Fast and furious: Hobbs & Shaw (2019 USA)

Skådespelargiganterna Jason Statham och Dwayne Johnson i huvudrollerna i en alldeles egen Fast & Furious film OCH Idris Elba som skurk. En titt var given då Statham och Johnson alltid levererar som skådisar även om deras filmer inte håller lika hög kvalitet. Förhoppningsvis borde det vara klappat och klart för en av årets biohöjdpunkter? Not so much – trist nog.

Handlingen går i korthet ut på att Shaws syster bär på ett dödligt virus som kan komma att utrota mänskligheten. Alla vill av naturliga skäl fånga in systern och hetast på gröten är Shaws gamla kollega Brixton som jobbar för en ondskefull organisation som vill (trumvirvel) utrota större delen av mänskligheten. Shaw och Hobbs samarbetar mycket motvilligt för att finna systern innan Brixton gör det.

Klart att det är roligt att se och höra Statham tjafsa med Johnson men oupphörligen i två timmar och en kvart? Det blir faktiskt tjatigt efter en stund. Filmen har en hel del bra actionscener men inget som sticker ut i jämförelse med andra actionfilmer – wow känslan lös med sin frånvaro. När handlingen förflyttades till den magiska ön Samoa där alla naturlagar kan sättas ur spel tappar jag intresset för filmen -i ärlighetens namn var sista halvtimmen lite av en plåga.

Jag vet att det inte är en realistisk rulle, jag köper Brixtons magiska motorcykel, att en bomb kan spränga ett helt byggnadskomplex och en himla massa annat. Det går bra fram tills att man hamnar på Samoa där klyschorna står som spön i backen. Där passerar manuset sin kompetensnivå då man än en gång tjatar om vikten av familjeband. Fast & Furious filmerna funkar ganska bra så länge skådisarna är putslustiga, kör bilar, slåss och spanar in bikinibrudar och om jag lämnar det sunda förnuftet hemma. Så fort man försöker föra seriösa samtal och därmed vädja till ett icke existerande sunt förnuft faller filmerna med ens likt döda sparvar till marken.

När detta sker i Hobbs & Shaw rycks jag ut ur den filmmagiska bubblan och börjar fundera över ovidkommande saker som att en soluppgång på Samoa endast tar 9 minuter (från beckmörker till klarblå himmel) eller att samma blåa himmel skapar ett skyfall på tio sekunder utan ett moln på horisonten. Vanligtvis brukar jag inte bry mig om sådana skitsaker men när filmen tappar sitt grepp om mig smyger de förhatliga detaljerna sig på. Tråkigt men sant och det kändes i ärlighetens namn ganska skönt när filmen var över.

Ingen skugga ska dock falla på trion Statham/Johnson/Elba de gör vad de kan med ett manus som är allt annat än starkt. De tre är också anledningen till att filmen får ett så pass högt betyg.

Regi: David Leitch

Betyg: 4/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia

Henke

Fiffi

Annonser

Filmspanarna: Orgier – Caligula

caligola-928924lOrdet orgie betyder en hämningslös utsvävning av något och kommer från det grekiska ordet orgia som syftade på religiösa riter där deltagarna strävade efter att hamna i extas. Nuförtiden tänker nog gemene man mer på ett frossande i mat eller kanske främst på gruppsex när man hör ordet orgie. Personligen tänker jag på romarriket vilket kan bero på att jag som barn (och vuxen) läste/läser Asterix där det förekommer en och annan barntillåten orgie med romare som förlustade sig på allehanda vis. Steget till dagens filmval blir då inte så stort när ämnet rör orgier. Hade jag vetat vad jag skulle fått se hade jag definitivt valt en annan film. Visst jag hade hört rykten och viskningar om filmen men en film med Peter O’Toole, John Gielgud, Helen Mirren och Malcolm McDowell kunde väl inte var så illa (det sista namnet på listan är iofs ingen kvalitetsgaranti)?

Caligula handlar om den famöse romerska kejsaren (37 – 41 e.kr) med samma namn och 9b09e13648e841b65d07af9f00355935_1_origbeskriver hans uppgång och fall och så mycket mer behöver inte sägas om filmens handling. Filmens tillkomst är desto mer intressant. Grundaren av herrtidningen Penthouse Bob Guccione hade länge velat göra en långfilm och beslöt sig för att producera en film om Caligula. Den kände författaren Gore Vidal skrev manus och man lyckades få med en hel del kända namn i rollistan. Filmens regissör Tinto Brass startade med att skriva om Vidals manus som i sin tur krävde att få sitt namn bortplockat från produktionen. En skådis lämnade produktionen då hon anande åt vilket håll det hela barkade. Slutligen så klippte Bob Guccione om filmen och lade till lite fler ”extra scener” av det mer porriga slaget. Hela havet stormar med andra ord och resultatet blev därefter: En orgie i dålig smak, uselt skådespeleri och nakna kroppar.

Både O’Toole, och Gielgud svär sig fria från att veta vad det var för sorts film de spelade in men det tror jag inte ett dyft på då filmen torde vara Naken Jannes våta dröm. I och för sig påstås det att O’Toole var konstant full under inspelningarna men han var banne mig inte medvetslös då han har repliker i filmen. Om man inte visste något om romarriket skulle man lätt kunna tro att det rådde brist på tyg i det mäktiga riket. Jag har aldrig tidigare skådat en så stor ansamling av könsorgan och rumpor. Det spelar ingen roll vad som utspelar sig på rutan alltid är det något arsle eller snopp som tittar fram i rutan (blottade bröst är utom tävlan då det mer eller mindre är öppet mål). Folk får gärna vara nakna om de vill men när det är naket för nakenhetens skull blir det bara pinsamt och spekulativt. Filmen är fullproppad med våld och sex som bara är med för att man ska höja på ögonbrynen och har inget värde i sig självt och det är ganska logiskt att om det är detta man lägger krutet på i en film blir resten lidande. Pinsamma scener, bedrövliga repliker, knepiga kameraåkningar och korkad dialog gör detta till ett riktigt bottenskrap bland alla filmer jag sett under årens gång.

Jag brukar säga att även dåliga filemer har något att ge. Wiseaus The Room förmedlade åtminstone regissörens passion för sitt projekt och Pasolini försökte åtminstone presentera ett budskap, om än något dunkelt, i Salo men Caligula känns bara spekulativ och är i ärlighetens namn smärtsamt trist. Till på köpet kommer jag aldrig mer kunna njuta av Aram Chatjaturjans ljuvliga Spartakus (ledmotivet i Onedinlinjen) då jag numera får en inre bild av Malcolm McDowell som dansar runt och visar röven (öppningsscenen i Caligula).

Regi: Tinto Brass

Betyg: 1/10

Förhoppningsvis tog de andra filmspanarna sig an mer angenäma orgier.

FLMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffi

 

 

Hitchcock (2012 USA)

113140Hitchcock handlar om den inte helt obekante regissörens arbete med den inte helt obekanta filmen Psycho. När Hitchcock får upp ögonen för Robert Blochs roman Psycho och vill filmatisera boken är det inte många i hans omgivning som tror på projektet. Hitchcock ger sig inte och belånar t.om sitt hus för att få ihop pengar till filmen. Samtidigt som vi får ta del av arbetet med filmen får vi även en inblick i regissörens äktenskap och privatliv. Hitchocks fru Alma måste stå ut med den store filmskaparens nycker och ideer och det är kanske inte så konstigt att hon blir smickrad och en aning intresserad när en manusförfattare flörtar med henne.

Filmen bygger på boken Alfred Hitchcock and the Making of Psycho hur mycket som är sant och vad som är rena fantasier har jag ingen susning om då jag inte är speciellt insatt i Hichcock och hans liv. Ska jag vara riktigt ärlig har jag aldrig begripit hans storhet, han har gjort en och annan bra film men de är inte speciellt spännande, snarare lite småtrevliga. Psycho har jag bara sett en gång och fick då kämpa mot sömnen. Men det behöver inte betyda att jag är ointresserad av människan Hitchcock. Problemet är att filmen vill så mycket att den inte mäktar med allt den vill berätta. Vi får ta del av både filminspelningen och Alfreds och Almas förhållande men allt känns så sporadiskt och skrapar bara på ytan. Därav blir min upplevelse av filmen lite som en film av Hitchcock själv, småtrevlig men inte speciellt engagerande.

Sir Anthony spelar regissören och jag får känslan av att det är Sir Anthony som spelar Hitchcock något som gör att det blir svårt att komma in i filmen och ta historien på allvar. Jag vet inte vad han gör för fel men Hopkins låter sitt personlighet lysa igenom och det känns som att skådespelaren gör en karikatyr av Hitchcock. Paradoxalt nog har Hopkins gjort ett av de bästa porträtten av en kändis nämligen Nixon. I den filmen glömde jag helt bort att det var Sir Anthony som var tricky Dick. Helen Mirren har ett mer tacksamt jobb då hon spelar den för allmänheten mer okända frun Alma. Jag finner karaktären Alma mer intressant än Hitchcock kanske för att Mirren lyckas med sitt skådespeleri till skillnad mot Sir Anthony. Även Scarlett Johansen och Jessica Biel (som på något sätt lyckats nästla sig in i filmen) återfinns i rollistan men gör vare sig till ifrån med sina karaktärer. De känns lite bleka precis som filmen som är en ganska intetsägagande bagatell. Man störs inte nämvärt över att ha sett filmen men det spelar ingen roll om man missar den.

Regi: Sacha Gervasi

Betyug: 5/10

RED ( 2010 USA )

Frank Moses ( Willis ) är en pensionerad f.d CIA agent som har ett urtrist liv. En fördriver sin tid med att tala med sin handläggare som spelas av, i filmsammananhang allför sällan sedd, Mary-Louise Parker. Av olika anledningar som jag inte går in på här beslutar sig CIA att röja Frank och hans forna kollegor ur vägen och man tar även med handläggaren på dödslistan för att vara på den säkra sidan. Det visar sig att Frank inte är så lätt att ta livet av trots att han gått i pension.

 

Red är baserad på en serietidning som jag INTE har läst för en gångs skull vilket kan kännas skönt då man kan få se filmen med ett utan att ha  orginalet i tankarna. Jag tror nog att detta är en film som många kommer att gilla, den är laddad med action, bra skådisar och en STOR portion ”hejsan-svejsan” humor. Faktist så mycket av den sistnämnda varan att jag väntar mig nästan att Janne ”Loffe” Carlsson ska dyka upp när som helst i en cameo.

Red blir i min smak alldeles för larvig. De fjantiga inslagen får dominera över spänningen och jag sitter mest och funderar på vilken fantastiskt bra actionthriller detta hade kunnat bli om produktionen valt en annan väg. Filmen lyckas med att underhålla och finner nog säkerligen sin publik,  gnölgubbar som jag gör nog bäst i att titta på något annat.

Regi: Robert Schwentke

Betyg: 5/10