Calamity Jane (1953 USA)

När chefen för Warner Bros inte kunde knipa åt sig rättigheterna till Annie get your gun bestämde han sig för att göra en musikal om en annan av vilda västerns (Ö)kända kvinnor nämligen Calamity Jane  . Då hon var kreativ i sin biografi är det svårt att skilja på sanning eller fria fabuleringar när det rör hennes liv.. Det enda jag kan konstatera är nog att hon inte hade det så jävla roligt men det hindrande inte Warner från att producera en hejdundrandes klämkäck musikal med Doris Day(!) i rollen som den i verkligheten gravt alkoholiserade och tidvis prostituerade Calamity Jane. Allt är möjligt i musikalernas underbara värld.

Calamity lever i den lilla staden Deadwood i Wyoming. Det blir problem när saloonägaren  tror att han har bokat en tjej vid namn Francis att uppträda på baren som f.ö bara serverar sarsaparilla. Det blir upprorsstämning bland manfolket i staden när de inser att även en man kan heta Francis. Calamity lovar att ordna det hela och åker till Chicago för att boka en kvinnlig artist. Även denna gång går det inte enligt planerna men i slutändan ordnar sig allt till det bästa efter lite kärleksfnurr som löser sig till det bästa då Calamity till slut lär sig att klä sig och uppträda som en kvinna – som sagt filmen är snart 70 år gammal så en del saker får man helt enkelt ta och svälja.

Det här var en härlig film i grälla färger fullproppad med allehanda ting som skulle få en biopublik av idag gå bananas, ja hela rullen är en enda triggerwarning med rasappropriering och unkna könsrollsideal. Det stör mig inte ett dyft, filmen är som sagt från en annan tid och så jag väljer att högaktningsfullt skita i dessa ting. Det som däremot är desto intressantare är att filmen tydligen har en ganska så stor skara följare inom HTBQ-rörelsen då den anses vara en av de första större filmerna som åtminstone hintar om lesbisk kärlek. När jag såg filmen regerade jag faktiskt lite på att Calamity och hennes nya väninna från Chicago verkar ha en djupare vänskap än vad som är vanligt på film från denna tid. Men vad vet jag, kanske är det att övertolka saker och ting?

Filmen är klart godkänd med en radda trevliga sång och dansnummer även om jag alla dagar i veckan gärna skulle slippa Howard Keels sång där han som vanligt tar i ända från magen. Doris Day kan det här med att dansa och sjunga däremot passar hon riktigt illa i rollen som Calamity Jane Hon påminner mer om John Elfström i Åsa Nisse filmerna i både tal och rörelsemönster än Västerns vilda dotter som var filmens svenska namn. Den första filmen om Åsa Nisse kom 1949 kan möjligtvis Doris Day ha sett den filmen och tagit inspirat…….nä tanken svindlar.

Regi: David Butler

Betyg: 6/10

Sofias djupdykning i musikalernas underbara värld kan ni läsa om här

 

Seven brides for seven brothers (1954 USA)

2078691020ADet är i mitten på 1800 talet och nybyggaren Adam Pontipee är i stan för att handla och hitta hitta en fru. Efter att sjungit sig igenom en truddelutt om vilken kvinna han vill ha faller blicken på servitrisen Milly. Adam är en man som går rakt på sak och Milly faller för hans framfusighet Innan dagen är slut är de två gifta och på väg hem till Pontipees stuga. De tar en paus för att vattna hästarna och Milly passar på att brista ut i en sång över hur lycklig hon är att det bara är de två. Den sången kunde Milly gott ha skippat ty Adam lever inte ensam, han delar stugan med sina sex yngre bröder något som lägger lite sordin på den kommande bröllopsnatten. Då Adam inte känner för att dela sin fru med sina bröder (jag vill här påpeka att detta inte antyds i filmen som är av den rekorderliga sorten där bibel och bordsbön är rättesnörena) försöker man nu fixa fruar till bröderna. Milly tar sig an uppgiften att få fason på de sex bröderna. Till sin hjälp har hon bibelord, rakning och skjortor i pastellfärger. Hur det går får ni själva se.

Seven brides for seven brothers är en sådan där musikal där karlarna tar i ända från magen när de sjunger och kvinnorna har ett ett vibrato som inte direkt förknippas med skönsång. Två saker observerade jag snabbt: Dels att den manliga huvudrollen Adam Pontipee spelas av Howard Keel. Howard vem kanske någon säger? Vänner av Dallas minns Keel som  Miss Ellies ligg Clayton dvs den något rundlagde mannen med mustasch som kom efter den väderbitne Jock. Synd att Keel aldrig brast ut i sång när han spelade Clayton – det hade kunnat bli ett intressant avsnitt. Min andra observation är av själva karaktären Adam. Han måste stått som modell till Disneyskurken Gaston, just öppningsscenen påminner lite om presentationssången av Gaston i The Beaty and the beast.

Filmen är färgglad alla dansar och ler men historien lär inte vinna några poäng i jämställdhetskretsar  trots att den nätt och jämt passerar ett bechdeltest. Men vad gör det när filmaffischen meddelar att Seven brides for seven brothers är gjord i gayest color (vill här tillägga att filmen gjordes på den tiden ordet gay troligen hade en helt annan innebörd än idag). Filmaffisch löftet infrias med råge för alla kulisser (och det är det gott om) och kläder sprakar i regnbågens alla färger så troligen var livet i vildmarken en dans på rosor (släng dig i väggen Villhem Moberg) och jag blir lite eskapistiskt glad när jag ser filmen. Kanske inga minnesvärda sånger men öppningslåten av Keel tog mig på sängen – jag var inte beredd på vare sig ”Clayton” eller att han skulle ta i för kung och fosterland när han letar efter en kvinna.

Jag har mina förhoppningar över att Sofia gillar sitt filmval idag för det är en mycket rolig och trevlig musikal trots sitt allvarliga tema.

Regi: Stanley Donen

Betyg: 6/10