Gentlemen prefer blondes (1953 USA)

Gentlemen_Prefer_Blondes_(1953)_film_posterDe två vännerna Dorothy (Russell) och Lorelei (Monroe) har lite olika syn på livet. Dorothy söker kärleken vilket Lorelei också gör men i hennes fall ska den ska anlända tillsammans med ett fett bankkonto. Lorelei har nästan nått sina drömmars mål då hon är på god väg att få den mesige miljonären Gus Esmond Jr till altaret. Just det där Jr. efter Gus namn är ett hinder i form av en far som vaktar sin förmögenhet och son likt en hök. För att undkomma den blivande svärfaderns inflytande över sin ryggradslöse son åker Lorelei på en kryssning till Frankrike. Planen är att Gus ska följa efter och bli dragen till altaret innan pappan hinner stoppa det hela. Hennes plan skulle nog kunna lyckas om det inte vore som så att båten till Frankrike är fullastad med miljonärer som gärna skänker både det ena och det andra till en välsvarvad blondin. Dorothy har fullt sjå med att hålla Lorelei från frestelserna samtidigt som hon uppvaktas av en hel hop av män och en privatdetektiv som är utsänd av Esmond Sr. för att bevaka Loreleis eskapader på båten.

Härlig film det här. Färgerna formligen sprakar ur rutan, folk är välklädda och det är en trivsam historia trots den något grumliga moralen. En del kan kanske ha lite svårt för Marilyn Monroes lite speciella spelstil och röst. Hon gör allt för att vara en blont bombnedslag. Vickar på rumpan, talar med beslöjad röst och framställer sig som allmänt korkad. Tacksamt nog är inte rollfiguren så korkad som hon verkar och Monroe har begåvats med en hel del kvicka repliker men hon tangerar på gränsen till överspel. Filmen håller högt tempo och jag får sitta och småskrocka av och till. ordet förnöjsam är nog det som bäst beskriver filmen.

Filmen rymmer flera fina sångnummer där Diamonds are a girls best friend är det nummer som lyser starkast i sin cynism. I filmens mittparti verkar man dock glömt bort att det är en musikal man gör då det inte dyker upp ett enda sångnummer under lång tid. Lite synd då både Russell och Monroe passar bra i sina roller och har kompetenta röster. Russel får väl stå för filmens märkligaste sångnummer, Ain’t There Anyone Here for Love?  En köttig iscensättning som ger mig homoerotiskanazivibbar men det kanske ligger mest i betraktarens ögon? Vad vet jag. Det jag vet är att när man ser en musikal får man vara beredd på att ”anything goes” och som av en slump är det just den filmen Sofia sett idag.

Regi: Howard Hawks

Betyg: 7/10