The Gentlemen (2019 USA)

Guy Ritchie är en märklig regissör. Om han gör filmer om misslyckade gangstrar på samhällets botten är han suverän går han utanför den boxen blir oftast resultatet knappt ok. I The Gentlemen återvänder regissören till sina gangstertyper för första gången sedan den något bortglömda RocknRolla. 

Denna gång rör det sig om knarkhandlaren och marijuanaodlaren Mickey Pearson som beslutar sig för att sälja sin affärsrörelse. Då köparna inte hör till det vardagliga ICA/COOP klientelet så blir det naturligtvis problem då det är många som vill lägga vantarna på Mickeys affärsrörelse utan att behöva betala.

Bitvis är Ritchie tillbaka i gammal god form. Det kryllar av kända skådisar, det är snabba klipp, han leker med hur historien berättas och det är rappa kommentarer men trots allt detta är det något som fattas och jag är inte helt nöjd när jag vandrar hem efter biobesöket. En stunds filosoferande gav mig svaret på vad som var fel med filmen.

I tidigare rullar inom genren har Ritchie haft ett lite annat perspektiv. Han protagonister har tidigare varit underdogs, lite halvkorkade och deras motståndare har varit mer eller mindre formidabla åtminstone i jämförelse med våra ”hjältar”. I The Gentlemen råder det ingen tvekan vem som kommer ta hem spelet i slutändan. Mickey, hans fru Rosalind och närmaste man Ray är lite väl coola för att jag ska gilla dem. De är lite smått irriterande och verkar mest gå och tänka på vilken cool replik de ska leverera. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte speciellt mycket hur det kommer gå för filmens huvudpersoner till skillnad mot i t.ex Snatch där jag verkligen satt och hejade på de något korkade Turkish och Tommy som tog sig vatten över huvudet. Kort och gott så är det ganska ointressanta tröttsamma typer som skildras i The Gentlemen. Den enda person som fångar mitt intresse i filmen är Colin Farrells rollfigur Coach.  Slutligen är filmen i sina stunder lite väl Tarantinopladdrig och även om Hugh Grant är bra som sliskig reporter tröttnar jag snart på hans alltför långa utläggningar.

The Gentlemen är trots min kritik ett steg i rätt riktning för regissören – bort från Hollywoodtrams men lite skitigare och mer korkade människor nästa gång tack.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 5/10

Florence Foster Jenkins (2016 Storbr)

Det är något med Meryl Streep som ger mig en lätt irritation. Senaste decenniet har jag fått intrycket att om hon inte spelar sig själv så klär hon ut sig och imiterar någon historisk person, allt från Satan själv (Thatcher) till Emmeline  Pankhurst. I Florence Foster Jenkins spelar hon naturligtvis Florence Foster Jenkins och hon gör säkert en oklanderlig imitation av denna människa men jag ser bara en utklädd Streep.

Jenkins var väl mest känd för att hon sjöng hellre än bra. Då damen var ganska så tät så höll hennes noga utvalda publik god min och i slutändan ledde detta till vilket ledde till att hon fick ta ton på självaste Carnegie Hall . Jenkins sjunger verkligen illa, det rör sig inte om melodifestival illa utan mer av typen ”strypa katter på scen” sång. Den som tvivlar kan lyssna här om man som så vill.

Fixar man Streeps imitation är det en intressant film som i sina stunder är rörande. Bakom sina överdrivna gester är Jenkins en ganska så ömkansvärd människa som lever i en drömvärld. Hennes liv har trots rikedom inte varit någon dans på rosor och Jenkins ger ett sympatiskt om än excentriskt intryck. De som drar nytta av hennes pengar och jobbar på att upprätthålla hennes illusion av att hon sjunger bra gör trots allt en god gärning då jag anar att det enda som som inte får Florence att kasta in handduken är just illusionen hon lever i. Det blir en hel del dråpliga scener når verkligheten krockar med Foster och hennes medhjälpares ansträngningar att upprätthålla illusionen av hennes skönsång.

Bra produktion, bra skådisar, ja t.om Hugh Grant (lovade inte han att gå i pension för några år sedan?) är bra i rollen som Fosters pojkvän St Clair, och en story som åtminstone berörde mig en aning. Sammantaget gör detta att filmen trots Streeps ansträngda imitation blir godkänd.

Regi: Stephen Frears

Betyg: 5/10

The Man from U.N.C.L.E (2015 USA/Storbr)

image004En del filmer glömmer jag bort innan eftertexterna rullat klart. Guy Richies senaste är en sådan film. Vad jag minns av handlingen var att den utspelar sig på (likt tv serien med samma namn som filmen baserar sig på) 60-talet. Två agenter, en ryss och en amerikan, berodras att samarbeta då en grupp neonazister(?) kommit över ritningar till en atombomb. Eller något i den stilen.

Helt borta är inte filmen från mitt sinne, så några få iakttagelser skvalpar fortfarande kring i min hjärna. The Man from U.N.C.L.E har en mycket skön 60-tals känsla, av och till får jag påminna mig om att det är en modern film jag ser. Det är en film med atmosfär av ett glassigt 60-tal, något jag gillar.

Skådisarna Henry Cavill och Armie Hammer som spelar agenterna torde höra till filmhistoriens mest icke-karismatiska personer. Käre söte gud så intetsägande de var. Hur man överhuvudtaget kunde få för sig att casta dessa skyltdockor i en film som ska ge en känsla av action, fart och flärd är en gåta. De två kvinnliga huvudrollsinnehavarna Alicia Vikander och Elizabeth Debicki behöver inte göra mycket för att överglänsa sin motspelare. Hade Vikander och Debicki ersatts av två uppstoppade hamstrar hade dessa spelat skiten ur de manliga huvudrollsinnehavarna.. Det är därför lite svårt att bedöma hur bra de två skådespelerskorna egentligen är i filmen då de får famla i mörkret efter interaktion. De är åtminstone två friska fläktar som tillsammans med den sköna 60-tals känslan räddar filmen från att bli rena begravningsmässan.

Regi: Guy Richie

Betyg: 4/10

Cloud Atlas (2012 USA m.fl)

Cloud%20Atlas-0081-20121015-96Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva handlingen i den här filmen. Å ena sidan är den ganska enkel men å andra sidan rymmer filmen ett visst filosofiskt djup. Lennart, ännu en trevlig biografvaktmästare på filmstaden berättade att en del besökare kom ut från salongen som levande frågetecken medan andra inte hade några problem med att hänga med i filmens handling.

Egentligen består Cloud Atlas av sex historier. Vi får ta del av ett antal människoöden som utspelar sig på vitt skilda platser i både tid och rum, allt från 1849 till en avlägsen framtid. Historierna länkas samman med hjälp av föremål, anteckningar och annat smått och gott. Det historierna har gemensamt är att de handlar om personer som står inför avgörande val i sina liv, en del val kan synas triviala andra val kan störta hela samhällsstrukturer. Filmens budskap är kort och gott att våra handlingar påverkar andra människor, vår omgivning och framtiden. Iofs ett ganska simpelt budskap men regissörerna har valt att krångla till det en aning för tottaren i Cloud Atlas i.om att de sex historierna går in i varandra och man klipper vilt mellan tid och rum. Detta gör att det simpla budskapet hamnar i ett perspektiv som gör att man (åtminstone jag) blir en aning filosofisk och får tacksamt nog uppleva den eftersträvansvärda känslan av ”sense of wonder”. Jag hade tur och fann ganska snabbt ledtrådarna som länkade samman de olika berättelserna men om man är en biobesökare som tvunget måste sitta med sin mobil och berätta för omvärlden att man är på bio (och de är många) kan man lätt missa dessa saker och filmen blir då en anings förvirrande.

Regissörerna Tom Tykwer, syskonen Wachowski gör ett gott arbete och trots att Cloud Atlas är tre timmar lång blev den aldrig trist. En annan kul detalj är att man återanvänder skådespelarna i de olika berättelserna. Tom Hanks är t.ex allt från portier till forskare det tog det en stund innan jag kände igen alla de olika skådisarna som dyker upp  i de olika episoderna då europeer har sminkats till asiater i vice versa. Med risk för att låta lite nördig vill jag även lyfta fram klippningen i filmen som var fantastisk och jag undrar lite vart Cloud Atlas tog vägen när man nominerade filmer till årets Oscarsgala men den kanske var för lång för pensionärerna i juryn?

Regi: Tykwer/Wachowski

Betyg: 8/10

Did you hear about the Morgans? (2009 usa)

Paret Morgan som håller på att separera blir av en händelse vittnen till ett mord. Polisen för in det f.d paret i vittnesskyddsprogrammet då mördaren fortfarande går lös och vill elimenera de enda som kan sätta dit honom. Morgans skickas till en liten håla i Wyoming. Deras största problem är nu hur de ska kunna hålla sams samt hur de ska kunna överleva på landsbygden utan storstadens flärd.

Ett glas kranvatten är nog mer upphetsande och oförutsägbart än denna film. Hugh Grant går runt mumlandes och stammandes fram sina gamla vanliga torra och skämtsamma kommentarer och Sarah Jessica Parker är för evigt fast i rollen som Carrie i Sex & the City. Jag drar på munnen några få gånger under filmen och är kanske lite snäll när jag sätter betyget. Ser inte Grant väldigt sliten ut i filmen? Det kan också bero på att han insåg vilken dynga han var med i.

Regi: Marc Lawrence

Skådespelare: Hugh Grant, Sarah Jessica Parker

Betyg: 2/10

Bitter moon (1992 usa m.fl)

 Nigel och Fiona stiftar bekantskap ,under en båtresa till Istanbul ,med en amerikan, Oscar, och han unga fru Mimi. Noel blir mer attraherad än han vill erkänna av Mimi som är mycket sexuellt utmanande. En dag berättar Oscar som f.ö sitter i rullstol historien hur han och Mimi blev ett par. Det är en till en början ganska romantisk berättelse som gradvis blir allt mörkare.

Här är det sex för hela slanten, piskor, masker och annat smått och gott. Vad berättelsen vill säga vet jag inte riktigt, kanske att det kan vara farligt att vara alltför passionerad i ett förhållande? Hur som helst är detta en av Polanskis bättre filmer framför allt är det en riktigt bra skådespelarduo i Coyote, Grant som gör bland de bättre rollerna i sin karriär. Polanskis fru som spelar Mimi är snygg men någon stor skådis är hon tyvärr inte. Ett obehagligt romantiskt drama som man bör se om man inte är allt för pryd av sig.

Regi: Roman Polanski

Skådespelare: Peter Coyote, Emmanuelle Seigner

Betyg: 8/10