Vivarium (2019 Irland)

Paret Gemma och Tom har bestämt sig för att köpa ett hus. De hamnar hos en något märklig mäklare som erbjuder dem en visning i ett alldeles nybyggt område. De anländer till ett villaområde där alla husen ser likadana ut. Plötsligt försvinner mäklaren. Paret finner det hela märkligt och beslutar sig för att åka hem men de verkar inte kunna lämna villaområdet. Hur de än kör så hamnar de framför visningshuset igen, bensinen tar slut och de tvingas att övernatta i huset. Nästa morgon ligger det en låda på gatan som innehåller ett barn med en medföljande lapp: ”Uppfostra barnet och bli fria”. Resten får ni kolla in själva.

Vivarium är en film jag haft span på sedan jag läste om den i höstas och som en skänk från ovan fanns den plötsligt en dag hos Cineasterna. Det är en märklig film som kanske inte passar alla. Några direkta svar får man inte men jag anar hur det hela hänger ihop mycket med hjälp av min dotter som jag resonerade med efter filmens slut.

Filmen spänner över hela skalan, den är bitvis rolig, gripande, absurd men främst skräckinjagande. Trots illgöna gräsmattor och knallblå himmel vilar det ett obehag över hela filmen som även bjuder på ett par tre riktigt rysliga scener samt en av filmhistoriens räligaste ungar. Filmen hade kunnat misslyckats med fel skådisar i huvudrollerna men både Imogen Poots och Jesse Eisenberg  fixar sina roller galant när de pendlar mellan hopp och förtvivlan.

För mig blir Vivarium en av förra årets bättre rullar och regissören samt manusförfattaren Lorcan Finnegan är en person jag i fortsättningen ska hålla span på.

Regi:  Lorcan Finnegan

Betyg: 9/10

Green room (2015 USA)

green-room-posterEtt punkband i akut brist på pengar tar ett gig utan att höra sig närmare för vad är för sorts spelning. Bandet blir lite darriga när de hamnar ute på vischan och publiken visar sig bestå av nynazister. Nu går faktiskt spelningen riktigt bra utan vare sig krångel eller intermezzon och nazisterna verkar vara om inte annat, fullt acceptabla arbetsgivare. Naturligtvis så skiter det sig när en av medlemmarna i bandet råkar se något som som inte var avsett för utomstående ögon. Resten av filmen är närapå ett kammardrama där musikerna för göra allt i sin makt för att undkomma med livet i behåll.

Green room är en våldsam och blodig film men regissören gottar sig inte i våldet han riktar in sig på att visa konsekvenserna av det. I t.ex Saw visas våldet för att man som tittare ska äcklas och min känsla där blir mer äckel än skräck. I Green room är det våld som känns mer i märg och ben. Det upplevs då som mer verklighetstroget och berör desto mer. Jag hejar verkligen på musikerna och hoppas att alla ska komma undan med livet i behåll.  Nazisterna skildras inte heller som hjärndöda beläten utan vi får hela skalan från deras ondskefulle men samtidigt charmante ledare Darcy, suveränt spelad av Patrick Stewart till hans underhuggare Gabe (Macon Blair) som i grund och botten verkar vara en ganska så schysst (åtminstone i detta sammanhang) kille. När regissören Jeremy Saulnier lyckas med presentera trovärdiga rollfigurer får han mig att tro på handlingen och resultatet blir en makalöst spännande historia som är klart sevärd.

Regi: Jeremy Saulnier

Betyg: 8/10

Filth (2013 Storbr)

Filth-PosterFilth är baserad på en bok av den skottske författaren Irvine Welsh som är mest känd för sin bok Trainspotting som blev en stor framgång som film. Många av Welsh bekanta teman återkommer i Filth: Det är droger, sex, hallucinationer, människor på gränsen till sammanbrott mixat med en skotsk självömkan att man någonstans längs historiens väg missat chansen att bli någon eller något.

Huvudpersonen i Filth är den mycket obalanserade polisen Bruce Robertson. Han dricker tar droger och plågas av hallucinationer, gränsen mellan vad som är verkligt eller dröm håller på att suddas ut.  Ett mord har skett och belöningen för att lösa mordet blir troligen den utlysta tjänsten som kriminalinspektör. Bruce lägger dock ned mer tid på att ställa till det för sina konkurrenter till jobbet än att lösa själva mordet. Han förtalar arbetskamraterna, har sex med en kollegas fru och lite annat smått och gott allt för att skapa osämja och obalans. Bruce enda vän är revisorn Bladesey men Bruce kan inte låta bli att stöta på hans fru, stjäla Bladesleys pengar och djävlas i största allmänhet med den stackars revisorn. Frågan är inte om utan när allt kommer att krackelera och Bruce kommer bryta samman.

Orkar man bara med allt elände och sorgliga individer så var det här i sina små stunder en rolig film på sitt eget lilla vis. James McAvoy är mycket bra på att spela den obalanserade snuten men bäst är Eddie Marsan som den ynklige revisorn Bladesley. Denne marsvinslike skådespelare går från klarhet till klarhet och är en njutning att se agera. Filmens höjdpunkt är en resa revisorn gör till Hamburg med Bruce. Bladesley är helt chanslös inför Bruces olika påhitt och många roliga scener staplas på varandra. Eller är det så roligt egentligen? Det är en absurd historia om mänsklig misär som skildras men jag väljer att skratta åt eländet.

Tackar Movies noir för tipset.

Regi: Jon S. Baird

Betyg: 7/10