blev lönsamt fortsatte man på den utstakade vägen.

Filmens handling går i korthet ut på att den brittiska regeringen misstänker affärsmannen Auric Goldfinger för guldsmuggling. Bond kopplas in på fallet och upptäcker att Goldfinger har större planer än simpel smuggling på sin agenda.

Bonds antagonist: Auric Goldfinger

Då regissören till de två första filmerna Terence Young ville ha procent på intäkterna , troligtvis hade han märkt att han satt på en kassako och ville ha en del av kakan, byttes han ut mot Guy Hamilton. Redan i filmens start märks det att vi möter en annan Bond.  Det är fortfarande Connery som spelar Bond men han är helt enkelt lite familjevänligare, mjukare i stilen och verkar inte längre lika farlig. Det är mer humor och mindre allvar. I prologen finns det en suverän scen, faktiskt en av mina favoriter, där Bond i grodmansdräkt knockar några vakter, spränger en knarkfabrik för att sedan dra av sig våtdräkten. Där under har han en vit smoking komplett med en röd neijlika.

Svårslagen scen med Connery.

Det är första gången vi får en ordenlig låt i förtexterna, Goldfinger som framförs av Shirley Bassey. Låten är kraftfull med ett suveränt blåsarrangemang som går igenom hela filmen. Det är ett lyft för filmens soundtrack då man spelade bondtemat till förbannelse i From Russia with Love. Samspelet mellan Bond och Q utvecklas vidare i Goldfinger. Det är i den här filmen som Bond visar sin retfulla och kanske aningen respektlösa hantering av Q:s alla prylar. Han pillar på allt till Q:s förtret och visar med övertydlighet att han knappt orkar lyssna på de långa föreläsningarna Q har om sina kära manicker.

Q, Bond och en exrautrustad Aston Martin

 
 Goldfinger är troligtvis mest känt för tre saker: Aston Martin, Jill Masterton och Oddjob. Vid manusarbetet lades det till en hel del actionscener för att göra filmen mer fartfylld. En av de mest uppmärksammade ändringarna var Bonds bil, en av Q upphottad Aston Martin. Bilen är utrustad med kulsprutor, katapultstol m.m. Biljakten är en av filmens höjdpunkter, åtminstone på den tiden filmen var ny. Personligen tycker jag slutfighten mellan Oddjob och Bond är mer spännande. SPOILER: Det finns en ganska rolig miss i samband med upplösningen. Det var tänkt att räkneverket till atombomben skulle stoppa på 003 men ändrades i manus till det lite fyndigare 007. Däremot ändrade man inte i Connery´s manus så hans lite märkliga kommentar ”three more clicks” kan få en att undra lite om Bonds kunskaper i enklare matematik.

Bond skuggar Goldfinger i Schweitz

Jill Masterton ( Shirley Eaton ) är Goldfingers assistent, när hon hoppar i säng med Bond straffas hon av sin arbetsgivare på det mest gruvliga sätt. Hennes kropp täcks med guldfärg och hon kvävs. En ganska opraktisk och kladdig metod ( som för övrigt är helt verklingslös ) om man vill bli av med någon men filmiskt mycket effektfull. Temat att skurken dödar en kvinna för att visa sin genuina ondska visas här för första gången, fler mord på kvinnor skulle ske i kommande filmer. Shirley Eaton blev mycket känd och stal halvt om halvt rampljuset från huvudrollsinnehaverskan Honor Blackman som spelar den lesbiska ( i boken ) Pussy Galore. För övrigt var namnet Pussy Galore för magstarkt för de moraliska amerikanerna och filmen höll på att bli totalförbjuden i USA .

Risken med att gå till sängs med Bond

Honor Blackman som Pussy Galore

Oddjob är den första i raden av en ändlös rad av underhuggare, en del mer minnesvärda andra faller bort i glömskan. Goldfingers medhjälpare är en stum korean som är expert på karate och har en nästan övermänsklig styrka ( han kan t.ex smula sönder en golfboll med en hand ) och är utrustad med en dödlig hatt som han till Bonds förtret använder i tid och otid. Oddjob spelades av den koreanske f.d tyngdlyftaren Harold Sakata. Huvudskurken Goldfinger spelades av tysken Gert Fröbe och hans porträtt av en småaktig, fuskande affärsman som är så självgod att han nästan spricker är riktigt bra. Speciellt skräckinjagande blir han dock inte. Frobe dubbades då hans engelska var dålig men det märks inte speciellt mycket, m.a.o så lyckades man bättre med dubbning för 40 år sen än vad man lyckas med i dagens TV4 produktioner !

Oddjob med sin metallförstärkta hatt.

Hur är filmen? Jo visst är det en klassiker i Bondsammanhang, det är den Bondfilmen som på gott och ont satt dagordningen för restrerande filmer i serien. Det är mer humor och fart än i de tidigare filmerna, Connery är fortfarande på gott humör och produktionen är förutom en förkärlek till att använda sig av bakprojektioner bra. Till nackdelen hör en ökad töntighet som sedan levt kvar i serien vilket kan kanske roa en del men jag stönar till lite av pinsamhet när t.ex Pussy och Bond brottas i höet. Jag saknar också thrillermomenten, Goldfinger är faktiskt ganska ospännande men på det hela är det en underhållande film. Filmens scenografi är också härligt nostaligiskt futuristisk i äkta 60 tals anda. Blinkande lampor, lasrar som låter och fina grälla pastellfärger. Den svenska DVD utgåvans översättning är dock under all kritik dels språkligt men man struntar även i att översätta en del dialog som är viktig för handlingen. Illa!

Bond:"You expect me to talk ? Goldfinger:" No Mr.Bond I expect you to die"

Bästa repliken: Shocking ! Positively shocking sagt av Bond efter att han blivit överfallen medan han hånglar med en kvinna.

Nytt är att jag nu lagt upp en lista med Bondlåtar på Spotyfy. Listan kommer att växa med tiden.

Det blir sju martinis, lite småtöntiga, men ändock välsmakande.

Nästa vecka. Thunderball