Dark shadows (2012 USA)

Film är bäst på bio. Ja det vill i varje fall filmbolagen hävda. Pyttsan! Jag är inte speciellt känslig av mig och det är sällan jag stör mig på folk i biografen men det här biografbesöket var rent ut sagt för djävligt. Jag fick en upplevelse av att ha hamnat mitt i en av FN:s hjälpsändingar till svältande människor. De slörpades dricka, snaskades godis, grävdes i chipspåsar och skakades i popkornkartonger så till den milda grad av att jag var när att ställa mig upp vråla ”Ät upp! Tugga klart och titta på filmdjäveln i lugn och ro!” Jag är glad för att filmen var texad, hade det varit en svensk film hade det inte gått att höra vad som sades. Efter denna klagovisa fortsätter vi till dagens film.

Dark shadows är Tim Burtons senaste alster. Då vi har med Burton att göra kan man snabbt konstatera att: Johnny Depp är med och spelar en outsider, Chistopher Lee gör en liten roll, Danny Elfman gör musiken, Helena Bonham Carter är med i rollistan, scenografin är mörk och lite småryslig, filmen har smålarvig humor samt ett komplicerat förhållande till en pappa finns instoppat i manus.

I slutet av 1700 talet vänslas rikemanssonen Barnabas Collins med fel tjänsteflicka. Hon är nämligen en häxa. Då han inte besvarar hennes kärlek förvandlar hon honom till en vampyr och fänglsar Barnabas i en kista. Tvåhundra år senare slipper Barnabas ur sitt fängelse. Han upptäcker att häxan, Angelique, har tagit över staden hans förfäder grundade och att den släktspillra han har kvar är på dekis. Barnabas smider en plan för att få familjen på grön kvist samt att hämnas på Angelique.

Burton försöker verkligen att göra allt rätt och kör på i samma hjulspår som så många tidigare. Om det har lyckats tidigare ser jag inget fel i detta, varför ändra på ett vinnande koncept? De flesta filmer Burton gjort har jag uppskattat t.om Planet of the Apes. Men den här gången funkar det inte alls för mig. Larvig humor blir bara larvig när den görs utan själ eller hjärta. Det som tidigare kändes orginellt med Burton känns numera ganska oinspirerat och tråkigt. Berättelsen velar än hit och dit, storyn är inte svår att begripa men scener läggs på scener och jag får intrycket av att Burton filmat episoder han funnit intressanta och sedan länkat ihop dem till en film. Berättelsen saknar helt enkelt flyt. Det hjälper inte ens att han skrapat ihop ett ganska trevligt gäng med skådisar, att Alice Cooper gör ett gästspel eller att berättelsen utspelar sig på sjuttiotalet. Filmen är tråkig, trist och blodfattig. Den enda som väcker mitt intresse är Eva Green i rollen som häxan Angelique. Dark shadows är faktiskt så trist att jag somnar trots allt slafsande och smaskande omkring mig. Min dotter väcker mig när jag börjar snarka. ”Oj då” viskar jag efter att ha sovit i tjugo minuter. ”Missade jag något?” ”Nej” säger hon och hon har rätt.

Regi: Tim Burton

Betyg 3/10

Life’s too short

Ångest kan komma i många olika former i den nya tv-serien av Ricky Gervais gestaltas ångesten av en 107 cm lång man vid namn Warwick Davis. Davis har det inte lätt i livet. Hans fru har begärt skilsmässa, Warwicks ”15 minutes of fame” är över sedan lång tid tillbaka och skatteverket vill ha en himla massa pengar som han inte har. Davis låter sig inte nedslås av dessa världsliga petitesser då hans ego är större än hans kropp.

Life’s too short står och faller med att om man tycker Gervais är rolig eller inte. Humorn, stilen och upplägget är densamma som i The Office och The Extras. Vi får följa Davis i ett antal förnedrande situationer som han ordnar till alldeles utmärkt på egen hand. Precis som i The Extras kryddas serien med kändisar som t.ex Sting, Johnny Depp och Liam Neeson. Gervais nöjer sig dock inte med detta. Davis är som bekant en dvärg och tv-avsnitten är fullproppade med situationer som försätter honom i fysiska pinsamheter. Han blir inlåst i badrummet då dörrhandtaget sitter för högt, han fastnar i hundluckan när han ska smita in hos ex-frun, han trillar i backen när han kliver ut ur sin Hummer etc etc.

När jag ser Life’s too short vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag ligger och vrider mig av ångest i soffan över de sociala klavertrampen som Davis gör. Ibland är jag tvungen att blunda när det blir för pinsamt, man skulle kunna tro att jag satt och tittade på en skräckfilm. Jag vet inte heller hur jag ska förhålla mig till de otaliga skämt som rör Davis längd. Är det politiskt korrekt att sitta och skratta år en människa som har ett funktionshinder? Troligtvis inte men jag gör det ändå. Life’s too short är psykiskt utmattande men samtidigt otroligt underhållande. Gillar man pinsamma och ångestfyllda situationer är Life’s too short ett bra val om inte bör den ignoreras.

Betyg: 9/10

The king’s speech ( 2010 Storbr )

När folk blir tillfrågade vad de är räddast för brukar alternativet ”att tala offentligt” ligga i topp, ibland slår det t.om ”att dö” och ”äckliga småkryp”. Lägg sedan till stamning samt att ens tal hörs av miljoner människor så borde nog den mest vältalige drabbas av tunghäfta. Det är precis denna situation englands blivande kung, prins Albert ( Colin Firth ) hamnar i under trettiotalet. Han har haft möjligheten att hålla sig i bakgrunden med sin stamning då hans storebror Edward är tänkt att överta kronan. Ångesten blir total då Edward abdikerar och Albert är den som ska bli kung. Han fru (  Helena Bonham-Carter ) tar kontakt med en talpedagog ( Geoffrey Rush ) som åtar sig att bota kungen.

Fiffi har hyllat filmen likaså FLMR och jag kan inte göra annat än att hålla med. Firth är fantastik i sitt skådespel man riktigt ser hur ångesten sipprar ut ur hans porer när han ställs framför en mikrofon. Det är inga storslagna gester som Firth använder sig av när han förmedlar sin panik inför ett tal,  istället använder han sig av de små gesterna som blir mycket effektiva i sammanhanget, ögon fulla av ångest, ihärdigt slickande av läpparna m.m. Rush är även han bra i rollen som talpedagogen men i ärlighetens namn är hans skådespelaruppdrag enklare.  Han har gjort rollen  som lite okonventionell typ  många gånger tidigare i sin karriär och går lite halvt på rutin men en Rush på rutin är inte fy skam. Man har sett likande berättelser om folk som måste övervinna sin rädsla många gånger tidigare  men görs det så bra som i The King´s speech har jag ingenting emot det. Filmens två timmar går undan väldigt snabbt.

Regi: Tom Hooper

Betyg: 8/10

Alice in wonderland ( 2010 usa )

Alice råkar trilla ned i ett hål när hon jagar en kanin och hamnar i en annan värld där alla verkar veta vem hon är. Det visar sig att Alice varit här tidigare som barn men glömt bort sina äventyr när hon blivit äldre. Underlandets invånare sätter sitt hopp till att Alice ska bryta den röda drottningens terrorvälde. För att lyckas med detta måste Alice döda draken Jabberwocky.

Kul att se duktige Crispin Glover (Tillbaka till framtiden) det är alldeles för långt mellan gångerna han spelar en större roll. I övrigt är detta faktiskt en ganska trött film av Tim Burton som brukar göra bättre ifrån sig. Visst är filmen fantasifull och har en del snygga scener men jag hade hoppats att Burton hade kunnat klämt ur mer av Carrolls psykadeliska saga. Depps hattmakare är en riktig besvikelse. Disneys tecknade version från 1951 känns faktiskt piggare.

Regi: Tim Burton

Skådespelare: Johnny Depp, Mia Wasikowska

Betyg: 4/10