Bröllopet (1973 Sverige)

Ja herre jestanes vilken dålig film detta var. Om jag skulle göra en tio i topp på de sämsta filmerna jag sett har Bröllopet en given plats. Jag hade en hel del förväntningar på rullen då den är regisserad av Jan Halldoff som året innan gjorde den fantastiska Firmafesten. Rollistan var lovade med  b.la Eva Bysing, Bernt-Åke Varg, Margaretha Krook och Lars Amble (och då har jag bara skrapat på ytan av alla som är med i filmen). Denna katastrof till film får Drra på en kul grej på väg till Götet att vara en sansad film vid en jämförelse.

Eva och Kent ska gifta sig men Eva får tvivel på bröllopsdagen men en valium från mamma gör henne medgörlig. Den enda handling i filmen jag kan skönja är att brudparet försöker ligga med varandra under bröllopsfesten men lyckas inte då brudgummens kusin/farbror sätter på alla kvinnor han kommer åt i en rasande fart och därmed på något mystiskt vis lyckas ockupera alla sovrum. Resten av speltiden fylls ut av konstiga människor och skämt som inte alls är roliga bara märkliga. Ett litet axplock: Margareta Krook och Inga Gill tävlar i olika friidrotter, en av gästerna blir besatt av en moraklocka och plockar isär den, en man dyker efter sprit som tappats i sjön m.m och så här fortsätter det i 80 mycket plågsamma minuter.

Inte ens sköna 70-tals frisyrer och utsvängda jeans kan rädda denna dynga. Ibland kan sådana här filmer bli roliga då de är så dåliga att de blir bra eller att de har en viss charm då det är ett ärligt men misslyckat försök att göra en film men Bröllopet har inget av dessa drag – det är bara en skitfilm trots Halldoff och gräddan av svenska skådisar.

Jag är dock inte den som är den. På C-more finns även Halldoffs Rötmånad med Carl-Gustaf Lindstedt och Christina Lindberg det kan nog vara något – hoppas jag.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 1/10

Annonser

Det sjunde inseglet (1957 Sverige)

det_sjunde_inseglet_bergmanSå här kring Kristi himmelsfärdsdag kanske det kan passa med en dos religiösa grubblerier?Riddaren Antonius Block är på väg hem efter ett korståg. Tillsammans med sin väpnare Jöns reser han genom ett pestdrabbat Sverige. De två slår sig i lag med ett teatersällskap på vägen mot Blocks hem. Block plågas av tvivel. Han har religiösa grubblerier över om Gud finns och livet efter detta. En anledning till dessa tankar kan vara att Döden kommit för att hämta Block något som riddaren försöker skjuta upp genom att spela ett utdraget parti schack med Döden. Han känner att han måste uträtta något gott på jorden innan han lämnar jordelivet.

Det Sjunde inseglet torde vara en av Bergmans mest kända filmer. Jag har numera accepterat/kapitulerat inför det teatrala och den undermåliga personregin som präglat de flesta filmer jag sett av karln och koncentrerar mig istället på handlingen och det visuella. Det Sjunde inseglet skulle kunna kallas för en medeltida roadmovie. Block och hans väpnare stöter på olika människor på sin färd mot hemmet b.la Inga Gill som förförerska (ett tecken på att filmen har några år på nacken) och Maud Hansson (pigan Lina) som står anklagad för häxeri. Sällskapet travar fram i sakta mak och Max von Sydow som spelar Block grubblar över Gud. Detta varvas med lite schack, skrattretande skådespeleri, så mycket mer händer inte mao en ganska trist film om man nu inte har religiösa grubblerier som specialintresse.

Filmens styrka ligger i det visuella för här har Bergman fått till det bra. Suggestiva bilder och en känsla av undergång präglar filmen. Dödsdansen, det religiösa tåget och öppningscenen är alla minnesvärda synd bara då att storyn är lika dramatisk. Roligast hade jag när döden sågar ned ett träd där en människa sitter, symboliskt men festligt. Jag har anledning att komma tillbaka till  just den scenen men då i morgondagens inlägg.  Det sjunde inseglet är trots allt sevärd men med betoning på se.

Regi: Ingmar Bergman

Drra på – kul grej på väg till Götet (1967 Sverige)

Hasse Wallman var inblandad i filmen Åsa Nisse i raketform. Då filmbolaget ansåg att filmen var för kort fick Wallman i uppdrag att göra en kortfilm som skulle fylla ut visningstiden. Manus och inspelning knåpades ihop på en vecka och filmbolaget tyckte resultatet blev så bra att Wallman fick förtroendet att göra en långfilm.

Ett antal popband b.la  Spotniks, Sten & Stanley och Ola and the Janglers är på väg till Göteborg för en spelning. Flyget på Bromma ställs in pga av dimma och de olika popbanden får ta sig till Göteborg av egen maskin. Av för mig oklara anledningar saboterar banden färden för varandra samt väljer de besvärligaste ressätten. Har man tillgång till bil byter man till en kreaturstransport, åker man buss spelar man musik så man blir avkastad etc etc. En massa ”dråpliga” situationer uppstår längs vägen. Likt en räddande ängel är Eva Rydberg med i filmen och försöker hjälpa banden att ta sig till Göteborg.Till det yttre påminner filmen om en Ding ding ding  ding värld. Till det yttre var det ja.

Drra på en kul grej på väg till Götet är i det närmaste en surrealistisk upplevelse. Filmen är packad med kändisar vars uppgift är just att vara kändisar, Ingo Johansson som buschauför, Inga-Gill som manager. Tjadden som talar med förställd röst, Cornelis Vreeswijk och Bosse Parnevik för att nämna ett fåtal. Personer dyker upp och försvinner utan förklaring. Inga Gill trillar av en höskrinda för att i nästa stund plötsligt sitta en bil i en annan del av landet. En man kör i diket på en öde landsväg för att ögonblickligen bli omringad av kvinnliga pensionärer som kacklar som hönor. I nästa sekund är dessa som bortblåsta och landsvägen är lika öde. Genom större delen av filmen har man svårt att bestämma sig för vilken tid på dygnet det är. Under en del scener verkar händelseförloppet t.om utspela sig på olika tider under dygnet. När både Artur Rolén (Klabbaparn) och Gustav Lövås (Sjökvisten) dyker upp i filmen känns det på något sätt som att cirkeln har slutits. Jag gör en sista kraftansträngning i ett försök att få koll på hur många popband som faktiskt är på väg till Göteborg men får ge upp. Efter en halvtimme resignerar jag och låter bara bilderna med den osammanhängande informationen strömma mot mig från tv-skärmen.

Det finns mer att säga om filmen, mycket mer, t.ex att alla banden gjorde sina egna stunts och deltog utan att få betalt eller att man har en förkärlek till fastmotion (?). Det sista ska man kanske vara tacksam för utan fastmotion hade filmen blivit avsevärt längre. Mitt i all förvirrning  finns det dock en fråga som jag skulle vilja ha svar på: Satte Sjökvisten på Eva Rydberg? Den enda antydan till att så skedde är en gänglig figur som går uppför en en skum hotelltrappa med ett flin på läpparna (rys).

Regi: Hasse Wallman

Betyg: 1/10 – 10/10 beroende på hur man ser på saken