Hawkey (2021 USA)

Hawkeye startar med att familjen Barton är i NYC och shoppar inför julen. När Hawkeyes gamla alter-ego Ronin plötsligt dyker upp ser sig Barton nödgad att stanna kvar i staden för att förhoppningsvis innan jul kunna lösa mysteriet. Vem som döljer sig bakom Ronins mask går ganska snabbt att lösa. Det är den unga tjejen Kate Bishop som kommit över dräkten och vill pröva på att leka superhjälte. Hon har inga superkrafter men är likt Hawkeye en hejare på bågskytte. Detta till synes oskylda påhitt sätter igång en händelsekedja som gör att Hawkeyes jul med familjen är i fara. Paret jagas nu av The Tracksuit maffia (jo de kallar sig så) som leds av den döva Maya, Barton får en lönnmördare efter sig och i kulisserna lurar en gammal bekanting.

Redan under förtexterna insåg jag att man baserat en stor del av tv-serien på Fraction och Ajas helt suveräna My life as a weapon så det var bara att tacka och ta emot. Pizza dog, The Clown och tidigare nämnda Tracksuit maffia hade stora roller i den serien. I tv-serien har man också kryddat med både Echo (Maya), Swordsman samt ett par figurer till som var en angenäm överraskning.

Största skillnaden mot My life as a weapon torde väl vara att man ändrat på Bishop och Hawkeyes personligheter. I Marvel serierna är Hawkeye kort o gott en slarver som tänker med det han har mellan benen och Bishop är den vuxne i sällskapet. Begripligt nog kunde man inte göra detta i tv-serien då Barton redan etablerats som en något stiff familjeman så det blir Bishop som får axla rollen som den mer impulsive i duon.

Hawkeye var i mina ögon hitintills den bästa av Disneys MCU serier. Jag har insett att jag är inte speciellt förtjust i alternativa verkligheter, andra dimensioner och tidresor när det rör superhjältar. Jag fördrar mer ”vanliga” fighter på gatunivå och det avsevärt mer underhållande att se någon skjuta trickpilar än energistrålar och annat cgi-tjafs. Storyn är väl kanske inte direkt ett under av manusförfattande men den vinner på gott humör, en hel del underhållande rollfigurer samt ett bra tempo i storyn. Hellre sex avsnitt än 10 – 12 där halva speltiden är utfyllnad (Netflix looking at you).

Slutligen har man fått tag på ett bra gäng skådisar. Hailee Steinfeld är mycket bra som Kate Bishop, Jeremy Renner funkar som Hawkeye. Vera Farmiga, Florence Pugh och Vincent D’Onofrio förgyller också titten. Klart sevärd.

Betyg: 8/10

Bumblebee (2018 USA)

Filmen Bumblebee är ett bevis på att det går att göra en bra Transformers film. Den här rullen är en prequel till den första av de alltför många filmerna om The Transformers. Den startar med att Transformers finner sig nästan besegrade av The Decepticons. Bumblebee skickas till jorden av Transformers ledare Optimus prime för att etablera en bas på planeten för vidare motstånd. Under färden tappar han minnet men tas hand om tjejen Charlie. Det han inte vet är att The Decepticons är honom hack i häl, han vet inte ens vad en Decepticon är (och det gör knappt ens jag heller för den delen) och har helt glömt sitt uppdrag.

Det här var en charmig och framförallt i sina stunder rolig film. Jag skrattade faktiskt högt för första gången på flera år när det rör filmsammanhang. Hailee Steinfeld som spelar Charlie är fullt kompetent i rollen och birollsinnehavarna gör det de ska. Filmens stjärna är dock Bumblebee. Filmmakarna har gett honom ett rörelsemönster som är en fröjd att skåda och han känns mer som en riktig rollfigur än en CGI-skapelse. Manuset är iofs förutsägbart (egentligen är filmen mer eller mindre en upphottad version av den suveräna Iron gigant) men vad gör det när det presenteras på ett så charmigt vis.

Då filmen utspelar sig mot slutet av 80-talet (-87 säger filmen men  nörden i mig får det till 88 – filmmakarna har inte riktigt koll på The Smiths) har man proppat filmen full med musik vilket ibland kan bli för mycket, speciellt i början av filmen då låt efter låt avlöser varandra och jag ett kort ögonblick undrar om jag hamnat framför en rockvideo. Det enda som drar ned filmen är de få (tack och lov) robotfighterna som inte ger mig någonting vare sig i spänning eller estetik. Det känns mest som att jag är på bilskroten.

Bumblebee är en ganska så tunn soppa men den är oerhört charmig och en förbaskat trevlig film att titta på och en film som fick mig att skratta högt kan väl inte vara helt usel?

Regi: Travis Knight

Betyg: 8/10