Logan (2017 USA)

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Av Xaviers dröm om fredlig samexistens mellan människor och mutanter finns intet kvar. Året är 2029 och mutanterna är i stort sett utdöda. En sliten Xavier drabbad av någon demenssjukdom vårdas av Logan (Wolverine) och mutanten Caliban, perfekt castad med Stephen Merchant i rollen. Logan är också sliten och vill bara få ihop nog med pengar för att de tre ska kunna fly omvärlden. Men så dyker det upp en ung tjej med märkliga krafter. Kan det vara som så att mutantsläktet inte dragit sin sista suck? I flickans släptåg finns det naturligtvis slemma skurkar som vill lägga vantarna på tjejen och en högst motvillig Logan ger sig ut på ett sista äventyr tillsammans med en oberäknelig Xavier.

Logan skiljer sig från många av de tidigare X-men filmerna. Dels att den är barnförbjuden, vilket för den skull inte innebär att filmen blir bättre men det ger filmskaparna vidare ramar för att berätta sin historia. Filmen är också (nästan) helt fri från dessa ändlösa moralpredikningar som Xavier brukar hålla om samexistens och förståelse. Inget fel i budskapet men det börjar bli lite uttjatat. Dessa predikningar behövs inte längre då rollfigurerna kommit till vägs ände och man har helt enkelt inte så mycket mer att säga. Vidare har filmen har ett mycket bra driv och ett drag av oförsonlighet som gör att den stundtals blir både oförutsägbar och spännande.

Hugh Jackman briljerar som Logan men det är Patrick Stewart som är su-ve-rän i rollen som en förvirrad Xavier och de båda slutar (?) på topp i sina skådespelarkarriärer som X-men. Övriga skådisar är också bra, dock så kände jag en viss oro över att en unge skulle ha en såpass stor roll i filmen men Dafne Keen är tom riktigt bra i rollen som X-23/Laura. Jag gillade också valet av skurk, den slemme cyborgen Donald Pierce och hans Reavers. De har alltid hört bland mina favoritskurkar i serien och filmversionen av dessa var med berömd godkända.

Om jag ska ha några invändningar skulle det väl vara filmens final där det blir lite för mycket specialeffekter samt övertydligt snyft men Lauras slutord var ganska så givna då de annonserats en timme tidigare i filmen. Trots denna förvarning blev jag tvungen att rulla med ögonen och sucka lite i biomörkret. Med detta är bara en smärre fadäs i en för övrigt mycket bra film. Gå och se medan den fortfarande finns på biorepertoaren. Ta sedan och beställ serien Old man Logan av Mark Millar. En helt annan resa för en åldrande Wolverine men minst lika bra den.

Regi:James Mangold

Betyg: 8/10

Eddie the Eagle (2016 Storbr)

470-film-page-largeUnder vinter OS i Calgary 1988 dök det upp en udda fågel. Engelsmannen Eddie Edwards tävlade i backhoppning och kom sist i både 70 och 90 meters banan. Han var kort och gott en usel hoppare som många ansåg inte hade i ett OS att göra. Han blev däremot älskad av både media och publik då han var en tvättäkta underdog. Dagens rulle handlar om Eddies väg till OS.

Eddie Edwards har sedan barnsben närt en dröm att få vara en olympier men han är inte direkt OS materiel. Motarbetad av bla sin far och Storbritanniens olympiska kommitté lyckas han trots allt med hjälp av den något alkoholiserade f.d backhopparen Bronson Peary  ta sig till OS i Calgary.

Det är något visst med sportfilmer, De lever på klyschor och tanken att alla kan lyckas bara man har lite kampvilja. Jag är mycket förtjust i genren och en sportfilm är oftast ett säkert kort. Av någon märklig anledning köper jag tramset som om det dök upp i andra filmer skulle fresta mig att lämna visningen eller stänga av dvd-spelaren. Varför det är som så vet jag inte å andra sidan håller inte dessa funderingar mig uppe om nätterna.

Filmen Eddie the Eagle har kanske inte så mycket med verkligheten att göra. Förutom att en engelsman med namnet Eddie Edwards tävlade i backhoppning och kom sist är resten rena fantasier. Det gör inte så mycket då det är en underhållande film som är både trevlig, rolig och i sina stunder rörande. Skådisen Taron Egerton är ganska porträttlik Eddie men likt Bryan Cranston som spelade LBJ i All the way ligger han farligt nära gränsen till att spela över. Hugh Jackman är stabil som den försupne backhopparen som tar sig an Eddie. Jackman gör som oftast bra ifrån sig och jag skulle gärna se honom ta sig an fler roller än Wolverine.

Intressantast är nog den filosofiska funderingen över Eddies deltagande i OS. Tävlingen var en gång i tiden tänkt att vara för amatörer men har nu blivit en proffscirkus där det är pengarna som styr. Numera har man sett till att deltagare håller ”måttet” i OS vilket är lite synd men det är nog bara jag som är naiv och anser att det är viktigare att deltaga än att vinna.

Regi: Dexter Fletcher

Betyg: 7/10

Chappie (2015 USA)

photoNär Marcus frågade om jag ville hänga med på bio och se Chappie var jag först lite tveksam. Av någon dunkel anledning hade jag fått för mig att det var en barn/ungdomsfilm om en pojke och hans robot !?!  Marcus lugnade mig och jag följde med (främsta skälet var kanske att han bjöd på bion – så snäll är han). Chappie är regisserad och skriven av Neill Blomkamp som tidigare gjort District 9 (helt ok), Elysium (sisådär). En kvart in i filmen trodde jag att Chappie skulle vara något i stil med Robocop. Pga den ökande brottsligheten i Johannesburg har man satt in robotar i brottsbekämpningen. Försöket blir en succé och brottsligheten sjunker. Forskaren Deon som ligger bakom robotarna är inte nöjd utan forskar vidare i hopp om att kunna skapa artificiell intelligens och en sen natt lyckas han. Hans chef är inte speciellt intresserad av genombrottet då man tjänar bra med pengar på robotpoliserna och beordrar Deon att lägga sin tid på annat. Deon nöjer sig inte beskedet och laddar upp den artificiella intelligensen i en robot som ska skrotas. Oturligt nog kommer ett gäng misslyckade brottslingar över roboten som nu fostras till att bli en gängmedlem.

Jag hade inga som helst förväntningar på filmen men tänkte att lite sf slinker alltid ned och det gjorde Chappie med besked. Jag gillar Blomkamps lite skitiga sf-miljöer. I hans filmer möter man inga glänsande rymdskepp eller slimmade robotar. Det är rostigt, smutsigt och tekniken ser i många fall ut att vara ett hemmabygge. Miljöerna påminner mycket om Bilials serier. Vidare är det skönt med nya miljöer (Sydafrika) och okända men duktiga skådisar. Jag ska dock erkänna att jag hade svårt till en början för skådisarna som porträtterade Chappies kidnappare men de växte rejält under historiens gång.  Filmen är både rolig, sorglig och lite spännande. Detta hade räckt för godkänt men Blomkamp lyckas få mig känna ett sense of wonder (det är då sf är som bäst)  i denna sunkiga vardagsmiljö. Slutet är maffigt men i det lilla slaget. Ett extra plus till roboten Chappie som är otroligt välgjord och en fröjd att skåda i aktion. Chappie är lite av en mix mellan RoboCopTranscendense och Automata skillanden är bara den att Blomkamp förvaltar idéerna i dessa filmer så mycket bättre. En film som är väl värd en titt.

Regi: Neil Blomkamp

Betyg: 8/10

X-men: Days of future past (2014 USA)

rs_634x939-140324091106-634.jennifer-lawrence-x-men.ls.32414Då var det dags för den femte filmen om mutanterna. Mot min vana slank jag iväg på premiären då jag iskallt räknade med att hederligt folk skulle uppehålla sig ute i det fina vädret och jag hade rätt. Salongen var fylld till en tredjedel med folk som höll truten och ville se film. Days of future past är baserad på min favoritstory med X-men och hade därmed ganska mycket att leva upp till. Levererade filmen? Delvis.

Handlingen utspelas i två tidsepoker dels i en alternativ nutid/nära framtid och dels 1973. Framtiden ser dyster ut mutanterna är nästan utplånade även stora delar av mänskligheten har decimerats. Anledningen är att 1973 mördades en vetenskapsman, Bolivar Trask, av en mutant. Mordet startade en kedja med händelser som utmynnade i att USA:s regering byggde robotar som jagade mutanter efter ett tag började även dessa jaga människor som bar på mutantgenen och vår planet kastades in i ett globalt krig. Några få överlevande mutanter satsar allt på en sista desperat plan att skicka Wolverine tillbaka 1973 för att förhindra mordet och därmed ändra framtiden men tiden är knapp då The Sentinels (som robotarna kallas) förbereder ett sista anfall.

Filmen börjar med en rivstart och man introduceras en gäng nya mutanter, Bishop, Warpath, Sunfire och Blink (mycket bra porträtterad av skådisen med den härliga namnet Bingbing Fan). Detta är lite av svagheten med filmerna om X-men att man har så hemskans många karaktärer som ska trängas ihop på samma speltid. Om jag inte läst tidningen hade jag nog suttit i biomörkret och funderat över vem som är vem och om karaktärernas eventuella betydelse. När man hamnar i 1973 saktar man farten och storyn hinner sätta sig. Singer har förvaltat originalet relativt väl men jag hade önskat lite mer fart i filmen som stannar upp allt för ofta vid Xaviers filosofi om att mutanter och människor ska leva tillsammans, något man numera är välbekant med. Jag skulle önska att man nu bytte lite perspektiv och hittade andra antagonister än Magneto och co. Det finns många fina skurkar att välja bland X-mens antagonister. Hellfire club (lite mer ingående än den korta sessionen i förra filmen) eller varför inte Mr.Sinister men min önskan verkar uppfyllas, det gäller bara att ha tålamod och vänta på extrascenen som kommer när alla eftertexter rullat klart.

I sina stunder är filmen bra tom riktigt bra men det rör sig mer om häftiga scener men de är å andra ganska många. Jag var mycket förtjust i Quicksilver (även om han skildras helt out of character) och episoden i Pentagon även fighterna i framtiden är häftiga men lite lamare 1973. Skådisarna är bra castade och Nixon gör ett gästspel nu avsevärt bättre sminkad än i Watchmen. Det jag gillade med förra filmen och även med denna är att man väver in verkliga händelser i marveluniversumet. I förra filmen var det Kubakrisen här är det fredsavtalet i Paris mellan USA och Vietnam.Mot all förväntan lyckas även Singer med konststycket att knyta ihop alla de fem filmerna om X-men med en enda liten scen. Bra jobbat!

Regi: Brian Singer

Betyg: 6/10

Van Helsing (2004 USA)

VanHelsingJag vet att jag kommit till åren då helgens största begivelse är att tillsammans med min fru är titta på Go’kväll på fredagskvällen. För er som är obekanta inför detta program så är det kort och gott ett s.k caféprogram, man har lite gäster, talar om film och böcker och någon artist spelar musik. Ett fast inslag i Go’kväll är att kvällens gäst har en imaginär middagsbjudning med fyra gäster (med imaginär menar jag att man sitter vid ett dukat bord som vare sig har mat eller gäster) som man är intresserad av. Programledaren frågar varför gästen valt just de här middagsgästerna och så småpratar man lite om detta ämne. I fredags fick vi tittare ana att artisten Tomas Andersson Wij troligen är ohälsosamt intresserad av Bob Dylan och ja det är så trist som det låter men jag har å andra sidan aldrig aspirerat på att vara någon lustigkurre.

Nu kanske någon undrar varför jag gafflar om ett caféprogram när dagens film handlar om kvinnor i korsett, Hugh Jackman i löshår, kvinnor med brösten upptryckta under hakan, varulvar, vampyrer, folk som vrålar fram sina repliker, kassa dataanimeringar och ”skådespelare” som talar med konstlad brytning?

Om jag hade fått välja gäster till denna lätt surrealistiska middagsbjudning hade en av de fyra varit regissören och även (det här är viktigt!) manusförfattaren till dagens film. Hans namn är Stephen Sommers och jag hade haft en endaste fråga till honom:

”Hur i helvete tänkte du?”

Om däremot Go’kväll hade haft samma gäster, innehåll och utförande som Van Helsing hade det blivit succé på stående fot.

Regi: Stephen Sommers

Betyg: 1/10

P.s Jag har tidigare sett filmen på bio och hade för mig att den var bra. Än ett tecken på att det börjar gå utför då minnet spelar så elaka spratt.

Prisoners (2013 USA)

tumblr_mrnmk2PQFq1r8q1s0o1_500Två grannfamiljer träffas på Thanksgiving, man äter, dricker och har trevligt i allmänhet. De två yngsta flickorna går ut för att leka och det tar en stund innan man upptäcker att flickorna är borta. Man ringer polisen och utredningsledaren Loki (Gyllenhaal) griper snabbt en misstänkt, Alex (Paul Dano). Den misstänkte är svagbegåvad och det är svårt att få något vettigt ur honom under förhören. Bevisen mot Alex är skrala och han släpps. Pappan (Hugh Jackman) till en av de saknade barnen bryter ihop och startar sin egna utredning då han anser att polisen inte kommer någonvart i fallet.

Det här var inte någon munter historia. Det är ett Amerika i både inre och yttre förfall som skildras. Vädret är grått, människorna är gråa och husen är slitna även om det bland medelklassen som historien skildras och inte bland samhällets mindre bemedlade. Trots att det är en dyster film som är lång (ca 2,5 timmar) blir den aldrig tråkig. Historien engagerar och karaktärerna är för en gångs skull människor och inte schabloner. Vem som är den skyldige till brottet avslöjas inte förens under den sista halvtimmen så det spänningsmomentet hjälper till att hålla mitt intresse uppe.

Filmens främsta styrka är dels miljöerna och trion Jackman, Gyllenhaal och Dano. Jackmans skildring av en maktlös machoman som inte kan skydda sin familj mot omvärlden och de handlingar han begår pga denna vanmakt torde vara hans bästa rollprestation till dags datum. Men jag ska erkänna att jag satt och tänkte på Wolverine när Jackman ser som mest förbannad ut, en karaktär skådespelaren aldrig kan undkomma. Gyllenhaals polis Loki är intressant då han är en lågmäld typ som man aldrig riktigt kommer in på livet. Det är han som binder ihop historiens alla trådar men jag kunde önskat lite mer kött och blod i karaktären. Slutligen har vi Paul Dano som har ett ”jag vill slå han på käften ansikte” men trots denna instinktiva känsla lider jag med karaktärens öde och Dano är en bra skådis.

Prisoners har många förtjänster och ett tag är filmen uppe och nosar på högsta betyg men när filmen mot slutet går från kriminaldarama till kriminalthriller förlorar den en aning i sin skärpa och tappar en hel del. Trots det allvarliga temat blir Prisoners mot slutet en thriller i mängden men bilkörningsscenen i finalen är mästerligt regisserad.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg: 7/10

The Wolverine (2013 USA)

movies_the-wolverine-posterWolverine är deppig efter händelserna i X-men the last stand. Han har låtit hår och skägg växa ut och flyttat till vildmarken för att dricka whiskey, lyssna på radio och bli ett med naturen. Detta ändras då en gammal vän, Yashida, i Japan är döende och vill ta ett sista farväl. I Japan blir Wolverine indragen i en maktkamp om arvet efter Yashida. Den gamle mannen har nämligen hoppat över sin son i testamentet och låter barnbarnet Mariko ärva rubbet något som gör henne till en måltavla för allehanda skurkaktiga typer.

När jag hörde att filmen skulle utspela sig i Japan blev jag förväntansfull då Wolverine och Japan brukar vara en lyckad kombination åtminstone i seriernas värld. Då de plockade in både Viper och The Silver samurai som skurkar steg förväntningarna till kokpunkten. Men det visade sig snart att det är en sak att sitta med rättigheterna till coola karaktärer, det är en helt annan sak hur man väljer att gestalta dem. Av någon dunkel anledning föll producenternas gestaltningsval på en obskyr rysk skådespelerska (producentens val för att säkra den ryska biografmarknaden?) som påminner om Anita Ekberg (modell äldre) samt en stor plåtniklas där tankarna vandrade till Transformers (aldrig bra).  Viper blir inte tuffare då hon ömsar skinn och spottar gift och The Silver samurai blir inte coolare bara för att han är en tre/fyra meter hög snarare tvärtom, de blir bara larviga. Nu bör jag kanske tillägga att jag hör till den minoritet som gillade den förra filmen om Wolverine och har egentligen inte begripit vad folk ogillade med den storyn. Kan hända att de som ogillade den filmen finner att The Wolverine är avsevärt bättre.

Nu var nog meningen med filmen att man skulle utveckla Wolverines karaktär, ganska onödigt då vi känner till honom relativt väl redan från tidigare filmer. Scenerna som ska fördjupa karaktären blir efter en stund ganska tjatiga och i stället för en actionfest har filmen något grådaskigt över sig, förutom en häftig fight på ett tåg är den både tråkig och seg. Det är inte heller speciellt spännande karaktärer som presenteras i filmen (skurkarna har jag redan nämnt). Tao Okamoto i rollen som Mariko har noll utstrålning och talang som skådis och övriga deltagare säger sina repliker men ger inget bestående intryck om det beror på manus, regi eller talanglöshet låter jag vara osagt. Enda undantaget är Rila Fukushima som spelar Wolverines allierade Yuiko, hon har iofs en tacksam roll men är nog det enda pigga i en för övrigt klolös film.

Fiffi var däremot desto mer nöjd – jag var dock mer nöjd med mina medtittare som var så skötsamma i salongen att jag kunde ta en kort tupplur under en sövande kärleksscen och prat som för femtioelfte gången visar att Wolverine är en plågad själ – något jag fattat redan tio minuter in i filmen.

Regi: James Mangold

Betyg: 4/10

Real Steel (2011 USA)

Egentligen har jag mig själv att skylla. Marcus varnade mig och efter att ha läst recensionerna hos Steffo o Fiffi anade jag vad det rörde sig om för sorts film. Men robotarna såg så häftiga ut och i kombination med boxning fanns det bara en väg att gå; Den bortkastade tidens väg.

Ta en näve Over the top, en gnutta Rocky och smeta på lite Spielbergianskt klet så blir resultatet filmen Real steel. I en nära framtid har man gått från boxning mellan människor till fighter mellan robotar. Charlie är en småcharmig slarver och f.d boxare som harvar runt på vägarna och boxas med sina robotar. En dag får han plötsligt sin son på halsen då mamman hastigt avlider. Charlie kommer överens om att utbute mot en summa pengar frivilligt lämna över vårdnaden till sonens moster. Tyvärr måste Charlie ta hand om sonen under sommaren då fastern ska resa bort. Det motvillga paret får tag på en robot som visar sig vara oväntat bra i ringen och de får en chans mot titelmästaren Zeus som är obesegrad.

Filmen startar helt ok om än lite klyschigt men ju längre storyn förtskrider desto vidrigare blir berättelsen. I slutscenerna  famlar jag desperat efter spypåsen. Jag orkar inte med dessa vidriga lillgamla ungar som ska vara så förståndiga och ”härligt” spontana. Jag orkar inte med att skurkarna än en gång ska vara ryssar/japaner som inte har samma glöd och kampvilja som amerikaner och därför inte kan vinna. Jag orkar inte med scener där folk gråter därför att huvudpersonen blommar och finner sig själv. Jag orkar inte snart med mig själv som väljer att se dessa skitfilmer trots att jag redan vid förtexterna anar att det inte kommer bli bra. Boxningsmatcherna var dock riktigt bra eller ja åtminstone fram tills filmens sista minuter. Någonstans fanns det nog här en riktigt bra sf/sportfilm men den offrades på ett sötsliskigt altare.

Regi: Shawn Levy

Betyg: 2/10