John Wick 3 : Parabellum (2019 USA)

Tredje filmen om den formidabla lönnmördaren John Wick startar direkt där den förra slutade. Wick är nu en jagad man och har ett pris på sitt huvud. Då priset är 14 miljoner dollar har han större delen av världens lönnmördare efter sig. Klart att Wick har en plan, det enda han behöver är att överleva för att hinna sätta den i verket.

Filmerna om John Wick har varit en ganska så stabil och snygg underhållning, så värst spännande har de aldrig blivit då Wick är i det närmaste oövervinnerlig. Det jag gillat mest med filmerna är att de beskriver någon slags alternativ verklighet där lönnmördarnas gemenskap/samhälle existerar sida vid sida med den vanliga världen samt att de har har snygga action och fightingscener.

Trean börjar mycket bra med actionscener och fighter som är påhittiga. En fight på ett bibliotek där en bok används till annat än bildningssyfte, en häst/motorcykel jakt och något som bäst beskrivs som en shootout men med knivar. Jag är nöjd och verkar ha prickat rätt men säg den lycka som varar. Ungefär mitt i rullen tappar man greppet och jag kan faktiskt sätta fingret exakt när i filmen detta sker nämligen när Halle Berry dyker upp i handlingen. Berry är säkert en trevlig människa men någon bra skådis är hon verkligen inte. Hennes uppenbarelse på vita duken förstör min inlevelse av rullen,  jag tappar koncentrationen och sitter mest och tänker på hur fruktansvärt usel hon är som skådis..

Ungefär samtidigt som Berrys uppdykande går filmen från kvalité till kvantitet i handlingen. I stället för påhittiga fighter satsar man på låååånga fighter med många inblandade och filmen sista halvtimme är trots karatekickar, elefantbössor och svärd ganska så tråkig. Det hade inte gjort något om man kortat ned filmen en sisådär tjugo minuter samt haft en annan skådis än Berry då hade detta kunnat bli en rejäl actionrökare nu blir det bara tyvärr ett halvtrist knappt  ok.

Regi: Chad Stahelski

Betyg: 4/10

Jojjenito och Henke samt Movies noir har sett filmen.

X-men: Days of future past (2014 USA)

rs_634x939-140324091106-634.jennifer-lawrence-x-men.ls.32414Då var det dags för den femte filmen om mutanterna. Mot min vana slank jag iväg på premiären då jag iskallt räknade med att hederligt folk skulle uppehålla sig ute i det fina vädret och jag hade rätt. Salongen var fylld till en tredjedel med folk som höll truten och ville se film. Days of future past är baserad på min favoritstory med X-men och hade därmed ganska mycket att leva upp till. Levererade filmen? Delvis.

Handlingen utspelas i två tidsepoker dels i en alternativ nutid/nära framtid och dels 1973. Framtiden ser dyster ut mutanterna är nästan utplånade även stora delar av mänskligheten har decimerats. Anledningen är att 1973 mördades en vetenskapsman, Bolivar Trask, av en mutant. Mordet startade en kedja med händelser som utmynnade i att USA:s regering byggde robotar som jagade mutanter efter ett tag började även dessa jaga människor som bar på mutantgenen och vår planet kastades in i ett globalt krig. Några få överlevande mutanter satsar allt på en sista desperat plan att skicka Wolverine tillbaka 1973 för att förhindra mordet och därmed ändra framtiden men tiden är knapp då The Sentinels (som robotarna kallas) förbereder ett sista anfall.

Filmen börjar med en rivstart och man introduceras en gäng nya mutanter, Bishop, Warpath, Sunfire och Blink (mycket bra porträtterad av skådisen med den härliga namnet Bingbing Fan). Detta är lite av svagheten med filmerna om X-men att man har så hemskans många karaktärer som ska trängas ihop på samma speltid. Om jag inte läst tidningen hade jag nog suttit i biomörkret och funderat över vem som är vem och om karaktärernas eventuella betydelse. När man hamnar i 1973 saktar man farten och storyn hinner sätta sig. Singer har förvaltat originalet relativt väl men jag hade önskat lite mer fart i filmen som stannar upp allt för ofta vid Xaviers filosofi om att mutanter och människor ska leva tillsammans, något man numera är välbekant med. Jag skulle önska att man nu bytte lite perspektiv och hittade andra antagonister än Magneto och co. Det finns många fina skurkar att välja bland X-mens antagonister. Hellfire club (lite mer ingående än den korta sessionen i förra filmen) eller varför inte Mr.Sinister men min önskan verkar uppfyllas, det gäller bara att ha tålamod och vänta på extrascenen som kommer när alla eftertexter rullat klart.

I sina stunder är filmen bra tom riktigt bra men det rör sig mer om häftiga scener men de är å andra ganska många. Jag var mycket förtjust i Quicksilver (även om han skildras helt out of character) och episoden i Pentagon även fighterna i framtiden är häftiga men lite lamare 1973. Skådisarna är bra castade och Nixon gör ett gästspel nu avsevärt bättre sminkad än i Watchmen. Det jag gillade med förra filmen och även med denna är att man väver in verkliga händelser i marveluniversumet. I förra filmen var det Kubakrisen här är det fredsavtalet i Paris mellan USA och Vietnam.Mot all förväntan lyckas även Singer med konststycket att knyta ihop alla de fem filmerna om X-men med en enda liten scen. Bra jobbat!

Regi: Brian Singer

Betyg: 6/10

Cloud Atlas (2012 USA m.fl)

Cloud%20Atlas-0081-20121015-96Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva handlingen i den här filmen. Å ena sidan är den ganska enkel men å andra sidan rymmer filmen ett visst filosofiskt djup. Lennart, ännu en trevlig biografvaktmästare på filmstaden berättade att en del besökare kom ut från salongen som levande frågetecken medan andra inte hade några problem med att hänga med i filmens handling.

Egentligen består Cloud Atlas av sex historier. Vi får ta del av ett antal människoöden som utspelar sig på vitt skilda platser i både tid och rum, allt från 1849 till en avlägsen framtid. Historierna länkas samman med hjälp av föremål, anteckningar och annat smått och gott. Det historierna har gemensamt är att de handlar om personer som står inför avgörande val i sina liv, en del val kan synas triviala andra val kan störta hela samhällsstrukturer. Filmens budskap är kort och gott att våra handlingar påverkar andra människor, vår omgivning och framtiden. Iofs ett ganska simpelt budskap men regissörerna har valt att krångla till det en aning för tottaren i Cloud Atlas i.om att de sex historierna går in i varandra och man klipper vilt mellan tid och rum. Detta gör att det simpla budskapet hamnar i ett perspektiv som gör att man (åtminstone jag) blir en aning filosofisk och får tacksamt nog uppleva den eftersträvansvärda känslan av ”sense of wonder”. Jag hade tur och fann ganska snabbt ledtrådarna som länkade samman de olika berättelserna men om man är en biobesökare som tvunget måste sitta med sin mobil och berätta för omvärlden att man är på bio (och de är många) kan man lätt missa dessa saker och filmen blir då en anings förvirrande.

Regissörerna Tom Tykwer, syskonen Wachowski gör ett gott arbete och trots att Cloud Atlas är tre timmar lång blev den aldrig trist. En annan kul detalj är att man återanvänder skådespelarna i de olika berättelserna. Tom Hanks är t.ex allt från portier till forskare det tog det en stund innan jag kände igen alla de olika skådisarna som dyker upp  i de olika episoderna då europeer har sminkats till asiater i vice versa. Med risk för att låta lite nördig vill jag även lyfta fram klippningen i filmen som var fantastisk och jag undrar lite vart Cloud Atlas tog vägen när man nominerade filmer till årets Oscarsgala men den kanske var för lång för pensionärerna i juryn?

Regi: Tykwer/Wachowski

Betyg: 8/10

Bondtema: Die another day (2002 USA/Storbr)

I och med Die another day jubilerade James Bond trippelt, dels var det den tjugonde filmen med 007, dels var det 40 år sedan första filmen Dr No hade premiär och det var 50 år sedan Ian Flemming skrev sin första bok om James Bond, Casino Royale. Ja man hade alla anledningar till att göra en storslagen film, tyvärr blev det nog inte riktigt som någon tänk sig och Die another day anses av många som en av de sämsta Bondfilmerna. Hur kunde det gå så fel? Man hade en väletablerad skådis i rollen som Bond, manusförfattarna som tagit över efter Richard Maibaum hade hittat formen och pengar saknades inte. De utgick till en början från Flemmings bok Moonraker men det ändrades snabbt.

Historien lutar åt det mer spektakulära hållet tänk You only live twice eller The Spy who loved me, men med vissa nya och för Bondserien modiga inslag. Filmen börjar med att Bond blir förråd under ett uppdrag i Nordkorea, det finns en mullvad (fiendespion) i MI6. Efter att ha blivit torterad i förtexterna (först och sista(?) gången en del av handlingen berättas i förtexterna) och skaffat sig ett rejält skägg släpps Bond. 007 får inte verka som agent då MI6 inte riktigt litar på honom, pga Nordkoreanernas förkärlek till hjärntvätt, men han börjar luska själv i vem som förådde honom och spåren pekar mot miljardären Gustav Graves.

007 med ett riktigt sjörövarskägg.

Redan innan man började filma hade man allvarliga problem. När det var fyra veckor kvar till att man skulle börja filma var det bara det ”gamla gardet” (Brosnan, Dench m.fl) som var tillsatta. B.la prövade man Saffron Burrows och Salma Hayek i rollen som Bondbrud innan valet föll på Halle Berry. Det valet skulle visa sig vara lyckosamt då hon senare tilldelades en oscar för Monster’s Ball nu kunde en Bondfilm stoltsera med att ha en oscarsvinnare i rollistan för första gången. Toby Stephens spelar skurken Graves en roll som först erbjöds till Billy Connolly och Rosamund Pike är Bonds kollega Miranda Frost.

Rosamund Pike som Miranda Frost

I Die another day har man tryckt in blinkningar alla tidigare Bondfilmer, en del uppenbara som t.ex visningar av gammal utrustning som Rosa Klebbs spiksko från From Russia with love eller jetpacken från Thunderball. andra referenser är mer subtila ( kan man använda sig av det ordet när det rör sig om Bond?) som att man får besöka Bonds arbetsrum igen för första gången sedan OHMSS.

Det är främst två saker som får Bondkonässörerna att gå i spinn: Den ”osynliga” bilen och en CGI Brosnan som surfar på en jättevåg. Mannen bakom dessa idéer är filmens regissör Lee Tamahori.  Han hade också en ide att bond skulle jagas av ett dussintal kvinnor klädda i latex en scen som tacksamt nog hamnade i papperskorgen. Vare sig den osynliga bilen eller CGI Brosnan stör mig nämvärt. Om man ska gå in på en enskild sak som stör mig med filmen skulle det nog vara skurkens märkliga elekrotodräkt, en sorts fattigmansversion av Iron mans rustning, med tillhörade handske som skjuter blixtar. Där nånstans går min gräns vad en Bondfilm kan innehålla.

Bonds omtalade ”osynliga” bil jagas av Graves underhuggare Zao.

Jag har två stora problem med Die another day: Rollbesättningen och den stora förekomsten av tekniska prylar. Filmen fullkomligt dränks av teknikaliteter, det är drömmaskiner, laserklockor, osynliga bilar m.m, storyn som inte är sämre eller bättre än någon annan standardberättelse i Bondserien kommer i skymundan av alla prylar.

När det gäller rollbesättningen klickar det inte mellan mig ochToby Stephens som spelar Gustav Graves. Han är egentligen inte sämre än någon annan i 007:s skurkstall men utseendemässigt påminner han för mycket om Rik Mayall. Jag kan helt enkelt inte ta honom på allvar, han går mest omkring och hånflinar och känns aldrig som någon värdig motståndare till Bond. Halle Berrys rollfigur Jinx är berdövligt skriven hon kan bäst liknas med en kvinnlig motsvarighet av James Bond och det finns nog bara rum för en 007 med dåliga vitsar i en film om och med Bond. Två vitsmakare  i samma film är en för mycket. Raggningsscenen mellan 007 och Jinx är plågsam att se. De bollar med sexuella antydningar i dialogen och det är pinsamt dåligt.

Halle Berry stiger upp ur havet, en blinkning åt Urusla Andress i Dr.No

Den som klarar sig bäst bland nykomlingarna är Rosamund Pike som spelar Miranda Frost, en intressant och kallhamrad karaktär. Då det är Madonna som sjunger titellåten har hon nästlat sig till en liten cameo som fäktningsintruktör en roll som gör vare sig till eller ifrån. Däremot är den efterföljande fäktningsscenen mellan Bond och Graves en av filmens få höjdpunkter tillsammans med den tidigare nämnda biljakten och den explosiva öppningsscenen.

Graves vs. Bond, en av filmens höjdpunkter.

Madonna har den tvivelaktiga äran att sjunga den definitivt uslaste Bondlåten i hela serien. En plåga för både kropp och själ, ryktet gör gällande att Elotn John som kan ha en vass tunga frågade Madonna under en middag vad hon tänkte på när hon spelade in en så usel låt. Vad Madonna svarade förtäljer inte historien. Die another day verkar vara en film där man helt enkelt vill för mycket och berättelsen kommer i skymundan av alla tekniska prylar och halvtaskiga karaktärer vilket gör att detta blir Brosnans sämsta film.

Filmen gick bra på biograferna men kritiken var inte nådig. Barabara Broccoli började skissa på en reboot för serien, en nystart som innbar att Brosnan avpoletterades som 007. Han är faktiskt den enda skådespelaren som fått kicken i rollen som Bond. Brosnans filmer har fått kriktik av en del Bondfans då de ansett att det varit för otroliga actionscener och att filmerna varit för våldsamma. Jag håller inte med då jag tycker filmerna håller en ganska hög standard och Brosnan lyckats med att ge 007 lite mer kött och blod på benen. Även utvecklingen av M:s karaktär har varit positiv, att sedan en del stunt har varit otroliga och aningens ”over the top” må vara hänt men det är petitesser om man ser på helheten. Det är bara synd att Brosnan fick gå motvilligt han hade varit värd en bättre behandling.

Bästa repliken? Frost till Bond:” I know all about you – sex for dinner, death for breakfast.”