Hamlet (1996 Storbr/USA)

Hamlet torde tillsammans med Romeo och Julia höra till Shakespeares mest kända verk. I korthet går storyn ut på att prinsen av Danmark, Hamlet, får reda på att hans far blivit lönnmördad. Mördaren är ingen mindre än kungens bror Claudius, för att komplicera det hela ytterligare har mördaren passat på att gift sig med änkedrottningen Gertude. Bröllopet var en snabb affär, kanske Hamlets mor var invigd i mordet på sin man? Naturligtvis måste Hamlet hämnas sin far och han tänker ut en något ovanlig plan nämligen att spela galen. Hamlet blir något av en sanningssägare i slottets korridorer och det är ganska obekväma sanningar som den unge prinsen dryftar och frågan är om han kommer hinna hämnas innan hans farbror anar vad som är på gång.

Någon gång under 80/90 talet fick Kenneth Branagh för sig att han ville göra Hamlet men då i originalversionen vilket skulle visa sig bli en film på något över fyra timmar. Det i kombination av att hans senaste film Frankenstein floppat resulterade i kalla handen från de flesta filmbolag. Till slut fick han napp hos Castle Rock och otroligt nog fria händer. Filmbolaget hade dock två krav: Filmen skulle göras i två versioner, Branaghs och en kortare version samt att Branagh skulle ha med en massa kända skådisar i filmen. Det sistnämnda lyckades han med råge: Julie Andrews, Derek Jacobi, Kate Winslet, Robin Williams, Jack Lemmon m.fl m.fl. Det verkar som att när det vankas Shakespearefilmatisering kör man runt med en sådan där vit seriemördarskåpvagn och hystar in inte ont anande skådisar bak i bilen som släpps ut först när väl de skrivit på kontraktet.

Man skulle kunna frestas att tro att filmen är ett magplask av grandiosa mått. Fria händer och för storslagna visioner kan lätt leda till detta men resultatet är motsatsen. Hamlet är en mycket bra film det är inget att orda om. Bortsett från handlingen och den stundtals knivskarpa dialogen/monologerna är det två saker som verkligen gör denna film till en extraordinär upplevelse. Regissören lyckas med att levandegöra replikerna, med det menar jag att många gånger när man ser Shakespeare filmatiseringar är det just replikerna allt krut läggs på och skådisarna ger ett något stelt intryck t.ex Julius Caesar, så är inte fallet här. Shakespeares vers flyter på bra och skådisarna gör överlag ett mycket bra jobb. Filmen inbjuder även till djupsinniga analyser när replikerna samspelar med omgivningen men de analyserna lämnar jag därhän denna gång. Det andra skälet är att filmen är så otroligt snygg. Turligt nog har jag bara en simpel dvd och en helt ok tv till mitt filmtittande. Om utrustningen hade varit bättre skulle risken att mina ögon hade börjat rinna ut ur sina hålor av all visuell överdådighet som strömmade från rutan varit överhängande. En orsak till detta är att Branagh valt att förlägga historien kring mitten av 1800 talet och istället för ett mörkt slott är det mesta ljust och fräscht samt förlagt i ett vintrigt landskap.

Vad blir då betyget? Det blir inte ett toppbetyg då filmen är för lång. Fyra timmar är lång tid och jag skulle ljuga om jag sa att filmen slinker ned lätt. Språket är utmanande då var och varannan mening innehåller dubbeltydigheter och det är ena riktiga svador som väller ut ur rollfigurernas munnar vilket gör att man (åtminstone jag) blir lite mentalt utmattad. Jag var tvungen att dela upp filmen i flera sittningar vilket gör att betyget faller något men sevärd? Absolut!

Kila över och se vad Sofia tycker om sin Hamlet som är en lightversion åtminstone om man jämför till speltiden.

Regi: Kenneth Branagh

 

 

 

 

Seraphim falls (2006 USA)

Det var bra ett tag sedan jag såg den här västernfilmen och då under ogynnsamma förhållanden (filmen rullade i bakgrunden). När Jojjenito skrev om filmen på sin sin blogg blev jag sugen på en återtitt. Seraphim falls består av en enda lång jakt. En ensam man, Gideon jagas av fem män som leds av Carver.  Varför han jagas är oklart men klart är att ledaren av de fem är skoningslös i sin jakt och att det är personliga skäl som är Carvers drivkraft. Filmen startar i snötäckta berg och finalen utspelar sig i ett solbränt och platt ökenlandskap.

Här är det full fart från början till slut utan några döda punkter och i sina stunder riktigt spännande. Filmens antagonister spelas av Pierce Brosnan och Liam Neeson och i birollerna hittar man godingar som Michael Wincott, Ed Lauter och Kevin J. O’Connor. Stundtals får jag lite First blood känsla under filmens gång då Gideon hela tiden är i underläge både numerärt och i fråga om utrustning men trots detta plockar han sina förföljare en efter en b.la får Gideon användning för ett hästkadaver i sin kamp mot Carver. Filmen har en liten tvist mot slutet och man får fråga sig om vem som egentligen är hjälte eller skurk i dramat. Det blir också lite flummigt under upplösningen i öknen med ett par karaktärer som dyker upp. Jag börjar även då undra om filmen handlar om något mer än en hämndhistoria i västernmiljö. Filmens namn Seraphim falls kan nämligen tolkas på mer än ett sätt. Men låt inte den något flummiga finalen avskräcka från en titt då det är en västern som är både bra och välspelad. Väl värd en titt. Även Sofia har sett filmen.

Regi:David Von Ancken

Betyg: 7/10

Girls against boys (2012 USA)

Det sägs att man aldrig ska döma boken efter omslaget men med en bra filmaffisch kan man sälja det mesta, åtminstone till aningslösa konsumenter som undertecknad. Nu var inte Girls against boys SÅ dålig men jag har sett bättre filmer i hämndgenren.

Shea tror att hon ska få uppleva en toppenhelg. Hon ska nämnligen få tillbringa weekenden på The Hamptons tillsammans med sin avsevärt äldre pojkvän. Shea dumpas apbrupt då mannen valt att flytta tillbaka till fru och barn. För att döva hjärtesorgen drar hon ut på disco med sin nya arbetskamrat Lu. Paret träffar några killar och kvällen slutar med att Shea blir våldtagen. Lu visar sig här vara en ovantligt handlingskraftig person och resten av helgen använder de två vännerna till att minska den manliga populationen i New York med omnnejd.

Man märker att filmskaparna är en aning villrådiga här. Å ena sidan är det rena hejsansvejsan röjet med sågar, pistoler och och samuraisvärd å andra sidan försöker man fördjupa dramat. Det är det sistnämnda som gör att Girls against boys inte blir en så pass underhållande upplevelse som den skulle kunna vara. Hade varit fullt röj från början till slut hade åtminstone inte jag ifrågasatt hur personer agerar och tänker utan bara accepterat en ganska underhållande (?!)  rape & revenge historia. Nu blir resultatet istället att jag får svårt att förstå hur Shea så snabbt accepterar att hänga med på Lus mordorgie. Från att ha varit en timid collegetjej som jobbar extra i en bar hänger hon glatt med på att skjuta och karva ihjäl folk. Filmen segar också till mot slutet då man inte riktigt vet vart man ska ta vägen med berättelsen och storyn stannar upp. På plussidan har vi de två för mig helt okända skådespelerskorna i huvudrollerna. Både Danielle Panabaker i rollen som Shea och Nicole LaLiberte som spelar den charmiga fullblodspsykopaten Lu ser jag gärna mer av. En snabb IMBD sökning på de två visar att jag sett dem tidigare men då i filmer som t.ex Piranha 3DD, Friday the 13th och div småroller i tv-serier m.ao jag har missat dem. Något jag inte lär göra om.

Regi: Austin Chick

Betyg: 4/10

I saw the Devil (2010 Sydkorea)

För inte så länge sedan såg jag den Sydkoreanska filmen Chaser. Där utvecklades huvudpersonen från att vara en osympatisk karaktär till en människa med samvete och medkänsla. I I saw the Devil får huvudpersonen göra samma resa fast tvärtom. Polisen Kims fästmö faller offer för en seriemördare. Kim släpper allt han har och inriktar sig enbart på att hämnas sin fästmös baneman. Det är en mycket utstuderad hämnd Kim planerat. Han nöjer sig inte med att sätta ett skott i pannan på mördaren, Kim arbetar hårt för att dra ut på sin antagonists plåga. Detta innbär att Kim förändras till en människa som helt saknar moral och skrupler.

Än en film från Sydkorea som är bra. Ofta är filmerna från det här landet bra, speciellt thrillers och deckare. Enda abret är att man har en förkärlek för busikselement i en del filmer, något som ger ett minst sagt splittrat intryck. Turligt nog saknar I saw the devil scener av den sorten. En annan sak som är genomgående i många filmer från Sydkorea är att man tar en till på ytan ganska enkel historia och vrider och vänder på berättelsen både ett eller två gånger, något som gör att jag som tittare aldrig riktigt vet hur det ska gå. S.k lyckliga slut är inte någon garant i filmer från landet.

I saw the devil är både sorglig, vacker, obehaglig och spännande på en och samma gång. Öppningsscenen med snöfallet är mycket vacker, i nästa sekund är man i en skitig källarlokal där Kims fästmö mördas. Filmen är en berg och dalbana av känslor något som även inkluderar mina känslor för Kim. Visst kan jag förstå hans agerande men han går lite väl långt i sitt sökande efter hämnd. Filmen hade också kanske mått bra att vara några minuter kortare men den är klart sevärd.

Regi: Kim Jee-Woon

betyg: 7/10

Revenge: A love story (2010 Hong kong)

Det här var en film som jag i stort sett inte visste ett dyft om innan jag såg den. Jag misstänker att ju mindre man vet om filmen desto bättre är den därför blir det här inlägget ganska kort.

En seriemördare härjar, han dödar poliser och deras familjer på de mest vedervärdiga sätt. Mördaren infångas tidigt i berättelsen men frågan är om det verkligen är han som är boven i dramat.

Först och främst en varning: Det är blodigt, äckligt och upprörande. Klarar man av detta serveras en film där känslorna får åka berg o dalbana. Äckel blandas med vackra scener. Filmen innehåller en söt kärlekshistoria som är oerhört tragisk och mina sympatier med filmens karaktärer växlar under berättelsens gång. Revenge: A love story var för mig en berättarmässig upplevelse. Visst kan man ana åt vilket håll berättelsen är på väg efter en stund men trots detta känns filmen nyskapande och fräsch. Filmen satt kvar i sinnet lång tid efter jag sett den. En berättelse om kärlek och hämnd som jag rekommenderar varmt.

Regi: Ching-Po Wong

Betyg: 8/10

The Horseman (2008 Australien)

Christian är en alldeles vanlig frånskiljd pappa vars liv rasar samman då hans dotter hittas död. Flickan har avlidit av en överdos och dumpats i ett industriområde. När pappan får ett videoband i brevlådan som visar dotterns sista timmar i livet ändrar fadern fokus från förtvivlan till furiöst raseri. Videobandet visar hans dotter helt neddrogad medverkandes en porrfilm. Pappan ger sig nu ut på en mycket våldsam och blodig hämndresa för att spåra upp alla som överhuvudtaget haft något att göra med filmen.

Att jag är mycket förtjust i genren hämndfilmer är ingen nyhet så The Horseman hade mycket goodwill från min sida redan innan förtexterna började rulla. Vill man ha en hämndfilm så blir man inte missnöjd. Systematiskt spårar pappan upp rubbet av deltagarna i dotterns film från skådespelare till ljudtekniker och producent. Det är ingen djup historia även om man lite halvhjärtat försöker få någon form av försoningstema i berättelsen iom att Christian tar upp en ung lifterska som är på rymmen från hemmet. The Horseman är pang på rödbetan, våld & hämnd. Då vår ”hjälte” är en vanlig medelsvensson blir fighterna ganska spännande, det är ingen Bruce Willis som fightas. Trots Christian under filmens gång får ta emot omänskligt mycket med stryk klarar han av de flesta situationer då det är hatet och vreden som driver honom något som skådespelaren Peter Marshall väl gestaltar. Hans ögon fullkomligen glöder av hat filmen igenom.

Tyvärr ballar det ur lite mot slutet och det blir lite av en blandning mellan Hostel och vanlig actionfilm men det kan jag stå ut med.

Regi:  Steven Kastrissios

Betyg: 7/10

Outlaw ( 2007 Storbr )

Hämndfilmer är något min reptilhjärna gillar, i en demokrati och ett rättssamhälle är det förkastligt att någon tar lagen i egna händer men den lilla människans frustration mot oförstående byråkrater och ett ibland slött rättssystem får sitt utlopp i den här genren. Jag är varken frustrerad eller speciellt irriterad på det svenska rättssystemet men det finns något i filmer av den här genren som tilltalar mig. Det kan kanske vara att genren är ganska enkelt uppbyggd; huvudpersonen får ta en massa skit i början av filmen, får ingen hjälp av samhället och ger sedan igen. Enkelt men effektivt. I Outlaw bildar en grupp män som har en eller annan anledning att hämnas på brottslingar ett medborgargarde och tar lagen i egna händer. En börsmäklare har blivit misshandlad, en åklagare vars fru har mördats av gangstrar, alla har de en anledning att ge igen. Den brokiga skaran leds av en något psykiskt instabil veteran från kriget i Afganistan.

Då filmen är brittisk är det inte tuta och kör som ofta är vanligt i amerikanska filmer. På både gott och ont problematiserar man gardets handlingar eller man gör åtminstone ett litet försök. Filmen får ett visst djup men samtidigt blir då resultatet att jag ifrågasätter logiken mer. Steget från att bli misshandlad på gatan och springa runt med en AK-5 för att skjuta ned folk är ganska långt tack och lov men i Outlaw är det just detta som sker. Om filmen hade haft den vanliga dramaturgiska uppbygnaden som i  t.ex I spit on your grave kan jag köpa konceptet lite lättare men här är karaktärerna helt enkelt för välgjorda och jag sitter och tar filmen kanske på för mycket  allvar. Jag undrar också lite över författarens ambitioner då man berättelsen igenom matas med att polisen är korrumperad och samhället friger brottslingar med en lätt dask på handen samtidigt som gardets handlingar kan ifrågasättas. Nu måste en film inte ta ställning men här blir greppet aningen veligt. Till slut vet jag inte riktigt vem jag ska heja på. Skådisarna  Bob Hoskins, Sean Bean, och Danny Dyer gör som vanligt ett bra jobb och egentligen är det inget större fel på berättelsen om man nu är ute efter en hämndfilm.

Regi: Nick Lowe

Betyg: 6/10

Oldboy ( 2003 Sydkorea )

Oldboy är andra och mest kända delen i den s.k hämndtriologin av den sydkoreanske regissören Chan-wook Park.  Affärsmannen Oh Dae-su blir kidnappad och spärras in i ett rum. Varför vet han inte men han ransakar sig själv för komma på vem som eventuellt kan ligga bakom hans inspärrning.   Han tillbringar sina år med att träna och titta på tv. Plötsligt släpps han fri en dag och då har det gått 15 år. Oh Dae-su har inget liv att återvända till då hans fru mördats och hans dotter är försvunnen så han lägger all kraft på att hitta den skyldige bakom hans fångenskap.

Filmen har hyllats världen över och den är faktiskt ganska bra. Jag har skrivit det förut och gör det igen: Ibland kan kulturkrocken mellan asiatisk film och mig vara aningen svår, speciellt när det rör sig om filmer från Sydkorea. Av någon, i mina ögon, dunkel anledning vill man hela tiden krydda filmerna från detta land med slapstick/buskisskämt vilket allt som oftast gör att jag får ett aningen splittrat intryck av Sydkoreanska filmer. Oftast bra handling men utförandet är konstigt. I Oldboy lyser slapsticken med sin frånvaro och berättelsen blir då avsevärt lättare att engagera sig i. Oldboy är en deprimerande och samtidigt ganska spännande film. Av och till tar historien lite knepiga vändningar men det får faktiskt sina förklaringar mot slutet även om de är lite långsökta i mitt tycke. Choi Min-shik som spelar huvudrollen gör detta med bravur och påminner lite om ett troll med sitt borstiga hår. Oldboy är väl värd att lägga ett par timmar på.

Regi: Chan-wook Park

Betyg: 7/10

I spit on your grave ( 2010 USA )

 Jennifer Hills är en författarinna som hyr en stuga i obygden för att slutföra sin roman. Då männen i området har en kvinnosyn som bäst kan beskrivas som medeltida retar de sig ögonblickligen på att en ensamstående snygg kvinna bor själv. Resonemanget i männens primitiva reptilhjärnor går ut på att hon är högfärdig men trånar omedvetet efter karlar. Hon solar i bikini det kan bara betyda en sak: Hon vill ha sex. Följden blir en brutal misshandel och gängvåldtäkt av Jennifer. Författarinnan lämnas för död vilket hon naturligtvis inte är och hennes hämnd blir brutal. B.la får hon användning av både häcksax och syra m.m.

Detta är den andra nyinspelningen av den kontroversiella filmen från 1978. Jag har inte sett orginalet men vad jag förstår så håller sig nyinpelningen bra i konkurrens till den första versionen. I spit on your grave är kanske inte en film som man går runt och rekommenderar till folk, den hör till det brutalare jag sett på på länge. Våldet är både utdraget, spekulativt och grafiskt. Däremot behöver det inte betyda att filmen är dålig. Jag finner den både spännande och engagerande. Ganska skamlöst spelar den på ens mest primitiva känslor. Jag skäms att säga det men jag njöt när Jennifers förövare fick vad de förtjänade. Det kanske inte är världens starkaste och mest djupsinniga manus men det är enkelt och effektivt. Däremot kan filmen öppna dörren för intressanta diskussioner om kvinnosyn, hämnd, brott och straff. Men som sagt, det är kanske inte riktigt en film för alla.

Regi: Steven R. Monroe

Betyg: 8/10

Dead man´s Shoes ( 2004 Storbr )

När jag tänker på England så tänker jag på ett småmysigt land där man kopplar av med afternoon tea, gröna gräsmattor och trevliga människor. Dead man´s shoes är mycket fjärran från den bilden. Det är grått och skitigt,  folk är i allmänhet miserabla. Deras hem ser ut som man har inte städat sedan Shakespeares dagar och de flesta  har dåliga tänder. Om jag fick välja att turista mellan miljön i Dead man´s shoes och Kabul skulle nog valet fall på det senare resemålet. I den här eländiga och hopplösa omgivningen utspelar sig en hämndhistoria.

Shane Meadows som även regisserat den i mina ögon något överskattade This is England berättar en historia om två bröder. Richard har lämnat staden för att göra sin millitärtjänstgöring och lämnat kvar sin lätt förstådshandikappade lillebror Anthony. Utan sin brors beskydd blir Anthony ett lätt offer för ett gäng halvkriminella killar som använder honom som driftkuku. Under en fest spårar allt ur och när Richard får höra talas om behandlingen av sin lillebror återvänder han till hemstaden för att ”ställa” saker till rätta.

Jag gillar genren hämndfilmer överlag men Dead man´s shoes är trots sin handling kanske inte riktigt en film som man vill sätta i samma fack som Death Wish eller Man on fire. Filmen är lite seg men den den blir aldrig tråkig men några överraskningar bjuds det inte på heller. Jag vet hur det ska gå och när filmen är slut känner jag mig lika grå och trist som filmen och tänker bara jaha det var det. Men vill man se ett skitigt England så långt från Morden i Midsommer man kan komma då kan jag inte tänka mig en mer passande film.

Regi:Shane Meadows

Betyg: 5/10

Edge of darkness (2010 usa)

När polismannen Thomas dotter kommer på besök blir hon dödad i något som först liknar ett mordförsök på pappan. När Thomas börjar luska i fallet leder dock spåren till företaget där dottern arbetade. Tydligen har hon upptäckt något och nu tystar företaget alla som kan vara hemligheten på spåren.

Mel Gibsons comeback som skådis var en riktig besvikelse. Ett krav på en thriller borde rimligtvis vara att den är spännande. Edge of darkness lunkar på i maklig takt och speciellt rafflande blir det aldrig. Inget fel på Gibsons eller de andra skådisarnas  insatser, fotot är snyggt, regin bra men filmen tar aldrig fart och är bitvis tråkig jag sitter mest och väntar på att den ska ta slut. Intressant är att regissören Campell även har gjort tv-serien som filmen baseras på, ryktet säger att den är bättre.

Regi: Martin Campell

Skådespelare: Mel Gibson, Ray Winstone

Betyg: 3/10

Law abiding citizen (2009 usa)

När en familj rånas mördas alla utom pappan. När sedan en av rånarna lyckas förhandla sig till ett relativt milt straff blir pappan naturligtvis upprörd. Han förbereder sin hämnd i tio år och den inkluderar inte bara rånarna utan hela rättssystemet.

En film som börjar mycket bra som ett våldsamt psykologiskt drama med en viljornas kamp mellan åklagaren och pappan. Ju längre filmen går desto mer övergår den till ett överdrivet actiondrama som det går tjugo på dussinet. Slutet är riktigt dåligt rent av pinsamt. Det är också svårt att veta vem man ska heja på på då det inte finns någon som jag sympatiserar med, galen mördar pappa eller streber åklagare, ingen av dessa personer ligger högt i kurs.

Regi: Gary Gray

Skådespelare: Jamie Foxx, Gerard Butler

Betyg: 3/10

Harry Brown (2009 Storbr)

Harry har nyss blivit änkling och hans enda nöje är att spela schack på den lokala puben med sin vän Leonard. Leonard är rädd och orolig då området har förslummas och tagits över av ungdomsgäng. Harry menar att polisen får sköta det hela. När Larry blir mördad av några ligister får Harry nog och hans bakgrund som soldat på Nordirland kommer nu till  användning.

Känns handlingen igen? Orginalet heter Death Wish och kom på 70 talet med Charles Bronson i huvudrollen. Det är märkligt med hämndilmer de har en förmåga att framkalla det mest primitiva i oss, i varje fall sitter jag och gottar mig när skurkarna plockas en efter en, sociala problem, splittrade familjer och andra förklaringar att ”skurkarna” har blivit till de ligister de är lämnar jag (och manusförfattarna) helt därhän och låter reptilhjärnan bestämma dagordningen. Filmen är underhållande och vill man se en hämndrulle passar denna utmärkt men vänta er inget mästerverk.

Regi: Daniel Barber

Skådespelare: Michael Caine, Emily Mortimer

Betyg: 7/10