Tårtgeneralen (2018 Sverige)

När Köping av Jan Guillou utses till Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig alkisen Hasse P för att sätta staden på kartan och detta genom att baka världens längsta smörgåstårta för att komma in i Guinness rekordbok. Det är svårt att väcka entusiasm för projektet bland stadens desillusionerade invånare. En anledning kan vara att Hasse P är känd för en radda misslyckade projekt men stadens konditor Åsa tror på honom av någon outgrundlig anledning och tårtan börjar bakas.

Det finns ett engelskt uttryck ”every dog has his day” som i en tolkning betyder att alla lyckas åtminstone en gång här i livet och det är det som är essensen i Filip Hammars berättelse. Man ska aldrig räkna ut någon.  Även om både Filip Hammar och Fredrik Wilkingsson står som författare och regissörer är det nog som så att detta är Filips projekt kanske framför allt beroende på att han kommer från Köping och berättelsen om Tårtgeneralen har präglat hans uppväxt.

Det går långt mellan tittarna av svensk film, varför vet jag inte, kanske beroende på att de många gånger känns lite amatörmässiga och man ofta har svårt att sätta dialogen som känns teatral. Tårtgeneralen har tacksamt nog inga av dessa drag utan är en film som faktiskt gick rätt in i hjärtat. Det är en rolig film med en hel del svärta som visar en tro på den lilla människan och jag upplever den som äkta och inte kletigt påklistrat sentimental. De självlärda regissörerna och manusförfattarna Filip&Fredrik lyckas avsevärt bättre med sin film än andra etablerade regissörer och det blev t.om lite dammigt i rummet filmens sista minuter.

Skådisarna är top notch och jag är glad att Robert Gustavsson hoppade av projektet så att Mikael Persbrandt kunde axla rollen som Hasse P då han gör ett suveränt arbete. Musiken med Take on me som ledmotiv är mycket bra och ja, jag har nog ingenting att klaga på när det rör Tårtgeneralen. Att det inte blir toppbetyg beror nog på saknaden av den där odefinierbara känslan jag får när jag ser en fullpoängare, men en förbaskat bra film är det hur som helst.

Regi:Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

Betyg: 8/10

Annonser

Black Jack (1990 Sverige)

445130Jodå det tar ca 20 minuter in i filmen innan Helena Bergstöm bölar. Sedan bölar hon i mitten av filmen och fäller en tår eller två lagom till finalen. Då, 1990 hade Helena Bergström startat marschen mot att bli Sveriges populäraste skådis (hon vann en omröstning som århundradets bästa skådis) men under senare år tjatas det mest om hennes gråtande på film och visst har hon lätt till tårar. Jag är lite ambivalent till min eventuella irritation till dessa tårar. Klart att man ska gråta om handlingen kräver detta. Problemet är kanske att det blivit lite av hennes signum att ta till lipen. Men jag kan ge mig faen på att om hon INTE skulle gråta i en film skulle det tjatas om detta. Nåväl med det sagt vidare till dagens film som är den ena av paret Nutley/Bergstöms två bra riktigt filmer (Änglagård är INTE till den andra filmen det är Nionde kompaniet)

Black Jack handlar kort och gott om en samling ynkliga existenser som bor kring Gävle. De lever för helgen, super till, går på dans och hoppas finna någon för kvällen. När Inger(Bergstöm) flyttar tillbaka till Gävle faller den lite lätt mesige men genomsnälle Kaj för henne. Det gör även dansbandet Black Jacks trummis Tommy. En charmig typ som sätter på allt och alla bara han hinner pressa in damerna (som står på rad för att betäckas) mellan sina spelningar. Hur det går? Vi kan väl säga att filmens sensmoral är att snälla killar får inga tjejer. Något som jag minns upprörde folk när filmen kom för hur kunde Inger välja den slemmige Tommy framför snälle Kaj? När jag ser filmen idag begriper jag att Inger väljer Tommy framför Kaj som är snäll och go men ack så tråkig. Det enda som jag moraliskt kan störa mig på i den här kärlekskarusellen är nog att Inger utnyttjar Kajs godhet.

När eftertexterna rullar är det total tvättäkta folkhemsångest. Ingen är lycklig och alla får lägga sig ensamma  (njae kanske inte Tommy) och känna sig ganska miserabla. Colin Nutley visar här hur sköra och ganska ynkliga vi är som människor. Vi försöker få kontakt och uppnå någon form av kärlek för att bota ensamheten men oftast faller försöken platt till marken. Flera scener i filmen får mig att vrida mig av obehag i soffan. Märkligt nog saluförs den här filmen som dramakomedi – jag finner den inte det minsta rolig bara djupt tragisk. Komedibeteckningen kan kanske bero på Reine Brynolfsson som spelar den försupne ICA-handlaren Robert för är det något som vi svenskar finner vara roligt så är det folk som är fulla på film.

Något som slår när jag ser filmen mig är att replikerna framförs okonstlat och dialogen känns naturlig. Det gör att jag tror på skådisarna som människor och inte som dramatenskådisar som tar ett extraknäck. Vill man må lite dåligt i sommarvärmen och känna sorg för människans ynkedom är filmen mycket rekommendabel.

Regi: Colin Nutley

Betyg: 8/10

VD (1988 Sverige)

Hans och Anna sitter hemma och softar en helgkväll då det plötsligt ringer på dörren. Det är Hans chef  Sven som bestämt sig för att komma på en oanmäld visit. Sven påstår att han av och till gör oannonserade hembesök hos sina anställda för att ”se hur de har det”. Lite tagna på sängen av besöket men ändå positivt överraskade bjuder paret in Sven. Att Sven egentligen har helt andra intentioner med sitt besök visar sig snart och en  förnedring av paret startar närapå omgående.

V.D är en pjäs av den av och till famöse Stig Larsson (inte han som skrev Millenium triologin) som bla har pjäsen Grötbögen i sin C.V. Då det rör sig om filmad teater kan det vara svårt att se och bedöma V.D som en vanlig film. Det är som vanligt när det rör sig om teater: Stelt, prententiöst och stora gester. Men det finns ett par saker med V.D som gör att den trots allt är sevärd.

Upplägget är ganska intressant. Pjäsen väcker en och annan tanke om hur makt brukas och missbrukas. Det finns ganska många Sven i samhället som anser att de är förmer av den enda anledningen att de har fått ansvar. Protesterna mot deras beteende och olika utspel är ofta ganska lama och likt Anna och Hans tar medborgarna emot skiten och knyter näven i byxfickan.

Den främsta anledningen till att se V.D heter Ernst-Hugo Järegård, denne gigant bland skådespelare. Vanligtvis har jag svårt för skådisar som spelar över men när Järegård dyker upp i bild och suger åt sig all uppmärksamhet likt ett svart hål så köper jag rubbet. Med Järegård i rutan sträckar jag på mig i soffan och studerar vartenda smackande, tonfall eller konstpaus in i minsta detalj.

Naturligtvis dras VD med ett par stora problem. Pjäsen är för lång, två timmar är i det här fallet minst en halvtimme för mycket. Ju längre storyn förlöper desto svårare har jag att köpa konceptet. Hans och Anna är lite väl lama och gränsar till att vara imbecilla i sina beteenden. Visst har Sven en maktposition och tar paret med garden nere men jag tycker att någonstans bör man säga ifrån och den gränsen passeras egentligen redan efter en halvtimme in i berättelsen. Slutet är svagt och det känns som att man vill ge en pay-off till publiken och vågar inte riktigt löpa linan ut. Betyget blir högt men anledningen till det stavas Järegård.

Regi: Stig Larsson

Betyg: 6/10