The Green mile (1999 USA)

the-green-mile-522dc45de4f97Året är 1935 och fängelset Cold Mountain får en ny intern till avdelningen för de dödsdömda. Han heter John Coffey och är en gigantisk färgad man som ger intrycket av att vara timid samt lite bakom flötet. Coffey dock har mördat två unga flickor och väntar på sin avrättning. Chefen på avdelningen, Paul Edgecomb,  tänker inte närmare på fången till en början då han dras med mer akuta problem, en urinvägsinfektion (detta var innan penicillinets tid) som gör att han ”pissar taggtråd” och dels personalproblem i form av den sadistiske vakten Percy Wetmore som han inte kan kicka då denne är släkt med delstatens guvernör. Den nya fången kommer dock snart visa sig vara allt annat än en vanlig intern och Edgecomb börjar få dubier om Coffey verkligen är skyldig till sitt brott.

Frank Darabont regisserar och har tidigare b.la gjort filmerna The Mist och Nyckeln till frihet. Dessa filmer har två saker gemensamt, dels är de baserade på verk av Stephen King och dels är de mycket bra filmer, så bra att jag anser att man borde stifta någon form av lag att filmadaptioner av King måste ha Darabont bakom kameran.

The Green mile är en lång film, bortåt tre timmar,  trots detta blir den aldrig tråkig. Det är även en hel hög bra skådisar med Tom Hanks i spetsen. Hanks torde varit ganska nöjd med manus då hans rollfigur får kissa i filmen något som skådisen verkar vara omåttligt förtjust i att få göra på film. David Morse, Michael Clarke Duncan, James Cromwell och Doug Hutchison (som verkar vara lika sleazy i verkliga livet som sin rollfigur Percy då han gift sig med en sextonåring ) är bara några namn i den digra rollistan.

Jag skulle nog vilja påstå att The Green mile är en film för alla. Det är en sådan där film som bara flyter på, berör på alla sätt och vis, känns inte onödigt tung men å andra sidan inte är för lättviktig och därmed lättglömd. Har man inte sett tycker jag nog att man bör vika tre timmar av sitt liv för att få sig lite filmmagi till livs

Regi: Frank Darabont

Betyg: 8/10

SPOILERVARNING

 

 

 

The Green mile kan kanske vara en av Kings mest svartsynta böcker beroende lite på hur man tolkar boken. John Coffeys initialer och förmågor hintar om att vi har med självaste Jesus att göra. Paul erbjuder John en chans att fly men han avböjer då han inte orkar med att känna av allt hat och elände i världen och väljer att dö i elektriska stolen. Jesus dog som bekant för våra synder (om man nu hör till den tron) 2000 år senare orkar han inte stanna kvar på jorden pga allt elände. En inte så speciellt hoppfull slutkläm på historien om man nu väljer den tolkningen.

Escape from New York (1981 USA)

escape-from-new-york-posterDags för en riktig klassiker av John Carpenter. Året är 1997 och brottsligheten har ökat lavinartat i USA. När filmen gjordes 1981 pekade statistiken på just detta så Carpenter är inte ute och cyklar men vi kan vara tacksamma att trenden bröts. I ett desperat försök att stävja utvecklingen har man stängt av staden New York som nu är ett enda jättelikt fängelse. Presidenten kraschar med sitt plan i New York och tas tillfånga av stadens invånare. Då USA är i krig med Sovjet och presidenten har ett förslag till en fredsplan är det av yttersta vikt att man hittar honom snabbt. Myndigheterna satsar allt på ett kort och skickar in den nyligen dömde militären Snake Plissken för att rädda presidenten. Plissken har endast 24 timmar på sig att lyckas med sitt uppdrag. För att hålla honom i schack injicerar polisen en minibomb i hans kropp som kommer att detonera om Plissken inte är tillbaka med presidenten inom ett dygn.

En gång i tiden verkade det som att Carpenter inte kunde göra något fel. Innan den här filmen hade han gjort b.la Halloween och The Fog, filmen efter Escape from New York var The Thing. Det är en tight berättad historia utan några transportsträckor som är mycket spännande ja t.om mycket spännande. Escape from New York  har en viss b-films känsla över sig en del effekter lämnar ett och annat att önska och Carpenter har nog struntat i en och annan omtagning misstänker jag. Detta spelar inte så stor roll då regissören lyckats bra med sin berättelse och filmens miljöer är bra trots en del uppenbara kulissbyggen. En mer välpolerad film innehållandes massa specialeffekter hade nog inte skänkt samma känsla utan hade troligen känts mer opersonlig.

Escape from New York har en stark rollista. Kurt Russell spelar Plissken. Personligen är jag övertygad om att Vin Diesel sneglat på Plissken när han gjorde sina filmer om Riddick då karaktärerna påminner mycket om varandra. Lee van Cleef, Harry Dean Stanton och Donald Pleacense förgyller också filmen med sin närvaro. Founk/soullegenden Isaac Hayes spelar filmens storskurk The Duke of New york som åker runt bland ruinerna i en Cadillac(?) med kandelabrar på kylaren. Utöver handling, miljö och skådisar måste även Carpenters musik nämnas. Filmen har ett otroligt bra soundtrack som nästan ligger i klass med Halloween. Det finns bara gott att säga om filmen och betyget blir också därefter. Escape from New york  tål att ses om och känns trots sin ålder fräsch och spännande. Det ryktas om en nyinspelning (någon förvånad?) men den är jag ganska ljummet inställd till.

Regi: John Carpenter

Betyg: 9/10

The Last stand (2013 USA)

The-Last-Stand-Official-PosterArnold Schwarzeneggers comeback till filmens värld är något jag väntat länge på. Då han inte obekant har sysslat med politik det senaste decenniet har hans kroppshydda lyst med sin frånvaro på den vita duken. Nu är han tillbaka och är inblandad i inte mindre än sju (!) filmer om man ska tro IMBD. Schwarzenegger är inte en bra skådis (om jag ska vara riktigt ärlig är han ganska usel) men han besitter en charm och karisma som få, något som gör att jag blundar för hans tillkortakommanden.

The Last stand har ett upplägg som jag personligen är mycket förtjust i. Berättelsens hjälte som är tvungen att försvara sig mot en övermäktig fiende, krångligare än så behöver det inte vara. Det har gjorts tidigare t.ex De sju samurajerna, Straw dogs och Night of the living dead och finalen i Skyfall för att nämna några filmer med liknande grundhandling och det kommer att göras igen men jag tröttnar aldrig på konceptet. Här är fienden en mexikansk knarkbaron som flyr från häktet och sätter fart mot den mexikanska gränsen i en bil som med lätthet kör ifrån alla förföljare. Till sin hjälp har han en mindre arme som bokstavligen rensar undan alla hinder på vägen. Där man tänkt passera gränsen ligger den lilla staden Sommerton Junction. Staden har en sheriff och tre biträden och är inte ens ett noterbart hinder för skurken och hans anhang men vi tittare vet bättre då stadens sheriff spelas av Schwarzenegger.

Det märks att Schwarzenegger har saknat att stå framför kameran. Trots sin ålder (blir 66 i år) verkar han vara pigg som få. Nu gör han inga Tom Cruise rusningar eller otroliga stunts i filmen, något som känns bra då actionscenerna är någorlunda anpassade till Arnies ålder och den karaktär han spelar. The Last stand infriar mina förväntningar och krånglar inte till det i onödan. Det är rak och enkel action med en del ”skämt” som gör att jag skrockar förnöjt i soffan m.ao skämt som egentligen är ganska dåliga men passar bra in i genren då de sprider en viss trevnad. Häftigast tyckte jag bilscenerna var då knarkbaronen bränner genom polishinder och kör ifrån helikoptrar.

I birollslistan har man skrapat ihop ett skönt gäng. Harry Dean Stanton som vresig bonde, Peter Stormare är underhållande som lätt skruvad karaktär (någon förvånad?), Luis Guzmán som feg vicesheriff och Forest Whitaker tackar jag aldrig nej till. Klart sevärd film och jag väntar ivrigt på Schwarzeneggers kommande filmer.

Regi: Kim Jee-Woon

Betyg: 7/10

ALIM: Alien (1979 USA)

Manusförfattaren  Dan O’Bannon var i Frankrike för att utveckla filmen Dune. Projektet lades ned men under sin vistelse hade O’Bannon stiftat bekantskap med schweizaren H.R. Gigers ovanliga designer och teckningar. När O’Bannon återvände till USA slog han sig samman med en annan manusförfattare, Ronald Shusett, för att skriva ihop ett manus. Inspirerad av H.R. Giger bilder tog manuskriptet till Alien form. Inget bolag i Hollywood var intresserad av manuset då de tyckte det var alldeles för blodigt. Det var först när Walter Hill lade händerna på manuskriptet som saker och ting började hända.

Hill bearbetade om manuset och tonade ned på våldet. Bolaget ville ha med några kvinnor i handlingen då ”det är mer spännande när en kvinna hamnar i fara” så den manliga karaktären Ripley blev till en kvinna. Tanken var att Hill skulle regissera filmen men han valde att vara producent. Engelsmannen Ridley Scott fick erbjudanet om att göra filmen något han tacksamt tog emot då hans senaste projekt Tristan och Isolde hade lagts på is.

Nostromo

Alien utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Fraktskeppet, Nostromo nås av vad som verkar vara en nödsignal från en till synes obebodd planet. Man landar på planeten och hittar ett främmande rymdskepp. När man undersöker skeppet blir en besättningsmedlem attackerad och så mycket mer ska nog inte avslöjas här om någon nu mot all förmodan inte har sett filmen.

Scott är lyckats med allt i filmen; Den rysliga filmmusiken av Jerry Goldsmith, designen av Ron Cobb och H.R. Giger samt rollbesättningen, ja allt är perfekt. Det mesta som man tidigare varit van vid i sf-genren var annorlunda. Cobbs design av Nostromo är fjärran från de upplysta och trevliga miljöer man tidigare varit van vid. Skeppet är stort, mörkt och lite småslitet. Den belysning som finns består av lysrör som ger ett kallt och sterilt intryck. Skeppets besättning går omkring i arbetskläder och verkar vara som folk är mest. De tjafsar och munhuggs och man hittar inte någon moraliska kompass i form av kapten Kirk eller Koenig i berättelsen . När jag såg filmen första gången hade jag svårt att räkna ut vem filmens s.k hjälte var.

Insidan av det främmande rymdskeppet

Filmens dialog saknar det sedvanliga filosoferandet om världsaltets storhet som är så vanligt förekommande i sf-filmer. Stora delar av dialogen improviserades fram, något som förstärker vardagskänslan i filmen. Detta gör att jag trots den främmande miljön kan identifiera mig med Nostromos besättning och situation och därmed leva mig in i berättelsen. Egentligen skulle man kunna beskriva Alien som en överdjävlig dag på jobbet.

För designen av mostret kontaktades nu H.R. Giger. Hans första utkast till varelsen var man tvungna att förkasta då designen var för sexuellt vågad. Å andra sidan så  kryllar filmenav symboler för det manliga och kvinnliga könet. Detta gjordes avsiktligt enligt manusförfattaren Dan O’Bannon. Enligt O’Bannon blir vi obekväma av sexualitet och då Alien i mångt om mycket handlar om våldtäkt känner biobesökarna ett psykologiskt obehag. Dessa åsikter får stå för O’Bannon men visst kan man (om man vill) se en massa symboler för manligt och kvinnligt i filmen, allt från Nostromos bröstformade undersida till monstrets penisformade skalle. Hur som helst så dras Alien med en unik och oroväckande scenografi som omedelbart sätter mig i den rätta skräckstämningen.

Från vänster: John Hurt, Veronica Cartwright, Tom Skerritt, Yaphet Kotto, Sigourney Weaver, Harry Dean Stanton och Ian Holm.

Scott lyckades med att fixa ihop ett gäng mycket bra skådisar i rollerna som de sju besättningsmännen. Till en början hade man tänkt sig en etablerad skådespelerska i rollen som Ripley b.la var Meryl Streep på tapeten. Turligt nog så bestämde man sig för  Sigourney Weaver som först hade tänkt att strunta i provinspelningen då hon egentligen helst ville göra filmer inom dramagenren. Alien har genererat tre sevärda uppföljare som dock inte når upp till orginalets nivå av olika anledningar, men som sagt de är absolut sevärda. Likt Jaws säger jag att har man inte sett Alien bör man göra detta bums.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 10/10