Snatch (2000 Storbr)

Efter att ha blivit lite halvt om halvt besviken på Guy Ritchies senaste rulle The Gentlemen blev jag sugen på att se en bra film av regissören och valet föll på Snatch som det var ett tag sedan jag såg.

Det börjar relativt oskyldigt med att den inte alltför glamorösa boxningspromotorn Turkish ber sin kompis Tommy att köpa en husvagn av några resande. Denna till synes oskyldiga handling utlyser en kedja av händelser som mynnar ut i att både Turkish och Tommy riskerar att bli grisföda. Det blir inte heller enklare för alla inblandade då en diamant på 84 karat är på drift i Londons undre värd då den eventuellt fatala husvagnsaffären och diamanten på villovägar kommer att korsa varandra.

Snatch är Guy Ritchie i högform. Det är en historia som spretar åt alla möjliga håll. Det vimlar av knepiga och korkade rollfigurer som nästan skulle kunna föräras en egen film. Diamanthandlaren som låtsas att han är jude, gangstern Brick top med tandimplantat och Bengt Bedrup glasögon, tre makalöst korkade hälare, Brad Pitt som resande samt Benicio del Toro som den spelberoende gangstern Frankie Four Fingers för att bara nämna några i det sköna galleriet av skurkar. Mitt i denna smet står Jason Statham och Stephen Graham i rollerna som Turkish och Tommy.

Filmen är brutal och fruktansvärt rolig. Jag ömmar för huvudpersonerna som egentligen bara ville köpa en husvagn men hamnar i klistret via slumpens vägar. Snatch är en underhållande skröna som är väl berättad av Ritchie. Vill man vara elak kan man säga att han är en Tarantino wannabe och till viss mån kan jag hålla med om det. Å andra sidan är Snatch både rappare och roligare än det mesta Tarantino gjort. En film väl värd en titt eller som i mitt fall en omtitt.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 8/10

The Gentlemen (2019 USA)

Guy Ritchie är en märklig regissör. Om han gör filmer om misslyckade gangstrar på samhällets botten är han suverän går han utanför den boxen blir oftast resultatet knappt ok. I The Gentlemen återvänder regissören till sina gangstertyper för första gången sedan den något bortglömda RocknRolla. 

Denna gång rör det sig om knarkhandlaren och marijuanaodlaren Mickey Pearson som beslutar sig för att sälja sin affärsrörelse. Då köparna inte hör till det vardagliga ICA/COOP klientelet så blir det naturligtvis problem då det är många som vill lägga vantarna på Mickeys affärsrörelse utan att behöva betala.

Bitvis är Ritchie tillbaka i gammal god form. Det kryllar av kända skådisar, det är snabba klipp, han leker med hur historien berättas och det är rappa kommentarer men trots allt detta är det något som fattas och jag är inte helt nöjd när jag vandrar hem efter biobesöket. En stunds filosoferande gav mig svaret på vad som var fel med filmen.

I tidigare rullar inom genren har Ritchie haft ett lite annat perspektiv. Han protagonister har tidigare varit underdogs, lite halvkorkade och deras motståndare har varit mer eller mindre formidabla åtminstone i jämförelse med våra ”hjältar”. I The Gentlemen råder det ingen tvekan vem som kommer ta hem spelet i slutändan. Mickey, hans fru Rosalind och närmaste man Ray är lite väl coola för att jag ska gilla dem. De är lite smått irriterande och verkar mest gå och tänka på vilken cool replik de ska leverera. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte speciellt mycket hur det kommer gå för filmens huvudpersoner till skillnad mot i t.ex Snatch där jag verkligen satt och hejade på de något korkade Turkish och Tommy som tog sig vatten över huvudet. Kort och gott så är det ganska ointressanta tröttsamma typer som skildras i The Gentlemen. Den enda person som fångar mitt intresse i filmen är Colin Farrells rollfigur Coach.  Slutligen är filmen i sina stunder lite väl Tarantinopladdrig och även om Hugh Grant är bra som sliskig reporter tröttnar jag snart på hans alltför långa utläggningar.

The Gentlemen är trots min kritik ett steg i rätt riktning för regissören – bort från Hollywoodtrams men lite skitigare och mer korkade människor nästa gång tack.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 5/10

The Man from U.N.C.L.E (2015 USA/Storbr)

image004En del filmer glömmer jag bort innan eftertexterna rullat klart. Guy Richies senaste är en sådan film. Vad jag minns av handlingen var att den utspelar sig på (likt tv serien med samma namn som filmen baserar sig på) 60-talet. Två agenter, en ryss och en amerikan, berodras att samarbeta då en grupp neonazister(?) kommit över ritningar till en atombomb. Eller något i den stilen.

Helt borta är inte filmen från mitt sinne, så några få iakttagelser skvalpar fortfarande kring i min hjärna. The Man from U.N.C.L.E har en mycket skön 60-tals känsla, av och till får jag påminna mig om att det är en modern film jag ser. Det är en film med atmosfär av ett glassigt 60-tal, något jag gillar.

Skådisarna Henry Cavill och Armie Hammer som spelar agenterna torde höra till filmhistoriens mest icke-karismatiska personer. Käre söte gud så intetsägande de var. Hur man överhuvudtaget kunde få för sig att casta dessa skyltdockor i en film som ska ge en känsla av action, fart och flärd är en gåta. De två kvinnliga huvudrollsinnehavarna Alicia Vikander och Elizabeth Debicki behöver inte göra mycket för att överglänsa sin motspelare. Hade Vikander och Debicki ersatts av två uppstoppade hamstrar hade dessa spelat skiten ur de manliga huvudrollsinnehavarna.. Det är därför lite svårt att bedöma hur bra de två skådespelerskorna egentligen är i filmen då de får famla i mörkret efter interaktion. De är åtminstone två friska fläktar som tillsammans med den sköna 60-tals känslan räddar filmen från att bli rena begravningsmässan.

Regi: Guy Richie

Betyg: 4/10

Sherlock Holmes – A Game of shadows (2011 USA )

Jag var inte speciellt imponerad av den första filmen som Guy Richie gjorde om mästerdektektiven Holmes. Det var lite för larvigt, berättelsen fick aldrig riktigt upp tempot och jag tröttnade snabbt på småtjafsandet mellan Holmes och Watson. I uppföljaren är jag redan förberedd på att dessa ingredienser kommer att ingå i filmen och det kan vara en förklaring till att jag tycker lite bättre om uppföljaren. Jag har har blivit van.

I A Game of shadows möter Holmes sin ärkerival, Dr. Moriarty. Jag ska nog inte gå in mer på handlingen för att inte spoila alla vändningar och tvister i historien men filmen tar oss utanför London till kontinenten och närmare bestämt Reichenbach fallen i Schweiz. En plats får klockor att ringa bland de som läst böckerna om Holmes.

Jag fann filmen lite rappare och t.om småspännande vid sina tillfällen. Tjafsandet mellan Holmes och Watson finns men jag är van vid det här laget och finner det inte lika tröttsamt. Visst förekommer det munhuggande mellan de två i böckerna och i den fantastiska BBC-serien som visades på SVT nyligen men det är gjort med lite mer finess och skärpa. Richie ligger på den humornivån att Holmes i kvinnokläder är hejdlöst roligt, jag håller mig för skratt.

Jared Harris som spelar Dr. Moriarty är för mig okänd han påminner mest om en yngre Ernst Günther. Det är inte något klagomål från min sida för Harris ger ett diaboliskt porträtt äv Holmes ärkefiende och jag tvekar både en och två gånger om Holmes kommer ta hem spelet. På det hela är A Game of shadows en relativt underhållande film och ett fall framåt. För en gångs skull kan jag säga att uppföljaren är bättre, men bara lite.

Regi: Guy Richie

Betyg: 6/10

Lock stock and two smoking barrels ( 1998 Storbr )

En av mina favoritepisoder i Pulp Fiction är den med Harvey Keitel som The Wolf. Travolta och Jackson framstår som riktigt korkade och jag skrattade gott. Guy richies Lock stock and two smoking barrels känns som ett enda långt Wolf avsnitt.

För den som händelsevis inte har sett filmen kretsar den kring, spelskulder, antika gevär, en marijuanafabrik samt lite annat smått och gott. Med andra ord det går undan. Snabba klipp, lekfulla klipp, händelser som berättas ur olika synvinklar och framför allt : Ett myller av korkade personer. Det är svårt att beskriva handlingen men den centrala berättelsen är Eddy och hans kompisar som är skyldiga gansterbossen Hatchet Harry en himla massa pengar efter ett parti poker. Harry ger killarna en vecka att komma fram med pengarna som de absolut inte kan skaffa. När en rån sker får killarna en oväntad chans.

Många tycker att filmen är en Tarantinokopia och det må så vara men jag finner filmen avsevärt mer underhållande än de flesta filmer Tarantino gjort. Den är både rappare och roligare samt har inte dessa ändlösa och många gånger poänglösa dialoger som man blir drabbad av i en Tarantinofilm (Ingloriurous Basterds undantagen). En kopia visst, men den överträffar inspirationskällan.

Regi: Guy Richie

Betyg: 9/10

Sherlock Holmes (2009 usa)

Efter att ha gripit seriemördaren Lord Blackwood blir Sherlock Holmes lätt deprimerad då han känner att det inte finns några utmaningar kvar, till råga på allt ska Watson gifta sig och flytta. När Lord  Blackwood verkar ha återuppstått från de döda och hela Englands exsitens står på spel får Sherlock nya krafter och satsar allt på att lösa fallet.

Detta är en trevlig liten bagatell som säkert kostat ett antal miljoner att producera. Många har vart kritiska till att Holmes skildras mer som en actionhjälte än en fiolspelande länsstolsdektektiv men om man har läst böckerna så vet man att  Sherlock inte tvekar att kasta sig in i ett slagsmål och är mer lik Helgonet än Nero Wolfe i böckerna. Filmen är dock som jag tidigare skrev en bagatell. Bra skådisar, miljöer och manus men filmen tar aldrig fart och spänningen uteblir. Det blir också lite småtjatig med allt tjafsande mellan Watson och Holmes. Jag är dock fortfarande nyiken på fortsättningen som (om filmen går bra) säkerligen blir av.

Regi: Guy Richie

Skådespelare: Robert Downing Jr, Jude Law

Betyg: 5/10