Klassfesten (2002 Sverige)

Björn Kjellman spelar här Magnus, en man på 36 år som har en medelålderskris. Han har ett inrutat liv tillsammans med fru, barn, villa och hund. När han blir inbjuden till en återföreningsfest med sin gamla högstadieklass tackar han först nej men tanken på att hans gamla ungdomskärlek Hillevi kanske dyker upp får honom att gå.

Precis som tidigare filmer av Holm/Herngren är Klassfesten en blandning av högt och lågt. Filmens öppningsscen är fantastisk och det finns ett flertal scener i Klassfesten som är otroligt bra b.la en brännbollsmatch som ger mig ångest och alla scener med Cecilia Frode (vilken skådis!). På den andra ändan av skalan har de t.ex lagt in en scen som är en total rip-off från Scolas Vi som älskade varann så mycket som gör att jag famlar efter skämskudden.

Filmen funkar bäst när det rör själva klassfesten där regiparet verkligen lyckas få fram den där unkna nostalgistämningen som allt för ofta flyter upp till ytan vid dylika tillställningar. Klassfesten lanseras som en komedi men den är inte speciellt rolig utan mer tragisk. Det rör sig om en hel del människor som inte är speciellt tillfreds med sina liv men är illa tvungna att hantera vad de har och göra det bästa av det.

Det som inte funkar för mig är Magnus  medelålderskris. Jag får känslan av att han bara gift sig med sin fru för att man ska. Han verkar mer eller mindre ha gått och suktat efter Hillevi större delen av sitt liv. Om han nu är så himla missnöjd med sin situation varför har han inte talat med sin fru?  Även rollfiguren Hillevi är lite slappt skriven. Inget fel på Inday Bas skådespeleri men hon framställs som den där förtrollande bohemen som räddar en människa från ett trist liv, en karaktär som börjar stå mig upp i halsen. Allt för många gånger framställs Svenssonlivet som själsdödande och jag börjar bli lite trött på det. Gillar man vitt vin med räkor på fredagen (jag gör det inte men föraktar å andra sidan inte de som gör det) vad är det för fel med det, smaken är väl olika?.

Klassfesten har både styrkor och svagheter men det positiva överväger det negativa denna gång. Det är lite sorgligt att skådisen Inday Ba dog alltför tidigt (33 år) bara några år efter filminspelningen. Sådant lägger lite sordin på stämningen.

Regi: Måns Herngren, Hannes Holm

Betyg: 7/10

En man som heter Ove (2015 Sverige)

En-man-som-heter-Ove-PosterNär jag häromdagen såg filmen En man som heter Ove vandrade mina tankar till IKEA:s reklamfilm på bio som ger mig rysningar. Det är folk som ”spontant” ställer till med en grannfest och alla ska vara med. Det är kanske trevligt men vad händer om man inte vill vara med? Blir man då grannskapets paria? Nu har väl kanske inte denna reklamfilm så mycket med Hannes Holms senaste film att göra mer än att båda utspelar sig i ett radhusområde och propagerar att ju fler man är desto trevligare blir det. En myt anser jag, då det är sällskapet som spelar roll och att det kan vara jävligt skönt att få vara ifred när man vill  – något huvudpersonen i dagens film inte får vara.

Ove är en grinig änkeman som lever för att det ska vara ordning och reda i grannskapet. Efter att hans fru avlidit har livslusten försvunnit och när han en dag får sparken tar han beslutet att ta livet av sig. Tyvärr går hans planer i stöpet då omgivningen tränger sig på i form av grannar som vill ha hjälp med än det ena och än det andra.  Hur kommer det att gå för Ove?  Kommer han att upptäcka hur trevligt det är att umgås med sin medmänniskor? Kommer han att finna Kay Pollack glädjen i livet? Jag skulle tro att inte en människa i detta land inte vet hur det kommer att sluta oavsett om man har sett filmen eller inte. En kvart in i filmen är storyn klappad och klar och det är bara att sitta och checka av allt som kommer ske, tänk om stryktipset kunde vara lika förutsägbart. Gör detta En man som heter Ove till en dålig film? Absolut inte! Jag har en fäbless för dessa filmer som behandlar griniga gubbar med ett hjärta av guld och som ständigt har en one-liner på lut tex St Vincent, Den bästa sommaren etc. Filmerna följer en snitslad bana och är oftast ganska trevliga om än förutsägbara.

Dialogen flyter på bra och naturligt och känns inte så där stel som den oftast gör i svenska filmer. Skådisarna är kompetenta man bjuds på en del skrocktillfällen och filmen är trevlig i största allmänhet.

Vill man bli utmanad och överraskad ska man inte se denna film men om man däremot vill ha en stunds trevlig underhållning fyller filmen definitivt sin funktion. Jag undrar däremot varför det inte görs filmer om griniga kärringar som har ett hjärta av guld?

Nu hoppas jag bara att jag inte drabbats av regissörens vrede då jag likt en del bloggkollegor inte tokhyllat filmen men det är en risk jag är villig att ta.

Regi: Hannes Holm

Betyg: 6/10