Happy death day 2U (2019 USA)

Happy death 2U tar vid där förra filmen slutade men vi får nu till en början följa Ryan som hade en biroll i förra filmen. Han klantar till det rejält för sig och det visar sig att det är han som ligger bakom tidsloopen som drabbade Tree i förra filmen. Be mig inte förklara hur men Tree hamnar nu i en tidsloop i ett alternativt universum som nästan är identiskt med det hon lämnade. Tillsammans med Ryan måste hon nu försöka ta sig tillbaka till sitt eget universum. Det hela blir inte lättare av att hon även i detta universum jagas av en mördare. Vem sa att livet skulle vara lätt?

Det är inte ofta man blir överraskad av en uppföljare i skräckgenren men här har man valt att gå en helt annan väg nämligen från popcornskräckis till en i sina stunder hejsansvejsan film, iofs med lite blod men avsevärt mer roligt än skrämmande. Om jag skulle drista mig till att likna filmen med någon annan rulle skulle det nog bli Back to the future 2. Det är full fart och man verkar ha haft roligt på inspelningen vilket har smittat av sig på själva filmen. En del skämt faller platt men det är hela tiden så over the top att jag köper handlingen och alla plot-holes rakt av utan större eftertanke. En rejält underhållande film där skådisen Jessica Rothe är suverän i rollen som den ständigt (av förklarliga skäl) irriterade Tree.

Man bör dock ha sett första filmen innan man ger sig på denna annars kan nog ett och annat vara ganska så obegripligt.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 7/10

Smokin’ Aces (2006 USA)

Bloggkollegan FLMR kör temat sommarklubben för ögonblicket. Där tipsar han om filmer som passar bra sena sommarkvällar. Det brukar vara lite lättsamma filmer som roar för stunden. Filmen Smokin’ Aces var en av de första filmerna ut i årets sommartema och jag var övertygad om att jag hade sett den. När jag tänkte till lite extra visade det sig att så inte var fallet. Filmen jag blandade ihop Smokin’ Aces med var Guy Richies Revolver och om jag inte minns helt fel så är dagens film avsevärt bättre en Richies film.

En Las Vegas trollkarl, Buddy Israel,  har tagit sig vatten över huvudet. Han har haft en ganska framgångsrik show i spelstaden men har i samma veva skaffat sig vänner som inte hör till de bästa nämligen maffian. När så Buddy riskerar att åka dit beslutar han sig för att sjunga som en kanariefågel och avslöja alla skumraskaffärer han känner till. Trollkarlen gömmer i sig i takvåningen på ett hotell i Reno och vågar inte kliva utanför dörren i väntan på att hans deal med polisen ska gå igenom. Polisen vill ha honom i förvar så snabbt som möjligt medan maffian vill ha Israel död så snabbt som möjligt. Förhoppningsvis ska ett lukrativt kontrakt på Buddys liv ordna det sistnämnda då det lockar till sig en hel hop lönnmördare.

Perfekt sommarfilm det här. Som tittare behöver man inte bry sig speciellt mycket det är bara att hänga med på den underhållande färden. Filmen är riktigt rolig i sina stunder fast speciellt spännande blir den kanske inte. Det spelar inte någon större roll då Smokin’ Aces är lite av en hejsansvejsan film. Skådisarna verkar haft trevligt och trots att liken samlas på hög i hotellets korridorer skulle jag nog vilja kalla Smokin’ Aces för trivsam. Inget mästerverk men som jag sagt så många gånger tidigare – filmen fyller sin funktion.

Regi: Joe Carnahan

Betyg: 6/10

 

 

Filmspanarna: Cat Ballou (1965 USA)

Månadens tema bland filmspanarna är den lite bortglömda genren western. Det är lite synd att denna genre hamnat lite i bakgrunden då den oftast har en ganska hög lägsta nivå. Vad detta beror på (lägsta nivån och lite bortglömd) kan man säkert orda om men det får bli en annan gång.

Jane Fonda spelar huvudpersonen Cat som återvänder till föräldrahemmet efter sin utbildning till lärarinna. Hemkomsten blir lite av en chock då hon märker att ranchen/bondgården förfallit under hennes frånvaro. Hennes far går på knäna då hans verksamhet saboteras då någon som vill driva honom från hus och hem för att komma över hans vattenrättigheter som behövs till stadens växande industri. Vem denne någon kan vara är höjt i dunkel men att personen i fråga har köpt stadens sheriff står snart klart för Cat. När den okände revolvermannen Tim Strawn gör entré och hotar familjen Ballou ser Cat sig nödgad att svara med samma mynt. Hon hyr den kände revolvermannen Kid Sheleen. Hon har läst om hans äventyr men blir varse om att verklighet och fiktion inte alltid går hand i hand.

Det här är vad jag kallar för en riktig hejsan svejsan film (det var ett tag sedan sist). Den är gjord med ett mycket gott humör och trots att en och annan i ensemblen stryker med under resans gång verkar de flesta ha det ganska trevligt. Det finns många roliga scener och skådisarna håller hög klass. Jane Fonda är oerhört charmig som Cat och Michael Callan är underhållande som den småklurige Clay Boone men det är Lee Marvin och hans häst som stjäl hela showen. Marvin har två roller i filmen dels Tim Strawn men det är när han gestaltar den gravt alkoholiserade revolvermannen Kid Sheleen som han verkligen glänser. Iofs är det en tragisk roll han fått sig tilldelad då Marvin stundtals hade svåra problem med spriten under sitt liv. Beklagligt nog är det kanske därför han är så övertygande som Kid Sheleen. En extra bonus i filmen är att Nat King Cole och Stubby Kaye medverkar och står för filmens musik med hjälp av små melodier tar de och länkar samman scener och för handlingen framåt.

Cat Ballou är ingen stor film, den har sina skavanker men de överskuggats av att det är en trevlig och mysig film som dock har en del allvarsamma undertoner. Under historiens gång påminns huvudpersonerna om att de hör till det förgångna då det gamla vilda västern allt mer trängs undan av den moderna tiden.

Regi:  Elliot Silverstein

Betyg: 7/10

Jag kommer nu att ta en paus i bloggandet för att ta lite vårsemester från den virtuella världen men kommer tillbaka så småningom då med bla dödliga spaanläggningar, porrstjärnor, tragiska levnadsöden, Bingo Rimér,  lönnmördare och annat smått och gott.

Andra filmspanare har också skrivit om Western ta och kolla in:

Absurd cinema

The Nerd bird

Filmmedia

FLMR

Jojjenito

Movies noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Fripp

Filmspanarna: En Midsommarnattsdröm (1999 Storbr m.fl)

Häng nu med i svängarna för det kan behövas: I den italienska staden Monte Athena förbereder den lokala fursten/borgmästaren Theseus sitt bröllop men allt är inte glädje och lycka. Två unga män, Demetrius och Lysander konkurrerar om Hermias kärlek. Hon vill gifta sig med Lysander men hennes far anser att Demetrius passar bättre som svärson. Hermia ges ett ultimatum: ”Gift dig med Demitrius eller gå i kloster” (här bör jag tillägga att berättelsen utspelar sig kring sent 1800 tal). För att göra det hela mer komplicerat har Demetrius en beundrarinna i Helena. Lysander och Hermia bestämmer sig för att rymma en natt genom skogen som ligger nära staden. Demetrius får reda på parets planer och sätter efter de två på cykel. Helena hänger på i hopp om att Demetrius trots allt ska välja henne. Samtidigt övar ett teatersällskap i skogen då man tänker sätta upp en pjäs i samband med hertigens bröllop. Så nu har vi fyra personer som irrar runt i skogen på cykel samt ett teatersällskap men det räcker inte med det. Samma natt råkar av en händelse Oberon och Titania som är älvrikets kung och drottning hålla till i skogen. Paret hamnar i gräl och för att straffa drottningen skickar Oberon sin hantlangare Robin Goodfellow (även känd som Puck) att förtrolla drottningen att bli kär i den första hon ser. Puck rör till det hela och vi får en kärlekssoppa som Oberon måste ställa till rätta innan morgonen gryr. (PUH!)

Om ni orkat hänga med såpass länge så kommer här mina tankar om filmen. En midsommarnattsdröm är en av Shakespears komedier och trots att den kan verka lite rörig är filmen både rolig och underhållande. Dialogen är kanske inte den rappaste utan författaren har mer förlitat sig på alla förvecklingar. Det jag möjligtvis har lite invändningar mot är teatersällskapet som kommer in lite från vänster i handlingen. Det är en underhållande trupp men jag kan inte komma ifrån känslan av att det blev lite ”kaka på kaka” i handlingen.

Scenen är som sagt ett somrigt Italien, folk har halmhattar och verkar ha det ganska trevligt (trots alla kärleksförvecklingar) något som smittar av sig på mig som tittare och det blir en riktigt mysig stund framför tv:n.  Något som paradoxalt nog höjer trevlighetsfaktorn är att älvfolket är lite halvtaskigt utklädda det är påklistrade vingar, lite djurhudar och glitter i ansiktet. Dessa halvdana effekter bidrar till filmens uppsluppna stämning och jag tror/anar att det var meningen. Skådisarna (halva Hollywood verkar ha blivit kontrakterade) sköter sig i varierade grad men på det hela får de godkänt. Det är kanske inte en av Shakespeares pjäser man sätter upp för att få briljera på scen eller få kasta ut några odödliga monologer anledningen är nog istället att ha en trevlig stund och det var precis det jag hade.

Regi: Michael Hoffman

Betyg

Filmspanar temat var så sagt om natten och vilka andra nätter än midsommar (en helg jag numera endast äter caesarsallad på efter att jag ett år förätit mig på sill och grillat) som behandlas av andra bloggare kan ni se nedan.

Absurd cinema

FLMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder & tryckta ord

Fiffi

Har du inte sett den?

Guardians of the galaxy (2014 USA)

Redan tio minuter in i filmen börjar jag ångra kvällens val av film. Det är en enda röra, karaktärer introduceras kors och tvärs, platser och planeter nämns till höger och vänster och när Michael Rooker dyker upp på duken, blå som en smurf i ansiktet börjar jag fundera på hur lång tid det kommer ta innan min försvarsmekanism mot dålig film på bio kommer kicka in, dvs jag somnar. Men så händer något i filmen som gör att jag rätar på mig i sätet och sitter resten av speltiden med ett leende på läpparna hela vägen till extrascenen som dyker upp när eftertexterna rullat klart.

 

Guardians of the galaxy (GoG) är den senaste i raden av filmer baserade på Marvels serietidningsuniversum men till skillnad mot tidigare filmer utspelar sig handlingen (nästan) helt i rymden. Storyn kan nog bäst liknas med The Raiders of the lost ark men istället för arken är det ett litet silverklot som folk jagar kors och tvärs genom universum. Filmens hjältar är ett gäng udda individer som motvilligt måste samarbeta för att stoppa skurken Ronan the Accuser att lägga vantarna på klotet som innehåller ett mäktigt vapen. Som jag tidigare skrev är filmen knepig i början men när det  talande trädet Groot och den ettrige tvättbjörnen Rocket Racoon introduceras i det redan stora persongalleriet så vänder filmen. Plötsligt blev GoG rolig, jag satt och skrockade förnöjt och historien fick styrfart efter den otympliga och röriga inledningen.

GoG har både värme och humor, den är fartfylld men kanske inte så värst spännande. Det är en trevlig stund i biomörkret där (hör och häpna) 3D:n stundtals var riktigt bra. Filmen tappade en anings mot slutet dels för att den blev lite såsig och känslosam, personligen hade jag föredragit att man hållit sig med hejsansvejsan atmosfären som präglar historien ända in i kaklet. Jag var inte heller helt tillfreds med skurkarnas öde. Men det är kanske petitesser i sammanhanget. ActionLunkan som var mitt sällskap var lika nöjd.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

The Trouble with Harry (1955 USA)

Ett lik hittas i skogen av en jägare som tror att han dödat mannen av misstag med ett vådaskott. Det är för övrigt mycket spring i skogen den här höstdagen, ungar, konstnärer och ensamma damer ja alla snubblar de över liket som så smångom får ett namn, Harry. Det är inte bara jägaren som tror att han ligger bakom Harrys död. Harrys exfru undrar om hon inte klippte till honom för hårt med mjölkflaskan när han oväntat dök upp i hennes hem och Miss Gravely anar att det är hennes fel att Harry ligger där han ligger. En sak som de inblandade är säkra på är att stadens sheriff inte får hitta liket då han får betalt efter antalet arresteringar han gör och då sheriffen har ebb i kassan lär han säkerligen arrestera någon om han hittar ett lik i skogen. Därför gör de inblandade sitt bästa för att gömma liket och någon frid efter döden är det inte att tala om i Harrys fall.

Det här var en svår film att bedöma. Å ena sidan gillar jag hejsan-svejsan känslan som präglar filmen och storyn gör att jag tänker lite på mitt favoritalbum med Tintin, Castafiores juveler, dvs mycket väsen för ingenting. Å andra sidan tänker jag även på Stefan och Krister och alla dessa trista farser som dyker upp i tid och otid för av och till blir filmen lite pladdrig och fjantig.

Replikerna är kvicka och skådespelarna bra. Filmens miljö som är Vermont under tidig höst med träd som fullkomligen sprakar av färg är en fest för ögat. Hela filmen är som ett vykort (åtminstone de delar som inte är inspelade i studio).

Däremot lyckas inte Hitchcock att få mig engagerad i filmens karaktärer. Kanske för att de är alldeles för oberörda trots att de har ett lik på halsen. Den känns som att huvudpersonerna agerar som att de vet om att är med i en film och de upplevs därmed av mig som konstlade och artificiella. The Trouble with Harry  får då en overklig känsla över sig som gör att jag blir  distanserad till filmen och dess karaktärer. Lite synd då jag finner både miljön och storyn underhållande.

Jojjenito berättar om världens bästa film på sin blogg.

ALIM: Robin Hood (1973 USA)

Egentligen skulle filmbolaget Disney inte ha gjort Robin Hood. Man hade  planer på en film som baserades på den fransk/tyska folksagan Reynard the Fox som handlar om en trickster, räven Reynard vars främsta fiende är en varg.Trots att Walt Disney var död sedan länge blev det dock hans vilja som styrde. Walt tyckte nämnligen huvudpersonen Reynard inte passade som hjälte. Man la ned projektet men kände sig kanske lite stressade att komma upp med en ny film. Valet föll på den inte helt obekante Robin Hood. Flera av figurerna som man skapat/bearbetat till Reynard följde med i flytten till den nya filmen. T.ex Robin Hood som är en räv och sheriffen i Nottingham har vargskepnad. Broder Tuck var först en gris men rädslan för att verka respektlösa mot kristendomen gjorde att man transformerade grisen till grävling. Vill man vara elak kan man säga att filmen är ett hafsverk, något som märks här och där men konstigt nog är den i mitt tycke en av de mest lyckade Disneyfilmerna och definitivt den bästa versionen av Robin Hood och hans muntra män. Här vill jag tillägga att jag än inte sett Errol Flynns tolkning av Hood (1938), ryktet gör gällande att det ska vara den bästa versionen.

Tidiga skisser på filmens huvudpersoner.

 Egentligen har filmen inte så mycket till handling. Det är Robin Hood som fightas mot den ondsinte Prins John och sheriffen i Nottingham. Detta skildras i olika episoder och filmens final är när Robin Hood stjäl Prins Johns allt guld, något som inte är obekant för de som kollar in Kalle Ankas julafton kl 15:00 på julafton.

Robin Hood och Lille Jon

 Filmen dras som sagt med ett manus som känns ihoprafsat där man lånat skämt och händelser från äldre Disneyfilmer., Kvaliten på teckningarna är inte de bästa men å andra sidan var Disneystudion inne i en period där animationerna ger ett slarvigt intryck. Den perioden startar med Pongo 1961 och slutar med Taran och den magiska kitteln 1985. Pga av budgetproblem använde man sig av animationer från tidigare filmer, b.la Djungelboken och Aristocats. Man återanvänder även animationer flera gånger i filmen. Musiken är inte heller speciellt bra, behöver jag nämna ”Oo De Lally – hoppsan vilken dag”?

Prins John & Sir Väs

 Trots detta så har man lyckats med att få till en av de roligare disneyfilmerna, medvetet eller inte har jag inte den blekaste aning om. Prins John (Peter Ustinov) och Sir Väs (Terry Thomas) är mycket roliga som skurkar. De är inte speciellt skräckinjagande utan nästan lite ömkansvärda. Actionscenerna är underhållande och hela filmen präglas av en uppsluppenhet som inte känns konstlad. Det är också skönt att slippa de moralkakor som nu för tiden dyker upp titt som tätt i filmer från Disney. Jag får intrycket att här chansar man vilt på vinst eller förlust. Som konstnärligt hantverk kanske inte Robin Hood är den mest lyckade av Disneys filmer men underhållande är den!

Regi: Wolfgang Reitherman

Betyg: 7/10

A Funny thing happened on the way to the forum (1966 USA/Storbr)

A funny thing happened on the way to the forum var ursrungligen en musikal från 1962. Musikalen vann ett flertal priser och steget från scen till film blev ganska kort när man insåg att det fanns pengar att tjäna. Titeln anspelar på vaudeville teaterns komiker som ofta startade en historia med orden ”A funny thing happend on the way to…….”.

Jag ska gör ett tappert försök att sammanfatta storyn. Slaven Pseudolus ser sin chans att bli fri när hans husbondes son kärar ned sig i grannflickan. Pseudolus lovar att sammanföra sonen med flickan i utbyte mot sin frihet. De två passar på när husbonden är borta på en resa till sin svärmor. Tanken är att paret ska gifta sig innan föräldrarna hinner protestera. Varför föräldrarna skulle protestera? Grannhuset ägs av Marcus Lycus som också driver en bordell i samma byggnad, kanske inte det bästa äktenskapet för en romare av fin familj. För att göra det hela mer komplicerat är flickan bortlovad till en romersk general som ska hämta tösen samma dag, Pseudolus blir i sin tur kär i en av Lycus arbetstagare men hon är  bortlovad till en syrisk köpman och till på köpet kommer föräldrarna hem för tidigt. Pust.

Filmens handling kanske inte lockar vid en första anblick men jag fann A Funny thing happened on the way to the forum vara mycket underhållande. Det är en typisk springa-i-dörrar-fars med karlar som klär ut sig till kvinnor, förväxlingar och allt som hör till genren. Vanligtvis är jag inte speciellt förtjust i den här sortens komedier men det var ett par saker som tilltalade mig. Ensamblen är mycket bra; Zero Mostel som slaven, Phil Silvers som bordellägaren och t.om Buster Keaton är med på ett hörn. Låtarna är ganska trallvänliga och roligt scensatta. Filmen är trots sina femtio år på nacke lite framfusig och känns ovanligt pigg, speciellt om man jämför med många av dagens komedier. Har man tid och lust och inte stör sig på att folk brister ut i sång då och då rekomenderas A Funny thing happened on the way to the forum.

Regi: Richard Lester

Betyg: 7/10

The longest yard ( 1974 USA )

En sportfängelsefilm och till viss del ”hejsan svejsan film” ( men är inte de flesta filmer med Reynolds det? ) får bli dagens film.

Burt Reynolds spelar den f.d amerikanske fotbollsspelaren Paul Crewe vars liv kommit på dekis efter att han har tagit emot mutor för att genomföra en läggmatch. Efter att har örfilat upp sin ”flickvän”, knyckt hennes bil, kört rattfull samt knockat en polis hamnar Paul inte oväntat i fängelse. Direktören för fängelset är något av en fotbollsfanatiker och lyckas genom  hot få Paul att ställa upp som coach samt att arrangera en match mellan fångarna och vakterna. Fångarna får nu ett gyllne tillfälle att puckla på vakterna.

The Longest yard är en bagatell men en underhållande sådan. Med friskt humör och ett ständigt leende tränar den hårige Reynolds ( dock utan mustasch ) fångarna i fotboll samt delar med sig av div. knep och tricks hur man ska kunna skada vakterna på bästa sätt. Fängelset som Paul vistas skulle nästan kunna kallas för hemtrevligt, i varje fall om man jämför med anstalterna i filmer som Dog pound eller R . De flesta fångarna, förutom den obligatoriska tjallaren, ganska trevliga. M.a.o, på Pauls anstalt behöver man inte vara rädd för att tappa tvålen i duschen. Då filmen är gjord på 70-talet är den naturligtvis späckad med sköna kavajer och hiskeliga frisyrer. Hiskligast av de alla är nog Bernadette Peters frilla som slår det mesta i filmväg.

Det enda som jag stör mig lite på i filmen är  ett dödsfall som bryter känslan av trevnad annars är det en perfekt film en regnig dag varvat med lite chips och cola, eller varför inte ett glas mjölk med Port salut mackor? Om man tycker sig känna igen handlingen kan det bero på att berättelsen filmats åtminstone två gånger men då med europeisk fotboll som sport, Victory ( 1981 ) samt Mean machine  ( 2001 ). Det har även gjorts en riktig sunkig nyinspelning av The Longest yard med Adam Sandler men den filmen gör man är bäst i att ignorera.

Regi: Robert Aldrich

Betyg: 7/10

Shout at the devil ( 1976 Storbr )

Shout at the devil är kanske mer känd under sitt svenska namn: De sista äventyrarna. Anledningen till detta är att filmen härstammar från den tid då man gjorde sig omaket att försöka översätta filmtitlar till svenska, på både gott och ont. Filmen hör till en genre som jag personligen brukar kalla  ”hejsan svejsan film”. Med det menar jag filmer där det verkar som att filmteamet har haft riktigt roligt under inspelningen. Historierna präglas även av att de är lite smålarviga vilket inte stör mig då humöret nästan alltid hamnar i topp när jag ser en s.k ” hejsan svejsan film”. Star Wars: A new hope och Mumien (1999) är två exempel på bra filmer av den här genren. The Expendables är ett exempel där man troligtvis hade för roligt.

Shout att the devil utspelar sig i Afrika 1913. Engelsmannen Sebstian Oldsmiths (spelad av Roger Moore) vägar korsas ofrivilligt med amerikanen Flynn O’ Flynn  som spelas av Lee Marvin. Den sistnämde repriserar sin roll i Paint your wagon samt Cat Ballou enda skillnaden är att Marvin nu bytt ut hembränd wiskey mot gin. Moore spelar Moore så hans rolltolkning är ungefär densamma som alltid.  Flynn behöver hjälp med tjuvjakt av elefanter på tyskarnas territorium och lyckas  med viss övertalning få sig Sebastian på det äventyrliga företaget. Det tyska territoriet styrs av en komisk befälhavare som traskar runt i en paraduniform.  Befälhavaren är i det närmaste besatt av att få infånga Flynn då han av och till brukar smita in på tyskarna territorium för att jaga elefanter. Då Sebastian träffar dottern till Flynn uppstår det ljuv musik och snart har de gift sig och fått en dotter. Det är m.a.o ett skojfriskt gäng som huserar ute på den afrikanska savannen. Fram tills nu har det varit kanske inte så stor filmkonst som har serverats tittaren men väl en trevlig stund i tv-soffan.

Här någonstans i handlingen händer det något märkligt för filmen gör en tvärvändning från munter kolonial äventyrskomedi till blodigt hämnddrama. Året blir 1914 och det första världskriget bryter ur. Den tidigare lite skrattretande tysken transformeras till en sadistisk missdådare. Han invaderar det engelska territoriet med en smärre arme´för att infåga Flynn och Sebstian. Då de inte är ute på tjuvjakt låter han sin frustration gå ut över frun i huset. Man slår ihjäl hennes barn. Det tar en bra stund innan jag kan ta till mig det som utspelas i filmen.  Jag trodde att jag såg en s.k ”hejsan svejsan film” och dylika saker händer aldrig i den genren. När min förvirrning lagt sig upptäcker jag till min förtjusning att jag inte är den enda som blivit förvirrad. Skådespelarna hänger inte riktigt heller med i filmens vändning, vilket faktiskt blir aningen underhållande.  Barbara Parkins som spelar Flynns dotter fattar direkt att hon nu plötsligt är med i ett hämnddrama och agerar därefter. Moore verkar mest vara ängslig. Han trodde nog att han skrivit på för en film som innebar att han skulle få glida runt i det koloniala Afrika och softa lite med elfantjakt och en snygg tjej. Plötsligt har han hamnat i en historia som överstiger hans kompetens som skådespelare vilket han troligvis är väl medveten om. Lee Marvin kör på som vanligt, han tjoar och står i precis som tidigare, kanske någon glömde att berätta för honom att filmen tagit en allvarlig vändning? Eller kanske är det riktigt gin i alla de flaskor han konsumerar under filmens gång? Ja det blir till syvende och sist en märklig och lite fascierande filmupplevelse. Om man hållt sig till ett känsloläge  filmen igenom hade den slutat som en underhållande bagatell nu känns den bara ……. konstig.

Regi: Peter Hunt

Betyg: 4/10

RED ( 2010 USA )

Frank Moses ( Willis ) är en pensionerad f.d CIA agent som har ett urtrist liv. En fördriver sin tid med att tala med sin handläggare som spelas av, i filmsammananhang allför sällan sedd, Mary-Louise Parker. Av olika anledningar som jag inte går in på här beslutar sig CIA att röja Frank och hans forna kollegor ur vägen och man tar även med handläggaren på dödslistan för att vara på den säkra sidan. Det visar sig att Frank inte är så lätt att ta livet av trots att han gått i pension.

 

Red är baserad på en serietidning som jag INTE har läst för en gångs skull vilket kan kännas skönt då man kan få se filmen med ett utan att ha  orginalet i tankarna. Jag tror nog att detta är en film som många kommer att gilla, den är laddad med action, bra skådisar och en STOR portion ”hejsan-svejsan” humor. Faktist så mycket av den sistnämnda varan att jag väntar mig nästan att Janne ”Loffe” Carlsson ska dyka upp när som helst i en cameo.

Red blir i min smak alldeles för larvig. De fjantiga inslagen får dominera över spänningen och jag sitter mest och funderar på vilken fantastiskt bra actionthriller detta hade kunnat bli om produktionen valt en annan väg. Filmen lyckas med att underhålla och finner nog säkerligen sin publik,  gnölgubbar som jag gör nog bäst i att titta på något annat.

Regi: Robert Schwentke

Betyg: 5/10

Machete ( 2010 USA )

Machete bygger på en låtsas trailer som gick när man visade filmerna Death Proof och Planet Terror, Tarantinos och Rodriguez, i mitt tycke misslyckade, Grindhouse projekt. Rodriguez beslutade sig att utveckla trailern till en film, manuset var redan skrivet sedan länge enl. IMBD.

Machete handlar om den omutlige mexikanske polisen med namnet Machete spelad av mannen med ansiktet Danny Trejo. Han föredrar att använda sig av en machete istället för skjutvapen när han bekämpar brott. Pga att han är omutlig blir det problem med en knarkbaron ( Segal ), Machetes fru mördas och man lämnar honom i tron att han är död. Sedan följer en hämndhistoria kryddad med lite politiska budskap som rör delstatens Arizonas debatt om mexikanska flyktingar.

När jag ser filmer av Rodriges får jag alltid känslan av att de har haft jätteroligt på inspelningen troligtvis mycket roligare än vad vi som ser slutprodukten har. Machete är proppad med kända skådisar: De Niro, Jessica Alba, Don Johnson m.fl m.fl. Det är kanske roligt att se en massa kända ansikten men de bedyder inte att filmen automatiskt blir bättre för det. Precis som i Stallones The Expendables var man nog så upphetsad att man skulle göra film att man glömde bort slutprodukten. Att ge huvudrollen till mannen med ansiktet Trejo var kanske inte det smartaste draget. Han har som sagt ett spännande ansikte men så mycket mer är det inte. Man skulle nog kunna påstå att hans utseende kommer i vägen för hans ev. skådespeleri. Att filmen tar en riktning mot lite politisk action/thriller a la´”Shooter”  passade inte mig , jag hade nog fördragit en  enkel hämndhistoria. På det hela blir Machete en ganska slö berättelse.

Regi: Robert Rodriguez

Betyg: 4/10

The Expendables ( 2010 USA )

En grupp legosoldater hyrs för att störta en diktator, så mycket mer behövs nog inte sägas om handlingen. Jag hade hoppats att fiffi och addepladde hade fel när de sågade filmen. Jag ville verkligen att den skulle vara bra och har väntat på den sedan jag läst de första notiserna. En film med: Rouke, Stallone, Li, Statham, Willis och Lundgren kan väl inte bli misslyckad? Visst kan den det, speciellt om man har ett uselt manus samt använder sig av en kamera och klippning som skulle ge Jonas Åkerlund huvudvärk. Stunderna är många då jag undrar vad som händer på duken då kameramannen verkar vara full, det zoomas in och ut till förbannelse och klipps och byts vinklar och allt är till slut en salig röra, jag ger upp.

Stallones ansikte är värt några rader. När hans nuna dyker upp på filmduken skriker jag nästan högt, karln ser helt bisarr ut, botox, ansiktslyft vet inte vad han gjort men det ser för djävligt ut. I början av filmen tänker jag mer på Stallones ansikte än filmen, tragiskt men sant. The Expendables blev tyvärr årets besvikelse. Troligtvis blev man så upphetsad att man lyckats samla detta ”sköna” gäng pensionärer i en och samma film att man glömde bort själva skapadet.

Regi: Sylvester Stallone

Skådespelare: Jet Lee, Sylvester Stallone

Betyg: 3/10

G.I.Joe:Rise of the cobra (2009)

När NATO trupper fraktar ett nytt topphemligt vapen blir de attackerade av en okänd grupp som försöker ta vapnen, i sista stund blir de räddade av de internationella styrkan G.I Joe. Två av de överlevande NATO soldaterna går med i G.I Joe, När sedan terroristerna trots allt lyckas komma över de hemliga vapnen gäller det att rädda världen.

Filmen är regisserad av Stephen Sommers (Mumien, van Helsing) och den har Sommers alla kännetecken: folk som har skrattretande brytning (i denna film skotska), kvinnor i sexiga outfits, dialog och skådespeleri som studtals tangerar kalkonklass men hans filmer är ofta mycket underhållande och innehåller en berättarglädje som gör att i alla fall jag bortser från det tidigare nämnda. Filmen är fartfylld och det blir aldrig tråkigt, vill man ha två timmars action blir man inte besviken. En biljakt i Paris är bland de häftigare jag sett på länge. Jag har dock mina misstankar att dockorna som är förebilden för filmen  hade klarat av skådespeleriet minst lika bra som sina mänskliga motsvarigheter.

Regi: Stephen Sommers

Skådespelare: Sienna Miller, Dennis Quaid m.fl

Betyg: 6/10