Blade runner 2049 (USA 2017)

Replikanten K jobbar som Blade runner (om man inte begriper den meningen är det lika bra att sluta läsa nu, ta och se filmen Blade runner från 1982 och återkomma). Under ett uppdrag kommer K något på spåren som, om det stämmer, hotar den redan sköra världsordningen. K får i uppdrag av sina chefer att lösa mysteriet men fler är intresserade av hans uppdrag b.la den pladdrige affärsmannen Niander och dennes mordiska assistent . En bit in i utredningen börjar spåren peka mot den sedan länge försvunne Blade runnern Deckard.

Jag kan kort konstatera att Blade runner 2049 är en värdig uppföljare till klassikern från 1982. Miljöer, musik, stämning och tempo är sig likt och de två rullarna flyter fint in i varandra. Jag gillade verkligen att man behållet känslan från förra filmen av att det är en hårdkokt framtidsdeckare som rör sig framåt i makligt tempo, t,om så makligt att regissören Villeneuve behöver nästan tre timmar på sig att berätta sin historia. I vanliga fall hade jag kreverat av rastlöshet men här blev jag istället förvånad när filmen var slut. Tre timmar flöt på ganska så behagligt.

Skådisarna är bra med en uttryckslös Gosling som replikanten K, en skrynklig Ford som repriserar sin roll som Decker. Filmens svagaste kort är väl Jared Leto i rollen som filmens skurk. Han har liksom inget att jobba med. De få stunder han är med kastar han ur sig en hel del floskler och inte så mycket mer. Hans rollfigur fyller ingen större funktion.

K har en hologrambetjänt, eller vad man nu ska kalla det, som spelas av Ana de Armas. Jag kände en viss oro när jag insåg att hon skulle vara med i filmen. Hon var i.ofs bra i War dogs men katastrofal i Knock knock. Frågan var om den förstnämnda filmen var ett lyckokast eller inte. Turligt nog klarade Armas sin prestation med glans och lyckades t.om med konsttycket att vara den rollfigur jag kände mest för i filmen. Vet inte om det kanske säger mer om filmen en hennes skådespelarprestation. Det känns dock lite avigt att det är ett hologram man bryr sig mest om.

Blade runner 2049 är en visuell och auditiv fest. Storyn har en och annan logisk lucka, berikar mig med ett par scener som jag gott kunnat varit utan och filmen är kanske liiiite för lång men fördelarna uppväger med råge nackdelarna. Definitivt en film för kommande årsbästalista.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg:8/10

En hel del filmspanare har sett denna rulle. Kolla in vad de tycker

Movies -noir

Jojjenito

The Nerd bird

Sofia

Fiffi

Henke

Annonser

The Expendables 3 (2014 USA)

14063750861När jag först läste om The Expendables någon kring 2009/2010 var jag exalterad. Intrycket jag fick var att filmen skulle handla om avdankade legoknektar som satsade allt på ett sista uppdrag. Jag trodde det skulle bli en allvarsam film som skulle kännas i magtrakten och iden att bygga ensemblen på äldre actionhjältar verkade vara något av ett genidrag. Nu blev resultatet något helt annat,  jag och Sly tänkte nog inte riktigt i samma banor.

Den tredje filmen följer samma hjulspår som tidigare filmer. Denna gång ska Sly och hans gäng fånga in en f.d medlem i gänget som sadlat om till vapenhandlare. Det mesta är sig likt och det finns ett och annat som jag förundras över. Trots att The Expendables är vuxna män kan de inte föra en normal konversation. Istället för att be om att få låna en kniv hotar man med att skära upp magen på knivens ägare om han inte lånar ut den. Alla samtal måste avslutas med en high five eller någon form av knuff mot samtalspartnern och man måste på något vis kasta in en skojfrisk förolämpning med den man talar med. Tanken är nog att vi tittare ska tycka detta sällskap är jättetuffa men de ger istället sorgligt nog ett intryck av att vara mentalt handikappade.

Vidare så är namnet The Expendables ganska missvisande då ingen verkar kunna dö i denna filmserie. Det skjuts och exploderar, ok en i teamet blir skadad vilket sätter Sly i sådan chock att han upplöser sitt gamla team och sätter ihop ett nytt. Märk väl skadad inte död. Actionscenerna rullar på i en oändlighet och då man vet att The Expendables inte är ”expendable” går det alldeles utmärkt att gå och fylla på kaffekoppen utan att pausa filmen, inget av vikt har hänt när man återvänder till soffan.

Avslutningsvis innehåller filmen så många ologiska manuskrumbukter att tom jag som inte brukar bry mig om sådant reagerar. Å andra sidan vad hade jag egentligen väntat mig? Jag hade redan sett de två tidigare filmerna så jag satt med facit i hand. Slutsatsen blir nog att det är jag som är mest korkad i sammanhanget.

Regi: Patrick Hughes

Betyg: 2/10

The Age of Adaline (2015 USA)

11181617_oriMin kollega Helene tipsade mig om den här filmen då hon vet att jag är svag för romantiska filmer och ett tips eller två tas alltid tacksamt emot.

Adaline är en kvinna i karriären. Hon bor ensam i en stor lägenhet i Chinatown, San Fransico. Hon talar flera språk flytande, ser bra ut men verkar leva ett väldigt ensamt liv. Hennes ensamhet är självvald då Adaline inte åldras. Hon har levt i över ett sekel och har lärt sig dölja sin identitet genom att flytta med jämna mellanrum och byta identitet. I ett svagt ögonblick tillåter hon sig att falla för en man och bli förälskad. Adeline vet inte riktigt vad hon ska göra men följer med till hans föräldrar föräldrar under ett veckoslut något som kommer ställa till det rejält för henne.

Jodå filmen duger allt. Blake Lively som spelar huvudrollen är en sådan där skådis som iofs inte är dålig men när hon inte är i bild har man glömt bort henne. Hon saknar helt enkelt karisma. Detta vägs upp av att man har med de sevärda skådisarna Harrison Ford, Ellen Burstyn och Kathy Baker i biroller. Storyn som är lagom fantasifull och de övernaturliga elementen torde inte störa någon. De problem jag har med filmen är som brukligt två: Michiel Huisman som spelar Adelines kärleksintresse är en helt ok skådis men hans rollfigur har definitivt tendenser till att vara en tvättäkta stalker. Om jag varit Adeline hade jag dragit på stört då karln ger mig krypningar. Det andra problemet  är att filmen är lite för sockersöt för min smak jag hade gärna velat haft ett lite mer problematiskt slut. Nu ordnar sig allt till det allra bästa in i minsta detalj vilket iofs är trevligt men en anings kväljande för en man som jag. Sevärd men inte minnesvärd.

Regi: Lee Toland Krieger

Betyg: 5/10

Star wars: The force awakens (2015)

 

star-wars-force-awakens-official-posterDet blir ingen fjärde julfilm detta år men väl en film vars merchandise lär återfinnas i många barns klappar om filmbolaget Disneys får som de vill.

Tanken var att jag skulle vänta med filmen tills efter helgerna men när facket bjöd på bio var det svårt att tacka nej.

Jag kan väl börja med att berätta att jag inte är något större fan av Star wars filmerna vare sig de nya eller gamla. Trots detta hade jag två ganska trevliga timmar i biosalongen. The Foirce awakens är en rapp film och även om mitt intresse är förhållandevis ljumt håller filmen ända in i mål. Filmen innehåller en handfull maffiga scener, karaktärerna är bättre än i Lucas filmer och det finns en hel del humor av det torrare slaget som jag uppskattar. Skådisarna sköter sig bra överlag speciellt Daisy Ridley som spelar skrotsamlaren Rey. På det hela funkar filmen men jag har ett par invändningar.

SPOILERVARNING

 

Något jag alltid haft svårt för när det rör Star wars filmerna är dels känslan över att man i sina stunder ser på ett avsnitt av Mupparna. Jag tycker att det blir tröttsamt med alla dessa figurer vars enda existensberättigande verkar vara att hamna i en plastförpackning på hyllorna i en leksaksbutik. Jag irriterar mig också på låtsasspråken som talas i filmerna, robotar som piper och visslar och leksaksfigurer som pratar som att de har munnen full med mat. Tröttsamt för mina öron.

Det andra problemet jag har med The Force awakens är att J.J. Abrams valt att göra en nyinspelning av den första filmen som kom 1977. Rubbet är med antingen som scener eller som blinkningar till den tidigare filmen. När jag insåg detta en bit in i filmen blev bioupplevelsen mer av karaktären att sitta och bocka av allt från från småtjocka x-wing piloter till dödsstjärnor och antydningar om avfallsrum. Blinkningar i all ära men när de tar över storyn blir filmupplevelsen lidande. Jag begriper att Disney som köpt rättigheter vill ha valuta för pengarna och vågar inte ta ut svängarna för mycket. Det är klart att man vill casha in på leksaksfigurer och är livrädd att alienera fansen. Därför har man troligen valt att göra en, iofs mer välgjord och rappare, karbonkopia på första filmen för att visa fansen att allt som vanligt. Jag kommer aldrig in i filmen utan sitter med en känsla av att jag tittar på en väldigt lång reklamfilm för massa plastprodukter. Underhållande, och välgjort men samtidigt ängsligt och käre söte gud kan inte någon ta och täppa till käften på Chewbacca det skär som nålar i mina öron när han/hon/den/det? vrålar fram sin ”repliker”

Regi: J.J. Abrams

Betyg: 6/10

 

 

Ender’s Game (2013 USA)

enders-game-522d060f0382dScience fiction verkar ha blivit populärt på sista tiden. Förra året kom Oblivion, Gravity, Hunger games – Catching fire, Elysium och en hel del andra filmer. Bland de där ”en hel del andra” är dagens film Ender’s Game som dök upp och försvann på repertoaren. Filmen är baserad på boken med samma namn av författaren Orson Scott Card som även hjälpt till att skriva manuset till filmen.

Sjuttio år har passerat sedan jorden attackerades av utomjordingar. Man lyckades med nöd och näppe slå tillbaka anfallet och man misstänker att ett nytt anfall är på gång. Nu har jordborna inte suttit sysslolösa. Försvaret av vår planet har byggts ut och man är i full fart med att utbilda befälhavare till jordens rymdflotta. Dessa är unga då man anser att de har störst förmåga att tänka utanför ramarna och därmed komma med okonventionella lösningar i de kommande striderna. Ender är en av de mer framgångsrika kadetterna och han befodras och kan komma att leda anfallet mot utomjordingarna bara han klarar av sin utbildning.

Ender’s Game handlar om vår huvudpersons träning inför sitt uppdrag. Punkt. Så mycket mer händer inte även om slutet har ett par överraskningar i beredskap för oss tittare. Åtminstone den ena gjorde att jag kände mig lite snuvad på konfekten och den andra överraskningen kändes lite krystad då frågeställningen knappt behandlats under historien, den kändes inpressad i storyn men å andra sidan hade man nog hoppats på en uppföljare.

Jag anar att boken är avsevärt bättre än filmen, här blir det ett långt men för den skull inte tråkigt träningspass i viktlöst tillstånd med en grymtade Harrison Ford i rollen som grinig befälhavare. Ender’s Game är inte tråkig men den känns lite jahaig.

Regi:  Gavin Hood

Betyg: 5/10

Morning glory (2010 USA)

Om det inte vore för Henke hade jag missat den här lilla pärlan till film.  Först avfärdade jag filmen  men det var något i Fripps entuseastiska recension som fick mig att ge den chans, något som jag inte ångrar.

Becky (Rachael McAdams) är en energisk tjej som efter att hon fått sparken från en lokal tv station lyckas få ett jobb som producent för ett morgonprogram. Det finns dock en liten hake, morgonshowen sjunger på sista versen pga låga tittarsiffror. Sa jag att hon var energisk? Beckys liv går i 180 och hon gör allt för att lyfta showens tittarsiffror. Det stora problemet bortsett från nedläggningshotet är att programmet blivit lite av en avstjälpningsplats för mediapersonligheter som passerat bäst före datum. Becky tvingar den högst motvillige reporten Mike Pomeroy (Harrison Ford) till att vara morgonvärd, något som sakta men säkert utvecklas mot en katastrof och hotet om nedläggning blir till slut realitiet. Ska Becky lyckas vända siffrorna? Kommer Mike bli mer hanterlig i morgonsoffan? Blir det en romans mellan Becky och den trevlige reporten Adam?

Egentligen skulle jag sitta och halvsova igenom en sån här film.  Jag vet att Mike kommer att säga ordet fluffigt innan filmen är slut. Jag vet också att hans matlagning kommer spela en stor roll i en nyckelscen. Ska jag vara helt ärlig så vet jag hur allt kommer gå sekunden efter att jag fått filmen plot framlagd för mig. MEN det jag inte tänkte på var hur förbannat otroligt rolig Harrison Ford är när han spelar gringubbe. Ford är alldeles fantastisk och jag njuter av varje sekund karln är med i bild. Mike vägrar att delta i det sociala samspelet och sprider giftigheter och sarkasmer kring sig som en trimmad vattenspridare. Sätt honom sedan i kontrast mot den överdrivet energiska Becky så får vi en av de roligare filmer jag sett på länge. Det är heller inte helt fel att filmen backas upp av skådisar som Diane Keaton, Matt Maloy som rolig väderman och en håglös Jeff Goldblum.

Ibland får man en trevlig stund när man minst anar det.

Regi: Roger Michell

Betyg: 8/10

Söndagsblandning

Av och till (ganska ofta egentligen) händer det att man ser en film som inte är vare sig dålig eller speciellt bra. För att städa ur recensionsgarderoben har jag samlat ett gäng mer eller mindre bra filmer. Gemensamt för de alla är att de duger ganska bra en halvseg söndag då man inte vill engagera hjärnan för mycket. Jag kan dock inte avhålla mig ifrån att avsluta med en riktig stinkare.

Johnny English reborn: Jag vet att jag har sett den första filmen om den misslyckade agenten men jag minns inte ett dyft av berättelsen. Atkinson snubblar vidare i samma fotspår som tidigare. Det är inte bra men jag skrattar till några gånger vilket gör att filmen åtminstone är ok att spendera lite tid på. Både Rosamund Pike och Gillian Andersson dyker upp i filmen och om man som jag tycker de är ganska bra skådisar som visar sig för sällan på den vita duken är åtminstone det ett plus. I brist på bättre komedier duger den här filmen trots att man räknar ut skämten en bra stund innan de levereras. Det är ganska sorgligt  att Rowan Atkinson inte har utvecklat sin komiska ådra efter Mr.Bean.

Betyg: 4/10

Jägarna 2: Rolf Lassgård är i Norrland och repriserar sin roll som den buttre polisen Erik Bäckström från filmen med samma namn minus tvåan. Filmen har mig fast första timmen det är spännande att se hur Bäckström biter sig fast i fallet med den mördade flickan och vrider å vänder på alla ledtrådar. Peter Stormare och Annika Nordin spelar sina roller bra något man tyvärr inte kan säga om Eero Milonoff som spelar den lokala knarkaren Jari. En rejäl Åsa-Nisse varning där. Tyvärr tar den stela dialogen som är ack så vanlig i svensk film överhanden och jag känner att berättelsen draaaaaaaas ut i det oändliga med byten av gevär och provskjutningar. Duger dock om man är lite deckarsugen och tröttnat på Morden i Midsommer.

Betyg: 5/10

Wargames: Ett gäng paintball entusiaster finner att leken blivit till allvar då de jagas i skogen av tre f.d skogstokiga millitärer. Filmens stämning av hopplöshet och omänsklighet gör att jag kommer tänka på Eden lake men Wargames är en sämre film. Storyn får aldrig riktigt upp pulsen även om det blir lite småspännande mellan varven och jag känner inget för huvudpersonerna som är förvånansvärt karaktärslösa. Småspännande för stunden och om man gillar vildmarksskräck är Wargames en helt ok film.

Betyg: 5/10

Cowboys and aliens: Daniel Craig, Harrison Ford, Oliva Wilde, Sam Rockwell, Keith Carridine och Clancy Brown !!!  Miljoners miljoner i budget och Jon Favreau som regissör kan väl inte bli annat än succe? Filmen börjar bra och har en skön stämning. Den stämningen försvinner raskt trettio minuter in i filmen när de flygande tefaten uppenbarar sig. Resten av filmen är en oengagerande soppa som inte gör någon glad. Det skjuts springs och exploderar men det känns bara förvirrandet och trots alla effekter otroligt trist.

Betyg: 2/10

Crossing Over ( 2009 USA )

Max Brogan som spelas av Harrison Ford är så trött på sitt jobb som immigrantpolis ( heter det så ? ). Varje dag får han avhysa människor som inte har uppehållstillstånd och Max börjar se mellan fingrarna och släpper igenom en och annan. När en ensamtående mor försvinner i samband med en utvisning börjar han söka efter kvinnan. Detta är inte enda historien i Crossing Over. Vi får b.la följa en australienska som försöker gå sängvägen för att få ett s.k green card och lite andra personer som vill stanna i det förlovade landet i väst. Mitt i allt får vi även ett mordfall.

Crossing Over är absolut inte en dålig film men den lider av att den vill för mycket. Gripande historier blandas med lite lättsammare. Man är också ambivalent i skildringen av USA och dess invandrarpolitik, patrioism och kritik blandas kanske lite väl friskt. Som grädde på moset är det med ett mordmysterium. Sammantaget blir det en ängslig film som inte riktigt vet vilket ben den ska stå på.

Fördelarna är att en del av historierna berör och upprör samt att man fixat bra skådisar till filmen. Ashley Judd, Ray Liotta och Jim Sturgess för att nämna några. Harrison Ford är bra i sin roll som den slitne Max Brogan. Jag är kanske lite väl hård i min kritik till filmen som säkert kan uppskattas av en del.

Regi: Wayne Kramer

Betyg: 5/10