The Dyatov pass incident (2013 USA)

the-daytlov-pass-poster3Jag startar veckan med en foundfootage, inspired by true events film regisserad av självaste Renny Harlin som utspelar sig i de snötäckta Uralbergen. Snöfilm och found footage är två saker jag gillar på film och det här var inte så pjåkig.

1959 var ett tiotal personer ute på en ”nöjestur” i Uralbergen. Vad som hände gruppen vet man inte men sällskapet återfanns med oförklarliga skador och kropparna var delvis avklädda ute i vinterkylan. Vad som hänt vet man inte riktigt men att det är ett mysterium som fascinerar folk får man bekräftat vid en snabb sökning på nätet. Denna händelse är utgångspunkten för Harlins film som startar med ett gäng collegeungdomar som tar beslutet att resa till Ryssland för att lösa mysteriet. Ju närmare man kommer platsen för mysteriet desto märkligare saker börjar ske. Kompass och GPS krånglar och om natten hörs märkliga ljud. Lägret verkar också fått besök av mystiskiska varelser som verkar ha förmågan att gå upp i rök. Normalt funtade personer skulle ha rest hem men så är icke fallet här och så går det som det går.

Before

Before

Händelsen från 1959 har skett och visst förekommer det vissa oklarheter om varför sällskapet dog. Bla kan man läsa om incidenten här. Harlin har tydligen fascinerats av berättelsen och valt att spinna en historia kring händelsen. The Dyatov pass incident passade mig som hand i handske. Det är ett mysterium som kittlar min fantasi och jag gillar verkligen hur lösningen presenteras i filmen. En lösning som kanske inte riktigt passar alla vad jag förstått efter att ha läst ett och annat inlägg om filmen på nätet, b.la hos FILMR. Jag undrar om vi sett samma film? Det är en found footage film men den här rullen är på gränsen till att vara filmad som en ”vanlig” film. De svepande kamerarörelserna som gör att det snurrar i skallen och de irriterande brusen och störningarna som är så vanligt förekommande i genren är nästan obefintliga men för den skull förlorar inte berättelsen känslan av att man är med sällskapet. Filmen följer formulär 1A när det handlar och historier av detta slag; först har vi överentusiastiska studenter på väg till sin drömresa, sedan följer byborna som varnar för en tur i bergen sedan ja ni som sett filmer av det här slaget vet ungefär hur dramaturgin är upplagd. Oinspirerat kan man tycka men för mig fungerar det väl och jag hade en småryslig stund.

After

After

Hos Fiffi kan man läsa om en film som rör sig om en lite annorlunda seriemördare.

Regi: Rennie Harlin

Betyg: 7/10

V/H/S 2 (2013 USA)

11171092_800En privatdeckare med något dubiös moral har i uppdrag att lokalisera en försvunnen student. Tillsammans med sin assistent hittar de studentens bostad och bryter sig in i huset. Fastigheten verkar vara tom men i vardagsrummet står det en massa tv-apparater som visar myrornas krig samt högar med videoband. Medans privatdeckaren söker igenom huset efter svar vart studenten befinner sig börjar hans assistent titta på banden.

Upplägget är desamma som i förgångaren. Videoband, brusande tv-apparater, found-footage och en handling som ramar in berättelserna som visas på videobanden. V/H/S var lite av en besvikelse då historierna pendlade från att vara bagatellartade till lite småtrista. Då är det desto trevligare (om man nu kan uttrycka sig så om en skräckfilm) att kunna konstatera att uppföljaren är desto bättre.

Tre av de fyra historierna är klart godkända, det enda svaga kortet i kvartetten är filmens sista avsnitt ” Slumber Party Alien Abduction”.  Jag tror titeln förklarar vad det rör sig om. De övriga berättelserna är i sina stunder riktigt rysliga. Vi får bla träffa en man vars ögonoperation lyckas lite väl bra då han får se saker som man ska vara tacksam över att man slipper. Film nummer två handlar om en man som stöter på en hysterisk kvinna under en cykeltur i skogen. Oförståndigt nog pinnar han inte på utan stannar. Den bästa filmen rör sig om ett tv-team som lyckas tjata sig till att få filma hos en sekt som förbereder sig för det kommande paradiset. Oturligt för tv-teamet har sektledaren beslutat sig för det är dags att öppna portarna till paradiset samma dag som de kommer för sin intervju.

Första berättelsen var ryslig, nummer två var originell i sitt anslag av ett välbekant tema och den tredje storyn var både obehaglig och spännande. Synd bara att den sista storyn inte riktigt höll måttet men som sagt en klart godkänd rysarstund om man nu inte har något emot handkameror och den s.k found footage genren.

Regi: Gareth Evans m.fl

Betyg: 7/10

The Bay (2012 USA)

the-bay-posterAtt dumpa flera ton avföring från steroiduppfödda kycklingar i vattnet är inte en speciellt god ide´. Det är t.om en mycket usel ide´om det finns främmande parasiter i vattnet. Steroiderna gör att parasiterna växer och byter värdjur från fisk till människa med fatalt resultat.

The Bay ännu en found-footage film. Berättelsen utspelar sig en tid efter katastrofen som drabbat det lilla samhället Chesapeake Bay. Myndigheterna har mörkat händelsen men en reporter sätter samman händelseförloppet med hjälp av videoupptagningar, facebook, sms, övervakningskameror och nyhetssändningar. Resultatet blir effektivt och jag sugs in i filmen. Förra årets Contagion försökte skapa känslan av panik då samhället och dess struktur bryter samman men nådde inte riktigt fram. I The Bay blir känslan av villrådighet och sammanbrott mer påtaglig när jag i snabba klipp får ta del av desperata läkare som försöker hitta en diagnos samtidigt som pankslagna patienter dör som flugor i väntrummet. Filmen blir också effektiv då jag som tittare vet vad problemet är men personerna i rutan har inte en susning om vad som drabbat dem. Jag sitter flera gånger och hojtar till; ”Hoppa inte i vattnet” eller ”drick inte vattnet”. Med enkla medel lyckas The Bay vara en effektiv katastrof-skräck-äckel film.

Att sedan utbrottet sker på en och samma dag och att en del av parasiterna växter sig alltför stora må vara hänt, lite dumheter får man lov att leva med inom skräckgenren På det hela var The Bay en positiv överraskning om än en ganska äcklig sådan. Att det är Barry Levinston som b.la ligger bakom filmer som Avalon och Rain Man kändes lite otippat men han klarar regin med hedern i behåll. Lätt spoilervarning: Parasiterna finns i verkligheten men håller sig till fiskar. För att se vad dessa vidriga varelser gör klicka på länken så vet ni vad som drabbar invånarna i Chesapeake Bay.

Regi: Barry Levinston

Betyg: 7/10

3 x Found footage/handkamera

I skräckfilmernas värld finner jag att jag dras till den s.k found-footage genren. Det finns något lockande över den dokumentära känslan och jag sugs in i berättelsen. Nu ska man kanske inte tänka efter för mycket när man ser filmer av det här slaget för vem skulle göra sig besväret att filma när man jagas av monster, mördare eller zombies.  De mest kända filmerna i genren torde vara Paranormal activity samt The Blair witch project. Naturligtvis överproduceras det filmer i genren. Då det rör sig om skräckfilmer för man vada bland massa skit innan man hittar guldkornen.  Här följer tre stycken filmer som åtminstone var acceptabla.

lost-coast-tapes-The lost coast tapes

En avdankad journalist ser sin chans till comeback när han får kontakt med en jägare hävdar att han har dödad en Sasquatch och har kroppen kvar. Journalisten samlar ihop ett team som ska åka till platsen för fyndet. Tanken att avslöja bluffen lockar för att det skulle röra sig om ett autentiskt fynd finns inte i journalistens sinne.

Filmen vinner mycket på miljön då skogarna känns hotfulla. Manuset har en bra ursäkt till att låta kameran gå. Skådisarna funkar bra och dialogen är underhållande. Skräcken är krypande och det är först mot slutet som filmen verkligen tar fart. Tyvärr är finalen allt annant än tillfredställande.

Betyg: 4/10

11_apartment143Apartment 143

Här har vi en spansk film där man talar engelska. Ett grupp forskare ska undersöka en lägenhet där det spökar. Hemsökelsen verkar koncentrera till familjens tonårsdotter och forskarteamet börjar fundera om något i familjens förflutna kan kopplas i hop med spökerierna.

Det finns gott om hoppa till scener här och om man finner spöken ruggiga blir man nog lite skrämd. Har man som jag sett många skräckisar känns filmen lite blase´och förutsägbar. Om man däremot är obekant med genren kan man nog känna sig en aning skrämd när eftertexterna rullar. Det var åtminstone en scen som fick mig att hoppa till riktigt ordentligt.

Betyg: 5/10

Evidence-2011-Movie-PosterEvidence

En grupp ungdomar åker korkat nog till skogs för att campa. En ide som alltid är dålig i dessa sammanhang. Intiativtagaren till resan vill göra en dokumentär om en av sina vänner som är med på trippen. Första natten i skogen hör man mystiska ljud och fenomenen intensifieras den andra natten. När man till slut bestämmer sig för en tidig hemfärd mot civilisationen är det försent.

Bortsett från att jag irriterade mig på huvudpersonen som är en osympatisk jävel var  Evidence klart sevärd. Filmen tar en mycket oväntad vändning den sista halvtimmen och utvecklar sig till något helt annat än vad jag trodde. En del kan nog störa sig på händelseutvecklingen men jag fann den intressant. Dock är det den här filmen av dagens tre som minst motiverar varför man ska låta kameran gå, något som gör att slutresultatet känns lite krystat.

Betyg: 6/10

Skräckfilmsvecka: V/H/S (2012 USA)

Ingen skäckfilmsvecka utan en film inom subgenren found-footage. I V/H/S får vi ta del av fem historier av högst varierande kvalite´. Filmen börjar med att ett gäng slynglar får i uppdrag att bryta sig in i ett hus för att stjäla en specifik videokasset. De finner husets ägare död framför en massa tv-apparater som visar myrornas krig. I högen av videokassetter som ligger utspridda framför tv-apparaterna börjar inbrottstjuvarna att leta efter sitt byte . Kasset efter kasset sätts igång och vi tittare får ta del av filmerna på banden.

I Amateur night är ett gäng killar ute på en raggarrunda. En av killarna har monterat in en kamera i sin glasögon för filma kvällens eventuella erövningar. Man hittar ett par tjejer som följer med sällskapet hem. Efterfesten blir inte riktigt vad killarna hade väntat sig.

6/10

Ti West har tyvärr gjort en antologins sämre filmer Second honeymoon handlar om ett par på semester. De förföljs av en mystisk figur som bryter sig in i deras sovrum på natten. Vad personen är ute efter är oklart fram till det lama men blodiga slutet.

3/10

Även den tredje filmen Tuesday the 17th känns  poänglös om en grupp ungdomar på skogsutflykt i ett område där folk har mördats. Berättelsen utmynnar i lite talanglöst springande och skrikande i skog och mark.

2/10

Nästa historiaThe Sick thing that happened to Emily when
she was younger
 är ett fall framåt. Den är lite klurigt utförd och utspears sig nästan helt via webcam. En tjej hör mystiska ljud i sin läghet om nätterna och ringer upp sin pojkvän.

4/10

Man sparade det bästa till sist med filmen 10/31/98.  Ett sällskap är på väg till en halloweenfest men hamnar av misstag i fel hus där man har en sammankomst av helt annan karaktär.

7/10

Som så ofta när det rör sig om episodfilmer verkar det vara svårt att hålla en jämn kvalite´ Den första och sista filmen höjer sig högt över de övriga bidragen. Dessa filmers styrka är att de lyckas med att förena en vardaglig situation med skräck. Första filmen är t.om riktigt ryslig på sina ställen. Ramberättelsen om huset med videobanden har sina positiva stunder och är avsevärt bättre än de tre mellanfilmerna.

En nackdeldel med s.k found-footage filmer är att berättandet blir hackigt. Ibland fungerar det bra och man dras in i berättelsen men många gånger störs man av den fejkat dåliga kvaliten.. Ett annat problem med genren är det är svårt att få filmen i sig trovärdig, för vem bekymrar sig över sin videokamera när man jagas av mördare och andra hemskheter?  V/H/S är knappt sevärd men som sagt första och sista filmen är bra.

Hos Fiffi  handlar det om nordisk skräck idag.

Regi: Ti West m-fl

Grave encounters (2011 Kanada)

Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av programmet Det Okända som verkar ha gått i evigheter på någon av alla de kanaler som Tv4 driver. Att det är bluff är inte svårt att räkna ut, amatörmedier som går runt i en byggnad och känner närvaro av något? Jösses! I den Kanadensiska filmen Grave Encounters rör vi oss i samma kretsar. Ett produktionssällskap åker runt och ”dokumenterar” övernaturliga inslag, gruppen är komplett med ett bluffmedium, kameror, rörelsedektorer och en himla massa andra apparater. Turligt eller ja, oturligt nog för sällskapet så får de jackpot när de ska övernatta på ett övergivet mentalsjukhus där det sägs spöka. Naturligtvis spökar det för fullt på stället, ja hela hospitalet är proppfullt av allsköns spöken och onda andar.

Grave Encounters påminner mycket om The Blair Witch project. Handkamera, filmen som sägs vara det enda spåret som är kvar av sällskapet. Även i berättartempo påminner filmerna om varandra. i början skrattar alla och är glada, man skämtar, intervjuar folk och tar inte det hela på allvar. Sakta men säkert höjs filmens tempo för att sista halvtimmen bli (tyvärr)helt hysterisk. Spöken ploppar fram både här och där, händer växer ut från väggar, svarthåriga flickor, spökdoktorer you name it, rubbet är med samtidigt som huvudpersonerna springer runt som skållade råttor med handkameror. Det blir helt enkelt för lite mycket av det goda.

Första timmen är däremot otroligt stämningsfull och ruggig. Sjukhus är överlag ganska läbbiga; Nattvakten, Halloween 2, ja listan kan göras ganska lång där sjukhusmiljön förstärkt skräckkänslan. Jag som gillar både fejkdokumentärer och handkamerafilmer är trots filmens hysteriska final mer än nöjd med Grave Encounters, för att vara en förstagångsfilm är det otroligt bra jobbat synd bara att man blev för ivrig mot slutet av historien och inte var en aning mer restrektiv med effekterna. Ser fram mot fler filmer av The Vicious Brothers som både regisserat och skrivit historien. Fiffi betar idag av en riktig skräckklassiker på sin blogg.

Regi:The Vicious Brothers

Betyg: 8/10

The Tunnel ( 2011 Australien)

I dag blir det fågel eller fisk. Filmitch går under jorden medan Fiffi flyger högt. Det pågår något lurt i de överblivna tågtunnlarna under Sidneys gator. Myndigheterna avbryter arbetet med att bygga ut vattenförsörjningen, uteliggare försvinner och reportrar får inte tillstånd att besöka området. Det hindrar inte den nya och hungriga journalisten Natasha att tillsammans med några kollegor bege sig in i tunnlarna under staden. Till en början går reportaget bra, man filmar övergivna bostäder som luffarna använt och känner att man är något på spåren.  När den lilla gruppen inser att de är inte är ensamma under marken och att myndigheterna faktiskt hade ganska vettiga skäl att förbjuda folk att vistas i tunnlarna är det redan försent.

The Tunnel är kanske mest känd för att den finansierades delvis genom att man sålde foton från filmen för en dollar styck s.k crowd funding. Filmen distrubierades även genom att läggas ut som bit-torrent som lagligt kunde laddas ned. Då man inte fick in så mycket pengar som man hoppats på fick man ta till en del kreativa lösningar i produktionen men resultatet är ganska gott.

Filmen är en s.k handkamera/mockodokumentär.Vi får följa teamet ned i tunnlarna och se vad som händer, stundtals blir det spännande och en viss klastrofobisk känsla infinner sig. Detta varvas med intervjuer med de överlevandna ett grepp jag är lite tveksam till, man vet redan efter en stund vilka som kommer överleva och det sänker spänningen i filmen. Klippningen är också ett problem, när sällskapet springer i panik under marken kan det komma ett scenbyte där en av teamet sitter i en fåtölj och berättar om vad som kommer att hända. Greppet är lite ovanligt och gör att filmen kanske verkar mer orginell än vad den är men jag hade gärna haft mer jakt och mindre intervjuer eller åtminstone intervjuer som inte berättar vad som kommer att hända.Tanken med detta kan möjligtvis vara att man velat förstärka känslan av att det är en dokumentär vi ser.

Regi: Carlo Ledesma

betyg 5/10

Tre kortisar

Atrocious är en spansk skräckis filmad med handkamera. En familj ska besöka mammans barndomshem som stått tomt i tio år. De två tonårsbarnen är inte speciellt heta på iden att lämna det pulserande stadslivet mot ett stort hus på landet. För att fördriva tiden gör de en dokumentär som handlar om ett spöke som sägs finnas i skogen bredvid huset. Har man sett en skräckfilm eller två vet man att detta naturligtvis är en synnerligen usel ide´.

Det börjar bra och det byggs upp en obehaglig atmosfär i filmen trots att i stort sett ingenting händer den första timmen, hunden skäller lite, man hittar gamla foton i källaren och ungdomarna vandrar i en trädgårdslabyrint men hela tiden känns det som att faran lurar kring hörnet. När det väl brakar loss så tappar jag märkligt nog intresset för berättelsen. Det kan bero på att det blir tröttsamt att se och höra folk springa flåsandes och filmades med mörkerbelysning i tjugo minuter. Regissören lyckas heller inte övertyga mig i det vettiga att huvudpersonerna filmar hela tiden. I både Cloverfield och REC köper jag användandet av kamera men här beter sig huvudpersonerna lite väl korkat och ologiskt. Filmens tvist är inte speciellt logisk eller genomtänkt. En besvikelse tyvärr.

Betyg: 3/10 

Black rain

Under slutet av 80 och början av 90 talet hade filmindustrin problem. Då ryssarna visat sig vara snälla och araberna för fjantiga var det svårt att få till bra filmskurkar. En del filmer fick huvudskurken helt enkelt tala engelska med brittisk accent och man gjorde ett och annat försök att utmåla japanerna som opålitliga. Japanerna hade vid den här tiden en köpfest när det gällde amerikanska företag och en och annan politiker och författare oroade sig över att japanerna skulle köpa upp USA. Nu var den anledningen för komplicerad att bygga actionfilmer på så i Ridleys Scotts Black Rain låter man den japanska maffian vara skurkar för att sedan låta en halvkorrupt amerikansk polis med hjärtat på rätta stället visa hela det japanska samhället hur en slipsten ska dras. När polisen Nick Conklin ska frakta en medlem i yakuzan från USA till Japan rymmer brottslingen. Nick vägrar låta den japanska polisen sköta sin utredning i fred utan lägger sig i trots att han hotas med utvisning tillbaka till USA. Naturligtvis är det den amerikanske polisen metoder som gör att brottslingen till slut infångas. Filmen är snygg och Scott har än inte börjat med att klippa sina filmer sönder och samman vilket är en klar fördel. Även om jag bortser från det pro-amerikanska dravlet så det inte en speciellt bra film då Scott lyckats med konststycket att göra både en ganska ospännande thriller och/eller tråkig actionfilm.

Betyg: 4/10

Tucker & Dave vs. evil

Detta är ingen skräckfilm utan en komedi som trots att den ibland är riktigt korkad är rolig, åtminstone till en början. Handlingen känns igen från otaliga skräckfilmer: Ungdomar i skogen möter hillbillys och det blir död och tandagnisslan. Skillnaden i den här filmen är att det är två sympatiska om än aningen korkade hillbillys som jagas av en skock lika korkade ungdomar. Köper man konceptet är den första timmen rolig men sedan börjar manuset och historien gå på tomgång. Det märks att det är en film som bygger på en rolig ide som håller i ca sextio minuter men sedan börjar det bli aningen tradigt. En dum men rolig film som trots allt lyckas med att underhålla. Egentligen säger det kanske mer om kvalitén på komedier nuförtiden än om filmen.

Betyg: 6/10

Trolljegeren ( 2010 Norge )

Filmen blev tokhyllad av Andreas FILMR  tyckte den var ok, själv anser jag att den norska Trolljegeren har potential men faller på en del små detaljer som t.ex manus. Filmen handlar om ett gäng studenter som gör en dokumentär om den norska statens trolljägare. Under dokumentären visar det sig att trolljägaren har stora problem. Trollen rymmer från sina reservat och han måste elimenera troll på rymmen samt undersöka vad som orsakat massrymningarna.

Då det är en låtsasdokumentär är den filmad i samma anda som Cloverfield och Poughkeepsie tapes dvs med videokamera. Greppet brukar vara effektivt och man sugs in i berättelserna men det är här som Troljegeren failerar, åtminstone för mig. Om det är skådisarna som är amatörer eller om det regin som är dålig vet jag inte men jag kan inte, hur mycket jag än vill, engagera mig i storyn. Hela tiden är spricker illusionen och jag påminns ständigt om att allt bara är en film. Berättelsen är fantasifull och man tar ut svängarna rejält vilket jag gillar. Tyvärr är historien förvånansvärt ospännande bortsett från en scen känns det hela som en ”walk in the park” trots tjugometers troll som ser människor som nästa måltid. Avslutningsvis vill jag ge en eloge till effekterna för trollen är riktigt bra gjorda och det är nog dit pengarna gick. Trolljegeren är en fantasifull och, med tanke på temat,  modig film som tyvärr faller på taskigt manus och skådespeleri.

Regi:  André Øvredal

Betyg: 4/10

Paranormal Activity 2 ( 2010 USA )

En kort tid efter att familjen Rey har fått en son vandaliseras deras hem. Inbrottstjuvarna verkar inte ha stulit någonting bara ställt till med enda stor oreda. Pappan installerar övervakningskameror i och kring huset. Det blir startskottet för spökerier som eskelerar och det verkar som hemsökelserna koncentrerar sig i och kring barnkammaren. Mamman gör sitt bästa att försöka ignorera händelserna, pappan vägrar envist inse att hemmet är en tummelplats för allsköns oknytt det är bara dottern som tar händelserna på allvar och börjar komma sanningen på spåret.

Efter framgången med Paranormal activity tog det inte lång stund innan en uppföljare krystades fram. Den är förvillande lik sin föregångare på alla sätt och vis.  Filmen är egentligen vare sig bättre eller sämre än den första filmen enda skillanden skulle väl vara att överraskningseffekten och stämningen från den första filmen går förlorad i och med att man redan sett det en gång.

Det finns några saker som jag irriterar mig på i den här filmen och de koncentrerar sig kring pappan. dels är han så otroligt stönig i sin vägran att inse fakta: Familjen Rey bor i ett spökhus. hans envisa vägran gränsar till ren och skär idioti. Han har även köpt in ett ,troligtvis, svindyrt övervakningssystem men tro inte att han kollar på filmerna som visar alla spökerierna man skulle kolla övervakningsbanden lite oftare om t.ex dörrar smäller mitt i natten. Som uppföljare duger filmen och sista halvtimmen är paranormal Activity 2 faktiskt både spännande och aningen småryslig.

Regi: Tod Williams

Betyg: 5/10

Noroi ( 2005 Japan )

Att jag gillar skräckfilm och  betar av det mesta torde inte vara obekant för de som följer min blogg. En del kan t.om bli lite förvånade över all skit som jag troget plöjer igenom. Men det är värt alla timmar med taffliga rysare när man springer på små guldkorn som t.ex den obehagliga rysaren Noroi från Japan. Noroi är en film som lyckas förmedla den där känslan av att det kryper i nacken, man ryser till och tittar en extra gång mot de svarta köksfönstren när man fyller på kaffe.

En dokumentärfilmare har likt Malin Berghagen specialiserat sig på övernaturliga fenomen. En dag besöker han en kvinna som klagar över att det hörs barngråt mitt i natten. Det verkar vara spökerier av standardklass men snart visar det sig att det är något avsevärt värre. Huvudelen av Noroi har formen av en dokumentär vilket jag tycker är filmens styrka. Jag dras in i berättelsen och man lyckas förmedla den dokumentära känslan ganska bra, stundtals glömmer jag bort att det är en spelfilm jag tittar på.  Bit för bit länkas olika intervjuer och enskilda händelser samman och bildar till slut ett ganska obehagligt mönster. Vi får inte alla svaren på gåtan, en del saker får man gissa sig till och den som vill ha allt förklarat  i detalj kan nog känna ett visst missnöje när filmen är slut. Jag gillade att få sitta och fundera och länka samman de olika händelserna.

Det enda plumparna i protokollet när det gäller Naroi är att man lagt in en ganska onödig epilog som förtar lite av det öppna slutet. Man har även med ett halvgalet skrikande medium som klätt sig i aluminiumfolie, han är ganska jobbig att lyssna på och har allt för mycket kameratid. Bortsett från ovan nämnda fadäser hör Noroi bland de bättre skräckisar jag sett på senare tid.

Regi: Kôji Shiraishi

Betyg: 8/10

The Last Exorcism ( 2010 USA )

Filmer med handkamera brukar jag gilla, speciellt om det är skräckfilmer, man kommer på något sätt mer in i handlingen och sugs in i filmen. I The Last Exorcism är det en präst som ska dokumentera en exorcism. Prästen har utfört ett antal exorcismer tidigare men anser att problemen snarare är psykiska än av den djävulska sorten. För att bevisa sin teori har han med sig ett filmteam som ska dokumentera prästens slutgiltliga exorcism.

Det var ett tag sen jag såg en soppa av detta slag. Visst, man har en ide´som inte är helt oäven. Visst, miljöerna funkar landsbygden i sydstaterna. Kan det bli ruggigare? Men om man ska göra en film med handkamera gäller det att man bearbetat manuset ordenligt. Av naturliga skäl faller bitar bort i berättelsen ( när kameran inte är på ) och tittaren får fylla i eller ana sig till handligen. Det är det som är lite av tjusningen i filmer av det slaget. I The Last Exorcism misslyckas man totalt med detta moment det pratas och käftas och pratas lite till. Maken till till trist och oegagerande historia. Filmteamet prästen har med sig verkar filma allt som inte är intressant. Det känns som filmens producenter haft en tiominuters berättelse som man sedan dragit ut till långfilmsformat.Filmen tar aldrig fart, möjligtvis de sista tio minuterna men då har jag tröttnad för länge sen och filmens tvist är påklistrad och överansträngd. Bara så ni vet.

Regi: Daniel Stamm

Betyg: 2/10

The Poughkeepsie tapes ( 2007 USA )

The Poughkeepsie Tapes är inte någon trevlig film. Det är inte en film där man sjunker ned i soffan för att få mysa och rysa en stund. Har man de förväntningarna lär man bli djupt besviken. The Poughkeepsie Tapes hör till en liten skara  filmer inom skräckgenren som lyckas att väcka en viss ångest hos mig. Det är filmer som kryper in under skinnet och biter sig fast i min hjärna en lång tid efter jag sett dom, t.ex franska ”Inside” och australienska ”Wolf Creek”. Det är nu andra gången jag ser The Poughkeepsie Tapes och det lär nog dröja innan en tredje tittning.

Upplägget är ganska simpelt. Filmen är en s.k  mockumentär, påhittad dokumentär, om en seriemördare. Polisen gör ett tillslag i tron att de fångat en seriemördare men huset är tomt så när som på en himla massa videoband. Banden visar seriemördarens verk under nio år. Mockumentären består dels av mördarens band och intervjuer med anhöriga och människor som varit involverade i fallet.

Det som gör ”The Poughkeepsie tapes” så otäck är just mördarens videoupptagningar. De känns autentiska och man sugs in i filmen och efter ett tag glömmer jag nästan att det är en påhittad film. Stundtals är filmen brutal men det värsta är när man får se när och hur mördaren snärjer sina tilltänkta offer, barn, liftare, gifta par etc. Filmen blir inte heller mindre hemsk då seriemördaren är helt obegriplig i sitt agerande. Hannibal Lecter har med tiden blivit lite av en hustomte hos gemene man en mördare med coola one-liners. John Doe i Se7en hade åtminstone en plan i sitt vansinne men mördaren Poughkeepsie dödar, våldtar och torterar i brist på vettig sysselsättning det är hans hobby kort och gott. Jag får intrycket av att han lika gärna kunnat måla tennsoldater istället för att mörda.

Till filmens minussida får väl just videokameran läggas det blir lite väl ryckigt och flimmrigt ibland men det ska man kanske vara tacksam över. En del av de som ”intervjuas” är nog inte de bästa skådespelarna att upprätthålla illusionen att det är en dokumentär. Bortsett från dessa i sammanhanget petitesser har vi en film som med ganska små medel väcker skräck och obehag åtminstone hos mig.

Regi: John Erick Dowdle

Betyg: 10/10

Paranormal entity (usa 2009)

En familj börjar uppleva oförklarliga fenomen i sitt hem, täcken dras av, möbler flyttas, dörrar öppnas och stängs dvs standard spökerier. Äldste sonen dokumenterar det hela med sin videokamera. Spökerierna eskalerar och koncentreras alltmer mot dottern i familjen och snart är hela familjen i fara.

Efter framgången med Paranormal activity så tog det inte lång stund för den här kopian att se dagens ljus, den är lite rappare och våldsammare men det som kändes orginellt och skrämmande i förlagan känns här bara oinspirerat och kopierat. Paranormal entity hade nog varit bättre om den kommit först eller om man väntat en tid med att släppa den nu känns det bara som en kopia, tyvärr.

Regi: Shane van Dyke

Skådespelare: Erin Marie Hogan, Fia Perera

Betyg: 3/10