Justice League (2017 USA)

Det är ganska så sorgesamt. DC sitter på en hel del bra superhjältar och storys. I seriernas värld väljer jag nästan alltid DC före Marvel. När det gäller filmerna så ligger dock DC rejält i underläge och har tappat bollen i stort sett varenda gång från Green Lantern till dagens rulle. Undantaget är Wonder woman, en film som Warner till en början inte verkade tro på. Min känsla är att det är någon i Warners ledning som har noll koll men alldeles för mycket att säga till om.Nu är inte Justice league ett rejält magplask men filmen hamnar i ”jaha facket” dvs pengarna känns ganska så bortkastade. Jag tänker inte ta alla turer med regissörsbyten och omtagningar det får ni läsa om på nätet.

Storyn tar vid gaska direkt efter Batman vs. Superman. Då jorden nu förlorat Superman är planeten öppen för attack från yttre rymden och andra dimensioner och operettskurken Steppenwolf gör entré. Redan här märker man att produktionen tappat greppet. Det finns hur många skurkar som helst att välja på och så faller valet på den ointressante Steppenwolf. I Justice league tillbringar han större delen av sin speltid med att föra ändlösa monologer om att han inte går att besegra, hans superkraft verkar vara att tjata våra hjältar till döds med allehanda klyschor. För att möta detta hot samlar Batman och Wonder woman ihop ett gäng hjältar vilket utmynnar i slowmotonslagsmål till en brunröd bakgrund som skiftar i grått, dränkt i CGI.

Den stora gåtan är att man fortsätter att ge klanten Snyder förtroendet gång efter gång för en stor del av de problem man hitintills haft bottnar i att Snyder med råge passerat sin kompetensnivå som regissör. Nu verkar man dock ha fattat detta på Warner och skjutit Snyder åt sidan, frågan är bara om det är försent, publiken torde ha tröttnat vid det här laget.

Nu är långt i från allt åt fanders med filmen. Wonder woman är aldrig fel, Momoa passar bra som Aquaman och The Flash var en frisk fläkt. Filmen har några wow-scener och på det hela så duger den som underhållning för stunden bara man inte har för höga förväntningar. Det som plågar mig mest är att det skulle kunnat blivit så mycket bättre.

Regi: Zack Snyder och lite Joss Whedon

Betyg: 5/10

Annonser

The Man from U.N.C.L.E (2015 USA/Storbr)

image004En del filmer glömmer jag bort innan eftertexterna rullat klart. Guy Richies senaste är en sådan film. Vad jag minns av handlingen var att den utspelar sig på (likt tv serien med samma namn som filmen baserar sig på) 60-talet. Två agenter, en ryss och en amerikan, berodras att samarbeta då en grupp neonazister(?) kommit över ritningar till en atombomb. Eller något i den stilen.

Helt borta är inte filmen från mitt sinne, så några få iakttagelser skvalpar fortfarande kring i min hjärna. The Man from U.N.C.L.E har en mycket skön 60-tals känsla, av och till får jag påminna mig om att det är en modern film jag ser. Det är en film med atmosfär av ett glassigt 60-tal, något jag gillar.

Skådisarna Henry Cavill och Armie Hammer som spelar agenterna torde höra till filmhistoriens mest icke-karismatiska personer. Käre söte gud så intetsägande de var. Hur man överhuvudtaget kunde få för sig att casta dessa skyltdockor i en film som ska ge en känsla av action, fart och flärd är en gåta. De två kvinnliga huvudrollsinnehavarna Alicia Vikander och Elizabeth Debicki behöver inte göra mycket för att överglänsa sin motspelare. Hade Vikander och Debicki ersatts av två uppstoppade hamstrar hade dessa spelat skiten ur de manliga huvudrollsinnehavarna.. Det är därför lite svårt att bedöma hur bra de två skådespelerskorna egentligen är i filmen då de får famla i mörkret efter interaktion. De är åtminstone två friska fläktar som tillsammans med den sköna 60-tals känslan räddar filmen från att bli rena begravningsmässan.

Regi: Guy Richie

Betyg: 4/10

Man of steel (2013 USA)

man_of_steel_poster_3_-625Ibland känner jag mig lite osäker över vad jag egentligen tyckt om en film. Ett bra test brukar vara att tänka på hur sugen jag är på att se om filmen. I fallet Man of steel lär det dröja ett bra tag trots att den var avsevärt bättre än jag trott. Efter sömnpillret Superman returns hade jag inga större förhoppningar på karaktären som verkade ha nått vägs ände. Jag anar att filmbolagscheferna inte heller var helt nöjda då man startar om från början än en gång och presenterar Supermans ursprungshistoria men nu i form av återblickar. Superman har levt ett tillbakadraget liv och kuskat land och rike runt. I det dolda har han räddat människor undan allsköns katastrofer. När så en dag ett rymdskepp närmar sig jorden och kräver att Superman träder fram måste han ge sig tillkänna för att rädda planeten. Frågan är bara om människorna kommer att lita på honom, en fråga som man inte behöver speciellt stor intelligens för att besvara.

Den i mina ögon famöse Zack Snyder står bakom kameran. Ibland lyckas han (Dawn of the dead) och ibland undrar man hur karln tänker (Sucker punch) och ibland är filmerna sisådär (Watchmen) men Snyder märks när han gör film då alla hans filmer har en sak gemensamt: De är högljudda. Filmens sista halva är en enda utdragen CGI-fest med explosioner och annat smått och gott som har hög decibelnivå.. Man of steel har en ganska bra ensemble speciellt Henry Cavill fyller ut dräkten bra. Kevin Costner och Diane Lane är mycket bra som paret Kent, Supermans fosterföräldrar. Lite sämre ställt är det med Amy Adams som gör ett ganska blekt porträtt av Lois lane – en vanligtvis tuff brud med skinn på näsan som här är lite mjäkig och intetsägande. Michael Shannon som spelar filmens skurk Genral Zod gör sitt bästa för att verka farlig genom att rulla med ögonen och skrika för full hals men det hjälper inte mycket. Det jag funderar mest på är hur blöta filmens skådisar blev i ansiktet efter en dialogduell med Shannon.

Man of steel lider av tre problem: Längd, tempo och skitnödighet. Filmen är alldeles för lång och första halvan händer det i stort sett ingenting. Det är återblickar och plågande ansikten så vi verkligen ska förstå hur Stålmannen har det då han känner sig som en outsider. Andra halvan är en actionfest av sällan skådat slag men jag blir mätt efter en stund på alla byggnader som raseras. Om Snyder på något sätt hade fördelat action och drama under filmens gång hade upplevelsen blivit mer angenäm. Om man jämför filmerna från DC med Marvel tar de förstnämnda sig själva på för stort allvar. Det är som att man inte riktigt vågar skämta till det och visa att superhjältar kan ha roligt ibland.Det blir kort och gott lite väl allvarsamt och därmed skitnödigt.

Nu är inte filmen alls så trist som jag kanske skriver. Jag somnade inte (om det ens är möjligt under en film av Snyder) och fick flera ”wow känslor” under filmens gång. Trots brister i tempo så var det en relativt lättsam film att smälta och jag ser fram emot tvåan. Svårare att smälta var de manliga fjortisarna  (killar i 16 – 20 års ålder som inte riktigt utvecklats efter gängse biologiska normer) som hade svårt att hålla käften under filmens gång. Där tackar jag Snyder och general Zod att de effektivt dränkte deras tjatter.

Även Fiffi har sett filmen.

Regi: Zack Snyder

Betyg: 6/10